Om vår familj ska resa bort och övernatta någon annanstans – det kan handla om en natt eller många nätter – så behöver vi packa. När det gäller packning har min fru och jag väldigt olika strategi. Hon skriver listor och planerar för hela familjen. Det ligger väskor öppna i flera dagar i förväg. Hon tvättar kläder och planerar mat och ser till att allt är i ordning. Det innebär att hon packar åt sig själv och åt tre barn och allt vi har nytta av gemensamt, dessutom utan att glömma något. Och allt detta har hon fått gjort i god tid innan vi ska åka.
Så gör inte jag. Jag springer runt och packar samma dag. Eller sent på kvällen innan om vi ska åka tidigt på morgonen. Jag vet inte hur många gånger jag stått till klockan två på natten och strukit skjortor och funderat på vilken sorts skor man behöver på platsen dit vi ska åka. Jag klarar knappt att få ihop mina egna grejer i tid, än mindre tänka på någon annan.
Poängen är att förberedelsen inför en resa, eller bristen på förberedelse, är kopplad till klokhet. Om en klok person står inför ett uppbrott, ser man på den personens liv att han eller hon förbereder sig. Bara en dåre tänker ”det är inga problem, jag tar det på volley, det löser sig.”
Vi har läst en text i Uppenbarelseboken som ställer oss inför ett uppbrott. Och vilket uppbrott det är. En ny himmel och en ny jord. Den första himlen och den första jorden fanns inte mer. Och i den femte versen får vi höra Gud själv säga, ”se, jag gör allting nytt”.
Det är värt att understryka vilken kontrast det är mot allt vi sett tidigare i Uppenbarelseboken. Det har varit en mörk och bister resa.
Vi har sett många allvarliga varningar och hot, både till kristna och icke-kristna. Jesus varnar att om de inte omvänder sig ska han ta bort deras ljusstake, det vill säga, ta den helige Ande ifrån dem (2:5). Han varnar att om de inte utesluter vissa personer ur församlingen ska han komma och strida mot dem med sin muns svärd (2:15).
Vi har sett flera indikationer på att kristna förföljs. Vi har sett martyrernas själar under altaret i himlen, de som halshuggits för sitt vittnesbörds skull. Vi har sett den heliga staden nedtrampad och de två vittnena dödade på gatan. Vi har sett kristna som dödas i den stad där Satan bor.
Vi har sett skräckinjagande fiender till kyrkan. Vi har sett vilddjur, en falsk profet, en sköka med makt över alla folk. Vi har läst om onda städer och strukturer och vi har läst om falska lärare som försöker att förleda sanna kristna. Och bakom allt detta finns draken som är vår motståndare och anklagare.
Vi har sett kroppsliga plågor, fler än det går att nämna. Krig, svält, sjukdomar, hagel och eld och blod. Vi har sett en tredjedel av allt grönt brännas upp, en tredjedel av havet förvandlat till blod, en tredjedel av allt levande dödat och en tredjedel av stjärnorna fallna. Vi har sett outhärdlig hetta och mörker och svåra sår och förgiftat vatten och gräshoppor och skorpioner och människor i sådan smärta att de skär tänder och förbannar himlens Gud.
Vi har sett sida efter sida av varningar för den kommande domen. Jordbävningar, blixtar och åska, berg som flyr, mäktiga män, ja alla sorters människor som flyr från Lammets vrede i vad som ser ut som upplösningen av hela kosmos. Vi har sett flera gånger hur Gud i en slutlig strid utplånar sina fiender. Han lämnar deras kroppar att ätas av fåglarna. Vi har sett bilder av blod som flödar från marken till betslet på en häst i ett område av 30 mil. Vi har sett världens alla folk krossade i Guds vredes stora vinpress och vi har sett den mäktiga staden Babylon jämnad med marken så att det bara återstår en rykande ruin. Vi har sett vilddjuret och den falska profeten och Satan själv kastas i sjön av eld att plågas i evigheters evighet, tillsammans med alla som inte har sina namn skrivna i livets bok.
