Vi har läst en text som lyfter upp ett förödande problem. Dessutom är det ett problem som inte bara var ett problem för det judiska folket på 400-talet före Kristus, utan ett problem som är minst lika utbrett och minst lika förödande i den svenska kristenheten idag. Det innebär att när jag predikar den här texten och när du lyssnar på predikan så utsätter vi oss för en stor risk. Å ena sidan finns risken att vi tänker på någon annan som behöver höra den här starka korrigeringen, vilket gör oss självrättfärdiga och uppblåsta.
Å andra sidan finns risken att du inte tänker på någon annan som behöver höra den här starka korrigeringen utan tror att jag vill rikta den här starka korrigeringen mot dig, vilket istället leder till självfördömelse som det inte är säkert att den är befogad.
Låt oss försöka undvika att falla i något av dessa diken. När du lyssnar, försök att avhålla dig från att fundera på vilka andra som skulle behöva höra. Tänk dig att du får tjuvlyssna på när någon annan får en skarp tillrättavisning och be samtidigt den helige Ande om hjälp att rannsaka ditt eget hjärta – finns det något här som också träffar dig, även om det inte är i första hand dig den är riktad mot?
Den här predikan är den första i en serie av sex predikningar över sommaren som vill uppmuntra till mission och församlingsplantering. Och av någon anledning ville jag börja med den här texten som lyfter upp det här förödande problemet.
Antagandet att vad som helst duger
Jag har vuxit upp i en församlingsrörelse som präglas av en stark föreningsmentalitet som säger ”det viktigaste är att du deltar”. Det är svaret på alla frågor. ”Kom och var med i vårt program.” Om du är en seriös kristen och vill ta det ytterligare en nivå kan du vara med och hjälpa till och arrangera grejer i vårt program. Kom och var med. Det är det viktigaste. Kom. Kom.
Det fick till följd att jag, säkert i likhet med många andra som vuxit upp i liknande sammanhang, helt enkelt antog att bara för att man har en församling så ser Gud på den och tänker ”wow, där är en församling”. Bara för att vi har ett hus vi kallar för ”kyrka” så tycker Gud att det är helt fantastiskt. Att vi liksom gör Gud en tjänst genom att delta i olika typer av samlingar. Han är glad, bara vi är med. Han är glad att få vad som helst.
Men när jag började upptäcka Bibeln fick jag se att det där inte stämmer. Vi gör antaganden om Gud, att Guds kärlek är helt villkorslös, att vi får den helt gratis. Det är helt sant! Men bara för att vi får hans nåd, hans kärlek och barmhärtighet fritt och för intet betyder inte det att allt i det kristna livet är villkorslöst. Det är bara att läsa i Bibeln.
Jag minns när jag fick ett vykort från en pensionerad pastor. På kortet stod en bibelvers, en sån där underbar vers som man kan skicka till någon som uppmuntran.
11Och Herren ska alltid leda dig,
Jesaja 58:11 (SFB-15)
han ska mätta dig i ödemarken
och ge styrka åt benen i din kropp.
Du ska vara som en vattenrik trädgård
och likna en källa vars vatten aldrig sinar.
Men när jag tittade på den där versen på kylskåpet kunde jag inte undgå att tänka på i vilket sammanhang den står. I Jesaja 58 läser vi att folket fastade och bad och klagade inför Gud för att han inte lyssnade på deras bön. De ropade ”vad är det för mening? Varför håller vi på och späker oss när du inte bryr dig om det?”
Men Gud svarar dem ”jag tänker inte lyssna på er! Ni kan fasta hur mycket ni vill, ni kan ropa och gråta, men jag tänker ändå inte lyssna på er. För ni bryr er inte om de fattiga! Om ni börjar att bry er om de fattiga och om ni börjar att mätta den som hungrar och sedan kalla på mig ska jag säga ’här är jag’.”
Sedan kommer de underbara löftena. Men det finns ett villkor. Om ni ger den hemlöse en boning och ger bröd åt den fattige och om ni släpper de förtryckta fria – då ska jag svara dig. Då ska jag mätta dig i ödemarken och ge styrka åt benen i din kropp. Då ska du vara en vattenrik trädgård, vars vatten aldrig tryter. Men inte förr.
