Vi lever i världens mest sekulariserade och individualiserade samhälle. Som medborgare i detta samhälle kommer också vi som kristna, vare sig vi vill det eller inte, kommer att formas av samhällets värderingar. För någon som är formad av detta samhälle är det anmärkningsvärt, rent av chockerande, att när Bibeln kommer till sina två sista kapitel och beskriver det paradis som vi kristna ser fram emot att njuta av i all evighet så handlar nästan hela beskrivningen om den förhärligade församlingen. Det är inte så mycket en bild av en plats som det är en bild av ett folk.
Så låt mig fortsätta att chockera med att påstå följande: om du är kristen, av alla beslut du fattar om hur du ska ordna ditt liv – vilket jobb du ska ha, var du ska bo, vilken utbildning du ska gå – handlar det viktigaste beslutet om hur du ska förhålla dig till Guds församling. Dels vilken församling du väljer att vara med i och sedan hur du väljer att ordna ditt liv för att vara engagerad i den. Jag dristar mig till och med att påstå att dessa beslut kommer att påverka din kristna tro i grunden. Om du vill att ditt kristna liv ska få mindre betydelse för dig; om du vill att din efterföljelse av Jesus ska förtvina till en tom och meningslös bekännelse, ja, lev då ditt kristna liv på dina egna villkor och gör församlingen till en marginell företeelse. Om du däremot vill växa och blomstra som kristen behöver du vara meningsfullt inbyggd i en biblisk församling, även om den är bristfällig. Det är ett av de största och mest livsavgörande besluten du någonsin kommer att fatta.
Den text vi har framför oss idag har en dubbel innebörd. Dels har den bäring på oss här och nu och ger oss undervisning om Guds syfte med församlingen i våra liv här och nu. Dels lyfter den vår blick till att skåda in i det eviga paradis som väntar varje kristen som håller fast till slutet. Här och nu och där och då, på samma gång.
Den första versen i vår text, vers 9, introducerar vad resten av texten handlar om:
9En av de sju änglarna med de sju skålarna som var fyllda med de sju sista plågorna kom och talade till mig och sade: ”Kom, jag ska visa dig bruden, Lammets hustru.”
Uppenbarelseboken 21:9 (SFB-15)
Den som läst Nya testamentet vet direkt vad ”Lammets hustru” handlar om. Det är församlingen. Sedan får vi två turer i symboliska bilder om vad som kännetecknar denna ”Lammets hustru” – det beskrivs i termer av en stad, som den såg ut under antiken. I resten av kapitel 21 får vi ett övergripande perspektiv, ungefär som att flyga över en stad med helikopter. Sedan, i de första fem verserna i kapitel 22 kommer vi in i stadens centrum och vi får titta närmare på vad som händer där inne. Så jag lägger upp predikan i sju punkter: (1) församlingens urprung, (2) församlingens skönhet, (3) församlingens beständighet, (4) församlingens fundament, (5) församlingens helighet, (6) församlingens härlighet och till sist (7) en punkt som jag kallar ”ett bättre paradis”.
I. FÖRSAMLINGENS URPSRUNG
Både vers 2 och 10 säger att det nya Jerusalem kom ner från himlen, från Gud. Återigen måste vi påminna oss att detta är ett bildspråk, ett symboliskt språk, vilket blir övertydligt när vi fortsätter att läsa i kapitlet. Poängen är inte att en stad sänks ner som ett rymdskepp utan att församlingen kommer från Gud. Guds församling är inte en institution som människor har hittat på. Det är något som Gud fött fram genom den helige Ande och förkunnelsen av evangeliet.
Varje kristen är från himlen i bemärkelsen att vår kristna tro är något som är fött av Gud. Du minns Jesu samtal med den högt uppsatte Nikodemus i Johannesevangeliets tredje kapitel. Nikodemus hade ett religiöst beteende, men Jesus sa att han måste bli född på nytt; han måste bli född av den helige Ande. Det är samma tanke som Johannes redan har talat om i prologen i Johannesevangeliets första kapitel.
12Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. 13 De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja, utan av Gud.
Johannesevangeliet 1:12–13 (SFB-15)
Detsamma gäller församlingen. Jesus säger Matteusevangeliet 16:e kapitel att det är han som bygger sin församling och vi kan tillägga utifrån Psalm 127 att om det inte är Herren som bygger huset, bygger arbetarna förgäves.
Det här är en viktig poäng för hur vi tänker om evangelisation. Poängen är att ytterst sett hänger det inte på oss. Vi är kallade till trofasthet snarare än kreativitet. Gud har gett oss evangeliet och den helige Ande och det är så han bygger sin kyrka. Vi behöver inte komma på nya knep för att locka människor att fatta beslut de egentligen inte skulle ha fattat om de inte hade blivit pressade till det. Nej, vi träder fram i tid och otid och predikar. Vi berättar och förklarar. Vi vittnar om vad Jesus har gjort i våra liv och delar de goda nyheterna att Kristus har dött för våra synder enligt Skrifterna. Sedan kastar vi oss på Gud i bön och ber att den helige Ande ska låta dessa frön slå rot och bli till förlossning för den som hört.
Det är så människor kommer till tro och det är så Guds sanna kyrka byggs. Genom evangeliets förkunnelse och som svar på bön. För församlingen kommer från ovan, född från himlen.
II. FÖRSAMLINGENS SKÖNHET
Punkt nummer två: församlingens skönhet. Det här kapitlet är inramat på precis samma sätt som kapitlet om den stora skökan Babylon. Båda kapitlen börjar med att en av de sju änglarna kommer och ska visa en kvinna. I båda kapitlen står det att ängeln förde Johannes i Anden. Det där uttrycket ”i Anden” förekommer för övrigt bara fyra gånger i Uppenbarelseboken. Först när Johannes får se Kristus i kapitel 1, sedan när han får se Gud i kapitel 4, sedan när han får se Babylon som är antikyrkan i kapitel 17 och sedan när han får se den sanna kyrkan i kapitel 21.
Sedan avslutas båda synerna (av Babylon och det nya Jerusalem) med att ängeln säger att dessa ord är trovärdiga och sanna och att Johannes faller ner för att tillbe framför ängelns fötter, men ängeln säger till honom att inte göra så.
Det är precis samma inramning och därför finns det en poäng i att se kontrasten mellan Babylon som är den stora skökan och Jerusalem som är Lammets hustru. Båda är smyckade med guld och pärlor. Men hos Babylon finns något förföriskt och lockande fast det på insidan är fullt av skändligheter och sexuell omoral. Jerusalem, å andra sidan, kännetecknas av renhet.
Babylon är utsmyckad förföriskt för att knyta an till människors åtrå och fåfänga och girighet och tomhet, medan Jerusalem har en ren skönhet som strålar utåt snarare än lockar inåt. I Uppenbarelsebokens fjärde kapitel får vi en beskrivning av Gud på sin tron.
3Och han som satt där liknade en ädelsten, som jaspis och karneol, och runt omkring tronen fanns en regnbåge som liknade smaragd.
Uppenbarelseboken 4:3 (SFB-15)
Om Jerusalem står det i den 11:e versen att,
11Den hade Guds härlighet, dess strålglans var som den dyrbaraste ädelsten, som kristallklar jaspis.
Uppenbarelseboken 21:11 (SFB-15)
Den har något av Guds skönhet. Den är hans. Han bor där och man blir som man umgås. Den här bilden är förstås vad vi ska få se fullt ut i härlighet, men Guds församling här och nu har samma skönhet även om den är dold.