På sida efter sida i dessa 20 kapitel har vi sett syndens fulhet och den fruktansvärda dom som väntar de som inte vill leva för Kristus.
Men, vänner – det är inte slutet på berättelsen. Nu har vi äntligen kommit till Uppenbarelsebokens två sista kapitel som tar oss med och ger oss en inblick i den verklighet som väntar. Den text vi har läst idag ställer oss inför det största och det mest slutgiltiga av alla uppbrott. Gud gör allting nytt.
Dessa åtta verser är både en avslutning på vad som på pågått i de två senaste kapitlen och det är en inledning till de två sista kapitlen. Ända sedan kapitel 19:11 har Johannes sagt ”och jag såg” sex gånger (19:11, 17; 20:1, 4, 11, 12) och här läser vi för den sjunde gången ”och jag såg”, nämligen en ny himmel och en ny jord. Så han avslutar, eller snarare fullbordar, vad som byggts upp från kapitel 19 och 20, för att sedan fungera som en inledning till kapitel 21 och 22.
Som så många gånger tidigare skulle jag gärna sänka tempot och ge en predikan för varje vers, för det finns så oerhört mycket att se här i dessa åtta verser. Men jag hämtar tröst i att vissa saker kommer att återkomma under de kommande två kapitlen så jag behöver inte täcka allt i den här predikan. Så jag delar upp predikan i tre punkter. Tre saker som Gud gör för oss: (1) förbundets löften uppfyllda, (2) nya kroppar, och (3) ny himmel och ny jord. Vi har alltså en text framför oss som talar om det nya Gud gör för oss efter domen och vi får gå in i hans härlighet. Den första punkten om förbundets löften som uppfyllts svarar på frågan om vem som är där. Den andra punkten om nya kroppar svarar på frågan hur vi kommer att vara och den tredje punkten om en ny himmel och en ny jord svarar på frågan om var vi kommer att vara.
I. FÖRBUNDETS LÖFTEN UPPFYLLDA
Så vi börjar med frågan om vem som är där. Vad är det som gör himlen så härlig? Det är för att Gud är där och att han är där tillsammans med sitt folk.
Vi har sett i tidigare predikningar hur Gud har gjort upp med alla sina fiender. Nu är det bara Gud och hans folk kvar. Och vi ser en intimitet som vi inte sett sedan paradiset där människan skapades. Jag läser vers 2-3,
2Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man. 3Och jag hörde en stark röst från tronen: ”Se! Nu står Guds boning bland människorna. Han ska bo hos dem, och de ska vara hans folk, och Gud själv ska vara hos dem.
Uppenbarelseboken 21:2–3 (SFB-15)
Här har vi den slutliga uppfyllelsen av förbundets löften. Hela Bibeln är strukturerad kring Guds förbund med sitt folk. Det är hur Guds relation med sitt folk är ordnad, ungefär som relationen mellan en man och en hustru är ordnad genom ett förbund. Och i dessa verser har vi något av en höjdpunkt i hela Bibelns historia. Allt pekar mot detta: ”de ska vara hans folk, och Gud själv ska vara hos dem.”
Till exempel kan vi se att Gud ingår förbund med Abraham i 1 Mos 17:8 där han ger ett fantastiskt löfte:
8Det land där du bor som främling, hela Kanaans land, ska jag ge åt dig och dina efterkommande som egendom för evigt. Och jag ska vara deras Gud.
1 Moseboken 17:8 (SFB-15)
Sedan ger Gud ett liknande löfte till Mose och Israels barn i Andra Moseboken 6:7,
7Och jag ska ta er till mitt folk och vara er Gud. Ni ska inse att jag är Herren er Gud, som för er ut från slavarbetet hos egyptierna.
2 Moseboken 6:7 (SFB-15)
Sedan ser vi i Tredje Moseboken hur Gud skulle vara med sitt folk, som en skuggbild av det vi nu ser uppfyllelsen av:
11Och jag ska resa upp min boning mitt ibland er, och jag ska inte avvisa er. 12 Jag ska vandra bland er och vara er Gud, och ni ska vara mitt folk.
