När Gud framställs i termer av en herde är det en fantastiskt illustrativ bild på hans godhet, vishet och kraft. Och när vi som tillhör honom framställs som får är det en fantastiskt och förkrossande illustrativ bild på vår kvarvarande natur som syndare. Får är svaga. De är försvarslösa. Ena stunden är de lätta att leda och andra stunden är de egensinniga och måste drivas med kraft.
Här har vi kommit till en text där psalmisten David tar fasta på ett centralt kännetecken hos ett får och ett centralt kännetecken hos honom som syndare, nämligen vår benägenhet till rebelliskhet och gå vår egen väg och vandra vilse från flocken. Ett får följer lätt sina egensinniga infall och vandrar vilse. Och David kände sig själv och visste att det inom honom fanns en ständig benägenhet att vilja gå sin egen väg.
Därför skriver han med glädje och tacksamhet, inte bara att den gode herden förser honom med allt han behöver utan att han också ”ger liv åt min själ.”
Jag måste erkänna att jag har svårt att förstå varför man valt att översätta texten så. I de andra av de äldre svenska översättningarna står det att han ”vederkvicker” (restores) min själ, vilket ligger mycket närmare det hebreiska ordet som handlar om att återställa något. Det handlar alltså inte om att jag en gång var död och han gav mig liv—det är också sant, men det är inte vad den här texten handlar om. Det är snarare så att han upprättar mig och räddar mig—om och om igen.
Så orden ”han ger liv åt min själ” eller snarare ”han upprättar min själ” talar om två saker. Dels talar det om Gud som upprättare. Han är den gode herden som letar reda på fåret som gått vilse och befinner sig i livsfara och lyfter upp det och bär det hem. Dels talar det om vår egensinnighet och benägenhet att gå vilse.
Jag delar upp predikan i tre punkter. I den första punkten ska vi försöka förstå själva bilden som David använder. Vad det är hos fåret som är så lärorikt för oss i att förstå vår egen natur? Jag kallar punkten ”fårets återkommande fall”. Den andra punkten kallar jag ”Guds handlande med den vilsegångne” där jag ska försöka visa vad Gud gör med oss när vi gått vilse. Och i den tredje och längsta punkten ska vi titta närmare på vad Gud gör med oss när han upprättar oss, jag kallar punkten ”hur Gud upprättar”. Så – (1) fårets återkommande fall, (2) Guds handlande med den vilsegångne och (3) hur Gud upprättar.
I. FÅRETS ÅTERKOMMANDE FALL
När jag läste herden Phillip Keller som skriver om den 23:e psalmen citerade han Psalm 42:12 som säger ”varför är du så bedrövad, min själ?” Den engelska översättningen, som återigen ligger närmare hebreiskan, säger ”cast down” – varför är du så ”cast down”, min själ? Varför är du så nedböjd? Sedan förklarade han att det finns en begrepp när får blir ”cast” eller ”cast down”. Det han sedan berättade var så okänt för mig att jag var tvungen att söka på internet efter får som var ”cast down” och jag fick lära mig en hel del.
Tydligen är det så att ett får, oftast är det ett som är ungt eller ett välgött så att det är lite tyngre eller ett med mycket ull, som vill lägga sig ner lite på marken och vila. Och när det sträcker ut sig flyttas tyngdpunkten så att det rullar över och hamnar på rygg. Eftersom fårets rygg är så platt och det har så små och lätta ben har det inte förmåga att vända sig rätt när det väl har hamnat så. Det ligger där, hjälplöst, med benen pekande rakt upp.
Dessutom är fåret förstås ett djur som lever på gräs och därför idisslar (ruminate). Det innebär att det hela tiden behöver kunna rapa upp gaser som bildas i den våmmen (rumen/first stomach) – den första magen som kastar upp gräset igen till munnen – men när det ligger på rygg kan inte gaserna komma upp, vilket orsakar en svullnad i magen som blir livshotande inom några timmar.
Så vad herden Keller säger är att det inte finns något som kräver herdens ständiga uppsikt över flocken som dessa får som lägger sig och råkar rulla över på rygg. Det är totalt hjälplöst och befinner sig i livsfara. Det är inte bara herden som vet det, det finns också gott om rovdjur som vet om det. Så herden tittar inte bara på fåren, han ser också ständigt upp mot himlen för att se om det finns några stora fåglar som cirklar runt eftersom det är ett tecken på att det ligger ett får någonstans.
