George Gordon var en ung man från Prince Edward Island, en ö som ligger nästan så långt österut i Kanada som man kan komma. Han föddes 1822 och som ung man reste han till London för att läsa till läkare, där han också träffade en ännu yngre kvinna vid namn Ellen. De gifte sig och beslutade sig för att resa till en liten ö ute i Stilla havet, ön Erromango som tillhör Vanuatu, som ligger en bra bit norr om Nya Zeeland. Det var en ö som var känd för sin fientligt inställda befolkning som hade dödat flera kristna missionärer och blivit ännu mer fientligt inställda till västerlänningar på grund av handlare som kommit dit och medvetet smittat dem med sjukdomar för att urinvånarna skulle dö.
Men George Gordon tänkte att han som läkare kunde hjälpa dem och samtidigt lära dem om Gud. 1857 anlände han och Ellen ön Erromango. De lärde sig språket och George var ganska framgångsrik som läkare bland befolkningen och flera av dem kom till tro. Han startade en skola, vilket de aldrig tidigare haft och han började översätta Bibeln till deras språk.
De levde under många hot och uppmanades ofta att lämna ön. Men de var övertygade om att om man ska göra något stort måste man leva som om man aldrig behövde dö, det vill säga utan rädsla för vad som kan hända i det här livet. Efter fyra år, 1861, var det västerländska handlare som smittade befolkningen med mässling. Flera hundra personer blev sjuka och George Gordon lyckades rädda livet på alla utom två personer. Problemet var att just de två var söner till hövdingen. Hövdingen blev övertygad att Gordon hade lagt en förbannelse över dem så att bara de skulle dö och den 20 maj 1861 samlade han en grupp krigare som dödade George och några minuter senare också Ellen.
När nyheten om makarna Gordons död nådde Kanada och Georges gamla mamma ropade hon ut, ”min son, min son!” Och hon grät. Georges yngre bror James läste till pastor och var ute och plöjde när han fick höra. Han lämnade plogen och gick in och skrev en ansökan till missionsorganisationen där han uttryckte en önskan att få ta sin brors plats på Erromango så att han kunde predika ett budskap om kärlek och förlåtelse för sin brors mördare.
Varför gör kristna så? Vad är det som får dem att fatta sådana beslut där de bortser från all bekvämlighet och alla världsliga skatter, ja, till och med betraktar dem som ingenting? Är de galna? Är de hjärntvättade? Eller har de funnit något; har de upptäckt något om sitt eget liv som är mer djupgående, mer oskattbart än att leva för bekvämlighet och världsliga skatter?
Vi har läst en text som talar om själva syftet för varför vi existerar och varför hela världen existerar. Och när vi upptäcker det är det som att många av livets pusselbitar faller på plats och får sin förklaring.
Det här är alltså den sista predikan i vår sommarserie av predikningar som handlar om mission och församlingsplantering. Under fem sommarveckor har vi ingen söndagsskola och därför har vi kortare predikningar så att det ska vara lite lättare för barnen att lyssna. Och jag hoppas att när vi tittar på den här texten, att det ska bli tydligt varför den kristna kyrkan alltid har sett mission och församlingsplantering som helt centralt, eftersom det kristna livet är så intimt förknippat med det.
Det var en lång inledning, men när vi nu kommer till texten tänkte jag att vi skulle ta oss igenom den baklänges. Jag vill börja med att titta på vad texten säger om vad Gud gör i världen; i vilken riktning har för hela historien; vilket syfte som han har lagt ner i hela skapelsen. Så vi börjar med syfte; med en övergripande bild. Och sedan har vi tre punkter om hur Gud fullbordar detta syfte. Så: först en punkt om vad Guds syfte med hela världen och sedan tre punkter om hur han fullbordar detta syfte.
I. GUDS VISHET SKA GÖRAS KÄND
Vi går till den första punkten om Guds syfte. Jag kallar punkten för ”Guds vishet ska göras känd.” Låt oss läsa vers 10-11,
10Nu skulle Guds vishet i sin väldiga mångfald göras känd genom församlingen för härskarna och makterna i den himmelska världen. 11 Detta var det eviga beslut som han förverkligade i Kristus Jesus, vår Herre.
