Om vi tror på en Gud som är allsmäktig så är det i sanning en Gud att frukta. Om han är allsmäktig innebär det att han har makt att göra precis vad han vill. Vi kan till exempel läsa om hans allmakt i Jesaja 45:7,
7Jag formar ljuset och skapar mörkret,
Jesaja 45:7 (SFB-15)
jag ger lycka och skapar olycka.
Jag, Herren, gör allt detta.
Om det finns en Gud som har all makt i himlen och på jorden så är det någon man inte vill ha till fiende. Det är någon man vill hålla sig väl med. Det är en typ av fruktan vi till exempel kan se hos de persiska kungarna som släpper det judiska folket från sin fångenskap i Babylon. De har hört att himlens Gud bor i Jerusalem och de vill inte att något ont ska hända med dem eller deras söner så de ger det judiska folket allt de behöver så att de ska kunna bygga upp templet och börja offra till honom.
Det är den typ av fruktan som säger att om något ont händer i mitt liv så kan det vara för att jag inte har skött mig. Han är universums kung och jag är en av hans miljarder av undersåtar.
Och vi som är kristna tror på en allsmäktig Gud. Guds allmakt är ett av få attribut vi bekänner i den nicaenska trosbekännelsen vi nyss läst tillsammans. Men en avgörande skillnad mellan den kristna tron och andra religioner är att vi tror på en Gud som är Allsmäktig Fader. Det förändrar allt. För det innebär att han inte bara är allsmäktig. Det innebär inte ens bara att är allsmäktig och oändligt god. Det innebär att han är allsmäktig och oändligt god mot oss.
På grund av att vi har förenats med Jesus Kristus genom tron på honom så får vi del i Jesu sonskap. Vi får komma till Fadern genom Kristus, det vill säga, på hans meriter, med samma glädjefulla intimitet som Jesus Kristus har haft med Fadern i all evighet. Och det förändrar verkligen precis allt.
Varannan vecka får jag träffa församlingen mellanstadiebarn, 10-12 år, och vi går igenom Heidelbergkatekesen tillsammans. I tisdags hade vi kommit till den 26:e frågan som handlar om vem Fadern är. Frågan har ett ganska långt svar, en jag vill ändå läsa andra halvan av svaret eftersom det förklarar vad det innebär för oss att vi bekänner Gud som allsmäktig Fader. Katekesen säger,
[Han] är min Gud och min Far för sin Sons, Kristi, skull.
Heidelbergkatekesen, fråga 26
Jag förtröstar också på honom, så att jag inte betvivlar att han ska försörja mig med allt min kropp och själ behöver och att han vänder till godo allt ont han sänder mig i denna tåredal.
Han kan göra det eftersom han är allsmäktig Gud och han vill göra det eftersom han är en trofast Far.
Kombinationen att han är allsmäktig Fader är obeskrivligt goda nyheter för oss, eftersom det innebär att vi inte behöver tvivla att han kommer att ta hand om oss och ge oss allt vår kropp och själ behöver och dessutom att allt ont vi får uppleva i denna tåredal vänder han till godo för oss. Det finns ingen slump. Det finns inget lidande som är meningslöst. Allt, precis allt, är ett verktyg i hans hand som han använder för vårt goda. Det är så goda nyheter att vi har svårt att tro på det. Men det gör dem inte mindre sanna.
Ruts bok
Ruts bok är ett strålande exempel på precis det här. Den är full av lidande och tragedi, men visar att mitt i lidandet gör Gud tusen saker som vi inte känner till när han låter allt samverka för vårt bästa. Det är en berättelse om utblottelse, tragedi och upprättelse. Det är en bok om hopp i det mörkaste mörker.
Den utspelades under domartiden i Israel för kanske 3200 år sedan. Större delen av bokens händelser utspelas vid skördetiden som infaller strax före pingst, som är den judiska skördehögtiden.
Det är en vacker liten berättelse utspelar sig i under bedrövlig tid i Israels historia, en gnistrande stjärna på en nattsvart himmel. Den har en förunderlig sprängkraft, som på sitt stillsamma och ödmjuka vis berättar om Guds omsorg och kärlek till den som är helt utblottad. Som berättar om att Gud i sin kärleksfulla försyn till och med använder sig av lidande och tragedi för att forma något långt vackrare och mer beständigt. Att det kan se hur mörkt och förtvivlat ut som helst, men att Gud alltjämt är verksam och god.
