”Människan är född av kvinna, lever en kort tid och är full av oro.” Så säger Job i ett försök att uttrycka hur det mänskliga livet är fullt av lidande. Den 23:e psalmen talar om när vi går igenom ”dödsskuggans dal”, det mörkaste mörker, vilket vi har sett dels är ett uttryck för både livets svåraste lidande och död.
Vissa av oss har gått igenom trauman – tider av chockartat lidande som orsakats av stor ondska mot oss och som ger långvariga själsliga sår. Andra vet vad det innebär att leva med långvarig sjukdom. Och alla vet vi vad det innebär när någon talar illa om oss eller gör oss illa på andra sätt. Vi vet vad det innebär när dagar och nätter är fyllda av oro, kanske också förtvivlan. På ett eller annat sätt har vi alla fått en försmak av dödsskuggans dal, även om våra erfarenheter är olika och lidandets omfattning skiljer.
Det är inte ovanligt i vårt samhälle att vi bygger vår livsstil på att minimera lidande. Vi har kemiska preparat för att döva vår smärta och vår blick är fylld av olika teknologier som skapar distraktioner och avtrubbning.
Men som kristna har vi en annorlunda förståelse av livet och lidandet som det innebär. Vi har vad man skulle kunna kalla för tröst, även om ordet tröst har blivit så emotionellt laddat i vår kultur. Vi har en tröst som är djupare – när vi talar om tröst menar vi inte en existentiell snuttefilt som får oss att stänga ute det onda och må lite bättre, nej, vi har en tröst som börjar i vårt förnuft och som verkas ut i vår vilja och vårt känsloliv. Inte en tröst som tar bort lidandet, men som sätter det i ett sammanhang som ger det syfte och riktning.
Jag har pratat om det tidigare, men låt oss påminna oss vad tröst är. Tröst är utkomsten av ett förnuftigt resonemang, där vi väger något gott i förhållande till det onda vi upplever. När vi ser att det goda är större och bättre än det onda stillar det vår sorg och ger oss tålamod att uthärda det onda.
Ta som exempel att föda barn. Det är förenat med stort fysiskt lidande. Ändå är det något som kvinnor väljer att göra, eftersom det goda som det innebär är så mycket större och bättre. Det större goda stillar deras sorg och ger dem tålamod att uthärda det onda. Trösten tar inte bort lidandet, men det ger det syfte och riktning.
Nu har vi alltså kommit till den del i den 23:e psalmen som talar om hur herden tröstar sin flock. I förra predikan såg vi hur de rätta vägarna som han leder oss på går genom dödsskuggans dal, men att vi inte fruktar något ont eftersom han är med oss. I dag tittar vi på fortsättningen av versen som säger ”din käpp och stav, de tröstar mig.”
Frågan är alltså: hur tröstar herden sin flock? Vad är det käppen och staven representerar som ger dem mod att följa honom genom det mörkaste mörker? Vi tar det i tur och ordning. Predikan får alltså två punkter: (1) allmaktens käpp och (2) löftenas stav.
I. ALLMAKTENS KÄPP
Om man såg en herde var det lätt att känna igen honom på dessa två verktyg, käppen och staven. Jag vet inte om det svenska ordet ”käpp” egentligen är en hjälp för oss. En käpp är något som man får ha och stödja sig på när man är gammal och inte kan gå ordentligt. Men det här är en påk, eller en klubba. Lite kortare än ett baseballträ så att man kunde använda det med en hand. Ofta var toppen klädd i metall. Det är ett offensivt vapen – ett formidabelt vapen, som en kommentar säger – som herden använde för att gå till attack mot både vilda djur och mänskliga tjuvar som ville skada flocken.
När David som ung pojke berättade för kung Saul att han hade besegrat både lejon och björn berättade han att han slog ner djuret och dödade det (1 Sam 17:34), det var alldeles säkert med hjälp av detta vapen som vi nu kallar käpp.
