”Han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull.” Det är ord som sammanfattar väldigt mycket av det kristna livet.
Det kristna livet beskrivs ofta i Bibeln som en vandring. Jesus säger om den gode herden, att
3[…] fåren lyssnar till hans röst. Han kallar på sina får och nämner dem vid namn och för ut dem [ur fårfållan]. 4 När han har fört ut alla sina får går han före dem, och fåren följer honom eftersom de känner hans röst.
Johannesevangeliet 10:3–4 (SFB-15)
Som kristna är vi på vandring. Vi är utkallade av den gode herden och följer honom eftersom vi känner hans röst. Och vi vet att vilken väg han än leder oss på så är det den bästa eftersom vi är under hans beskydd och omsorg.
Vår text talar om att han leder oss på rätta vägar. En bättre översättning verkar vara rättfärdiga eller rättfärdighetens vägar. Varje gång det här hebriska ordet används i Bibeln så talar det på ett eller annat sätt om rättfärdighet. Men om vi ska förstå ordet i ljuset av hela Bibeln så tror jag att en ännu bättre förståelse av vad texten vill säga är ordet helighet. Det är inte vad texten bokstavligen säger, men det är vad den betyder.
Hör Guds ord från Jeremia 6:16,
16Så säger Herren:
Jeremia 6:16 (SFB-15)
Ställ er vid vägarna och spana,
fråga efter de urgamla stigarna.
Fråga efter den goda vägen och vandra på den,
så ska ni finna ro för era själar.
Det här är ord som Jesus tar upp i Matteus 11:29 när han säger
28Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila. 29Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni finna ro för era själar […]
Matteusevangeliet 11:28–29 (SFB-15)
Det kristna livet är alltså att fråga efter den goda vägen och vandra på den. Och den vägen är att följa Kristus, vilket han själv säger när han talar om att han är vägen, sanningen och livet (Joh 14:6).
Men samtidigt som han ger det underbara löftet att vi ska finna ro för vår själ varnar han oss för att det är en väg som är svår och som kommer att kosta oss allt. Han säger i Matteus 7:13,
13Gå in genom den trånga porten. Den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. 14Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.
Matteusevangeliet 7:13–14 (SFB-15)
Och han säger i Matt 16:24,
24Jesus sade till sina lärjungar: ”Om någon vill följa mig, ska han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. 25Den som vill rädda sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min skull ska vinna det.
Matteusevangeliet 16:24–25 (SFB-15)
Så det kristna livet kan beskrivas som en vandring. Å ena sidan har vi löften om vila och ro för själen. Å andra sidan har vi varningar om förföljelse och självförnekelse. Då kan man tänka sig att frågan som framträder är: vågar du? Är du redo att betala priset för att vinna det som är långt större? Är du redo att förneka dig själv, att döda ditt gamla jag, för att vinna det liv Jesus ger?
Det är en mycket relevant fråga, och en fråga som alla kristna regelbundet bör ställa sig. Men det är inte riktigt den frågan som träder fram ur vår text i den 23:e psalmen. Här kommer vi till det kristna livet ur ett annat perspektiv. Vi har sett hur Herren, som är oändlig i makt och godhet, är vår herde. Och vi har sett hur han förser oss med allt vi behöver. Att vad som än händer ger han oss alltid goda gåvor. Han ger föda åt vår själ genom sitt ord. Och han ger oss strömmar av levande vatten genom den helige Ande. Och han ger oss omvändelsens gåva när han om och om igen går efter oss och hämtar oss tillbaka när vi vandrat vilse.
När han leder oss framåt på vår vandring på helighetens väg kommer vi alltså direkt från att han gett oss allt vi behöver och upprättat oss när vi fallit i synd. Han har lyft upp oss och tagit oss tillbaka till sin närhet. Vi har redan fått smaka på vår egen dårskap och hans obeskrivliga godhet och tålamod. Och nu leder han oss, det vill säga, han ropar vårt namn med en röst som vi känner igen och han går framför oss. Frågan som framstår är då inte så mycket ”å ena sidan, å andra sidan” utan snarare: ”vem bryr sig om hur vägen ser ut? Han har gång på gång bevisat sin godhet, sin trofasthet och omsorg – vart skulle jag gå om inte i hans efterföljd?” Jag har gång på gång fått se hur han upprättar min min själ. Och nu får jag se att den upprättelse han ger inte bara handlar om syndernas förlåtelse och försoning med honom själv utan också till att vandra på rättfärdighetens väg, det vill säga att växa i helighet, vilket är min djupaste längtan och mitt största behov.
