Fundera på orden ”att komma hem”. Det är laddade ord. För somliga är det ord som är förenade med stort obehag eftersom deras hem kan kännas som ett fängelse som präglas av konflikt och stress. För andra är det ord som är förenade med stort välbehag.
Vad är det som gör ett hem till ett hem? Vad är det som gör det hemtrevligt? Jag är ingen expert på det, men jag tror att de flesta skulle hålla med om att ett hem är hemtrevligt om det är fyllt av kärlek – av de personer jag älskar mest, eller av saker som lockar fram min kärlek. Ett hem blir hemtrevligt om det är fyllt av skönhet – särskilt den sortens skönhet som är i just min smak, det vill säga, om det får mig att förverkligas; som får mig att blomma ut som människa. Och ett hem blir hemtrevligt om det förknippas med vila och frid. Allt det som är motsatsen till stress och konflikt.
Nu har vi kommit till slutet på den 23:e psalmen. Och om vi skulle säga att huvudbudskapet i psalmen är i den fjärde versens ”jag fruktar inget ont, för du är med mig”, så är denna sista del i den sjätte versen hela den bibliska historiens klimax formulerat som en bekännelse: jag ska bo i Herrens hus för alltid. För evigt.
Psalmisten David tar oss alltså från vår vandring där vår gode herde går framför oss, där han beskyddar oss, bevarar oss och förser oss med allt vi behöver; han tar oss från våra dagar där vi kan se tillbaka på medgång och motgång och se att Gud har lett oss igenom allt. Nu vänder han blicken framåt och säger att Guds godhet och nåd alltid kommer att vara med oss och till sist leda oss hem, till vårt sanna hem – till Guds hus där vi ska bo för alltid.
Ordet som är översatt till ”bo” är ett ord som egentligen betyder ”återvända”. En äldre bibelöversättning fångar budskapet bättre när den säger ”jag skall åter få bo i Herrens hus, evinnerligen.” Det är ett ord som berättar Bibelns berättelse att vi har förlorat vårt ursprungliga hem, Edens paradis, och har varit hemlösa sedan dess. Att Gud har skapat oss för ett särskilt hem, och all vår varma känsla av att något är hemtrevligt är en skugga av det hem vi är skapta för och längtar till.
Det innebär att denna bekännelse ”jag ska åter få bo i Herrens hus, evinnerligen” sammanfattar all vår tänkbara lycka. I dessa ord saknas inget. Det finns inget gott som återstår att längta efter; här är uppfyllelsen av allt det goda vi någonsin kan föreställa oss och mer. Här är fullkomlig kärlek, fullkomlig glädje, fullkomlig skönhet och fullkomlig vänskap, vila och frid – utan uppehåll och utan slut. Här är vi mer mänskliga än någonsin tidigare eftersom vi lever helt enligt vårt ursprungliga syfte: vända mot Gud, i hans härlighet, i jublande glädje, för evigt.
Det är svårt att tala om himlen. Det blir lätt att man bara staplar vackra ord på varandra utan att de egentligen träffar hjärtat. Men låt oss försöka förstå vad den här texten talar om, och jag hoppas att du ska se något av hur fantastisk den är. Jag delar upp predikan i två punkter. Först ska vi fundera lite på ”Herrens hus” och därefter en längre punkt om vad Bibeln säger om vårt tillstånd i härlighet, jag kallar punkten ”i evig härlighet”.
I. HERRENS HUS
Vi börjar alltså med Herrens hus.
Guds tempel i Gamla testamentet
Bibelns berättelse om Herrens hus börjar med paradiset Eden. Det var den första plats där människan fick möta Gud. Det var den plats där Gud och människa bodde tillsammans i gemenskap.
Allt sedan dess har varje uttryck för Guds hus varit ett återskapande av Eden. Både tabernaklet och templet var fyllda med symboler som förde tankarna tillbaka till Eden. Men viktigast av allt var att det var på just dessa platser som människan mötte Gud.
Gud talade till Mose och Aron från den så kallade nådastolen, från eldstoden som vilade över Guds förbundsark. Det var också här, inne i det allra heligaste, som det årliga offret utfördes på försoningsdagen. Det var i templet som den sörjande fick tröst och den bedjande fick svar. Och det var förstås templet som den 23:e psalmens första åhörare kom att tänka på när den talar om ”Herrens hus”.