Efesierbrevet 3:10–11 (SFB-15)
Det är Guds syfte. Han skapade världen och friköpte ett folk genom sin Sons död så att hans vishets ska göras känd i sin väldiga mångfald. ”Mångfald” är ett ord som betyder mångfärgad eller mångsidig. Hela historien existerar för att Guds oändliga vishet ska göras känd. Det är alltings mål.
Historiens centrum och världens syfte har med Gud att göra. Allt handlar om Gud. Allt är skapat av honom och allt är skapat till honom.
Och hela frälsningshistorien vittnar om Guds vishet. Gud har friköpt sitt folk så att hela den himmelska världen ska vara fylld av glädje och förundran över vem Gud är. Hans änglar har aldrig fallit i synd och de förundras över hur Gud sände sin älskade Son att dö för syndare och ta upp dem som sina egna barn. Och kyrkan är lika förunderlig eftersom den inte bara består av ett etniskt folk utan av alla folk – folk som har varit varandras fiender som nu älskar varandra som bröder och systrar.
Och det leder oss faktiskt till nästa punkt. Men bara för att sammanfatta: Guds syfte med hela historien är att göra sin vishet känd. Det var det eviga beslut han förverkligade i Kristus Jesus, vår Herre. Guds yttersta syfte i allt som händer är att han ska bli förhärligad. Hans vishet i sin väldiga mångfald ska göras känd. Det är målet. Det är syftet. Det är syftet med historien och det är syftet med våra liv. Att Guds vishet ska bli känd. Att han ska bli förhärligad.
II. GENOM FÖRSAMLINGEN
Då går vi till den andra punkten och frågar: ”hur?” Hur gör Gud sin vishet känd? Är det någon som vet? Vi läste svaret i den tionde versen: genom församlingen!
Innan Paulus skrev det här hade Guds vishet gjorts känd på många sätt under årtusenden. Vi har kunnat se det till exempel i skapelsens ordning och skönhet. Här finns det hur mycket som helst man skulle kunna se på och förundras över vilken Gud vi har.
Men här säger alltså Paulus att Gud gör sin väldiga vishet känd genom församlingen. Det är fantastiskt. Vad texten säger är att om vi vill se Guds vishet i sin väldiga mångfald är det inte tillräckligt att titta på skapelsens ordning och skönhet. De största djupen av Guds vishet ser vi i församlingen.
På grund av vår synd lever vår värld och vårt samhälle i sönderfall och fiendskap. Men det Gud gör i församlingen är något som går tvärs emot alla andra mekanismer i samhället. Guds församling är en ambassad för ett annat rike. Det är i Guds församling vi får se förvandlade liv, därför att när ditt liv förvandlats och du blivit försonad med Gud; när du blivit adopterad som ett Guds barn och får del i Kristi fullhet och rättfärdighet så innebär det också att du är del i Kristi kropp. Du är inte bara försonad och älskad av Gud, du är också försonad med andra människor i en specifik gemenskap.
Jag hörde om en femton år gammal undersökning som sa att 81% av amerikaner som kallade sig kristna sa att man kan vara en god kristen och samtidigt inte vara del av en församling. Det är ett påstående som skulle få Paulus att stirra på dig som om du inte vore klok. Det är totalt främmande för allt Bibeln lär. Bibeln säger att det är församlingen som är Kristi kropp (Ef 1:22-23). Det var församlingen Kristus köpte med sitt eget blod (Apg 20:28). Det är församlingen som är Kristi brud (Ef 5:32; Upp 21:9). Det är församlingen som har fått uppdraget att gå ut och göra alla folk till lärjungar, att döpa dem i Faderns, Sonen och den helige Andes namn och lära dem att hålla allt vad Kristus har befallt (Matt 28:18-20), och det är alltså genom församlingen som Gud gör sin vishet känd i sin väldiga mångfald (Ef 3:10).