Om du är som jag så är risken stor att du har en romantiserad bild av vad det innebär att vara herde. För mig är ordet herde nästan bara laddat med mjuka värden som innebär att herden känner alla får och visar alla omsorg och letar reda på det som gått vilse och bär det tillbaka. Allt detta är en del i att vara herde, så det är inte fel. Men det finns en risk att det blir en ensidig bild. En författare från 1800-talet beskriver sin upplevelse av herdarna i det här området på följande sätt:
Herdarna hade inte det fridfulla och lugna utseende som man vanligtvis förknippar med ett pastoralt liv och dess vanor. De såg ut som krigare på marsch mot slagfältet – ett långt gevär över axeln, en dolk och tunga pistoler i bältet, en lätt stridsyxa eller en järnklubba i handen. Sådan var deras utrustning; och deras blixtrande ögon och bistra uppsyn visade alltför tydligt att de var beredda att använda sina vapen när som helst.
J.L Porter, Giant Cities of Bashan; and Syria’s Holy Places (New York: T. Nelson, 1867), 46.
//The shepherds themselves had none of that peaceful and placid aspect which is generally associated with pastoral life and habits. They looked like warriors marching to the battlefield—a long gun slung from the shoulder, a dagger and heavy pistols in the belt, a light battle-axe or iron-headed club in the hand. Such was their equipment, and their fierce flashing eyes and scowling countenances showed but too plainly that they were prepared to use their weapons at any moment.
Det är den sortens män som är redo att gå i närkontakt med ett lejon för att skydda sin flock, som kung David sade, att ta lejonet i manen och slå ner det till marken. Det är vildmän som inte bara kan hantera en situation under absolut livsfara utan också har en oerhörd styrka och skicklighet i att slå ner varje motståndare som vill skada flocken – vare sig det är dag eller natt. Det är en person som verkligen är värd att följa, inte bara för att han är klok och vet hur terrängen ser ut och var det finns bra bete och vatten, och inte bara för att han är omsorgsfull och uppmärksam på flockens välmående, utan också för att han är ohyggligt skräckinjagande för alla som vill flocken illa.
Det här är en beskrivning av den gode herden, av Jesus Kristus. Han säger i Johannesevangeliet 10:27,
27Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. 28Jag ger dem evigt liv. De ska aldrig någonsin gå förlorade, och ingen ska rycka dem ur min hand.
Johannesevangeliet 10:27–28 (SFB-15)
Varför ska ingen rycka dem ur hans hand? Det är inte så att ingen kommer att försöka. Många kommer att försöka, men ingen kan mäta sig med hans makt. Ingen kommer att klara att rycka ett enda får ur hans hand eftersom han har sin käpp med vilken han krossar varje motståndare.
Det här är ett tema som vi såg många gånger när vi gick igenom Uppenbarelseboken. Ofta får vi ser hur den kristna kyrkan förföljs och drabbas av olika sorters lidande. Både inre attacker och yttre attacker. Både attacker där personer vill få oss att överge vår tro och där personer vill marginalisera och skada oss fysiskt. Både falska religioner – inte minst sådana som kallar sig kristna – och korrupta politiska system. Och vi får se att det är svårt.
Men boken ramas in med oerhörda beskrivningar av Jesus. I Uppenbarelsebokens första kapitel får vi se honom som en överstepräst som går bland sina ljusstakar, det vill säga, sina församlingar och ger dem kraft. Hör hur aposteln Johannes beskriver honom,
14Hans huvud och hår var vitt som vit ull, som snö, och hans ögon var som eldslågor. 15 Hans fötter liknade skinande brons som glöder i smältugnen, och hans röst var som dånet av väldiga vatten. 16 I sin högra hand höll han sju stjärnor, och ur hans mun kom ett skarpt tveeggat svärd, och hans ansikte var som solen när den skiner i all sin kraft.
Uppenbarelseboken 1:14–18 (SFB-15)
17 När jag såg honom, föll jag ner som död för hans fötter. Men han lade sin högra hand på mig och sade: ”Var inte rädd. Jag är den förste och den siste 18 och den levande. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet. Och jag har nycklarna till döden och helvetet.
Det är en bild som är full av innebörder. Den talar om hans evighet, att han är utan början och utan slut. Att han har känt sin flock i all evighet och älskar den med evig kärlek. Att han skrev ditt namn i livets bok innan universum skapades. Att han är densemme igår, idag och i evighet. Att hans omsorg är utan avbrott eller störningar. Att vad som än händer är du i hans orubbliga hand.