Det kan vara värt att nämna som en parentes att när Gud talar om de fattiga och hungrande i Gamla testamentet är den tydligaste tillämpningen för oss de fattiga i vår egen församling. I Gamla testamentet har Gud ett folk som är hans utvalda folk och när de inte tar hand om varandra vittnar de falskt om vem Gud är. Den nytestamentliga parallellen är när vi i Guds församling, som en del av Guds utvalda folk brister att ta hand om varandra. Det är alltså samma typ av tillrättavisning som vi ser i Första Korinthierbrevet när de rika tar för sig och äter av sin mat medan de fattiga sitter hungriga och det blir en ovärdig version av Herrens måltid.
Hursomhelst är poängen att det antagande som jag växte upp med – att Gud är glad för vad som helst bara jag dyker upp – är ett falskt antagande. Bibeln är full av texter som ger villkor och sätter upp förutsättningar för Guds välsignelse.
Detsamma gäller församlingen. Bara för att vi har en samling, bara för att vi sjunger sånger betyder det inte per automatik att det behagar Gud. Vi kan till och med läsa i Amos 5, som tar det till ytterligare en nivå. Det är Gud som talar här.
21Jag hatar era fester, jag föraktar dem,
Amos 5:21–24 (SFB-15)
jag tål inte era högtider.
22 För även om ni offrar
både brännoffer och matoffer åt mig
har jag ingen glädje i dem,
jag vill inte se era gemenskapsoffer av gödkalvar.
23 Ta bort dina sångers buller ifrån mig,
jag vill inte höra ditt strängaspel.
24 Men låt rätten flöda fram som vatten
och rättfärdigheten som en ständigt rinnande ström.
Det är allvarliga ord. Guds folk lever i ett hyckleri som gör deras tillbedjan ihålig och tom. Gud säger att bara för att vi sjunger och offrar till honom och har trevliga samlingar ska vi inte utgå från att han finner behag i dem. Bara för att vi har en samling betyder inte det att han gläds åt det. Här säger han till sitt eget folk genom profeten Amos att han inte tål deras högtider. Han föraktar dem.
Det är i det här sammanhanget vi kommer till texten i Malaki. Det är Gamla testamentets sista bok och här går folket fortfarande till templet och bär fram sina offer och deltar i tillbedjan. Men det har blivit en slentrian. De bar inte fram sitt bästa. Och jag vill att du ska se hur Gud ser på det.
Så jag delar upp predikan i två punkter. Först ska vi titta i texten och försöka att förstå själva problemet. Problemet är att deras tillbedjan är värdelös, men vad betyder det och vad är det som har orsakat det. Sedan ska vi titta i texten och se hur Gud ger en lösning på problemet. Och förhoppningsvis kan vi i båda dessa punkter se vad det kan betyda för oss här och nu.
I. PROBLEMET: VÄRDELÖS TILLBEDJAN
Problemet är att prästerna, och i förlängningen folket, visar sitt förakt mot Gud genom att inte bry sig om en rätt tillbedjan. De antog att Gud skulle vara imponerad och tacksam av att de överhuvudtaget dök upp. Verserna 6-8 sammanfattar det kärnfullt,
6En son hedrar sin far och en tjänare sin herre.
Malaki 1:6–8 (SFB-15)
Men om jag är en far, var är då hedern jag borde få?
Och om jag är en herre, var är då vördnaden för mig?
Detta säger Herren Sebaot
till er präster som föraktar mitt namn.
Och ni frågar: ”Hur har vi föraktat ditt namn?”
7 Genom att ni offrar oren mat på mitt altare.
Och ni frågar: ”Hur har vi kränkt din renhet?”
Genom att ni säger: ”Herrens bord betyder ingenting.”
8 Om ni bär fram ett blint djur som offer, är inte det något ont?
Om ni bär fram det som är lamt och sjukt, är inte det något ont?
Kom med sådant till din ståthållare! Tror du han blir glad och tar emot dig?
säger Herren Sebaot.
Eller i vers 13-14,
13Ni säger: ”Det är inte mödan värt!” och fnyser åt det, säger Herren Sebaot. Ni kommer med stulna, halta och sjuka djur och bär fram det som offer. Ska jag ta emot det från er med glädje? säger Herren.
Malaki 1:13–14 (SFB-15)
14 Förbannad är den bedragare som har ett djur av hankön i sin hjord och lovar att ge det, men sedan offrar ett skadat djur till Herren. För jag är en stor Kung, säger Herren Sebaot, och mitt namn är fruktat bland hednafolken.