Guds församling
Samtidigt finns dels det där temat om att återvända, samtidigt som psalmen talar om att bo där för evigt. Det innebär att bilden av Herrens hus pekar bortom sig själv. Herrens hus representerar en återgång till Eden.
I Nya testamentet blir det tydligt att det är församlingen som representerar denna återgång. Allt vad templet representerade i Gamla testamentet bärs nu vidare av församlingen. Nu är det här Guds röst hörs, det är här syndernas förlåtelse förkunnas och det är den helige Ande bor. Det är församlingen som är sanningens pelare och grundval (1 Tim 3:15), det är församlingen som är Guds hus, det är församlingen som är Guds stad (Hebr 12:22) det är församlingen som är Kristi brud (Upp 21:9) och Kristi kropp (Ef 1:22).
Och Gud säger om oss som församlingsmedlemmar att vi inte längre är gäster och främlingar utan utan medborgare med de heliga och medlemmar i Guds familj (Ef 2:19). Vi är levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap som ska bära fram andliga offer som Gud tar emot med glädje genom Jesus Kristus (1 Petr 2:5), vi är ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk (1 Petr 2:9). Vi kallas för får i herdens flock (Joh 21:15), jordens salt och världens ljus (Matt 5:13-14). Vi är pelare i hans tempel (Upp 3:17), Kristi vänner (Joh 15:15) Kristi bröder (Hebr 2:11) och medborgare i himlen (Fil 3:20).
På alla dessa sätt är Guds församling en fortsättning på templet och en skugga av Eden. Vi gör det bristfälligt, av anledningar som vi ska återkomma till, men det är här, i församlingen som alla möts: rik och fattig, ung och gammal, män och kvinnor, av alla folk och stammar och språk, och vi förenas till en enda familj i Kristus. Vi tillber samma Fader, vi förtröstar på samma frälsare, vi har gemenskap med samma Ande. Med ett hjärta och ett gemensamt hopp stämmer vi in i samma böner och samma lovprisningar.
Och likväl pekar också Guds församling mot en större uppfyllelse. Församlingen fortsätter, men den förhärligas, vilket innebär att det vi bara upplever en skuggbild av nu kommer vi att få njuta i sin fullhet. Det är den bild vi får bland annat i Uppenbarelseboken 21:2 som säger,
2Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man. 3 Och jag hörde en stark röst från tronen: ”Se! Nu står Guds boning bland människorna. Han ska bo hos dem, och de ska vara hans folk, och Gud själv ska vara hos dem. 4 Och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga, för det som förr var är borta.”
Uppenbarelseboken 21:2–4 (SFB-15)
Församlingen kommer att vara densamma, men samtidigt är allt annorlunda. Det är fortfarande församlingen som är Guds hus, men när den är förhärligad får vi njuta av Guds obeslöjade närhet. Dessutom kommer allt ont att vara borta. Ingen död, ingen sorg, ingen gråt och ingen plåga.
II. I EVIG HÄRLIGHET
Det leder oss vidare till nästa punkt, som jag kallar ”i evig härlighet”. Texten säger att jag ska bo i Herrens hus för alltid. Det är ett ord som pekar fram mot härlighet.
Människans fyra tillstånd
För att få lite ordning på tankarna kan det vara bra att börja med att påminna sig om vad Bibeln säger om människans fyra tillstånd. Det nionde kapitlet i Baptisternas Andra Londonbekännelse från 1689 (och i Westminsterbekännelsen) handlar om viljans frihet. Där beskrivs människans fyra tillstånd utifrån vilken förmåga vi har att fritt välja det goda.
Först har vi tillståndet av oskuld. Det är alltså hur människan skapades i Eden. Där hade vi frihet och förmåga att välja det som var gott och välbehagligt inför Gud, men vi var också föränderliga så att vi kunde välja det onda. Vi hade alltså förmåga att inte synda och förmåga att synda.