Det är en bild som talar om hans oändliga vishet. Att han inte bara känner till allt och känner dig långt bättre än du känner dig själv, utan att han också vet vad som är bäst för dig i varje ögonblick. Han har ögon som eldslågor som ser rakt in i våra hjärtan. Han genomskådar alla fasader och allt hyckleri.
Det är en bild som talar om hans helighet. Att han är fullkomligt felfri och annorlunda från allt annat.
Och det är, inte minst, en bild som talar om hans allmakt. Hans röst är som dånet av väldiga vatten och ur hans mun kommer ett skarpt tveeggat svärd och hans ansikte är som solen i all sin kraft. Han har i sin makt evig frälsning och evig dom.
Dessutom lägger han sin hand på oss och säger ”var inte rädd”. Varför? För att han har makt över liv och död. Döden lyder under honom. Det innebär att Jesus talar och döden lyssnar. Satan bestämmer inte när du och jag dör, för han har inte den auktoriteten. Men det har Jesus. Och eftersom han är herre över döden har han förmåga att göra den till en vinning – för dig och mig och alla som hoppas på honom.
Vänner – vi har bara skrapat lite på ytan på den här bilden i Uppenbarelseboken, men vi kan redan nu se att det är en bild av en herde som är absolut orubblig och oöverträffad i godhet och makt. Dessutom får vi fler bilder i Uppenbarelseboken, där den som får mest utrymme är i det 19:e kapitlet när han kommer ridande på en vit häst.
11Och jag såg himlen öppen, och se: en vit häst, och han som satt på den heter Trofast och Sann, och han dömer och strider i rättfärdighet. 12Hans ögon var som eldslågor, och på sitt huvud bar han många kronor. Han hade ett namn skrivet som ingen känner utom han själv. 13Han var klädd i en mantel som hade doppats i blod, och det namn han har fått är ”Guds Ord”. 14De himmelska härarna följde honom på vita hästar, och de var klädda i vitt, rent linnetyg. 15Och ut ur hans mun kom ett skarpt svärd, som han skall slå folken med, och han skall styra dem med järnspira, och han trampar Guds, den Allsmäktiges, stränga vredes vinpress. 16Och på sin mantel och på sin höft har han ett namn skrivet: ”Konungarnas Konung och herrarnas Herre.”
Uppenbarelseboken 19:11–16 (SFB-15)
Här får vi återigen se hur han ser allt och vet allt, men också hur han strider i rättfärdighet. Han är en enmansarmé som står på ena sidan mot hela världens makter och djävulens hela armé och när han drar ut i strid så är det egentligen ingen strid. Det blir inget stort slag. När han visar sig är allt över. För han är kungars kung och herrars Herre.
Allt detta ryms i psalmens bild av herdens käpp. Det är allmaktens käpp. Och på ett sätt är det lätt att se hur det är till tröst för hans flock. För det säger sig självt, att om detta är din herde så finns det ingen som kan komma åt dig och skada dig.
Men det väcker frågan: varför drabbas jag då av lidande? Om han är så stor och stark, varför skyddar han mig då inte från allt som gör ont?
Svaret på frågan är att han skyddar dig från allt som kan skada dig. Men han skyddar dig inte från allt som gör ont.
Fundera: vad finns det som kan skada dig? Vad finns det som kan ställa till med skada för evigt? Svaret är syndens fördömelse. Människans största problem är att hon är en syndare eftersom syndens straff är döden. Det är evig fördömelse. Men om du tillhör Kristus, om du satt din tro och ditt hopp till honom så har du förenats med honom, vilket innebär att när han bar Guds vrede över synden på korset så var det din synd han bar straffet för. Det var din död han dog. Och därför, för den som är förenad med Kristus genom tron finns nu ingen fördömelse. Din gode herde har dragit ut taggen och nu kan den inte längre skada dig.
Men varför låter han det då göra ont? Varför låter han dig lida? Därför att lidandet är en del i hur han formar fram det bästa hos dig. Det är en del i hur han fostrar dig. Och det leder oss till den andra punkten.