Ständigt räknar herden fåren för att se att inget fattas. Och om något fattas ägnar han timmar åt att hitta det. Och när han väl har hittat det är det stor risk att fårets ben är så bortdomnade att de inte går att använda. Så han måste antingen bära det eller hålla fast det mellan sina ben och gnugga fårets ben för att få igång blodcirkulationen igen. Ofta försöker fåret att gå själv, bara för att vingla iväg några steg och kollapsa och rulla runt igen.
Det är bilden som psalmen använder när den säger ”han upprättar min själ.” Det är en bild på den förödande kombinationen av dårskap och egensinnighet och total hjälplöshet. Om vi inte hade den goda herden som kom till oss i vår hjälplöshet och lyfte upp oss om och om igen – inte en gång, den gång då vi först kom till tro – utan om och om igen; ja, då vore det ute med oss.
David säger i en annan psalm, Psalm 56:14,
14Du har räddat min själ från döden
Psaltaren 56:14 (SFB-15)
och mina fötter från fall,
så att jag kan vandra inför Gud
i de levandes ljus.
Och i Psalm 119:176, den sista versen i Bibelns längsta kapitel,
176Jag har gått vilse som ett förlorat får.
Psaltaren 119:176 (SFB-15)
Sök upp din tjänare,
för jag har inte glömt dina bud.
Han säger, ”sök upp din tjänare”, eftersom det annars är helt ute med mig. Det är ingen smickrande bild.
Det är alltså inte alls bilden av att vi har sökt upp Gud och sedan fortsatt hålla fast vid honom i vår egen kraft. Det är inte ens bilden av att Gud har sökt upp oss och frälst oss av nåd och sedan att vi har hållit oss kvar hos honom av egen kraft. Nej, det är bilden av att Gud har gjort oss till sina helt av nåd, trots att vi var hans fiender, han har vänt våra hjärtan till sig själv, och sedan har han bevarat oss och fortsätter att bevara oss av nåd till den dag vi får träda in i härlighet. Vi är får som går vilse och skulle fortsätta att gå vilse om det vore upp till oss själva. Det är bilden av att hela våra liv helt och hållet vittnar om hans godhet och att all ära tillhör honom.
II. GUDS HANDLANDE MED DEN VILSEGÅNGNE
Men låt oss gå till nästa punkt och fundera mer på vad som händer i oss när vi går vilse som får. Vi har sett vad själva illustrationen handlar om, men vad är det för verklighet som illustrationen pekar på? Och vad gör Gud med oss när vi går vilse? Jag vill nämna tre steg.
1. Väntar på att visa nåd
För det första: Gud väntar på att visa nåd. Det är ett citat från Jesaja 30:18, där Gud har kallat sitt folk till omvändelse och uppmanat dem att vara stilla och tro på honom. Men de vill inte omvända sig. Därför väntar han på att visa sin nåd. För en tid låter han dem gå sin egen väg.
För vår de börjar det förstås med att vårt hjärta är bedrägligt och det leder oss bort från den smala vägen. Syndaren har tröttnat på Guds flock och har tröttnat på dess gröna ängar och livgivande vatten. I stället har han fått tre nya vänner som aposteln Johannes kallar för ”köttets begär”, ”ögonens begär” och ”högmod över livets goda” (1 Joh 2:16). Så syndaren bryter sig loss. I stället för att omvända sig skakar han av sig alla samvetets påminnelser om vad som är gott och rent.
Vägen känns enkel. Han upplever ingen inre konflikt och för en tid möter han inga yttre problem. Allting verkar så enkelt och inbjudande och han föreställer sig att han är lycklig. Han känner ingen glädje i att läsa Bibeln eller be eller samlas med Guds folk på Herrens dag. Och inte heller känner han någon verklig kärlek eller tacksamhet till sin frälsare. Däremot är hans tankar helt sysselsatta med hans tre nya vänner. Och han har inte en tanke på vad Paulus säger i Romarbrevet 2:4, att Guds godhet, mildhet och tålamod syftar till att föra honom till omvändelse.
2. Fångar syndaren i förvirring
I det andra steget börjar Gud långsamt att fånga in syndaren i förvirring, ungefär som ett får som fastnar i en buske. Guds faderliga kärlek längtar efter den vilsegångne men är långsam att fostra. Han börjar med tålamod. Men när det inte varit till hjälp börjar han långsamt att föra syndaren till insikt.