De offrar stulna och sjuka djur, vilket är ett uttryck för förakt inför Gud. Och Gud svarar i den 14:e versen med att uttala en förbannelse över den som handlar så – ”förbannad är den bedragare … som offrar ett skadat djur till Herren.”
Vad det är
Där har vi problemet i stora drag. Men låt oss se om vi kan komma åt det med lite större precision. Jag vill påstå att det som Gud kritiserar – ja, som han förbannar – är värdelös religiös aktivitet som uttrycker hur lågt en person värderar Gud.
Titta i vers 10,
10Kan inte någon av er stänga tempeldörrarna,
Malaki 1:10 (SFB-15)
så att ni inte tänder min altareld förgäves!
Jag har inte behag till er,
säger Herren Sebaot,
jag har ingen glädje i offergåvorna från er hand.
Det hebreiska ordet som översätts med ”förgäves” är av stor betydelse i den här versen. Ordet är חִנָּם (hinnam)och används på några olika sätt. Men ett sammanhang som påminner mycket om Malaki och som kan kasta mycket ljus över hur det skulle kunna översättas här är Andra Samuelsboken 24:24. Där hade kung David begått en synd som fick till följd att folket drabbades av pest. Men Herren stoppade pesten på en plats som var vid Arunas tröskplats. Och David fick en befallning att bygga ett altare där och offra till Gud. Så David behöver marken, och Aruna erbjuder honom att få den gratis. Men David svarar, och här är vi i Andra Samuelsboken 24:24 (och jag läser från Bibel 2000 som jag tycker har översatt versen bäst),
24Men kungen sade: ”Nej, jag vill köpa det av dig och betala för det. Jag vill inte frambära ett offer till Herren, min Gud, som – חִנָּם – inte har kostat mig något.”
2 Samuelsboken 24:24 (B2000)
Jag tror att det är precis vad den tionde versen i vår text också vill säga. Gud säger till sitt folk: ”kan inte någon stänga tempeldörrarna så att ni inte tänder min altareld utan att det har kostat er någonting! … Jag har ingen glädje i offergåvorna från er hand.” De kom med stulna djur, skadade djur – det var djur som de antingen inte skulle ha haft alls, eller djur som de ändå skulle behöva avliva. Deras tillbedjan kostade dem ingenting. Deras efterföljelse kostade ingenting. Den var värdelös, i meningen att det som de offrade till Gud inte hade något värde. De gav Gud skräpet som de ändå inte hade någon användning för.
Hela deras tillbedjan; hela deras efterföljelse var på deras egna villkor. De kom till gudstjänsten om de hade tid och inte hade något annat för sig, och tyckte att Gud borde vara tacksam att de alls var där. De gav till kyrkan om de hade lite pengar över. De umgicks med de personer de tyckte var mest intressanta och bara så länge de fick ut något av det. Men så fort det var något som var mer intressant – om det var deras karriär, eller fritidsaktiviteter eller någon annan vilja att leva sitt liv i strid med Bibelns bud – så sprang de efter det istället.
Och Gud säger sin förbannelse över ett sådant halvhjärtat beteende. Värdelös religiös aktivitet som uttrycker hur lågt en person värderar Gud. Det är problemet.
Vad dess orsak är
Men vad är det som orsakar det här problemet? Hur kunde de hamna här? Svaret finns tydligt i texten. Det är att de inte ser Guds storhet. Gud är en abstrakt idé för dem. Deras liv har blivit en form av praktisk ateism.
Det finns starka paralleller till den svenska kristenheten idag, där man talar om hur snäll Gud är. Han vill bara välsigna och uppmuntra och att vi ska vara glada och snälla mot varandra och det finns inget obekvämt hos honom. Det är en terapeutisk religion där den största synden är att såra någon annans känslor. Ofta talar man om Gud som en vän, och då tänker man att vänskap går ut på att man ska ge den andre bekräftelse, oavsett vilken skada denna bekräftelse skulle innebära. En vän bekräftar.
Men vi är aldrig frestade att tillbe våra vänner, inte ens om de är verkliga vänner som också korrigerar oss när vi behöver det. Varför tillber vi dem inte? Därför att ett helt nödvändigt element för tillbedjan är en känsla av storhet och vördnad och majestät. Om Gud bara är vår vän – och dessutom en dålig vän som bara bekräftar oss i allt vi gör – varför skulle vi tillbe honom?