Församlingen är inte en frivillig extra-aktivitet för den som är kristen. Det är genom församlingen som ditt lärjungaskap får sin form; det är här det blir kött och blod. Det är församlingen, en försonad skara individer som rätt predikar Guds ord och som rätt förvaltar dop, nattvard och församlingsdisciplin som är bärare av själva evangeliet. Det är församlingen – den församlingen och ingen annan – som för ut evangeliets ljus till alla folk och stammar och språk. Det går inte att överdriva hur central församlingen är för den som är kristen, och vilken central roll den spelar i Guds stora frälsningsplan.
Det innebär att om vi vill leva ett liv i enlighet med vårt syfte och vara med och göra Guds vishet känd och ära honom – då behöver vi vara med och grunda församlingar, eftersom det är genom församlingen detta sker. Det är det kristna livet: vi är med i en församling som porträtterar Guds vishet och vi grundar församlingar så att andra folk också får se Guds vishet.
III. GENOM PREDIKAN
Det leder oss till den tredje punkten och nästa ”hur”-fråga. Om Guds syfte är att hans vishet ska göras känd och han gör det genom församlingen, hur bygger han församlingen? Vad är medlet för att samla människor så att det blir en församling? Svaret har vi i vers 8-9,
8Jag, den allra minste av alla heliga, har fått denna nåd att predika evangeliet om Kristi ofattbara rikedom för hedningarna 9 och att upplysa alla om planen med den hemlighet som från evighet har varit dold i Gud, alltings Skapare
Efesierbrevet 3:8–9 (SFB-15)
Sättet Gud använder för att bygga sin kyrka är det som Paulus kallar för ”evangeliet om Kristi ofattbara rikedom”. Vad är det?
Det finns många sätt att beskriva det, men det bästa sättet jag vet är att börja i Johannesevangeliets 17:e kapitel, där Jesus träder fram inför Fadern som en överstepräst som ber för sitt folk. Ofta i Johannesevangeliet, men kanske framförallt i det 17:e kapitlet påminns vi om att Gud är treenig. Och att evangeliet, som betyder ”goda nyheter” är just goda nyheter på grund av att Gud är treenig. Jesus säger i Johannes 17:23,
23jag i dem och du i mig, så att de är fullkomligt förenade till ett. Då ska världen förstå att du har sänt mig, och att du har älskat dem så som du har älskat mig.
Johannesevangeliet 17:23 (SFB-15)
Det är ofattbart. Det finns inget i världen som kan ge något så vackert. Ingen annan livsfilosofi, ingen annan religion. Det bästa tänkbara vi kan få i något annat system är lön för vår möda. Om du är god eller skicklig så kanske gud belönar dig. Men Joh 17 är så fyllt av goda nyheter att det är omöjligt att ta in: att universums Skapare och Herre, som är oändlig i makt och ära, helighet, rättfärdighet och godhet, som är treenig och i evighet öst sin kärlek över sin Enfödde Son, på något sätt skulle kunna älska oss flyktiga människor – ständigt upproriska och bristfälliga – på samma sätt och i samma omfattning som han älskar sin evige, Enfödde Son. Det är helt ofattbart. ”Att du har älskat dem så som du har älskat mig.” Det är en av Bibelns vackraste texter.
Med denna Gud får du en frälsning som man inte kan få någon annanstans. Vi förs fram i Gud Faderns närhet att vara så älskade av honom som han älskar sin Son. Vi kommer inte som Guds tjänare. Inte ens som höga änglalika tjänare, nej – vi blir inkluderade i den relation Fadern har med sin Son. Vi blir inkluderade i treenighetens eviga glädjefulla relation och enhet.
Jesus kallas den Älskade. Han är Guds Älskade Son. Eftersom han är den han är kan han ge oss vad ingen annan kan ge oss, nämligen rätten att vara den Gud Faderns älskade barn.