Den berättar också om hur Gud handlar med oss; hur han upprättar oss och, i vår förtvivlan, visar sin kärlek och ger oss vad som aldrig kan tas ifrån oss.
Allt det här ska jag försöka beskriva i denna predikan. Jag ska försöka göra det genom att titta på tre karaktärer i berättelsen. Tre karaktärer, tre hjältar, som kan fungera som tre predikopunkter. Men innan vi kan komma in på den första karaktären behöver vi ha lite bakgrund.
Bakgrund
Berättelsen börjar med en tragedi. Israel drabbades av svält. Då var det en man som hette Elimelek som tog sin familj – sin fru Noomi och sina två söner – och lämnade sitt hem i Betlehem för att söka sig ett bättre liv i Moab, precis öster om Döda havet, i nuvarande Jordanien. Men tragedin slutar inte där. Det var nämligen så att Elimeleks söner hette Mahlon och Kiljon. Det var inga hebreiska namn, och dessutom gifte sig dessa söner med två moabistiska kvinnor: Orpa och Rut. Därför kan vi dra slutsatsen att Elimelek vände sig bort från Gud för att söka trygghet i något annat. Vi vet förstås inte varför, men troligtvis var han rädd – rädd för fattigdomen, för tomheten och ytterst sett för döden. Så han lämnade Gud för att sätta sitt hopp till något annat. Och det är en tragedi.
Och det visade sig att när de väl kommit till Moab så drabbades Elimelek av just det han försökte undvika, nämligen fattigdom och död. Elimelek, Mahlon och Kiljon dog. I sin fattigdom sålde de sin mark i Israel och ändå var de utblottade. Sedan står det helt kort att alla tre män i familjen dog.
Så då har vi Noomi ensam kvar. Hon hade förlorat sin man och dessutom båda sina söner. Hon var en utblottad äldre änka som var främling i landet där hon bodde med sina två svärdöttrar. Det var inte heller vilket land som helst, utan ett land som låg i ständig fejd med Israel. Så Noomi stod där helt utan hopp, helt utan förutsättningar att överleva rent ekonomiskt. Hon var för gammal för att arbeta. Hon var för gammal för att gifta sig eftersom hon inte längre kunde få några barn. Och eftersom hon inte kunde få några fler barn hade hon ingen som kunde föra deras namn vidare. I detta samhälle innebar det att hon var på den absoluta botten. Ingen familj. Ingen mark. Inget namn som kunde föras vidare. Hon tycks dömd att tyna bort och dö i glömska eftersom hon inte hade något som samhället värderade. Hon hade förlorat allt.
Det här är inte bara en berättelse om en tragisk situation för 3300 år sedan. Det är berättelsen om dig och mig. Även om vi kanske inte behöver frukta att svälta ihjäl, eller någon annan av de fysiska faror Noomi stod inför, så är det en bild av vårt andliga tillstånd utan Kristus. Precis som Noomi står vi utan hopp och utan förutsättningar att överleva, dömda till evig död om ingen kommer till vår hjälp.
I. RUT
Men, om vi återvänder till berättelsen om Noomi, så var ju det sista ordet var inte sagt. Gud var fortfarande verksam, och det står i vår text, som är hela berättelsens upplösning, att Noomi hade en ”sonhustru […] som älskar [henne] och är för [henne] mer än sju söner” (4:15).
Här kommer vi till vår första karaktär, och en av berättelsens stora hjältar. Rut. Det som händer här är något oerhört. Känn på kraften i orden – mer värd än sju söner. I den här kulturen var en kvinnas hopp att få en son som skulle kunna försörja henne och rädda hennes heder. Men Noomi har fått någon som är bättre än sju söner; någon som är bättre än allt hopp den här världen har att erbjuda.
I sin förtvivlade situation bestämde sig Noomi för att återvända till sitt hemland. Så hon sade till sina svärdöttrar att de skulle lämna henne och söka ett bättre liv här, i deras hemland. Här hade de förutsättningar för ett gott liv. Här hade de sina ursprungsfamiljer och de kunde börja om i sina liv. Men om de skulle följa med Noomi skulle de inte ha någonting.