Därefter föll vi från tillståndet av oskuld in i tillståndet av synd. Där förlorade vi all förmåga att välja det goda i fråga om frälsningen. Vi började att hata det goda och var döda i våra synder. Vi hade alltså inte förmåga att inte synda. Allt vi gjorde var synd.
Men, på grund av Kristus som dog för våra synder gav Gud oss ett nytt hjärta och förde oss in i tillståndet av nåd. Han befriade oss från syndens slaveri så att vi återigen vill och kan göra det som är andligt gott, men, på grund av att den gamla människan fortfarande finns kvar så gör vi inte det goda enbart, eller fullkomligt, utan vi vill och gör också det som är ont. Så, under nådens tillstånd lever vi i en inre konflikt där vi har vilja och förmåga att göra det goda och vilja och förmåga att synda.
Men det tillstånd som vår text pekar fram emot är det fjärde tillståndet, tillståndet i härlighet. Där finns inget ont. Där har vår vilja fixerats så att vi är fullkomligt och oföränderligt fria att bara göra det goda. Där har vi alltså inte förmåga att göra det onda – bara att göra det som är gott.
Augustinus säger att det är långt bättre att inte kunna göra det onda än att ha förmåga att inte göra det onda. Han menar alltså att härlighetens tillstånd är långt bättre än oskuldens tillstånd. Den härlighet vi har att se fram emot är, med andra ord, bättre än vad Adam hade i Eden innan syndafallet.
Människan skapades inte i ett bestämt tillstånd av salighet, utan i ett tillstånd av oskuld och prövning. Adam levde under ett gärningarnas förbund. Det var mycket gott, men det kunde bli bättre, nämligen ett bekräftat tillstånd av helighet och rättfärdighet, där vår vilja inte längre är föränderlig med potential till ondska. Det är vad bekännelsen kallar för fullkomligt och oföränderligt fri. Det är friheten att bara göra vad som är gott.
Det är kanske en ovan tanke, att den fullkomliga friheten är friheten att bara kunna göra vad som är gott. Ändå vill jag påstå att den är både biblisk och rationell. Låt oss fundera lite närmare på det. Här får du fyra underpunkter.
1. Ett större löfte än Adam
Den första har vi redan varit inne på, nämligen att det vi har framför oss är ett löfte som är större än något som gavs till Adam. Lyssna på vad Paulus säger i 1 Thess 4:16,
16När en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då ska Herren själv komma ner från himlen, och de som har dött i Kristus ska uppstå först. 17 Därefter ska vi som lever och är kvar ryckas upp bland skyar tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så ska vi alltid vara hos Herren.
1 Thessalonikerbrevet 4:16–17 (SFB-15)
När Adam befann sig i oskuldens tillstånd fick han inget sådant löfte. Inte heller hade änglarna något sådant löfte. Inte ens änglarna som gjorde tjänst i Guds närhet kunde njuta av den salighet som vi har eftersom de var i ett tillstånd av prövning. De flesta klarade prövningen och bekräftades, men många av dem föll tillsammans med Satan.
Vad den här texten säger, och vad vår text i den 23:e psalmen säger, är att du just nu är i ett tryggare tillstånd än änglarna var och Adam var innan syndafallet eftersom vi har löftet att vi alltid ska vara hos Herren.
Jag tror att vissa kan känna sig bekymrade när de tänker på himlen eftersom änglarna levde i Guds närhet och många av dem föll, så hur ska jag kunna veta att jag inte kommer att falla när jag är i Guds närhet? Svaret är att deras vilja inte var oföränderligt fäst vid det goda. De hade potential att göra det onda. Gud hade aldrig sagt till änglarna att de skulle vara hos honom för evigt. Det är ord som Paulus säger att vi ska trösta varandra med. Vi ska alltid vara hos Herren. Vi ska bo i Herrens hur för alltid.
2. Synden är borttagen och viljan oföränderligt fri
För det andra: synden är borttagen och viljan oföränderligt fri. Eller annorlunda uttryckt: synden är borttagen och viljans föränderlighet har fått ett slut.
Just nu, under nådens tillstånd, lever vi fortfarande med synd och korruption i vår själ, vilket är anledningen till att vi som kristna lever i ett ständigt krig. Men när vi träder in i härlighet kommer vår syndiga natur att tillintetgöras; den kommer att förintas.