Titta på hur vers 10 och 11 hänger ihop. Vers 10 slutar med orden,
10[…]
Malaki 1:10 (SFB-15)
Jag har inte behag till er, säger Herren Sebaot,
offergåvorna från er hand finner jag ingen glädje i.
Sedan börjar den 11:e versen med ett ord som inte finns med i den svenska översättningen, nämligen ordet ”för”. Hör hur det låter,
11[För,] från solens uppgång till dess nedgång
Malaki 1:11 (SFB-15)
ska mitt namn vara stort bland hednafolken.
Så hur hänger det ihop? Texten pekar på en motsägelse. Det är en motsägelse mellan det värdelösa offret och Guds storhet. Gud finner inte glädje i deras usla offergåvor för han är stor bland alla folk.
Vi ser samma sak fast ännu tydligare i vers 14.
14Förbannad är den bedragare som har ett djur av hankön i sin hjord och lovar att ge det, men sedan offrar ett skadat djur till Herren.
Malaki 1:14 (SFB-15)
För [här har vi samma sorts orsak] jag är en stor Kung, säger Herren Sebaot,
och mitt namn är fruktat bland hednafolken.
Ser du? Den värdelösa tillbedjan är så föraktfull eftersom den inte hänger ihop med Guds storhet. Problemet i Israel på den här tiden, det problem som tog sig i uttryck i den här värdelösa tillbedjan, var att de hade förlorat sin uppfattning av Guds storhet. Och det får stora konsekvenser.
Om du inte har en känsla av Guds storhet kommer tillbedjan att göra dig uttråkad, samtidigt som det kommer att göra dig förtjust i världen. Om du inte ser Guds storhet så kommer allting som pengar kan köpa att kännas spännande. Om du aldrig har sett havet kommer du tycka att det är spännande att bada i en liten plaskdamm. Om du aldrig har sett solen kommer du att tycka att en gatlampa är imponerande. Och om du vänder din rygg mot Guds storhet och majestät så kommer du snabbt att bli förälskad i en värld av skuggor och kortlivade njutningar.
Du hör vad de säger i vers 13,
13Ni säger: ”Det är inte mödan värt!”
Malaki 1:13 (SFB-15)
och fnyser åt det, säger Herren Sebaot.
De är uttråkade. Deras attityd till tillbedjan av universums Skapare och Herre är att det inte är värt besväret. ”Om jag har något över kan han få det, men inte om det skulle kosta mig något.” De har blivit så förblindade att han som skapat galaxerna och är herre över alla folk och han som gett sin Enfödde Son för dig är tråkig. Och då återstår bara en sak, nämligen kärleken till världen. För varje mänskligt hjärta måste ha sin skatt någonstans. Är det inte i Gud så är det i världen.
Det är därför de kommer med sjuka och stulna får. Därför att de älskar pengar och bekvämlighet mer än Gud och de får bättre betalt för de fina fåren någon annanstans. När de inte ser Guds storhet kommer deras tillbedjan att bli en värdelös religiös aktivitet som uttrycker hur lågt en person värderar Gud.
II. LÖSNINGEN: SE GUDS STORHET
När vi har sett tydligt var problemet är och vad som orsakar det så är det inte svårt att se vad lösningen på problemet är. Och då kan vi se det nästan överallt i texten.
Faderskap och heder
Men det första vi ser kan vara en smula oväntat för våra västerländska ögon. För det första Gud gör är att han påminner dem om att han är deras Fader. Poängen är att de som känner Gud som sin far kommer också att visa honom heder. Titta i den 6:e versen,
6En son hedrar sin far och en tjänare sin herre.
Malaki 1:6 (SFB-15)
Men om jag är en far, var är då hedern jag borde få?
Vad han säger är, att om Gud tar upp dig i sin familj – om han sänder sin Enfödde Son in i världen att leva det liv du inte kunde leva och bära din fördömelse i den död du förtjänat; om Fadern adopterar dig genom tron på Kristus och gör dig till medarvinge med honom, och om han ger dig den helige Ande, barnaskapets Ande så att du kan ropa till honom som Far – vilken sorts gensvar förväntar han sig? Vilken sorts känslor vill han se hos dig?