Men Rut höll sig kvar. Och hon sade de där berömda orden,
16 […] ”Tvinga mig inte att lämna dig och vända tillbaka från dig. Ty dit du går vill också jag gå, och där du stannar vill också jag stanna. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud. 17 Där du dör vill också jag dö, och där vill jag bli begravd. Herren må straffa mig både nu och senare om något annat än döden skulle skilja mig från dig.”
Rut 1:16–17 (SFB-15)
Vad är det som händer här? För det första ser vi att Rut gör helt klart att hon följer med Noomi dit hon går. Här visar hon prov på stort mod eftersom hon lämnar allt som hon känner till för att följa Noomi till ett okänt land, som dessutom råkar vara fiendeland.
Ger upp sitt liv
Men det är något som skiljer Rut från de flesta som lämnar sitt land och invandrar någon annanstans. Därför att de flesta emigranter tror och hoppas på ett bättre liv dit de kommer. De inser att det kommer att bli oerhört påfrestande att lämna allt och flytta någon annanstans, men de tror och hoppas ju ändå på att livet kommer att bli bättre. Många flyr ju från krig och trauma och förtvivlan, och de trotsar faror och motgångar på sin väg. Men det som får dem att fortsätta är hoppet om ett bättre liv. Hoppet om en stillsam tillvaro som är fri från alla de faror och den förtvivlan de flyr ifrån. Även om flykten är farofylld och strävsam gör hoppet det värt att fortsätta. Men Rut säger ”jag följer med dig och jag förväntar mig att livet kommer att bli långt svårare än det är här. Må Herren straffa mig om något annat än döden skulle skilja mig från dig.”
Rut ställs alltså inför valet att stanna hemma i sitt hemland där hon har alla möjligheter att börja om, eller att följa med Noomi till fiendeland. Hon vet att om stannar hemma kan hon kanske leva ett tryggt liv, men då kommer Noomi troligtvis inte att klara sig. Å andra sidan, om Rut följer med Noomi förlorar hon alla sina egna möjligheter till ett tryggt liv, samtidigt som det finns en större chans att Noomi klarar sig. Rut inser att om Noomi ska kunna ha ett liv innebär det att Rut måste ge upp sitt liv. Om Noomi ska kunna få tillbaka sitt namn eller sin mark eller få någon avkomma innebär det att Rut måste ge upp sitt eget namn, sin egen familj, sina egna möjligheter.
Och det var vad hon gjorde. ”Dit du går vill jag också gå, och där du stannar vill jag också stanna.” Hon gjorde sig själv utblottad så att Noomi skulle kunna få möjlighet att leva. Hon lämnade sitt eget och gick in i ett liv i lidande, ett liv som främling.
Plockar ax
Så hon följde med Noomi till Betlehem. Och så står det att de kom till Betlehem när kornskörden började, vilket var ungefär i april.
De var helt tomhänta, så för att kunna försörja Noomi och sig själv bestämde sig Rut för att plocka ax efter skördemännen. Man får hålla i åtanke att de hade inte skördetröskor som körde med centimeterprecision och fick med sig precis allt av värde som växte på åkern. De gick ut och slog säden med de redskap de hade i sina händer. Kanske en lie. Det blir inga raka rader, dessutom kan den vara lite slö så att vissa strån inte slås av utan förblir stående. Då finns det en bestämmelse i Mose lag som säger att när man skördar sin åker får man inte skörda hela vägen ut i kanten, och man får inte heller plocka de ströax som förblir stående efter att man slagit spannmålen. Det skulle tillhöra främlingen och den fattige (3 Mos 23:22).
Men det var inte fullt så enkelt som att Rut bara kunde bestämma sig för att gå ut och plocka ax som vilken fattig person som helst. Hon var ju en moabitiska – genom hela boken kallas hon för ”moabitiskan Rut”. När hon gick ut och vistades bland folket var det med risk för sitt eget liv.
II. BOAS
Och här kommer vi in på nästa karaktär, nästa hjälte i berättelsen. Därför att det står i andra kapitlets tredje vers att när Rut gick ut, det vill säga, när hon riskerade sitt liv och gick ut bland fiendefolket ”föll det sig så” att hon kom till en åker som tillhörde Boas, som var av Elimeleks släkt, det vill säga en släkting till Noomis avlidna make. Det föll sig så – det vill säga, det var en del i Guds försyn. Om vi tror på en allsmäktig Fader så finns det ingen slump.