Det är skillnad på förförelse och skönhet. Förförelse tar fram åtrå, skönhet tar fram glädje. Man behöver inte vara kristen för att veta att sann skönhet inte sitter i kläder eller utseende utan kommer inifrån, från en karaktär där det flödar kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning. Här talar aposteln Johannes i bilder och han tar fram de vackraste och mest dyrbara ädelstenar. Men det är en bild som pekar bortom sig själv, till en gemenskap som återspeglar Guds egen skönhet. En gemenskap av ren och sann, överflödande glädje.
Det finns spår av detta hos varje kristen redan nu. Och i varje sann församling. Så låt oss hjälpa varandra att se det och växa i det.
III. FÖRSAMLINGENS BESTÄNDIGHET
För det tredje: församlingens beständighet. I verserna 12 och 14 och 17-18 talar Johannes om stadens mur. Det är förstås en bild som knyter an till antikens idé om hur en stad ska se ut. En stad utan mur är försvarslös, naken, förnedrad och gränslös eftersom vem som helst kunde komma och ta vad man ville. Muren var en symbol för trygghet och kraft.
I vår text säger den 14:e versen att staden hade en stor och hög mur med tolv portar och i vers 17 blir muren uppmätt till 144 alnar – 12 gånger 12 – vilket motsvarar ungefär 70 meter. Det framgår inte om det är murens tjocklek eller höjd. Jag lutar åt att det är murens tjocklek eftersom det står att staden är 230 mil hög, det vill säga, om vi ska läsa texten bokstavligt så sträcker den sig utanför atmosfären och upp på den höjd där vi har våra navigationssatelliter. Men det är inte viktigt om det är murens höjd eller tjocklek eftersom bilden ändå är symbolisk.
Budskapet är att det inte finns något som kan hota Guds folk. Alla fiender är borta. Och budskapet förstärks av att portarna i muren alltid är öppna. Det finns ingen natt. Det finns inget att frukta. Det finns inget man behöver skydda sig från. Denna stad kommer att bestå för evigt.
Här ser vi vad vi ska återkomma till lite senare, att detta nya paradis är bättre än det paradiset vi förlorade i syndafallet. Adam levde i ett förbund av gärningar, där det alltid fanns en risk att han skulle bryta mot Guds bud och falla. Men Paulus säger i Romarbrevet 5:20 att ”där synden blev större, där överflödade nåden ännu mer.” Nu finns ingenting som kan skilja oss från Guds kärlek. Det finns ingen gammal orm som kan förleda oss i synd. Babylon är besegrat. När Kristus, som Paulus kallar för den andra Adam, kom för att rädda syndare förde han oss inte bara tillbaka till ruta ett, utan gjorde oss till hans egna medarvingar. Det paradis vi har att se fram emot är bättre och ojämförligt tryggare än Edens paradis.
Och vänner, på något förunderligt sätt gäller det oss också här och nu. Allt som händer här, oavsett om det är medgång eller motgång, samverkar till det bästa för den som är kristen. Du som är i Kristus kan i trygghet förtrösta på hans nåd och omsorg i allt.
IV. FÖRSAMLINGENS FUNDAMENT
Punkt nummer fyra: församlingens fundament. Johannes berättar i den 14:e versen,
14Stadsmuren hade tolv grundstenar, och på dem stod de tolv namnen på Lammets tolv apostlar.
Uppenbarelseboken 21:14 (SFB-15)
Om bilden är en stad eller en byggnad av något slag och poängen är att den ska vara beständig spelar det stor roll vad byggnaden vilar på. Jesus själv gör jämförelsen mellan att bygga ett hus på sanden eller på klippan och menar att bara en dåre bygger sitt hus på sanden eftersom huset då kommer att falla samman när regnet och vinden kommer. Eller kung David, i Psalm 11:3
3När grundvalarna raseras,
Psaltaren 11:3 (SFB-15)
vad kan då den rättfärdige göra?
Vi bekänner en kyrka som är apostolisk. Det betyder att den vilar på apostlarnas undervisning, det vill säga på Bibeln. Paulus säger till församlingen i Efesos:
20Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv.