Han vill se två saker: dels vill han se barnets förtröstan på hans godhet och omsorg. Och dels vill han se vördnad och en glädjerik fruktan.
Den andra delen kan verka främmande för oss västerlänningar. Ska man känna en vördnad och en glädjefull fruktan för sina föräldrar? Ja, faktum är att det mest kända bibliska budet om hur barn ska förhålla sig till sina föräldrar är det femte budordet som säger att man ska hedra sina föräldrar.
Så när Gud tar fram det faktum att han är deras Fader så är det inte ett sätt att trösta prästerna han talar med, nej, det är för att ödmjuka dem. Det är för att de ska känna en kall kår längs ryggraden inför tanken på att de har föraktat sin far. Att de har behandlat sin far på det här föraktfulla sättet. Även om de har förlorat blicken för Guds storhet så vet de fortfarande hur man ska behandla sin far. Därför blir det så kraftfullt när Gud säger, ”men om jag är en far, var är då hedern jag borde få?”
Så han börjar med att påminna dem, och oss, att han är vår Far och att det innebär att han är värd den största heder. Bara en dåre viftar bort sin far som om han vore obetydlig – hur mycket mer skulle det inte gälla vår himmelske Far som har gett oss allt vi har och som aldrig gjort oss något ont?
Hur Gud korrigerar falsk tillbedjan
Sedan går han vidare och korrigerar den värdelösa tillbedjan genom att påminna om sin storhet på tre sätt.
1. Herren Sebaot
Det första sättet han korrigerar deras värdelösa tillbedjan är genom att använda ett särskilt namn på honom om och om igen. Åtta gånger i dessa nio verser kallas Gud för Herren Sebaot.
Vers 6: ”Och om jag är en herre, var är då vördnaden för mig? Detta säger Herren Sebaot.”
Vers 8: ”Tror du han blir glad och tar emot dig? säger Herren Sebaot.”
Vers 9: ”När det kommer sådant från era händer, ska han då ta emot er? säger Herren Sebaot.”
Vers 10: ”Jag har inte behag till er, säger Herren Sebaot”
Vers 11: ”Ja, mitt namn ska vara stort bland hednafolken, säger Herren Sebaot.”
Vers 13: ”Ni säger: ”Det är inte mödan värt!” och fnyser åt det, säger Herren Sebaot.”
Vers 14: ”För jag är en stor Kung, säger Herren Sebaot”
”Sebaot” betyder ”arméer”, men det kan också syfta till stora skaror av änglar eller till och med stjärnor. Så vad Malaki vill få oss att se är att vår himmelske Fader är oändlig i sin makt. Han är härskarornas Herre, han för de himmelska arméerna för att fullborda sina syften i hela universum. Han har arméer av ostoppbara änglar som lyder hans befallningar och som aldrig misslyckas i sina uppdrag. Och han har skapat varje atom i varje stjärna och bestämt dess plats i universum. Han håller dem i sin hand och han kallar dem vid namn. Och det är i tillbedjan av denna allsmäktige härskare som prästerna offrar djur som inte är något värda.
2. Guds självtillräcklighet
Det andra sättet som Gud korrigerar den värdelösa tillbedjan är genom att visa dem att han inte behöver några offer. Han är inte beroende av deras usla offer, eller av några offer alls för den delen. Det ser vi i den tionde versen som vi har läst flera gånger nu,
10Kan inte någon av er stänga tempeldörrarna,
Malaki 1:10 (SFB-15)
så att ni inte tänder min altareld förgäves!
Jag har inte behag till er,
säger Herren Sebaot,
jag har ingen glädje i offergåvorna från er hand.
Han behöver inga offer. Han äger hela skapelsen! Skulle han behöva offer? Psalm 50:9 säger samma sak,
9Jag vill inte ta tjurar från ditt hus
Psaltaren 50:9–12 (SFB-15)
eller bockar från dina fållor,
10 för skogens alla djur är mina,
boskapen på de tusen bergen.
11 Jag känner alla fåglar på bergen,
allt som rör sig på marken är mitt.
12 Om jag vore hungrig skulle jag inte säga det till dig,
för världen är min med allt vad den rymmer
Eller som Paulus säger i Apostlagärningarna 17:25,
25Han låter sig inte heller betjänas av människohänder som om han behövde något, han som åt alla ger liv och anda och allt.