II. LÖFTENAS STAV
Jag kallar punkten för ”löftenas stav”. Jag ska förklara varför, men låt oss börja med att fundera på hur en herde använder sin stav. Man hör på ordet att det är ett längre verktyg och jag tror att längden kunde variera beroende på hur terrängen såg ut och vilken räckvidd man behövde. I stavens ena ände var den böjd som en krok.
Herden Philip Keller nämner fyra användningsområden för herdens stav.
Det första är att föra fåren samman. Till exempel nämner han att när det fötts ett lamm lyfter herden upp lammet med staven och för det till dess mamma så att hon inte stöter bort lammet för att det har doft från herdens händer.
Det andra användningsområdet är att fånga in får och dra dem till sig så att herden kan undersöka dem.
Det tredje användningsområdet är att använda staven som vägledning för fåren. Herden använder inte staven för att slå fåren, men han lägger den på sidan på fåret och föser det den väg han vill att fåret ska gå.
Och det fjärde användningsområdet är att dra ut fåret ur besvärliga situationer. Om det till exempel trasslat in sig i en taggig buske eller om det har trillat ner i vattnet så använder han staven för att dra upp fåret och sätta det på rätt kurs igen.
Så herdens stav representerar den omsorg som herden utövar för flockens bästa. Men hur passar det in i resonemanget om lidande?
Låt oss fundera lite på lidande. Lidandet är en del av att vara människa, men också av att vara kristen. Det borde inte komma som en överraskning för oss, oavsett om det är lidande som andra människor orsakat eller inte. Men om vi tillhör den gode herden så får lidandet ett annat syfte. Det används som hans instrument genom vilket han formar Kristi bild i oss och fullbordar sitt verk i oss (Fil 1:6-7). Det är instrument som han använder för att uthållighet och mognad (Jak 1:2-4), för att visa vad som finns i våra hjärtan och föra oss till omvändelse (Job 42:3, 5-6) och för att förbereda oss på Kristi återkomst och den härlighet som väntar.
Därför vore det dåraktigt av oss att tänka att vi behöver undvika lidande och prövningar som kristna. Varför skulle vi vilja det? Om prövningarna tjänar ett sådant syfte har vi inte råd att leva utan dem. Tvärtom, vi borde välkomna dem. Det är hur Paulus resonerar när han insåg hur hans prövningar var till hjälp för honom, när han sa,
9[…] Därför vill jag hellre berömma mig av min svaghet, för att Kristi kraft ska vila över mig. 10 Och därför gläder jag mig över svaghet, misshandel, nöd, förföljelser och ångest för Kristi skull. För när jag är svag, då är jag stark.
2 Korinthierbrevet 12:9–10 (SFB-15)
Så staven representerar hur Gud gör gott för oss i lidandet. Men det går att bli mer specifik än så och det är därför jag kallar det för ”löftenas stav”. För Gud ger oss många löften om hur han gör gott för oss i vårt lidande. Så det sista jag vill göra i den här predikan är att ge elva exempel på hur Gud tröstar oss i vårt lidande och låter allt samverka till det bästa för oss.
Först vill jag uppehålla mig lite längre vid de tre första och därefter ger jag åtta till som utvecklar det tredje.
1. Löftet att vara med oss i lidandet
För det första: Gud lovar att vara med oss i lidandet. Lyssna på orden i Jesaja 43:1-3
1[…]
Jesaja 43:1–3 (SFB-15)
Var inte rädd, för jag har återlöst dig,
jag har kallat dig vid namn, du är min.
2 Om du går genom vatten är jag med dig,
eller genom strömmar så ska de inte dränka dig.
Om du går genom eld ska du inte bli svedd,
lågan ska inte bränna dig.
3 För jag är Herren din Gud, Israels Helige, din Frälsare.
Guds närvaro förändrar allt. När Mose fick höra att Gud inte tänkte gå med dem längre sade Mose att då är det ingen mening med att de går, inte ens om han förgör alla deras fiender framför dem. Och här säger Gud att vi inte ska vara rädda eftersom han är med oss, även när vi går igenom det värsta av lidande.