Efesierbrevet 2:20 (SFB-15)
Det är precis samma bild som vi har här i Uppenbarelseboken. Guds församling är byggd på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv. Det betyder att kyrkan är byggd på Bibeln. Bibeln är vår högsta auktoritet.
Guds församling är en gemenskap som bygger på en gemensam tro. Vi tror på något specifikt, nämligen apostlarnas och profeternas undervisning. Vi tror att den är direkt förmedlad från Gud. Vi tror att de har talat sanning om vem Gud är, vem Jesus är, vilka vi är, vad Gud har gjort för oss när han sände sin Son, vad Gud vill med våra liv, ja, vi tror att hela deras undervisning i mänskliga ord återspeglar Guds egen fullkomlighet. Om du inte tror det är du inte en del i kyrkan och kan inte heller kallas kristen. Och om en kyrka inte tror det kan den inte kallas kristen. Eftersom kyrkan, per definition, vilar på apostlarnas undervisning.
Vi lever i en tid då kyrkans grundstenar undermineras av olika representanter som vill se sig själva som upplysta och goda och därmed upphör kyrkan att vara kyrka och blir istället ett uttryck för andlig tyranni. Så låt oss, i denna tidsålder när kyrkans fiender fortfarande finns kvar, fortsätta kampen för den tro som en gång för alla har överlämnats till de heliga (Jud 3). För, som Jesu halvbror Judas skriver,
4Hos er har det nämligen nästlat sig in vissa personer vars dom för länge sedan är förutsagd i Skriften. De är gudlösa, de förvränger vår Guds nåd till försvar för omoral och förnekar vår ende Härskare och Herre, Jesus Kristus.
Judasbrevet 4 (SFB-15)
Det är svårt att hitta en mer kärnfull sammanfattning av alla dessa kyrkans moderna grindvakter med stora plattformar som i sin påstådda godhet driver den sanna kyrkan in under andlig tyranni. De ”förvränger vår Guds nåd till försvar för omoral och förnekar vår ende Härskare och Herre, Jesus Kristus.”
Ja, låt oss hålla fast vid Jesu och apostlarnas undervisning som om våra liv hängde på det. Eftersom det gör det.
V. FÖRSAMLINGENS HELIGHET
Punkt nummer fem: församlingens helighet.
Ädelstenar, bild på Guds folk
I verserna 19-21 står det om tolv olika ädelstenar. Tolv är siffran som representerar Guds folk och det finns många tolvor i det här kapitlet, vilket än en gång påminner oss om att det här är en symbolisk bild av Guds folk, Guds församling. Men poängen med dessa ädelstenar är inte bara att Guds församling återspeglar Guds egen skönhet. Dessa tolv ädelstenar finns också beskrivna i Andra Mosebokens 28:e kapitel där det står hur de skulle utforma översteprästens bröstsköld. Dessa tolv ädelsstenar skulle vara ordnade i fyra rader och på varje ädelsten skulle vara skrivet en av Israels tolv stammar. Dessa stenar representerar skönhet förstås, men också värde och översteprästen skulle bära dem på sitt hjärta när han går in i helgedomen och träder fram inför Gud, som en ständig påminnelse inför Herrens ansikte (2 Mos 28:29).
Vi har redan en överstepräst som ber för oss inför Herrens ansikte. Men vi är också ett rike av präster som får be för varandra och för världen. Där Aron hade sin bröstsköld har vi vår församlingsmatrikel – jag menar det verkligen – och den tar vi med in i det allra heligaste som en ständig påminnelse inför Herren.
Templet
För – vi har varit inne på det lite redan – vi är templet. Den kyrka som Jesus bygger är templet. Templet var den plats där Gud bodde bland sitt folk, där man kunde se Guds härlighet. Paulus är tydlig i Efesierbrevets andra och tredje kapitel att nu är församlingen den platsen. Församlingen är fortsättningen på Gamla testamentets tempel. Vi är sammanfogade stenar som tillsammans utgör Guds boning.