3 Moseboken 26:11-12 (SFB-15)
Han uppmanade Mose att sätta upp ett tält mitt i lägret – ett tält där hans härlighet skulle bo. Och så handlar hela Tredje Moseboken om hur detta tält ska upprättas och hur alla offer och reningar skulle ske så att Gud som är oändligt helig ska kunna bo mitt ibland sitt folk som är syndare. Det var oerhört många ceremonier och lagar som kretsade kring detta, allt för att kunna visa en skugga av den verklighet vi som kristna nu delvis får leva i, men som vi har att se fram emot den fulla uppfyllelsen av.
I profeterna är detta ett tema som återkommer. I Jeremia 7:23 påminner Gud dem om sitt löfte,
23Det bud jag gav dem var detta: ”Lyssna till min röst, så ska jag vara er Gud och ni ska vara mitt folk. Vandra helt på den väg jag befaller er, så ska det gå väl för er.”
Jeremia 7:23 (SFB-15)
Lite senare, när Gud talar om det nya förbundet återkommer samma löfte:
22Och ni ska vara mitt folk, och jag ska vara er Gud.
Jeremia 30:22 (SFB-15)
Därför är det så stort när vi läser i första kapitlet av Johannesevangeliet att Ordet blev kött och bodde bland oss och att vi såg hans härlighet (Joh 1:14). Här ser vi uppfyllelsen av Guds löften. Ändå var det så mycket som ändå saknades. Gud var där, men han kom till en värld av lidande och synd. Och fast vi såg hans härlighet, eller kanske snarare, på grund av att vi såg hans härlighet stod vi inte ut med honom.
Den djupaste och fullaste uppfyllelsen av förbundets löften har vi här, i vår tredje vers. ”Nu står Guds boning bland människorna. Han ska bo hos dem, och de ska vara hans folk, och Gud själv ska vara hos dem.” Sedan läser vi i den sjunde versen,
7Den som segrar ska få detta i arv, och jag ska vara hans Gud, och han ska vara min son.
Uppenbarelseboken 21:7 (SFB-15)
Förbundets löfte är att vi inte längre ska vara främlingar för Gud. Det är att vi genom Kristus ska få komma tillbaka till Edens paradis. Fast Gud för paradiset till oss. Himlen kommer till oss. Löftet är att vi ska få stå där, med nya kroppar i en ny himmel och en ny jord och få vara tillsammans med honom, vilket innebär att det till och med är bättre än Eden.
I den här texten beskrivs vår gemenskap med Gud i termer av två olika sorters mänskliga relationer. Den första har vi vers 2 där det står om en brud som är smyckad för sin man. Sedan har vi den sjunde versen där det står om en far och en son. Det är de två starkaste och mest intima band vi människor känner till: bandet mellan man och hustru och bandet mellan en förälder och dess barn.
Så när vi talar om uppfyllelsen av förbundets löften, talar vi om den djupaste och fullaste tänkbara innebörden av vår närhet till Gud. Bibeln använder de starkaste tänkbara av relationer för att beskriva det. Och ändå är det en symbol, en skuggbild av den verklighet det innebär. Inte ens det vackraste äktenskap klarar att förmedla den närhet till Gud vi kommer att åtnjuta i all evighet. Inte ens den djupaste och bästa relationen mellan en förälder och dess barn klarar att förmedla den glädje och trygghet vi kommer att ha i Gud.
Mänsklighetens historia kan delas in i ett tydligt före och efter den här dagen. Livet före den här dagen är ett liv i en brusten värld, fylld av lidande och synd. Det finns strimmor och ljus som pekar bortom sig själva. Det finns löften om glädje som vittnar om en djupare och fullare glädje. Men här kommer vi till glädjens källa och fullhet. Och frågan är om det är dit du är på väg. Har du förberett dig? Har du satt ditt hopp till Jesus Kristus som är den enda vägen, den enda sanningen och det eviga livet? Ingen kan komma till Fadern utom genom honom. Kan man se i ditt liv att det pekar fram mot den här dagen, så att den dag då ditt hjärta slår sitt sista slag är du redo att gå in i den eviga glädjen? Eller är Jesus mer som ett fritidsintresse för dig, en sorts existentiell snuttefilt som du tar fram då och då?