Boas såg Rut på åkern, han tog reda på vem hon var, och sade sedan till henne,
8 […] ”Hör på mig, min dotter: Gå inte och plocka ax på någon annan åker och gå inte heller härifrån, utan håll dig till mina tjänstekvinnor här. 9 Se efter var skördemännen arbetar på åkern och följ efter dem. Jag har förbjudit mina tjänare att röra dig.
Rut 2:8–9 (SFB-15)
Visste att hon kunde råka illa ut
Detta visar vilken fara hon var i. Boas visste att hon kunde råka illa ut. Hon kunde bli våldtagen eller till och med dödad av hans egna män. Han förbjöd dem att röra henne. Hon var en moabitiska—hon var marginaliserad och föraktad. Moabiterna var ättlingar till Sodom och var förhatliga för israeliterna.
Boas ville inte ens att hon skulle gå ute vid åkerkanten bland de andra fattiga, eftersom hon kunde råka illa ut också där. Så han sade att hon skulle hålla sig till hans tjänstekvinnor så att hon inte bara kunde vara trygg, utan också kunde få del av den riktiga skörden och inte bara de enstaka ax som blev över till de fattiga. Rut var helt förundrad över hans vänlighet och välvilja mot en fattig och för israeliterna också förhatlig kvinna.
”Vår återlösare”
Samma kväll kom hon hem till Noomi och hade med sig inte bara några enstaka strån, utan så mycket spannmål som skulle räcka för en person i tre veckor. Noomi frågade hur det var möjligt och Rut berättade vad som hade hänt. Noomi svarade,
20 […] ”Den mannen är vår nära släkting. Han är en av våra återlösare.”
Rut 2:20b (SFB-15)
Han är vår återlösare, vår gōʾēl. Här händer något viktigt. För vad är en återlösare? I Mose lag fanns en intressant detalj som gjorde det möjligt för den som varit tvungen att sälja sin mark eller till och med sälja sig själv som slav att bli återlöst, det vill säga, att bli fri från den fångenskap man hamnat i. Om det fanns någon anhörig så hade den personen rätt och skyldighet att återlösa, att friköpa den som blivit slav, eller lösa in en fattig eller avliden anhörigs egendom.
Men man måste vara anhörig. Elimeleks mark kunde köpas tillbaka så att Noomi kunde bruka den, men då måste en anhörig, någon med blodsband till Elimelek, köpa tillbaka den i Elimeleks ställe.
När Rut kom till Boas åker av en slump—så att säga, för det var förstås ingen slump—och Boas visade sådan välvilja mot henne öppnades en liten möjlighet. Men möjligheten var minimal eftersom den återlösning Boas skulle behöva göra var enorm.
För det första skulle han behöva köpa tillbaka marken. Vi vet inte hur mycket mark det handlade om, men att köpa mark är en investering för hela livet. Det är troligt att det skulle kosta honom allt han hade. Men det kunde han väl göra. Men, även om han gjorde det, även om han köpte tillbaka marken så att Noomi skulle kunna anställa folk som kunde bruka den åt henne skulle familjen ändå inte upprättas eftersom det inte fanns några arvingar. Det fanns ingen som kunde ta över marken efter Noomi. Om familjen verkligen skulle bli återlöst skulle han behöva gifta sig med Noomi och få barn med henne som kunde föra familjen vidare. Det fanns en lag som sade att han kunde göra det. Han kunde gifta sig med Elimeleks änka och få barn med henne för att föra Elimeleks namn vidare. Men vem skulle göra något sådant? Han har väl egna ambitioner? Han har väl egna planer för en egen familj?
Och dessutom—han skulle inte kunna gifta sig med Noomi, för hon är för gammal för att få barn. Han skulle behöva gifta sig med Rut. Med en moabitiska. 5 Mos 23 säger,
3 Ingen ammonit eller moabit ska komma in i Herrens församling, inte ens efterkommande i tionde led ska någonsin komma in i Herrens församling,
5 Moseboken 23:3 (SFB-98)
Vem skulle då gifta sig med en moabitiska?