Det är precis vad vi ser i den 22:a versen i vår text.
22Något tempel såg jag inte i staden, för Herren Gud den Allsmäktige och Lammet är dess tempel.
Uppenbarelseboken 21:22 (SFB-15)
Det betyder att hela staden är templet. Det är där Gud bor. Det finns inget tempel i staden eftersom han är överallt i staden. Vi talade om detta i förra veckans predikan när vi tittade på de första åtta verserna i kapitel 21, att Guds förbundslöften har nått sin fulla uppfyllelse eftersom han har sin boning bland människorna och de ska vara hans folk. Här har vi en himmelsk verklighet där Gud inte bara promenerar med Adam i kvällens svalka, utan där han är närvarande i hela församlingen, hela tiden.
Kubformen – det allra heligaste
Det blir ännu tydligare när vi lägger märke till stadens dimensioner. Jag läser vers 16,
16Staden bildade en fyrkant och var lika lång som den var bred. Och han mätte upp den med mätstången till tolv tusen stadier. Dess längd och bredd och höjd var lika.
Uppenbarelseboken 21:16 (SFB-15)
Tolv tusen stadier är 230 mil. Om vi skulle resa rakt söderut från Göteborg den sträckan skulle vi stanna någonstans i Tunisien i norra Afrika. Skulle vi resa österut därifrån skulle vi hamna i Beirut i Libanon. Och skulle vi resa norrut från Beirut skulle vi hamna i någonstans i Ryssland. Dessutom skulle staden sträcka sig upp i rymden. Det är en väldigt stor stad. Nej, siffran är en symbolisk siffra som är 12 som representerar Guds folk gånger 1000 som är något mycket stort.
Men den mest intressanta lärdomen här är att staden är en kub. Det finns bara en annan liknande dimension i Bibeln och det är det allra heligaste i templet som var byggt som en kub, nästan tio meter åt alla håll (1 Kung 6:20). Därför blir symboliken väldigt tydlig. Det finns inget tempel i den himmelska staden eftersom staden själv är templet. Församlingen är templet.
Må Gud låta våra hjärtan bäva inför en sådan tanke. Må han ge oss en förväntan och lyfta vår blick till att se församlingens höga och centrala ställning i Guds plan. Det finns något numinöst, något vördnadsbjudande och outgrundligt kring en biblisk församling. Därför att här bor Guds härlighet. Jag tror det var Tozer som sa att när det slutat finnas något ofattbart (mysterious) med församlingen har den förlorat sin kraft. Det är inte bara en intresseförening. Det är något långt större. Och vi får erfara redan nu vad vi sedan ska få erfara i fullhet.
VI. FÖRSAMLINGENS HÄRLIGHET
För det sjätte: församlingens härlighet. Här skulle jag vilja lyfta fram två sorters härlighet.
Folkens härlighet
För det första läser vi i verserna 24 och 26 att folkens härlighet och ära ska föras in i staden. Vad betyder det? Folken har nämnts flera gånger i Uppenbarelseboken som Guds fiender. Men alla är inte Guds fiender. Evangeliet har gått ut till alla folk och bland alla folk finns Jesu lärjungar. Det är dessa som för in sin härlighet i staden.
Så här säger Tom Schreiner i sin kommentar:
Johannes poäng är att allt vackert och ljuvligt från den gamla skapelsen finns i den nya skapelsen. Det finns inget från denna värld som ger glädje och fröjd som inte kommer att finnas i den framtida världen, men allt kommer att vara förvandlat och upphöjt. Varje vacker sak från den gamla världen ges till Gud och ger Honom ära.
//John’s point is that everything beautiful and lovely from the old creation is in the new creation. There is nothing from this world that brings delight and joy that will not be in the future world, but all things will be transformed and escalated. Every beautiful thing from the old world is given to God and brings Him praise.