Du minns när Jesus var med sina lärjungar i en båt på Galileiska sjön och det blåste upp till storm – en storm som var så fruktansvärd att lärjungarna trodde att de skulle dö. De hade glömt vem de hade med sig i båten. De hade glömt att de hade han i båten, genom vilket allt blev skapat och som bestämde var havet har sin gräns. Det leder till att de väcker honom sin rädsla och han reser sig och stillar stormen. Sedan vänder han sig till dem och frågar ”varför är ni så rädda? Har ni ingen tro?” (Mark 4:40). De hade blivit så uppslukade av sina omständigheter att de hade glömt att de inte hade någon som helst anledning till fruktan.
Han lovar att han aldrig ska lämna oss eller överge oss. Han har burit syndens fördömelse i vårt ställe. Och därför har vi inget att frukta. Allt är underställt honom och allt kommer att tjäna till vårt bästa.
2. Att beskydda sitt folk från undergång
För det andra: Gud lovar att beskydda oss från undergång. Återigen kommer vi till texten i Jesaja 43. Den talar om vatten och eld. Gud säger inte att vi ska slippa det, men han säger att de ska inte skada oss. Vi kommer inte att gå under av det, även om det innebär att vår kropp dör. Ytterst sett kan det inte skada oss eftersom vi i Kristus har fått evigt liv.
Job är ett bra exempel. Han fick utstå oerhörd kroppslig smärta samtidigt som han förlorade allt. Han förlorade sina egendomar, sina barn, och stödet från sin fru och sina vänner och sin hälsa. Men också allt detta lidande var verktyg i Guds hand som syftade till att han skulle få se mer av Gud och se mer av sig själv. Och han säger själv i det 42:a kapitlet att han hade talat om saker som han inte förstod när han klagade över sitt elände. Han blev inte bara beskyddad från undergång, han blev fantastiskt välsignad. Vilket för oss till det tredje löftet.
3. Att låta oss mogna i vår tro
Det tredje löftet är att Gud låter oss mogna i vår tro. Jag har anspelat på versen flera gånger redan, men låt oss titta på Romarbrevet 8:28,
28Vi vet att allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud, som är kallade efter hans beslut.
Romarbrevet 8:28 (SFB-15)
Ordet ”allt” i versen betyder förstås allt, precis allt, men i synnerhet talar det om vårt lidande. Jakobs brev 1:2-4 säger att vi ska räkna det som glädje när vi råkar ut för prövningar eftersom prövningen ger uthållighet, vilket leder till mognad. Och Paulus säger i Romarbrevet 5:3,
3[…] vi gläder oss också mitt i våra lidanden, för vi vet att lidandet ger tålamod, 4 tålamodet fasthet och fastheten hopp.
Romarbrevet 5:3–4 (SFB-15)
Lidandet avslöjar vad som finns i vårt hjärta. Ni minns när Mose förde folket ut ur slaveriet i Egypten. Ganska snart kom de till en återvändsgränd. På ena sidan hade de havet och på andra sidan kom Faraos armé efter dem för att utrota dem. Då kom de till Mose och sa,
11[…]”Fanns det inga gravar i Egypten, eftersom du har fört oss hit för att dö i öknen? Vad har du gjort mot oss? Varför förde du oss ut ur Egypten? 12 Var det inte det vi sade till dig i Egypten? Vi sade: Låt oss vara, så att vi får tjäna egyptierna. Det hade varit bättre för oss att tjäna egyptierna än att dö här i öknen.”
2 Moseboken 14:11–12 (SFB-15)
De hade alltså fått se Gud göra det ena undret efter det andra medan de var i Egypten. Och det faktum att de hade fått gå var ett under. Men nu, när de för första gången ställdes i en knipa visade det sig direkt vad som fanns i deras hjärta, nämligen klagan och otro. De trodde inte på Gud och de ville inte leva för honom. Det var en strålande möjlighet för dem att se det, dra lärdom av det och omvända sig från det. Det var en gåva från Gud som kunde ha varit till stor hjälp för dem att mogna i sin tro.
Där har vi tre löften: (1) löftet att Gud är med oss i lidandet, (2) att han beskyddar oss från undergång och (3) att han låter oss mogna i vår tro. Nu vill jag nämna åtta ytterligare löften, eller syften genom vilka Gud låter oss mogna i vår tro. Även om alla är värda att fördjupa sig i hinner jag i princip bara räkna upp dem. Åtta löften, eller åtta sätt som Gud gör gott för oss i vårt lidande som hjälper oss att mogna i tron.