Plötsligt verkar allt inte så enkelt längre och syndaren upptäcker att det trots allt finns en konflikt inom honom. Det går långsamt upp för honom att hans väg är dårskap, kanske för att något har gått fel och en förhoppning på hans nya vänner har visat sig vara förgäves. Det kommer fler och fler besvikelser. Och allt eftersom allt blir mer komplicerat blir det också mer tydligt att Guds ord kallar honom åt ett håll och hans nya vänner kallar honom åt ett annat håll. Han måste fatta ett beslut.
Men han beslutar sig för att fortsätta på sin olycksväg. Han kanske tänker att det borde gå att kombinera att leva för världen och samtidigt följa Guds ord. Eller också tänker han att det är bara olika omständigheter som gjort det svårt för mig. Det kommer att gå bättre nästa gång, så jag fortsätter på den här vägen.
3. Korrigerade lidande
Det leder till det tredje steget som jag kallar ”korrigerande lidande”. Om syndarens envishet fortsätter kommer Gud tydligare att ge olika former av lidande för att föra syndaren till omvändelse. Det är viktigt att förstå att Gud inte straffar dem som tillhör honom, eftersom Kristus har burit hela straffet för vår synd. Däremot fostrar han oss. Allt lidande i vårt liv har ett syfte, nämligen att ödmjuka oss och föra oss till större förtröstan på honom.
Det är också viktigt att förstå att allt lidande i vårt liv inte är orsakat av oomvänd synd. Bibeln ger ingen grund för att vi ska titta på någon annans lidande och fälla en dom över den personen att den behöver fostras extra mycket av Gud för att det finns extra mycket oomvänd synd i den personens liv.
Men med det sagt, och om vi tittar på oss själva, är lidandet ändå den starkaste väckarklocka vi har som kallar oss tillbaka till att förtrösta på honom. Det är lätt att glömma för en församling där medelåldern är så låg, men om du besöker ett sjukhus blir du snabbt påmind om hur skört livet är.
Så syndaren drabbas av problem. Kanske sjukdom eller fattigdom eller förlust av något annat slag. Förlust av sitt goda rykte, eller förlust av vänner. Och livet blir mer och mer av en börda.
Ett fruktansvärt undantag
Men älskade vänner, minns då att detta är ett uttryck för Guds faderliga omsorg. Det är herden som närmar sig dig i ditt hjälplösa tillstånd, vilket innebär att du närmar dig punkten för självinsikt. Håll i minnet att allt detta lidande är oändligt mycket bättre än det fruktansvärda alternativet.
För det finns ett fruktansvärt undantag till de två sista stegen jag nyss nämnt. När syndarens samvete har tystnat och han har gett sig själv till sin ondska. Det är när han inte möter varken lidande eller förvirring. Det är när Gud säger som han sa om Efraim i Hosea 4:17, ”han står i förbund med avgudar – låt honom vara!”
Låt honom vara. Det finns alltså det undantaget där Gud lämnar personer åt sin egen vilja. Titus 1:16 beskriver dessa personer på följande sätt:
16De försäkrar att de känner Gud, men med sina gärningar förnekar de honom. De är avskyvärda, trotsiga och odugliga till varje god gärning.
Titusbrevet 1:16 (SFB-15)
Paulus talar i Första Timotheosbrevet 4:2 om ”hycklare och lögnare” – alltså personer som kallar sig kristna, men – ”som är brännmärkta i sina samveten”.
Men det är alltså undantaget – det förödande undantaget. Aposteln Johannes skriver om dem att ”de har gått ut från oss, men de hörde aldrig till oss.” (1 Joh 2:19)
Med det undantaget talar Bibeln om att Gud inte låter sina barn vara. Förr eller senare kommer lidandet, tillsammans med den helige Ande, att ödmjuka oss.
Lägg märke till att det inte är lidandet i sig självt som skapar någon förändring. Om vi ska bli upprättade är det helt nödvändigt att den helige Ande verkar i vårt hjärta och öppnar våra ögon på nytt. Och det leder oss till nästa punkt.
III. HUR GUD UPPRÄTTAR
Jag kallar alltså punkten ”hur Gud upprättar”. Här har han alltså fått oss fast i vår hjälplöshet. Föreställ dig att herden har funnit det vilsegångna fåret och nu står vid det där det ligger på sin rygg på väg mot en säker död. Vad gör han? Hur går det till när han ställer det till rätta?