Så, för att repetera lite av vad vi såg i förra predikan, så är vårt framtida paradis mer mänskligt och mer jordsligt och mer kroppsligt än vi kan föreställa oss. Vi kommer att vara där med nya kroppar och allt som är vackert och ljuvligt i den här skapelsen kommer att vara där, fast förvandlat och upphöjt. Chokladen kommer att vara nyttig. Snön kommer att vara varm! Eller, vi kommer i alla fall inte att frysa av den.
Stadens ljus
En annan aspekt av härlighet som kommer att prägla församlingen är vad vi läser i vers 23,
23Staden behöver inte sol eller måne för att få ljus, för Guds härlighet lyser upp den och dess lampa är Lammet.
Uppenbarelseboken 21:23 (SFB-15)
Även vers 4 i kapitel 22,
4De ska se hans ansikte och bära hans namn på sina pannor. 5 Ingen natt ska finnas mer, och de behöver inte lampors sken eller solens ljus, för Herren Gud ska lysa över dem. Och de ska regera som kungar i evigheters evighet.
Uppenbarelseboken 22:4–5 (SFB-15)
Det här ljuset kan förstås på fyra sätt och jag tror att det är meningen att vi ska ha med oss alla fyra.
1. Glädje
För det första är ljuset en orsak till glädje. I Bibeln är ljuset en bild på glädje och mörkret en bild på sorg. Här läser vi att Lammet är stadens lampa. Det betyder att Kristus är vår glädje, och vår största glädje är att få se hans ansikte och njuta av hans närhet. Det är att se hur Jesus utvalt oss, Jesus älskar oss, Jesus friköpte oss, Jesus tvättade oss rena, Jesus iklädde oss sin rättfärdighet, Jesus bevarade och beskyddade oss, Jesus förhärligade oss och här är vi, helt och hållet på grund av honom och till hans ära.
2. Skönhet
För det andra är ljuset en källa till skönhet. Allt som den här texten beskriver är vackert och dess skönhet kommer från Lammet som lyser upp staden. Allt som är vackert hos hans folk är skönhet som kommer från honom. Vår seger kommer från honom. Vår ära och härlighet kommer från honom.
3. Kunskap
För det tredje är ljuset en bild på kunskap. Det behövs inget annat ljus än det ljus vi har från Fadern och Lammet. Vi läser i Andra Korinthierbrevet 4:6,
6Gud som sade: ”Ljus ska lysa ur mörkret”, han har lyst upp våra hjärtan för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte ska sprida sitt ljus.
2 Korinthierbrevet 4:6 (SFB-15)
Det får vi uppleva redan nu. Men där och då ska vi få uppleva det i fullhet. I hans ljus ser vi ljus! (Ps 36:9) Det vi nu tror på utan att se ska vi då få se i all sin skönhet (Jes 33:17). Vi ska inte längre en gåtfull spegelbild, som Paulus säger (1 Kor 13:12) eller hans rygg som Mose fick se (2 Mos 33:23) utan hans ansikte. Vi kommer att få se det huvud som kröntes med törne och det ansikte som blev slaget och bespottat för vår skull. Det vi tidigare bara hört om ska vi få se i klarhet och härlighet.
4. Kärlek
Och, för det fjärde, ljuset är en bild av utstrålningen av Guds kärlek. Gud är själv kärlekens källa och detta paradis är den plats där han bor, som Jonathan Edwards säger. Han fortsätter att säga:
Gud är kärlekens källa, liksom solen är ljusets källa. Och därför fyller Guds härliga närvaro himlen med kärlek, precis som solen placerad mitt på himlen en klar dag fyller världen med ljus. Aposteln säger till oss att ”Gud är kärlek” (1 Joh 4:8). Och eftersom han är ett oändligt väsen följer det att han är en oändlig källa till kärlek. Eftersom han är ett alltillräckligt väsen följer det att han är en full, överflödande och outtömlig källa till kärlek. Eftersom han är ett oföränderligt väsen är han en oföränderlig och evig källa till kärlek.