Det här betyder att evangeliet inte bara handlar om att vara förlåten av Gud. Det är oändligt mycket mer än att vara förlåten. Jag blir gjord till ett barn som aldrig kan avvisas. Barn slutar inte att vara någons barn för att de är stygga. Det går inte en dag utan att mina barn gör något som inte är bra för dem. Vi får tillrättavisa dem hela tiden. Men jag skulle aldrig, aldrig skicka bort dem, trots att jag är en mycket bristfällig pappa. Jag skulle hellre dö för dem. För jag älskar dem.
Det är därför Paulus behöver använda ord som ”ofattbar rikedom”. Se på Jesus. Han är den evigt och fullkomligt älskade av Fadern. Fadern kan inte, skulle inte, någonsin minska eller mildra sin kärlek till Jesus. Det är det Jesus kommer och delar med oss.
Vi talar ibland om att ta emot Jesus i vårt hjärta, och det ligger någon sanning i det eftersom Johannes talar om ”de som tog emot honom”. Men verkligheten är inte så mycket att Jesus kommer in i ditt liv, vilket han gör. Men långt viktigare är att du kommer in i hans liv. Kristna är i Kristus; de står inför Gud, iklädda Kristus.
Det är vad det handlar om att vara en kristen. Det handlar inte om mina förtjänster. Jag är en syndare; om det vore upp till mina förtjänster skulle jag inte ha något annat än fördömelse att vänta. Men jag kan ändå träda inför Fadern med förvissning, för jag kommer inte med mina egna meriter. Jag kommer inte med min egen helighet. Jag kommer inte med min egen rättfärdighet. Genom tron på Kristus är jag förenad med honom. Jag är i Kristus. Jag kommer med hans fullkomliga rättfärdighet.
Det är den status jag har inför Gud Fadern. Det är inte så att Fadern ser på mig och låter mig komma in med någon sorts tveksamhet. Jesus är Faderns Älskade Son! Fadern ser på Jesus och säger ”detta är min älskade Son i vilken jag har min glädje.” När jag genom tron är förenad med Kristus är detta ord som också gäller mig! Jag får vara den älskade sonen i vilken Fadern har sin glädje.
Det är frälsningen. Där har du en glimt av evangeliet om Kristi ofattbara rikedom. Han gav sitt liv för mig. Genom tron får jag förenas med honom och ta del i allt som är hans. Och i utbyte tog han min synd på sig och bar min fördömelse i mitt ställe.
Här finns ofattbar rikedom. Det grekiska ordet för ”ofattbar” betyder att det inte kan omfattas. Den är oändlig. Den har ingen botten. Den är omöjlig att förstå. Efesierbrevet 1:7 säger att hans nåd är rik. Romarbrevet 2:4 säger att hans godhet, mildhet och tålamod är rikt. Efesierbrevet 2:4 säger att hans barmhärtighet är rik. Efesierbrevet 3:16 säger att hans härlighet är rik. Första Timotheos 6:17 säger att hans välsignelser är rika. Kolosserbrevet 2:2 säger att han ger visshet som är rik. Kolosserbrevet 3:16 säger att hans ord är rikt. Efesierbrevet 3:18-19 säger att hans kärlek är rik.
Det är evangeliet. Du är en syndare på väg mot evig fördömelse. Men Fadern har sänt sin Son att bära fördömelsen i ditt ställe, om du tror på honom. Och i utbyte får du del i hans sonskap. Och det är genom att predika detta evangelium som Gud bygger sin kyrka.
IV. GENOM DE HELIGA
Det leder oss till den sista ”hur”-frågan: hur ska detta evangelium nå ut till alla folk? Hur ska det predikas? Paulus svarar i den åttonde versen,
8Jag, den allra minste av alla heliga, har fått denna nåd att predika evangeliet om Kristi ofattbara rikedom […]
Efesierbrevet 3:8 (SFB-15)
Nu har vi inte tid att titta närmare på det, men Paulus kallar sig själv ”den minste av alla heliga” eftersom han hade förföljt kyrkan. Han var den största skurken.