Allt jag kommer att säga nu är en frukt av den helige Andes verk. Om den förra punkten handlade mer om vad vi själva orsakar så är vi nu inne på Guds övernaturliga verk i oss för att upprätta oss.
Börjar i samvetet
Det börjar i samvetet. Den helige Ande börjar att leda oss till självinsikt. Den röst som vi vägrade att lyssna till gör sig återigen påmind och tränger sig på. Den tränger sig på om vi sitter på bussen eller går i affären och den tränger sig på om natten och den lämnar oss ingen ro.
Den blir en börda för oss. Långsamt kommer vi till insikt att vi inte kan leva våra liv och bära på den här bördan. Vi måste finna ett sätt att lägga av oss den.
Omvändelse
Det leder till vad Bibeln kallar för omvändelse. Och det är något av det vackraste vi kan stöta på, på den här sidan av härligheten. Puritanen Thomas Watson talar om omvändelse som en blomma som inte växer i en naturlig trädgård, det är något som den helige Ande ger. Det är vad Gud ger när han lyfter oss upp ur vårt förtvivlade tillstånd. Så låt oss titta på lite närmare vad omvändelse är. Det går att beskriva på olika sätt, men jag vill nämna åtta distinkta ingredienser i sann, biblisk omvändelse.
1. Att se sin synd
För det första: att se sin synd. Vi har redan talat om samvetet som gör oss påminda om vår synd. Och omvändelsen från synden börjar med att man ser den. Att man inte försöker att ursäkta den eller rationalisera. Det är synd och den är där.
2. Att sörja över sin synd
För det andra: att sörja över sin synd. Det faktum att synden är där och att den har fått orsaka sådan skada i mitt liv och kanske också i andra människors liv skapar en sorg. Dessutom att synden har gjort mig till en främling inför Gud och fått mig att överge så mycket av allt gott han har gett mig. I den sanna omvändelsen har den helige Ande låtit mig ”komma till mig själv” som det står om den förlorade sonen i Lukas 15. Jag får en insikt, inte bara att jag är en syndare utan också vilka förödande konsekvenser den har haft i mitt liv.
Här är det viktigt att skilja på det som Paulus kallar för ”världens sorg” och ”en sorg enligt Guds vilja”. Om jag sörjer med världens sorg så är jag mer upptagen med mig själv än jag är med Gud eller någon annan. När någon påpekar synd i mitt liv så blir jag ledsen, men inte för att synden är fruktansvärd och skiljer mig från Gud, nej, jag blir ledsen för att någon kom på mig. Jag blir ledsen för att jag på ett väldigt ytligt sätt drabbas av syndens konsekvenser. Innerst inne vill jag ju helst fortsätta med synden. Och egentligen tycker jag att det är alla andras fel.
Om jag däremot sörjer med en sorg enligt Guds vilja kan vi se att det är en sorg som är inför Gud. Det är inte en självcentrerad sorg. Det är som David säger i Psalm 51,
6 Mot dig, just mot dig, har jag syndat och gjort det som är ont i dina ögon.
Psaltaren 51:6 (SFB-15)
Det är alltså en sorg som är i förhållande till Gud. Det var så David såg på sin synd. Vem som helst kan känna sig ledsen och sörja över syndens konsekvenser i ens liv. Man kan till och med känna sig ledsen för att synden har orsakat skada också i andra människors liv. Men den bibliska omvändelsen förstår att synden är mot Gud och att den påverkar min relation till Gud.
3. Bekänna sin synd
Den tredje ingrediensen i sann omvändelse är att man bekänner sin synd. Man har sett sin synd och man sörjer över den. Därför vill man också bekänna den, både inför Gud och människor. Den är något allvarligt. Än en gång kan vi ta den förlorade sonen som bild. Utan att någon tvingar honom börjar han så snabbt han kan att säga ”jag har syndat mot himlen och mot dig” (Luk 15:8). Det handlar om att tala sant om sig själv och att uttrycka sin andliga fattigdom. Man tar ansvar för sin synd. Man ursäktar den inte och försöker inte förklara bort den eller skönmåla den. Man känner allvaret och tar fram allting i ljuset.