//God is the fountain of love, as the sun is the fountain of light. And therefore the glorious presence of God in heaven, fills heaven with love, as the sund placed in the middle of the [sky] in a clear day, fills the world with light. The Apostle tells us that ’God is love’ (1 John 4:8). And therefore seeing he is an infinite Being, it follows that he is an infinite fountain of love. Seeing he is an all-sufficient Being, it follows that he is a full and over-flowing and inexhaustible fountain of love. Seeing he in an unchangeable Being, he is an unchangeable and eternal source of love.
Detta himmelska paradis kommer inte att känna något mörker, ingen mer okunskap, ingen sorg, ingen mer förbannelse, som vers 3 säger, eftersom Kristus friköpte oss från lagens förbannelse när han blev en förbannelse i vårt ställe (Gal 3:13).
Så, vi har sett församlingens ursprung, skönhet, beständighet, fundament, helighet och härlighet. Nu har jag en punkt kvar. Församlingen är ett bättre paradis än Eden.
VII. ETT BÄTTRE PARADIS
När vi kommer in i det första verserna i kapitel 22 får vi den ena kopplingen efter den andra till Edens paradis som beskrivs i Bibelns första kapitel. Och det skulle lätt kunna vara en predikan för sig själv att visa hur hela den bibliska berättelsen kan berättas utifrån hur vi hade paradiset men förlorade det, hur paradiset utlovas genom olika skuggbilder genom hela frälsningshistorien och sedan hur vi får ett bättre paradis i den förhärligade församlingen. Men det kan vi inte ta tid för nu, och kanske har vi inte förlorat så mycket på det.
I de första två verserna har vi en flod, en tron och ett träd.
Eden
Floden och trädet har vi tydligt i Edens paradis, tillsammans med Guds närvaro som tronen representerar. Efter att människan föll i synd och blev förvisad lämnas vi med frågan om vi någonsin ska få återvända igen? Ska människan någonsin få upprättelse och få komma hem till sitt ursprung?
Löfteslandet
Efter några kapitel i Första Moseboken får vi höra löftet om ett land. Och det finns många anspelningar på att det här landet representerar en sorts återgång till Eden. Det sägs uttryckligen att det var så i Hebreerbrevet 11:16, att Abraham längtade efter ett bättre land, det himmelska.
Templet
Dessutom fick de tabernaklet i öknen och så småningom templet i Jerusalem. Hela poängen med dessa var att återspegla Eden, himmelriket på jorden. I Första Kungabokens sjätte och sjunde kapitel beskrivs dekorationerna i templet. Det är palmer och blommor och keruber och granatäpplen – det är en trädgård. Dessutom har vi menoran, den sjuarmade ljusstaken som beskrivs i Andra Moseboken 25 med alla sina knoppar och blommor och grenar. Det är en bild av livets träd, som skulle vara ett ljus för Guds folk och förmedla Guds närvaro.
Församlingen
Och allt detta har vi i bilden av församlingen i Uppenbarelsebokens 22:a kapitel. Här har vi floden med livets vatten som utgår från tronen. Det är en bild av den helige Ande. Hör vad som står i Johannesevangeliet 7:37,
37På den sista dagen, den största i högtiden, stod Jesus och ropade: ”Om någon är törstig, kom till mig och drick! 38 Den som tror på mig, som Skriften säger, ur hans innersta ska strömmar av levande vatten flyta fram.” 39 Detta sade han om Anden, som de skulle få som trodde på honom.
Johannesevangeliet 7:37–39 (SFB-15)
Dessutom har vi livets träd som står på båda sidor om floden. Och, störst av allt, i mitten av allt har vi Guds och Lammets tron.
Vad är bättre?