Så när vi tittar närmare på vår text kan vi se att den har tre viktiga budskap, vilket blir tre punkter i predikan. I den första punkten ska vi titta på välsignelsen i att ledas av honom. I den andra punkten ska vi titta på vart han leder och i den tredje punkten ska vi titta på varför, av vilken orsak han leder.
I. VÄLSIGNELSEN I ATT LEDAS AV HONOM
Det första vi stannar till vid är välsignelsen i att ledas av den gode herden.
Det här är andra gången som det här ordet i psalmen, att herden leder. Första gången leder han oss till vatten där jag finner ro. Upprättelsen av vår själ som vi tittade på i förra predikan kommer alltså mellan att herden leder oss till vatten och sedan leder oss på rättfärdighetens väg. Herden både kallar på sina får och leder dem ut. Han leder dem både till vatten där de finner ro och leder dem på helighetens smala väg.
1. Herdens initiativ
När vi talar om att den gode herden leder oss är det första vi måste förstå att allt det goda som sker i våra liv är på hans initiativ och väglett av honom. Vi skulle inte kunna ta ett enda steg i riktning mot evig frälsning och härlighet om det inte vore för den gode herdens ledning. Än en gång är liknelsen med får väldigt träffsäker eftersom vi i oss själva, lika lite som fåren, har förmåga att urskilja vilken väg som kommer att leda oss rätt.
Inte ens när vi har gått vilse och herden letat rätt på oss och satt oss på rätt väg igen; till och med när vi känt vilken förödelse det innebär att gå vilse från Gud – inte ens då klarar vi att vara våra egna vägvisare. Det är som profeten Jeremia säger,
23Jag vet, Herre:
Jeremia 10:23 (SFB-15)
Människans väg beror inte på henne själv,
det står inte i vandrarens makt att styra sina steg
Inte ens när vi fått de mest dyrköpta lärdomar har vi insikt att själva veta vilken väg som är den rätta. Vi måste alltid ledas av den gode herden. Han måste vara den som väljer varje väg, som styr varje steg, som ordnar varje händelse, och vi följer honom. Vi lyssnar på hans röst. Vi hör hans ord och vägledning och förtröstar på hans godhet.
Paralleller till Hesekiel 36
Det finns flera paralleller mellan den här texten och Hesekiels 36:e kapitel. Det är ett fascinerande kapitel där vi har Guds löfte om hur han ska befria sitt folk från fångenskapen i Babylon, men inte bara det. Som så ofta när vi läser löften i Gamla testamentet flödar det över och vi ser i löftet flera verkligheter som knyts till det nya förbundet: folket ska renas från all orenhet, de ska få ett nytt hjärta och de ska få den helige Ande som ska göra att de vandrar efter Guds stadgar.
Om och om igen finns i Hesekiel 36 en betoning på Guds suveräna initiativ till att frälsa sitt folk. Det är en text som drivs helt och hållet av Guds nåderika initiativ. Jag läser vers 22-32. Hör hur många gånger Gud säger ”jag ska”.
22Säg därför till Israels hus: Så säger Herren Gud: Det är inte för er skull jag gör det, ni av Israels hus, utan för mitt heliga namn som ni har vanärat bland folken dit ni kommit. 23 Jag vill helga mitt stora namn som blivit vanärat bland folken, därför att ni har vanärat det bland dem, och de ska inse att jag är Herren, säger Herren Gud, när jag visar mig helig bland er inför deras ögon.
Hesekiel 36:22–32 (SFB-15)
24 För jag ska hämta er från folken och samla er från alla länder och föra er till ert land. 25 Jag ska stänka rent vatten på er så att ni blir rena. Jag ska rena er från all er orenhet och från alla era avgudar. 26 Jag ska ge er ett nytt hjärta och [jag ska] låta en ny ande komma in i er. Jag ska ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. 27 Jag ska låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem.
28 Så ska ni få bo i det land som jag gav era fäder, och ni ska vara mitt folk och jag ska vara er Gud. 29 Jag ska frälsa er från all er orenhet. Jag ska kalla fram säden och föröka den och inte längre låta er drabbas av svält. 30 Jag ska föröka trädens frukt och markens gröda, för att ni inte mer ska förödmjukas bland folken genom svält.