4. Hata sin synd
För det fjärde: att hata sin synd. Man känner avsmak dels för vad synden är men också för vad den gjort med mig. Jag avskyr att den blev en avgud som fick herravälde över mig. Vidare ser man allt klarare att de njutningar som jag i min synd jagade i själva verket är smärta och att de vänner jag trodde att jag hade i själva verket var fiender och att den skönhet som hade lockat mig i själva verket var ett bedrägeri och att den glädje jag trodde att jag hade i själva verket var slaveri.
En sann kristen är någon som hatar synden i sitt liv. Kom ihåg bilden av den förlorade sonen. Han kom till sig själv och upptäckte att han satt i en svinstia. Som kristna är det så viktigt att vi har en biblisk bild av syndens allvar. Synden dödar oss. Den skiljer oss från oss och Gud. Om vi håller fast vid den kommer den att leda oss till evig fördömelse. Och synden dödar våra församlingar. Paulus talar om den som en jäst som börjar i en liten del, men som kommer att genomsyra hela degen om man inte rensar bort den.
Så när vi talar om att hata synden är den en fortsättning av den sorg som Paulus talar om. Det är en sorg som leder till handling. En sorg som leder till ånger. Biblisk omvändelse innehåller alltid ett element av ånger och ånger innehåller ett element av avsmak.
5. Vänder sig bort från synden
För det femte: att vända sig bort från synden. När roten till synden kommit fram i ljuset och när syndaren har sörjt den och bekänt den går upprättelsen fort framåt i hans hjärta. Han längtar efter befrielse. Han längtar efter att komma tillbaka till den plats då det var ljuvligt att leva för Gud. Så han ger sig själv till innerlig och uthållig bön. Han återvänder till de andliga övningarna; till bibelläsningen, bönen och gudstjänsten tillsammans med Guds församling. Han är ivrig att uppliva sitt andliga liv.
Men samtidigt vill han ta konkreta steg för att inte falla i samma synd igen. Paulus var överlycklig när han hade hört hur församlingen i Korinth hade hanterat den korrigering som Paulus hade gett i ett tidigare brev. Han säger i Andra Korinthierbrevet 7:11,
11 Se vad den här sorgen från Gud har fört med sig hos er: vilken hängivenhet, vilka förklaringar, vilken upprördhet, vilken fruktan, vilken längtan, vilken iver och vilken bestraffning!
2 Korinthierbrevet 7:11 (SFB-15)
Han såg att det var sann omvändelse. De visade genuin ånger, en ånger som ledde till en annan sorts liv.
Efter sorgen kommer alltid en förändring. När vi sett vår synd, när vi ångrat och sörjt över vår synd finns det en ny vilja och en ny kraft att döda den synden; att vända oss bort från den synden, ja, att så långt vi kan söka ställa saker till rätta.
6. Vill göra rätt för sig
Det leder oss vidare till den sjätte ingrediensen som är att man vill göra rätt för sig. Man lämnar sitt gamla sätt; man reser sig ur grissmutsen och går därifrån. Man lever ett annat liv, som Paulus säger där i vers 11, ”vilken upprördhet, vilken fruktan, vilken längtan, vilken iver och vilken bestraffning!” I stället för att ha varit en destruktiv kraft och orsakat sår och skada på församlingskroppen sörjer man sitt gamla beteende och vill göra tvärtom. Där man har rivit ner vill man nu bygga upp.
7. Accepterar konsekvenserna
För det sjunde: den sanna omvändelsen accepterar syndens konsekvenser. Även om man sörjer över synden och ivrigt längtar tillbaka till det andliga liv man tidigare hade så förstår man också att synden kan ha skadat relationer som tar tid att bygga upp. Det kan också vara så att man har brutit mot landets lagar och då är en del i omvändelsen att konsekvenserna av dem.
När rövaren på korset omvände sig sa han till den andre rövaren,
40 Fruktar du inte ens Gud, du som är under samma dom? 41Vår dom är rättvis, vi får vad vi förtjänar för det vi gjort.
Lukasevangeliet 23:40–41 (SFB-15)
Det finns en frihet här. Kärleken till Gud är upprättad och förvissningen att om jag har honom så har jag allt jag behöver. Hoppet kommer tillbaka och synden har förlorat sin kraft. Hans största glädje är att ha gemenskap med Gud, och han kan brista ut i förundran att ”han upprättar min själ!”