II. NYA KROPPAR
Den andra punkten står inte uttryckligen i texten, men texten tar den för given och det är ett så viktigt antagande att det är värt att ta en predikopunkt om det, inte minst för att kyrkan under vissa tider har talat vilseledande om det här, nämligen att vi ska få nya kroppar. Nya kroppar.
Jag har tidigare citerat Johannes 5:28, där Jesus säger,
28[…] Det kommer en tid när alla som ligger i gravarna ska höra hans röst 29 och komma ut. De som har gjort gott ska uppstå till liv, och de som har gjort ont ska uppstå till dom.
Johannesevangeliet 5:28–29 (SFB-15)
Det kommer en stund då alla som ligger i gravarna ska höra hans röst och uppstå. Vissa till liv och andra till dom.
Det kommer alltså en dag då vi uppstår från de döda. Vi har tidigare talat om att döden är när själen separeras från kroppen och själen går antingen vidare till Guds ansikte i ljus och härlighet eller till plåga och mörker i väntan på den stora domedagen. Men det kommer en dag då vi ska få nya kroppar och få tillbaka vår mänsklighet i meningen att själen kommer att återförenas med kroppen och det är så vi ska tillbringa evigheten.
Döden innebär alltså en mellanstadium då själen är tillfälligt separerad från kroppen. Men vår eviga tillvaro är en kroppslig tillvaro, med nya kroppar. Så som Jesus uppväcktes från de döda, så ska också våra kroppar uppstå, som Paulus säger i Första Korinthierbrevet 15. Alla ska förvandlas, som Paulus säger,
52i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Basunen ska ljuda och de döda ska uppstå odödliga, och vi ska förvandlas.
1 Korinthierbrevet 15:52 (SFB-15)
Eller som han säger i Filipperbrevet 3:21,
21Han ska förvandla vår bräckliga kropp och göra den lik hans härlighetskropp, för han har makt att lägga allt under sig.
Filipperbrevet 3:21 (SFB-15)
Samma, fast annorlunda
Det finns alltså en kontinuitet mellan vår bräckliga kropp och hans härlighetskropp. Det är samma kropp, fast annorlunda. Gud låter inte Satan få den minsta lilla triumf. Våra kroppar har skadats av synden. Men Gud överger dem inte och börjar från början. Nej, han verkar genom upprättelse. Han lämnar inte till Satans rike någonting som Jesus Kristus har dött för. Nej, han besegrar Satan i varje avseende och förvandlar vår bräckliga kropp till en härlighetskropp som består för evigt.
Så hur kommer vår nya kropp att vara? Ja, utan tvekan kommer vi att känna igen varandra. Vi är fortfarande de personer vi är, men i Första Korinthierbrevets 15:e kapitel nämner Paulus fyra stora skillnader mellan vår nuvarande bräckliga kropp och vår kropp i sitt förhärligade tillstånd.
1. Sått förgängligt, uppstår oförgängligt
För det första:
42[…] Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt.
1 Korinthierbrevet 15:42 (SFB-15)
Jag är en döende människa som predikar för döende människor. Både du och jag lever med ett oåterkalleligt förfall som hela tiden försvagar oss och som för oss närmare den dag då hjärtat slår sitt sista. Vi vet inte vilken dag det är och det är därför vi ständigt lever så att vi gör oss redo för att dö väl. Överallt ligger öppna väskor. Skjortorna är strukna och listan är avbockad. Vi är redo.
Men det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. I våra nya kroppar kommer inget sådant sönderfall att ske. Vi kommer för alltid vara utom räckhåll för sjukdom och skada, smärta och död.
2. Sått i vanära, uppstår i härlighet
För det andra:
43Det som blir sått i [vanära, SFB 98] uppstår i härlighet.
1 Korinthierbrevet 15:43 (SFB-15)
En del av en pastors tjänst är att finnas med vid dödsbädden och vara med vid den döda kroppen tillsammans med de anhöriga. Det finns något groteskt och hjärtskärande över en död kropp, något som är djupt fel. Den är död. Den placeras i jorden för att ruttna. Det finns inget liv där, ingen skönhet, inget som är välgörande. Den sås i vanära.