Men Noomi och Rut satsade allt. De insåg att om det fanns någon enda i hela världen som skulle göra något sådant så var det den godhjärtade Boas. Så den natten gick Rut ut till tröstplatsen och letade reda på var Boas låg och sov intill sädeshögen. Hon lyfte upp manteln vid hans fötter och lade sig där. Och mitt i natten ryckte han till och såg någon vid sina fötter. Han frågade vem hon var och hon svarade,
9 ”Jag är Rut, din tjänarinna. Bred ut din mantelflik över din tjänarinna, för du är min återlösare, min gōʾēl.”
Rut 3:9 (SFB-15)
Att säga ”bred din mantelflik över mig” var detsamma som att säga ”gift dig med mig”. Låt mig bli din fru. Återlös min familj. Ge oss tillbaka vårt namn och vårt arv. Boas svarade: ”allt du säger vill jag göra dig.”
Så han iklädde sig ansvaret som familjens återlösare. Det innebar två saker. Dels tog han hela familjens skuld på sig. Dels gifte han sig med Rut. Det innebar att han inte bara gav henne tillräckligt med pengar för att komma ur skulden, utan att allt som var hans också blev hennes. All hans rikedom, som hon aldrig arbetat för eller förtjänat, blev hennes i det ögonblick de gifte sig. Hon blev alltså inte bara fri från den gamla fångenskapen utan hon fick också ett helt nytt liv, nämligen hans liv.
Dessutom står i det fjärde kapitlets trettonde vers,
13 Boas tog Rut till sig och hon blev hans hustru. När han gick in till henne, lät Herren henne bli havande och hon födde en son.
Rut 4:13 (SFB-15)
Då är det inte konstigt att kvinnorna säger till Noomi i nästa vers, som vi hörde läsas inledningsvis,
14 […] ”Välsignad vare Herren, som i dag inte har låtit dig vara utan återlösare. Må hans namn bli prisat i Israel!
Rut 4:14 (SFB-15)
Men sedan i vers 15 säger de något oväntat,
15 Han skall ge dig nytt liv och försörja dig på din ålderdom. Ty din sonhustru, som har dig kär, har fött honom, hon som är mer för dig än sju söner.”
Rut 4:15 (SFB-15)
De säger att Noomis sonhustru Rut har fött hennes återlösare. Det verkar inte stämma, eftersom det är Boas som är hennes återlösare.
III. JESUS KRISTUS
Här kommer vi till vår tredje karaktär, berättelsens tredje hjälte. Det finns en dubbelhet i texten, den pekar uppenbart bortom sig själv till en större återlösare, Guds verklige återlösare. Den pekar mot barn som skulle födas i Betlehem.
Både Rut och Boas visar oss något av vem detta barn är. I likhet med Rut lämnade han sin Faders närhet. Han gjorde sig själv utblottad. Av egen fri vilja lämnade han sin härlighet och blev en fattig främling i fiendeland, villig att lida och dö för den han älskar.
I likhet med Boas betalade han inte bara det pris som krävdes för att friköpa dig ur slaveriets bojor—han gör dig till sin; han ingår förbund med dig så att all hans rikedom också blir din. Du blir så att säga inte bara frikänd—all himlens andliga välsignelse kommer från Fadern till dig som sätter din förtröstan till Kristus.
I likhet med Rut utlämnade han sig själv att bli hatad, hånad, slagen och dödad för att rädda den han älskar och har förbundit sig till.
I likhet med Boas är han vårt eget kött och blod. Han är människa, född av kvinna. Han är inte bara upphöjd i otillgängligt ljus och sänder en profet som säger hur vi ska leva för att göra oss förtjänta att komma in i hans paradis. Han gav oss inte en lära för att samla meriter, eller tekniker för att uppnå någon sorts upplysning. Nej, han blev som en av oss. En smärtornas man som var väl förtrogen med lidande och sjukdom. Han frestades i allt, men han levde det fullkomliga livet i vårt ställe. I vårt ställe, vi som satt vår förtröstan till honom, levde han det fullkomliga liv som Guds rättfärdighet kallar oss att leva. Och i vårt ställe dog han den död som vår orättfärdighet och synd kallar oss att dö.
Han är vår ställföreträdare. Han är vår medlare. Han för vår talan inför Fadern och säger, ”vilken skuld de än dragit på sig, vilken vedervärdig synd de än begått, vilket straff de än har förtjänat—sätt upp det på mitt konto. Jag kan bära det.” Och i vårt ställe bar han hela Guds vrede mot synden. På korset blev han som inte visste av synd till synd i vårt ställe. Vår synd spikades upp på korset och nu bär vi den inte mer.