8. Förundras över att bli förlåten
För det åttonde: den som är sann i sin omvändelse kommer att förundras över att bli förlåten. Om en person känner att man har rätt till förlåtelse så kommer man inte att värdesätta den. Men när Jakob fick ta emot Esaus förlåtelse vad han så förbluffad att han grät och han sa,
10 Det är som om jag såg Guds eget ansikte när du tar emot mig så vänligt.
1 Moseboken 33:10 (SFB-15)
Ser du hur kravlös och befriande omvändelsen är? När man sett sin egen synd och förstått djupet i syndens allvar, men inte bara det – när man fått smak på Guds nåd mot mig som syndare, kommer det fram egenskaper som är underbara i en gemenskap. Föreställ dig att en person syndar mot dig och sedan reagerar på det här sättet. Det är inte svårt att föreställa sig varför Paulus blev glad när han hörde om korinthiernas sorg som ledde till ånger och frälsning.
Men om omvändelsen är forcerad blir den manipulativ och lika ful som den sanna omvändelsen är vacker.
Mindre öppen synd
Det är så Gud upprättar sitt vilsegångna får. Han för det till insikt om synd och ger sann omvändelse. Det är obeskrivligt vackert. Och det är något som sker om och om igen. Omvändelse är inget vi bara gör en gång när vi föds på nytt utan något vi gör hela tiden i vår dagliga kamp mot synden. Och det är ju det vi ser i texten. Det är något pågående. Han räddar mig oupphörligt; gång på gång.
Men det väcker frågan hur det kan se ut för den som inte gått lika långt i sitt uppror mot Gud. Det är ju en sak att tala om den förlorade sonen som tog ut sitt arv och lämnade sin fars hus eller att tala om Jakob som lurade sin bror och sedan rymde därifrån. Då är det inte svårt att se att de drabbades av en stark insikt av en synd som var lätt att sörja och hata och som höll dem borta från gemenskapen med Gud. Då är det lätt att förstå varför de längtar efter att få komma tillbaka och känna friheten och Guds välbehag över ett rent samvete.
Men hur kan det se ut för den som lever med en mindre öppen synd? Psalmisten David skriver om sin egen benägenhet att gå vilse. Hans egen benägenhet att glömma Gud och gå sin egen väg. Och visst känner vi igen sorgen över andlig stagnation? Att våra hjärtan tycks vara ständigt rastlösa och egensinniga och vilja söka annat?
Till det yttre kan allt se ut om att det är väl. Vi gör allt som förväntas av oss, men innerst inne saknas verklig självrannsakan eller glädje i att läsa Guds ord och be till honom. Vi skyndar kanske igenom det, eller tänker på annat under tiden. Och vi faller in i andlig ljumhet och slummer.
Vänner, det är en situation att ta på allvar. Det må vara en sak att vår iver går lite upp och ner, men om det finns tydliga tendenser på andlig stagnation så kommer det att få verkliga konsekvenser. Då vill jag innerligt vädja till dig att prioritera självrannsakan. Det är en systematisk granskning av ditt andliga tillstånd där du ställer frågor till dig själv samtidigt som du ber att den helige Ande ska leda dig. Det är diagnostiska frågor där du söker att förstå var du har din glädje, vad korset betyder för dig, om du är engagerad i Guds folk och om du söker att växa i gudfruktighet och mycket annat. Och det är förstås en stor styrka att också ha någon annan som också ställer den här sortens frågor.
Jag har ett antal frågor som jag brukar använda och jag har lagt dem på fikaborden där ute (lägger också upp dem på hemsidan). Men det finns många andra material med liknande frågor. Poängen är förstås inte exakt vilket material du följer utan snarare att det är frågor du ställer. Och finner du att något eller några av svaren är nedslående så vill jag vädja till dig att gå till honom i uthållig bön och be honom att uppliva dig.
AVSLUTNING
Så, för att återvända till inledningen. När texten säger ”han upprättar min själ” talar den om två saker. Dels talar det om Gud som upprättare. Han är den gode herden som letar reda på fåret som gått vilse och befinner sig i livsfara och lyfter upp det och bär det hem. Dels talar det om vår egensinnighet och benägenhet att gå vilse.
Jag har ägnat nästan hela tiden åt att tala om vår sida, dels hur vi går vilse och dels vad Gud gör i oss när han upprättar oss. Men när vi nu avslutar, låt oss återvända till den stora bilden. Han är den som upprättar oss, om och om igen. Han är trofast och han upphör aldrig att göra gott mot oss. Så låt oss leva våra liv i förtröstan på denna oupphörliga godhet.
0 kommentarer