31 Då ska ni tänka på ert onda levnadssätt och era gärningar som inte var goda, och ni ska avsky er själva på grund av era missgärningar och vidrigheter.
32 Men ni ska veta att det inte är för er skull jag gör detta, säger Herren Gud. Ni ska skämmas och blygas för vad ni har gjort, ni av Israels hus.
Tretton gånger i elva verser säger Gud att han ska göra alla dessa saker. Den här texten visar att frälsningen och allt vad det innebär är helt grundad i Guds suveräna, nåderika handlande. Guds folks hjärtan, våra hjärtan, kommer aldrig att bli rena om inte Gud gör det, om inte Gud bryter in i våra liv och handlar. Människan är hopplöst förlorad i sin synd om inte Gud kommer för att frälsa. Om inte Gud kommer – för att använda en annan bild från Hesekiel – som en herde som skapar evig frid, så kommer människan att förbli under Guds vrede. Hela grunden för frälsningen finns i Guds suveräna nåd.
Han leder oss. Genom hela livet leder han oss. Från början till slut. Och det är vad kung David uttrycker i vår text. Allt det överflöd han åtnjuter som ett får i den gode herdens hjord, allt det beskydd och all den omsorg, kommer från den gode herden själv. Det är som att han säger: ”Jag får lägga mig och vila på gröna änga, men det är min herde som lägger mig ner. Jag får njuta av rofyllda vatten eftersom det är min herde som leder mig dit. Jag förs tillbaka från mina villfarelser och mina uppror och upprättas igen på grund av hans nåd. Och jag får vandra på rättfärdighetens väg eftersom han leder mig för sitt eget namns skull.”
Varje händelse och varje omständighet i våra liv är bestämd av vår himmelske herde för att leda oss framåt på helighetens väg. Dagen för vår födelse, vår familj, våra vänner, vår vardag, våra plikter och ansvar, våra framgångar och våra motgångar, vår glädje och vår sorg, vår hälsa och vår sjukdom, vår styrka och vår svaghet, vår rikedom och vår fattigdom – allt detta är medel genom vilka den gode herden leder sitt folk att vandra på den smala vägen där vi växer i helighet.
2. Anden gör oss villiga att följa
Det leder oss till det andra vi måste förstå när vi talar om välsignelsen i att ledas av honom. Paulus säger i Romarbrevet 8:14 att alla Guds barn leds av Guds Ande. Den helige Ande gör oss villiga att följa.
Du hörde det säkert i texten i Hesekiel 36. Jag läser vers 27 igen,
27Jag ska låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem.
Hesekiel 36:27 (SFB-15)
Det som händer när den gode herden leder är alltså att den helige Ande ger ett nytt hjärta. Och med det nya hjärtat kommer en ny sorts längtan och en ny sorts förståelse. Plötsligt förstår vi vad evangeliet verkligen handlar om. Vi förstår vad Bibelns varningar handlar om och vi får en längtan – en sann och ren längtan – efter helighet och efter målet i härlighet. Den helige Ande väcker vårt samvete, väcker i oss en ny sorts bön och lovprisning och en sann förtröstan på Kristus som Herre och frälsare. Vi hör hans röst och vi därför följer vi honom!
Den gode herden leder oss alltså genom yttre omständigheter i sin försyn och genom inre maningar genom den helige Ande. Vi föds på nytt genom den helige Ande, vi hör den gode herdens vägledning genom den helige Ande som ger oss kraft att vandra och vi bevaras på rättfärdighetens väg genom den helige Ande.
Det är vad som kännetecknar en sann kristen. Där finns ett villigt hjärta. Han har sin blick fäst på den gode herden. Han är ivrig att höra herdens röst i Skriften och i livets olika omständigheter. Och så följer han herden och är alltid trygg och väl försedd med allt han behöver.
II. VART HAN LEDER
Men låt oss gå vidare till nästa punkt och fundera lite närmare på vart den gode herden leder oss. Vi har sett något av välsignelsen i att ledas av honom, att det är på hans initiativ och vi inte skulle kunna ta ett steg åt rätt håll om det inte vore för honom. Men det stannar inte vid att han leder. Vi följer honom inte i blindo. Vi vet vart han leder oss, nämligen på rättfärdighetens väg, som vi i mer nytestamentligt språkbruk skulle kunna kalla helighetens väg.