Hela den bibliska berättelsen börjar och slutar i ett paradis. Men det är inte samma paradis. Det är inte en cyklisk berättelse där vi kommer tillbaka till ursprungsläget. Det är en linjär berättelse där det andra paradiset är bättre än det första. För det andra paradiset kan aldrig gå förlorat. Ingen förbannelse finns kvar. Inga fiender finns kvar. Ingen synd finns där. Alla människor bär Guds namn på sina pannor. De tillhör honom och älskar honom.
Dessutom är det inte bara en man och en kvinna där, nej, det är folk från alla folk. Och i det första paradiset bar träden frukt i sin tid. Det är vad träd gör. Men här har vi livets träd som bär frukt tolv gånger. Det upphör aldrig att välsigna och förse folket med allt de behöver. Dessutom ger des löv läkedom åt folken. Det finns ingen möjlighet att falla i synd. Det finns inget orent kvar. Därför att Guds nåd i Kristus är större än människans synd och fördärv. Han gör allting nytt och allting bättre.
AVSLUTNING
Så texten lämnar oss med samma fråga som förra veckan. För den 27:e versen är till viss del en upprepning av vad vi såg i den 8:e versen i förra predikan. Synden får inte komma in. Och den som håller fast vid sin synd hellre än att omvända sig från den har ingen del i Guds församling. Så vilken stad ska du tillbringa evigheten i – Babylon eller Jerusalem? Eldsjön eller livets vatten? Som en del av den stora skökan eller som en del av Kristi brud?
En viktig del i svaret på den frågan är hur du förhåller dig till den församling som Jesus Kristus gav sitt liv för. Om jag får anknyta till vad jag sade inledningsvis så är detta ett av de viktigaste beslut du någonsin kommer att fatta.
Den brittiske pastorn och teologen John Stott var inte känd för att överdriva. Men hör vad han skrev några år före sin död:
En kristen utan kyrkotillhörighet är en grotesk anomali. Nya testamentet känner inte till en sådan person. För kyrkan ligger i själva centrum av Guds eviga syfte. Det är inte en gudomlig efterhandskonstruktion.
John Stott, Living Church: Convictions of a Lifelong Pastor (Downers Grove, IL: IVP, 2007), s 19.
An unchurched Christian is a grotesque anomaly. The New Testament knows nothing of such a person. For the church lies at the very center of the eternal purpose of God. It is not a divine afterthought.
Så jag har försökt att hjälpa dig att se hur central församlingen är i Guds eviga syfte. Men något som kan vara ännu viktigare än att få dig att tänka rätt saker är att hjälpa dig att omfamna en rätt rytm, eftersom de mest kraftfulla influenserna i ditt liv ofta är de saker du inte tänker på, de saker du bara gör av gammal vana.
Vi formas inte bara av tankar utan av vanor. Av matvanor, sociala vanor, skärmvanor och så vidare. Vi blir i viss mån vad vi gör. Så låt mig vädja till dig, för din andliga hälsas skull, att ordna ditt liv så att församlingen är lika central som den är i Guds eviga syfte. Att inte fundera på söndag morgon om du orkar gå till kyrkan, utan att planera din vecka runt söndagen som veckans viktigaste dag. Att förbereda dig själv i bön, att be att Gud förbereder ditt hjärta. Att läsa predikotexten i förväg och be för predikan. Att planera mat så att du kan bjuda andra, eller i alla fall umgås med andra. Att lägga alla arbetsuppgifter åt sidan och ta en hel dag i gudstjänst och gemenskap med bröder och systrar. Och sedan att fortsätta veckan i bön för dina bröder och systrar i församlingen och försöka att vara till så mycket uppmuntran du kan.
På det sättet får du den bästa möjligheten att få en försmak av det paradis Gud har i beredskap åt sitt folk. Och så får vi gemensamt se fram emot den dag då alla tårar ska torkas och vi får glädjas tillsammans i härlighet.
0 kommentarer