Men Paulus säger att samma kropp uppstår i härlighet. Vi kan inte förstå hur det går till, men vi kan vara säkra på att det kommer att vara kroppsligt och härligt på samma gång. Jesus säger i Matteus 13:43 att de rättfärdiga ska stråla som solen.
3. Sått i svaghet, uppstår i kraft
För det tredje:
43[…] Det som blir sått i svaghet uppstår i kraft.
1 Korinthierbrevet 15:43 (SFB-15)
Vi är så svaga. Vi tröttas så lätt och utmattas. Vissa vill bara sätta sig och gråta om man inte har fått mat i rätt tid. Och när vi blir äldre känner vi verkligheten i att försvagas. Vi klarar inte vad vi en gång klarade. Och vi drar på oss krämpor och kroniska sjukdomar.
Men Guds ord säger att våra nya kroppar kommer att vara fulla av kraft. Vi kommer inte att veta vad trötthet är, annat än som ett minne av en svunnen tid. Den starkaste och uthålligaste olympiska atlet vi har här kommer den dagen att framstå som en skugga, en pappersperson som faller samman vid minsta beröring. Vi kommer att springa utan att mattas. Inte ens den yngsta och starkaste av oss kan veta vad verklig hälsa är. Vi kommer att uppleva fysiskt välstånd i sin mest intensiva och fulla form.
4. Sått i en jordisk kropp, uppstår en andlig kropp
För det fjärde:
44Det sås en jordisk kropp, det uppstår en andlig kropp
1 Korinthierbrevet 15:44 (SFB-15)
Här får vi vara vaksamma så att vi inte misstar ”andlig” för icke-kroppslig. I det här sammanhanget handlar det om en kropp som domineras av den helige Ande. Paulus har tidigare talat om den andliga människan (1 Kor 2:15) där den helige Ande bor. Den andliga kroppen är en människa som är under den helige Andes kontroll. När Paulus skiljer mellan en jordisk kropp och en andlig kropp handlar det om att den jordiska kroppen som är underlagd Guds förbannelse med begär som tenderar till synd. Ni minns att Paulus i Romarbrevets 7:e kapitel talar om att han hela tiden gör vad han inte vill och sedan i slutet av kapitlet ropar han ut retoriskt ”jag arma människa! Vem ska rädda mig från denna dödens kropp?” Det är den jordiska kroppen.
Men den himmelska kroppen är så vägledd av den helige Ande att det inte längre finns någon sådan konflikt. Det finns ingen benägenhet till synd som vi hela tiden måste kämpa emot. Vår förnyade kropp och vår förnyade själ samverkar i sin längtan efter det som är rätt och rent och gott.
Så, för att sammanfatta: vid uppståndelsen på den yttersta dagen får vi en ny kropp. Det finns en kontinuitet i att det är vår gamla kropp som förvandlas. Du kommer fortfarande att vara du. Men det finns en diskontinuitet i att flera av de saker som karaktäriserar våra bräckliga kroppar här och nu har bytts ut. Det som är sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som är sått i vanära uppstår i härlighet. Det som är sått i svaghet uppstår i kraft. Och det som är sått i en jordisk kropp uppstår i en andlig kropp.
Förbundets löften är uppfyllda och vi får åtnjuta Guds närhet, tillsammans med våra bröder och systrar, på ett sätt som är närmare och mer underbart än vi just nu kan föreställa oss. Och vi gör det med nya, förvandlade kroppar som lever i evighet utan att brytas ner eller mattas. Och vi gör det i en ny himmel och en ny jord, vilket är den tredje punkten.
III. NY HIMMEL OCH NY JORD
Låt oss läsa vers 1 igen,
1Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer.
Uppenbarelseboken 21:1 (SFB-15)
Himlen är där Gud bor och vi har redan läst att Gud kommer att vara bland sitt folk. Och i nästa predikan ska vi titta närmare på staden som kommer ner från himlen där Gud finns i dess mitt. Det innebär att himlen och jorden inte kommer att vara separerade som de är nu, utan kommer att smälta samman. Vi kommer alltså att leva i himlen, men himlen kommer att vara på jorden.