Han leder oss på samma väg som han själv har vandrat. Vi hörde Ordspråksboken 8 läsas tidigare, där vi har Kristus som säger i den 20:e versen:
20Jag vandrar på rättfärdighetens väg,
Ordspråksboken 8:20-21 (SFB-15)
mitt på det rättas stigar,
21 för att ge rikedom i arv
åt dem som älskar mig
och fylla deras förråd.
Det är den väg Kristus vandrade, i fullkomlig kärlek till Gud av hela sitt hjärta och hela sin själ och all sin kraft. Det är den väg som är ljuvlig och fri för rena varelser som de heliga änglarna vars vilja rör sig i harmoni med Guds vilja. Men människans vilja är inte samstämmig med Guds vilja; inte ens den pånyttfödda människans vilja rör sig i harmoni med Guds. Här blandas sanning och lögn, helighet och synd, ljus och mörker.
Förneka sig själv
Det innebär att för vår del är vägen smal och vandringen är ett krig. Det är i det här sammanhanget vi ska förstå Jesu ord i Lukas 14:27 att ”den som inte bär sitt kors och följer mig kan inte vara min lärjunge.”
Jesus säger att hans lärjungar ska bära sitt kors. I Matteus 16:24 talar han om att man måste förneka sig själv. ”Att bära sitt kors” har blivit ett bevingat ord, ett talesätt vi använder, och vi har gett det en innebörd som är fullkomligt främmande för Nya testamentet. Vi talar om att vi fått ont i ett knä, eller att vi har en jobbig kollega som bara tänker på sig själv, och vi säger ”ja, det är väl mitt kors att bära”.
Det är inte vad Jesus talar om här. Om du levde i det romerska imperiet under det första århundradet hade du en annan uppfattning om vad det innebar att bära sitt kors.
Korset är en symbol för död. Det representerar det plötsliga och våldsamma och förnedrande slutet på en människas liv. Den som på romartiden axlade sitt kors och började sin vandring mot avrättningsplatsen hade redan tagit farväl av alla sina vänner. Han skulle inte komma tillbaka. Hans liv skulle snart vara slut. Korset kompromissade aldrig, lade aldrig något tillrätta, skonade ingen; det avlivade hela människan, fullständigt och för alltid. Korset försökte inte bli vän med sitt offer. Det slog till, grymt och skoningslöst, och när det hade fullgjort sin uppgift fanns inte den människan längre.
Om du bär ett kors är allt över för dig. Du har inga mer drömmar, inga planer för ditt liv. Du har ingen mer stolthet, ingen mer heder, ingenting. Du går genom offentlig förödmjukelse till den plats där du ska dö.
Vad Jesus säger här är att genom hans kors dör vi från det liv vi lever. Vi dör från det liv vi lever. Om du är en kristen är du död. Du är död från dina egna ambitioner och planer. Du hade en idé om vad du vill uppnå i det här livet, men nu är du död från allt detta. Det är därför han säger i versen innan (Luk 14:26) att man måste hata till och med sitt eget liv för att vara hans lärjunge.
Du lever inte längre på vad du drömmer om eller några storslagna planer. Allt detta är borta. Det här är vad Paulus säger i Gal 2:20 ”nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig.” Vi lever i Kristus!
Vi är döda från oss själva, men vi lever i Kristus. Vi är döda från att stärka vårt eget självförtroende. Vi är döda från självcentrerad planläggning av våra liv. Vi är döda från att leva för bekvämligheter och en god pension.
Men vi lever i Kristus och ser att han är allt vi behöver. Vi planerar vårt liv med Kristus som centrum. Hela vår identitet är uppslukad och omdefinierad av honom.
Detta förändrar inte bara hur vi ser på vissa saker i våra liv. Det förändrar allting som har med oss att göra. Du bestämmer inte var du bor – det bestämmer Kristus. Du bestämmer inte hur du bor – det bestämmer Kristus. Du bestämmer inte vilka prylar du köper – det bestämmer Kristus. Han bestämmer allt. Du har dött från det liv du lever och det är inte längre du som ska förverkliga dig själv. Du lever i honom.