1. Att ödmjuka oss
För det första: att ödmjuka oss. Lidandet visar oss att vi inte kan ha kontroll över våra liv utan att vi behöver lita på honom och i ödmjukhet låta oss formas av honom. Att det inte finns någon slump eller olyckshändelse utan att allt händer för att det har ett syfte i hans allvisa rådslut. Han hjälper oss att öva oss i underordning utan att klaga, vilket är kännetecknande för en kristen livsstil.
2. Att skilja oss från avgudar
För det andra. Gud använder vårt lidande för att skilja oss från våra avgudar. Våra hjärtan är avgudafabriker som hela tiden vill fästa sitt värde och sin trygghet i något i den här världen. Vi bygger vår identitet på vårt arbete och vår karriär eller på att vara uppskattade av en viss sorts vänner eller på bekvämlighet och njutning eller hälsa. Men i lidandet skiljer Gud oss från våra avgudar och påminner oss om vårt beroende av honom.
3. Att avslöja vad som finns i vårt hjärta
För det tredje: Gud använder vårt lidande för att avslöja vad som finns i vårt hjärta. Han konfronterar oss med vår synd och väcker vårt samvete, vilket är första steget att komma till korset och lägga av vår börda inför Kristus. Det i sin tur leder till tålamod, ödmjukhet, tro och hopp.
4. Att påminna oss att vi är hans barn
För det fjärde. Hebreerbrevets författare påpekar i det tolfte kapitlet att det är för vår fostran som vi får utstå lidande. Att Gud, i lidandet, handlar med oss som äkta barn. Man fostrar inte andras barn, däremot fostrar man sina egna. Och han fortsätter att säga att Gud fostrar oss till vårt bästa, för att vi ska få del av hans helighet.
5. Att skilja oss från självrättfärdighet
För det femte: Gud använder vårt lidande för att skilja oss från vår självrättfärdighet. Att allt det som vi tidigare byggt vårt liv på och varit så stolta över – alla våra meriter – inte alls är meriter inför honom. Att den enda meriten vi har inför honom är den rättfärdighet vi fått tillräknat av Jesus Kristus och att vi är ständigt beroende av hans nåd.
6. Att dra oss till bön
För det sjätte: Gud använder vårt lidande för att dra oss till bön. Lidandet avslöjar hur maktlösa vi är och det leder oss att ropa till honom och söka hans gemenskap.
7. Att förbereda oss för evigheten
För det sjunde: Gud använder vårt lidande för att förbereda oss på evigheten. Att inte bara söka Kristus och hans rättfärdighet utan att hoppas mer på himlen än att hoppas på vad vi kan vinna under våra liv här. Paulus talar kraftfullt i Andra Korinthierbrevet 4:16-17,
16Därför ger vi inte upp. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. 17 Vår nöd, som är kortvarig och väger lätt, bereder åt oss en väldig och överväldigande härlighet som väger tungt och varar för evigt.
2 Korinthierbrevet 4:16–17 (SFB-15)
8. Att visa Kristi tillräcklighet
För det åttonde: Gud använder vårt lidande för att visa Jesu Kristi tillräcklighet. Att ingen annan än Jesus Kristus håller att bygga sitt liv på. Att han är det högsta goda och vår enda verkliga tröst i livet och i döden.
AVSLUTNING
Så, kära vänner, i alla dessa avseenden gör Gud något gott för oss i vårt lidande. Fundera på din egen situation. Finns det något som Gud vill visa dig i det som just nu gör så ont i ditt liv? Finns det synd som du behöver ta till Kristi kors? Behöver du påminnas om att du är hans barn och att det enda du behöver göra är att leva i hans nåd? Eller behöver du påminnas att Kristus är allt du någonsin behöver?
Han har ett syfte med oss. Inte för att plåga oss eller straffa oss utan för att forma Kristi bild i oss. Han älskar oss och beskyddar oss.
Hämta tröst och kraft i hans käpp och stav. Hämta kraft i hans allmakt och i hans löfte att allt samverkar till det bästa. Han är med dig och han leder dig framåt med sin mäktiga hand.
0 kommentarer