Och han uppstod från de döda, som ett tecken på att betalningen var tillräcklig. Att fullkomlig försoning har skett. Och när han uppstår gör han det som en förstlingsfrukt, som den första av alla dem som fötts på nytt och fått det eviga livet som gåva. När han uppstår gör han det som ett exempel på hur alla de som iklätts hans rättfärdighet också kommer att uppstå. Vi ska få nya förhärligade kroppar som inte mattas och vi ska få njuta av en ny, upprättad jord i en upprättad gemenskap med Fadern. Alla tårar ska torkas och ingen sorg ska finnas mer.
AVSLUTNING
Vänner, han är den fullkomlige återlösaren. Han är den, som texten säger, som ger nytt liv. Att vara kristen handlar inte om att hålla regler för att samla på sig religiösa meriter inför Gud. Det handlar om att i tro förtrösta på hans godhet, att sätta vårt hopp till honom, oavsett hur mörkt det är i livet just nu. Det handlar om att ta emot det nya liv han ger av nåd och åter nåd och i tacksamhet leva det goda liv han kallar oss in i. Det är ett större liv än vad som någonsin kan beskrivas eftersom det levs i gemenskap med evig Gud och det levs i evighet.
Älskade vän. Vad du än kämpar med är detta ett ord för dig. Vilket mörker du än går igenom. Vilken förtvivlan som än tränger sig in i ditt liv och vill övertyga dig att allt hopp är ute. Budskapet i Ruts bok är att det finns hopp.
Jag nämnde inledningsvis att Ruts bok utspelar sig under en bedrövlig tid i Israels historia, att den framstår som en gnistrande stjärna på en i övrigt nattsvart himmel. Ruts bok är berättelsen om oss, fast på ett långt djupare plan. Noomi såg ut att ha förlorat allt, men hon hade inte förlorat allt. Men Bibeln säger om oss att vi var döda i våra överträdelser och synder. Bibeln säger att vi var Guds fiender och att vi var på väg att drabbas av Guds rättvisa vrede, en förtärande eld. Vi har inget i oss själva att berömma oss av. Inga meriter att presentera som skulle kunna ge någon lindring.
Men Kristus ville gå. ”Dit du går vill också jag gå.” Så mitt i mörkret tänds ett ljus. Guds godhet och omsorg bryter igenom och blir som allra tydligast när han sänder sin Älskade Son av evighet att leva och dö i vårt ställe. Så att vår död blev hans död, och hans uppståndelse blir vår uppståndelse. Så att när vi talar om han ger oss evigt liv är det inte ett liv i största allmänhet, utan det är hans eviga liv. Det är obeskrivligt goda nyheter. Allt detta får vi av nåd och inte genom några egna meriter. Allt är genom Kristus på grund av hans egen godhet.
Om du nu är här och inte är en kristen så tänker jag att det ändå skulle kunna vara rimligt att du håller med om att det låter bra. Ett liv i glädje, tacksamhet och frihet från alla former av prestationsslaveri, ett evigt liv i gemenskap med Gud. Du kanske till och med skulle säga att det låter för bra för att vara sant, men nu är det ju inte sant och det var ju tråkigt. Men tänk om det är sant? Tänk om denne Kristus verkligen är den han påstår sig vara?
Och alla vi som är kristna—låt oss påminna oss om vem och vad det är vi lever för. Att hur hopplöst allt än kan verka så är den Allsmäktige alltjämt verksam och han har gett oss sin fullkomlige återlösare. Han har gett oss ett nytt liv som inga omständigheter kan ta ifrån oss. Han har gett oss ett levande hopp och ett arv som aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna. Allt det här är bevis på hans allmakt och oändliga godhet.
Det innebär att vi aldrig någonsin behöver tvivla på att han kommer att ta hand om oss och ge oss allt vår kropp och själ behöver och dessutom att han vänder till godo för oss allt ont vi får uppleva i denna tåredal. Vad du just nu än går igenom så befinner du dig i din allsmäktige Faders omsorg. Han kommer att låta det bli till godo i ditt liv. Allt är underställt syftet att verka för ditt bästa, till och med döden. Det finns helt enkelt ingenting att frukta. Så låt oss leva våra liv i den frihet som bara Jesus Kristus kan ge.
0 kommentarer