Räddar oss från synd
Livet på helighetens väg som Jesu lärjunge är verkligen ett krig där din svåraste motståndare är du själv. Men de goda nyheterna är att han är en frälsare som bär synden i ditt ställe. De goda nyheterna är, som Petrus sa i sin predikan i Apg 3:26,
26[… Gud] har sänt honom för att välsigna er genom att vända var och en bort från sina onda gärningar.
Apostlagärningarna 3:26 (SFB-15)
Vänner, det är fantastiska nyheter. Kristus har kommit för att bära syndens fördömelse i vårt ställe, så att det inte längre finns någon fördömelse för den som har förenats med honom genom tron. Men han kom också för att välsigna oss genom att vända oss bort från våra onda gärningar. Han kom med frihet – frihet från slaveriet av onda tankar, orena och nedbrytande ord och smutsiga handlingar. Han kom för att stänka rent vatten på oss så att vi blir rena. Han kom för att rena oss från all vår orenhet och från alla våra avgudar.
Det är förstås en verklighet som pekar fram mot härligheten då vi ska få njuta av att synden inte ens är närvarande. Men det är också något han gör för oss här och nu när vi vandrar på helighetens väg. Steg för steg vänder han oss bort från våra onda gärningar när vi följer honom.
Vi längtar efter att mer likna Kristus
Det innebär att helighetens väg är dyrbar, ja, oskattbar för den kristne. Vi följer vår frälsare och vill varken vika av åt höger eller åt vänster. Ibland vandrar vi gråtande eftersom vi sörjer hur synden fortfarande präglar våra liv och vi sörjer över hur svaga vi är och hur lätt vi snavar och går vilse. Därför ber vi och ropar till honom att han ska hålla våra steg fasta, att han ska lära oss att göra hans vilja, att han ska ge oss kraft att förneka oss själva och leva i hans frihet.
Och vi ber att han ska fortsätta att forma oss till att mer likna Kristus. Vi ber om kraft att göra som aposteln Petrus säger,
5Gör därför allt ni kan för att i er tro visa dygd, i dygden insikt, 6 i insikten självbehärskning, i självbehärskningen uthållighet, i uthålligheten gudsfruktan, 7 i gudsfruktan syskonkärlek och i syskonkärleken kärlek till alla människor.
2 Petrusbrevet 1:5–7 (SFB-15)
Det är vår längtan. Att få växa i helighet. Att få följa vår gode herde på helighetens väg. Han leder oss in på vägen, han reser oss upp när vi faller och han bevarar oss till slutet.
III. VARFÖR? FÖR HANS EGEN SKULL
Låt oss nu gå till den tredje punkten och ställa frågan varför? Varför gör han det? Varför släpper han inte bara taget om oss? Det räcker ju uppenbarligen inte att han försonar oss med sig. Han måste dessutom rädda oss om och om igen. Varför fortsätter han att ta sig an oss?
Tittar vi i Gamla testamentet ser vi om och om igen hur folket vänder sig bort från Gud och till värdelösa avgudar. Det sista som hände innan de blev bortförda i exil var att profeten Jeremia plågades med att kalla dem till omvändelse. Men ingen ville lyssna – de ville bara lyssna till falska profeter som ropade att allt var väl. Så de följde främmande kungar, de tillbad falska gudar, de sänkte sig till våld och omoral om och om igen.
Det kan låta dramatiskt. Så gör väl inte vi, eller? Nej, vår olydnad tar sig oftast andra uttryck. Men ställ dig själv frågan hur ofta du är missnöjd med hur Gud ordnat livet för dig och hur ofta du rycker och sliter för att förverkliga dina egna ambitioner istället för att i ödmjukhet lägga ner ditt liv för honom? Uttrycken är annorlunda, men det är samma uppror, samma rastlöshet. Så varför fortsätter han att visa omsorg och trofasthet?
Inte på grund av något i oss
Varför visade han godhet mot oss från början? Varför sände han sin Son att lida och dö för oss medan vi var hans fiender?
Det var inte för min skull. Det var inte för att han såg på mig och tänkte att ”ja, han kanske gör lite tokiga saker ibland, men han har ändå ett hjärta av guld!” Nej. I mig finns inga meriter som förtjänar Guds godhet. Om Gud skulle ha dömt mig rättvist så skulle han ha lämnat mig till evigt fördärv.