Men Gud kallade honom genom sin nåd att predika evangeliet om Kristi ofattbara rikedom, och när han nu vill uppmuntra församlingen är det som att han säger: ”vänner, förstår ni inte att jag inte förtjänat att ens bli räddad! Jag förtjänar inte ens att leva! Jag borde ha varit en blöt fläck på marken någonstans. Gud borde ha krossat mig, på grund av allt jag gjort mot honom! Men, han gav mig nåd. Jag, som var den värste, jag fick nåden att predika Kristi ofattbara rikedom. Det är inte rättvist, det är nåd! Jag har fått så ofattbart mycket mer godhet än jag någonsin förtjänat. Var inte missmodiga när ni tänker på mitt lidande. Dela istället min glädje över den nåd jag fått, och dela min glädje över den nåd ni har fått. Ni var döda i era överträdelser och synder. Ni var utan hopp i världen. Men Gud uppväckte er tillsammans med Kristus, inte för att ni hade förtjänat det utan bara för att han är ofattbart god.”
När Paulus talar om sig själv som den minste av alla heliga så ryms också alla andra heliga in där. Vi har alla samma uppdrag. Vi är inte apostlar som Paulus, men vi har fått samma nåd. Och vi har samma evangelium. Och det är genom att de heliga predikar som Gud fortsätter att bygga sin församling.
Sammanfattning
Så det vi ser, om vi ska sammanfatta, är att Gud har ett syfte att göra sig själv känd. Sättet han gör det är genom sin församling. Och sättet han bygger sin församling är genom predikan av evangeliet. Och för predikan av evangeliet använder han alla heliga, det vill säga, alla kristna – även om alla inte är predikanter i församlingens gemensamma gudstjänst. Likväl är vi alla inblandade i Guds mission att göra hans vishet känd.
AVSLUTNING
Berättelsen om Gordons arbete för evangeliet slutade inte med att George och Ellen mördades efter fyra år och att lillebror James skickade sin ansökan att fortsätta arbetet. James visste att hans storebrors död inte hade förändrat Guds plan att göra sin vishet känd också på denna fientliga ö Erromango. Så han sändes dit och fortsatte arbetet. Och han fick också se hur en del av invånarna fick lära känna Kristus. Men i Guds märkliga försyn dödades också han.
När nyheten om lillebrors död nådde Kanada var de rädda att berätta för modern. Men när hon väl fick veta, grät hon och sa: ”jag önskar att jag hade ännu en pojke att sända så att hedningarna må ta emot Guds frälsning.”
”Jag önskar att jag hade ännu en pojke att sända.” Hur kan kristna säga så? Här har vi en mor som i världens ögon har förlorat allt. Hur kan hon acceptera det? Och inte bara det; hur kan hon dessutom säga att om hon hade en till skulle hon sända honom också? Hur är det möjligt? Bara genom att vara helt trygg i att när Guds syften fullbordas; när Guds vishet görs känd för alla folk genom församlingen, genom predikan av evangeliet om Kristi ofattbara rikedom, genom också den minsta av alla heliga – ja, då finner också vi vår djupaste glädje.
Det går inte att separera eller leva det kristna livet vid sidan av Guds syfte att göra sin vishet känd. Det går inte att tänka att man ska göra Guds vishet känd vid sidan av den lokala församlingen. Det går inte att ha en lokal församling om man inte predikar evangeliet om Kristi ofattbara rikedom. Och det går inte att predika evangeliet om Kristi ofattbara rikedom om vi inte har pånyttfödda män och kvinnor som är villiga att öppna sin mun och säga något.
Så, om Guds vishet ska göras känd på en ny plats har vi de som går och de som uppmuntrar och sänder de som går. Alla i hela församlingen är inblandade. Och i vår församling har vi glädjen att ha tre personer som förbereder sig på att flytta till en annan stad för att grunda en församling där. Det är något av det vackraste vi kan vara med om som kristna. Bröderna Gordons mamma hade förstått det och min bön är att samma insikt ska få prägla hela vår församling på samma sätt. Och jag vill än en gång uppmuntra dig som hör detta att i bön söka Guds ledning om du ska vara med och lämna din trygga tillvaro här för att människorna i Bollnäs ska få höra evangeliet om Kristi ofattbara rikedom.
0 kommentarer