Apostlagärningarna 17:25 (SFB-15)
Vår himmelska Fader äger varje kvadratmeter av hela jorden. Han har skapat den och har rätt till varje atom i universum. Den här planeten är hans planet och varje varelse som rör sig på den tillhör honom. Allt är skapat av honom och existerar för att förhärliga honom. Och det i tillbedjan av denna självtillräcklige Skapare som prästerna offrar djur som inte är något värda.
3. Stor på varje plats
Det tredje sättet som Gud korrigerar den värdelösa tillbedjan är genom att visa dem inte bara att han inte är beroende av deras tillbedjan utan att hans härlighet kommer att prisas bland jordens alla folk. Hör igen vad han säger i den 11:e versen,
11Från solens uppgång till dess nedgång ska mitt namn vara stort bland hednafolken. På varje plats ska man bära fram rökoffer och rena offergåvor åt mitt namn. Ja, mitt namn ska vara stort bland hednafolken, säger Herren Sebaot.
Malaki 1:11 (SFB-15)
Föreställ dig scenen: Allsmäktig Gud talar till prästerna som offrar värdelösa lamm och som säger att hans bord inte betyder någonting, och nu vänder han sig till dagens kristna som ger honom lite av vad de har över ibland, och han säger att hans namn är stort, vare sig de vill erkänna det eller inte. Och en dag, ja den dagen är här, när det finns människor över hela jorden som ser det och gensvarar på det. Det kommer att finnas människor som vill ge hela sina liv för honom och som är villiga att dö för honom. Så om du bara tänker komma till gudstjänst förutsatt att du har tid med det och det dessutom är musik du gillar och att predikan passar din smak och gudstjänsttiden är lagom lång – bry dig inte om det! Det finns människor; det finns sanna tillbedjare som förstår att Lammet som slaktades är värdigt all vår lovsång.
Han är inte imponerad av att du dyker upp och ger lite tillbedjan som inte har kostat dig någonting. Han är din Far som är värd din största heder. Han är härskarornas Herre som för de himmelska arméerna att uppfylla hans syften. Han är alltings Skapare och Herre och behöver ingenting från någon för att vara den han är. Och han gör någonting i vår värld. Just nu, i denna stund låter han evangeliet gå ut och han föder människor på nytt och han breder ut sitt rike.
Frågan är om du vill vara med i hans mission? Vill du vara med i det han gör? Frågan är om din tillbedjan av honom får kosta något? Får den ändra något i din livsstil? Har din tillbedjan av honom tillåtelse att få konsekvenser, till exempel i var du väljer att bosätta dig, eller vilket jobb du har? Vad skulle hända om du släppte tänkesättet att ge Gud det som blir över och istället ge honom det bästa du har? Vad skulle hände om du släppte alla dina egna ambitioner och istället ordnade ditt liv så att du så mycket som möjligt kunde vara del i vad Gud gör och på det sättet så mycket som möjligt kunde leva till hans ära?
AVSLUTNING
Det finns hela städer i Sverige som inte har någon församling som predikar evangeliet. Gud säger att han kommer att ha sanna tillbedjare på varje plats. Så låt oss dels komma till våra egna gudstjänster med en vilja att uttrycka en känsla av Guds storhet och värde och med en vilja att uppmuntra våra bröder och systrar att se samma sak. Men låt oss också fråga oss själva om vi ska vara med och grunda en församling någonstans så att fler får höra och stämma in i lovsången till Lammet som slaktades för vår skull. Det är inte ett bekvämt liv att grunda en församling. Det är hårt arbete, både för kropp och själ. Men det ger en lön som varar i evighet.
Och om du som hör detta och ännu inte är en kristen. Eller om du trodde att du var en kristen, men förstår att hela ditt kristna liv bara varit på dina egna villkor – Jesus kallar dig att beräkna kostnaden. Han kallar dig in i ett liv där du tillhör någon som är långt större än dig själv. Det är ett liv där du får rätten att kallas Guds barn, genom tron på Kristus. Ett liv där Allsmäktig Gud adopterar dig in i sin familj och ser på dig med samma kärlek som han ser på sin evigt Enfödde Son. Men det är också ett liv där du inte kan planera vad som ska hända och där du inte vet vart han för dig. Är du redo att lämna allt för att följa honom? I både välgång som i motgång? Är du redo att förlora ditt liv för att vinna det som är större och bättre och som varar för evigt?
0 kommentarer