Ändå leder han mig. Ändå ger han mig ett nytt hjärta och den helige Ande som vänder mitt hjärta till honom. Han förlåter mina synder och tar upp mig som sitt eget barn och arvinge. Han visar en sådan godhet att den inte kan beskrivas och han gör det för sin egen skull.
Texten säger att han leder mig på rättfärdighetens vägar för sitt namns skull, det vill säga för sin egen skull. Han gör det för att han är den han är. Han gör det för att han är evigt trofast och överflödande god.
Den kristnes tröst
Vänner, det här är den kristnes stora tröst. Att Gud, trefalt helig, obeskrivlig i härlighet och renhet skulle älska den person som levt hela sitt liv i uppror mot honom. Det finns ingen anledning för Gud att göra det om man ser till personens älskvärdhet. Det innebär att om vi går och tänker att vi måste producera lite godhet för att han ska visa oss godhet; om vi tänker att vår frälsning är någon sorts transaktion där jag faktiskt har något att bidra med så har vi en lära som dels är obiblisk men som också kommer att leda till förtvivlan. För det skulle innebära att om något ont händer mig så är det för att jag inte har skött mig tillräckligt. Det är en gärningslära och ett slaveri.
Om det däremot är så att all anledning för Gud att visa godhet mot oss finns i honom själv så är det vår borg och vårt orubbliga hopp. För då är hoppet förankrat i Gud och Gud förändras inte. Gud har tagit initiativet och frälst dig av nåd och eftersom han inte förändras kommer han att fortsätta att frälsa dig till den dag du ska krönas i härlighet. Om han älskade dig när du var hans fiende, ska han då inte fortsätta att älska dig när du är hans barn?
Därför kan den svagaste av varelser vara trygg i Kristus. Inget av det goda vi har, har vi fått för att vi förtjänat det. Allt är en gåva, för hans namns skull. För att Gud är den han är.
Så när psalmisten David säger ”han leder mig på rättfärdighetens vägar för sitt namns skull” är det som att han säger: ”i mig själv kan jag inte kräva eller förvänta mig hans omsorg. Jag är alltigenom hjälplös och beroende av honom. Men min himmelske herde älskar mig och tar hand om mig och leder mig ut ur syndens slaveri och in i större och större helighet, för att han är den han är.”
Frukta inte vägens svårighet. Frukta att stå still
Därför, älskade vänner, har vi inget att frukta. Det kan mycket väl vara så att vi tittar på vägen som ligger framför och tycker att den ser väldigt svår ut. Den kanske ser smärtsam ut. Den är full av faror och svårigheter och vi vet inte om vi klarar det.
Men låt oss då än en gång påminna oss att vi är under den gode herdens omsorg. Han släpper oss inte. Inte för att han är imponerad av oss eller förälskad i någon av våra egenskaper utan för att det är sådan han är. Han har älskat oss från början och han kommer aldrig att ändra på det.
Det är möjligt – eller snarare helt säkert – att vägen innebär smärta, inte minst eftersom vår vilja fortfarande behöver formas och ödmjukas. Men likväl befinner vi oss i hans vård.
Däremot ska vi frukta att stå still. När en flock får är kvar för länge på samma plats kommer den platsen att bli sönderbetad. Till sist kommer de att rycka upp allt som är ätbart med rötterna och platsen kommer att förvandlas till öken och ödemark. Hebreerbrevet 12:14 säger att ”utan helgelse kommer ingen att se Herren”. Därför måste en herde hela tiden se till att flocken är i rörelse. På ett liknande sätt behöver vi som kristna fortsätta vår vandring framåt. Så låt oss be att alltid få växa i helighet, i kärlek, i ödmjukhet, i iver för Gud, i gudsfruktan, i tålamod, i frid och i glädje. Han kommer att svara på din bön.
AVSLUTNING
Som avslutning vill jag återvända till profeten Jeremias ord,
16Så säger Herren:
Jeremia 6:16 (SFB-15)
Ställ er vid vägarna och spana,
fråga efter de urgamla stigarna.
Fråga efter den goda vägen och vandra på den,
så ska ni finna ro för era själar.
Vår gode herde, Jesus Kristus, är den goda vägen. Han har gjort allt för att köpa dig fri och han fortsätter sitt frälsande verk i dig dag efter dag. Så ge inte upp i din efterföljelse av honom. Fortsätt din vandring och be honom att forma dig till sin likhet.
0 kommentarer