Något fantastiskt kommer alltså att hända med jorden. I Matteusevangeliet 19:28 talar Jesus om det som översätts med ”pånyttfödelsen” när han talar om alltings förnyelse. Det är ett grekiskt ord som heter παλιγγενεσία, som är ett sammansatt ord. Γένεσις känner vi igen, det betyder begynnelse. Och πάλιν betyder ”igen”. Igen-begynnelse. Precis som med våra kroppar finns det alltså både kontinuitet och diskontinuitet. Återigen måste vi se att Gud inte sysslar med att kasta bort saker, nej, han upprättar.
Petrus talar i Apostlagärningarna 3:21 om att allt ska bli återupprättat. Och i Andra Petrusbrevets 3:e kapitel talar han om att den här världen är sparad åt eld såsom världen förstördes av vatten på Noas tid. Tanken är alltså att världen renades med vatten på Noas tid. Och på ett liknande sätt kommer världen att renas med eld som en del av dess nya begynnelse. Vi talar alltså inte om att den här världen ska gå under som om den ska sprängas i tusen bitar, utan snarare som den belgiska trosbekännelsens sista artikel säger, att Kristus ska bränna den gamla världen i eld och flamma för att rena den. För att göra den ny.
Så på ett liknande sätt som vi föds på nytt och får en ny natur när vi blir kristna, kommer också våra kroppar att få en ny natur. Och på ett liknande sätt som våra kroppar får en ny natur får hela skapelsen en ny natur. Eller, snarare en återställd, eller en upprättad, natur. Vi blir mer mänskliga. Jorden blir mer jordslig. Allting ställs till rätta.
För texten stannar inte vid en ny himmel och en ny jord, den säger mer. Titta på vers 4,
4Och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga, för det som förr var är borta.
Uppenbarelseboken 21:4 (SFB-15)
Det finns så mycket att säga om den här underbara versen, men jag sammanfattar det i två punkter. Den nya himlen och den nya jorden kommer att kännetecknas av att två saker inte längre finns. Två saker som präglar våra liv nu till en sådan grad att vi knappt kan föreställa oss ett liv utan det. Inget lidande och ingen synd.
Inget lidande
Inget lidande. Det är svårt att hitta en mer fantastisk vers i hela Bibeln. Den består av 26 grekiska ord, men den läker tusen sår och ger hopp åt miljoner.
Föreställ dig en värld utan missfall, utan cancer, utan självmord, utan trafikolyckor, utan ensamhet, utan oro eller ångest eller panikattacker, utan depression, utan demens, utan oförklarligt mörker som inte vill lätta, utan celler som attackerar din kropp, utan krig och skjutningar och mord. Utan förlamning och autoimmuna sjukdomar. Utan ledinflammationer eller leukemi. Utan tårar över barn som gått vilse i livet. Utan svek och skvaller och förtal. Utan skilsmässor eller otrohet eller död.
Föreställ dig en värld där du inte behöver gråta för att hantera smärtan. Det som förr var är borta. Den första Adam, den första döden. Här fanns mer lidande än vi klarade att hantera. Men det är borta. Allt det andra, däremot, kommer att bestå för evigt. Den andra Adam, den nya himlen och den nya jorden. Där finns inget lidande.
Ingen synd
Och där finns inte heller någon synd. Titta i vers 8,
8Men de fega, de otroende och de skändliga, mördarna och de sexuellt omoraliska, ockultisterna, avgudadyrkarna och alla lögnare, de ska få sin del i sjön som brinner av eld och svavel. Detta är den andra döden.
Uppenbarelseboken 21:8 (SFB-15)
Bakom all vår smärta i den här världen ligger synden som orsak. Synden är vårt mest grundläggande problem och det vi längtar mest intensivt att befrias från. På ett sätt har vi befriats. För den som är i Kristus är syndens fördömelse bruten. Våra synder har blivit förlåtna. Men även om vi är förlåtna syndare är vi fortfarande syndare. Vi är fortfarande självupptagna, orena, otåliga och oärliga. Vi har fortfarande svårt att ta ansvar för när vi gjort något fel mot någon annan. Vissa av våra favoritsynder har satt sig så djupt i vårt beteende att de tycks ha blivit en del av vilka vi är och det kan kännas som att vi aldrig kommer att bli fria från dem.
Det är för övrigt en av många anledningar till att helvetet är så outhärdligt. Där kommer vi att fortsätta att synda i all evighet. Där kommer man att bli mer självupptagen och mer outhärdlig och inte mindre.
Men så kommer det inte att vara i den nya himlen och den nya jorden. Paulus säger i Romarbrevet 8:29 att Gud har förutbestämt oss att formas efter hans sons bild, det vill säga, till att bli lika Kristus. Syndens fördömelse är bruten för den som har förenats med Kristus redan här och nu, och när vi lever som kristna i den helige Andes kraft bryts långsamt också syndens makt över oss. Men vi kan se fram emot den dag då syndens närvaro ska försvinna.
Guds bud som löfte
Jag hörde en berättelse om en tjuv som blivit kristen. I hela sitt liv hade han varit en tjuv, det satt så djupt i honom att han inte visste vem han var om han inte var en tjuv. Men när han för första gången besökte en församling stod de tio budorden skrivna på väggen och där läste han det åttonde budet: du ska inte stjäla. Han visste inte vad de tio budorden var, han hade aldrig hört talas om dem. Och han visste inte att de var befallningar. Istället läste han dem som löften. Och han gladdes i sitt innersta över att Gud skulle förvandla honom till en sådan grad att han aldrig mer skulle stjäla.
Han hade inte fel. Naturligtvis är det så att varje bud som Gud ger också är ett löfte. Guds bud talar inte bara om vad Gud kräver av oss. Det visar oss det goda livet och vad Gud en dag kommer att göra för och i oss.
Texten räknar upp vilka som inte ska få del i den nya himlen och den nya jorden utan som istället ska få sin del i sjön som brinner av eld och svavel. Det betyder inte att om du någonsin varit feg eller om du någonsin har ljugit så måste du få din del i eldsjön. I så fall skulle ingen utom Kristus få komma till himlen. Nej, det här är en varning till den som inte segrar. Kom ihåg vad vi läste i den sjunde versen, att den som segrar ska få detta i arv. Detta med att segra är själva huvudtemat i Uppenbarelseboken. Det är en bok som uppmanar Guds folk att segra och inte ge upp.
Så hur segrar man? Genom att dag efter dag be som tullindrivaren i templet: ”förlåt en syndare som mig” (Luk 18:13). Genom att hålla fast vid Guds löften om liv för den som förtröstar på Jesus Kristus, vad som än händer. Skillnaden är alltså mellan, å ena sidan den som håller fast vid sin synd och, å andra sidan, den som hatar sin synd och vill omvända sig från den.
Så även i den här fantastiska texten om en ny himmel och en ny jord vill Gud föra oss till ett beslut. Han uppmanar oss till trofasthet. Han påminner oss om att hans arv kommer till den som segrar. Till den som törstar efter livets vatten. Till den som inte nöjer sig med den sortens tröst som världen ger. Till den som längtar efter Kristus.
AVSLUTNING
Så om du ska förbereda dig på detta största av uppbrott, vad ska du göra? Förklara krig mot synden. Påminn dig om hur destruktiv den är i ditt liv och kämpa emot den. Hata den. Be om förlåtelse för den. Och kasta dig på Kristus. Fäst din blick på den oändliga godhet som finns i honom. Det är den som törstar som får ur källan med livets vatten. Det är också så vi förbereder oss på att dö väl. I det här livet har vi Kristus och vi har gemenskapen med hans folk. Det är strimmor av ljus. Men i döden har vi mer av Kristus som är ljusets fullhet. Vi har uppståndelsen med nya kroppar och en ny himmel och en ny jord och en ny och fullkomnad gemenskap med Gud. Låt oss rikta våra liv mot honom.
0 kommentarer