Den kommer inte bara att kuvas. Det är vad vi gör nu, i nådens tillstånd. Vi lär oss att döda synden, vi lär oss att besegra den ena synden efter den andra och vi sätter upp goda vanor som långsamt formar vår karaktär och sakta men säkert förvandlas vi till att allt mer likna Kristus. Vår syndiga natur blir mer och mer kuvad. Inte fullkomligt, men mer och mer.
Men när vi träder in i härlighet kommer vår syndiga natur att dödas helt och hållet. Vi kommer att göras helt och hållet rena. Det innebär att vi inte längre kommer att slitas mellan olika val. Inte heller kommer vi att påverkas av gamla vanor som leder till synd som vi gör idag. Det är därför vi våndas och ångrar oss och lider av konsekvenserna av onda beslut.
Men Gud säger i Uppenbarelseboken 21:4, som vi redan hört, att ”han ska torka alla tårar från [våra] ögon. Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga, för det som förr var är borta.” Vad är det som är borta? Det är inte bara smärtan och konsekvenserna av synden som är borta, utan också allt det som orsakat smärtan och sorgen. Hela syndens princip är borta. All ondska är borta.
Hör vad Guds säger i Jesaja 35:10,
10Herrens friköpta ska vända tillbaka
Jesaja 35:10 (SFB-15)
och komma till Sion med jubel.
Evig glädje ska kröna deras huvuden.
Fröjd och glädje ska de få,
sorg och suckan ska fly bort.
Vår vilja kommer att vara så inriktad på det som är gott, eftersom den kommer att ha en fullkomlig förståelse av vad som är gott.
I Psalm 86:11 ber kung David om ett odelat hjärta så att han vördar Guds namn. Det är en pilgrims bön, det är en bön för nådens tillstånd. Det är en viktig och bra bön, men det är inte en bön vi kommer att be i härlighet eftersom vårt hjärta inte kommer att vara delat. Vi kommer inte att ha en gammal människa som har begär till det onda.
3. All frestelse är borta
Det leder till den tredje underpunkten, att också all frestelse är borta. Eftersom synden är borttagen kommer inget mörker att finnas i våra hjärtan som kan leda oss till synd.
Fri från onda begär
Vi kommer till exempel att ha befriats från alla våra onda begär. Våra hjärtan kommer aldrig mer att ledas vilse av våra onda begär.
Minns hur det var i Edens paradis. I Första Mosebokens tredje kapitel får vi veta att ”trädet var gott att äta av och en fröjd för ögat. Trädet var lockande eftersom det gav förstånd”. Allt som lockade hennes begär var vilseledande eftersom det ledde henne in i det onda. På något sätt hade människan innan syndafallet begär som kunde leda henne vilse. Men i härlighet kommer alla onda begär att vara borta från våra hjärtan eftersom inget ont ska komma in dit. Gud kommer att fullborda det goda verk han påbörjat i oss (Fil 1:6).
Vår fantasi kommer inte att leda oss vilse genom att ta upp bilder eller ord eller gärningar från det förflutna, inte heller för att skapa nya synder. Hela vår fantasi och föreställningsförmåga kommer att vara så inriktad på det goda att det vore otänkbart att söka sig tillbaka till minnen av gamla synder.
Vi kommer inte längre att bära på det högmod eller hat som får oss att tala illa om vår nästa och riva ner dem på olika sätt. Vi kommer inte att vägledas av kärleken till pengar. Vi kommer, kort sagt, att vara helt fria från alla de onda begär som gör oss så splittrade här och nu.
Fri från dåligt sällskap
Dessutom kommer vi att vara fria från frestelser utifrån. Första Korinthierbrevet 15:33 säger att ”Dåligt sällskap fördärvar goda vanor”. På den här sidan av härligheten, i nådens tillstånd behöver vi ha urskillning i fråga om vilka vi umgås med eftersom vårt umgänge formar oss till det bättre eller till det sämre. Återigen lever vi i ett krig där vi måste vaka över vår själ. Även om vi bara umgås med andra kristna finns en risk att bröder lägger hinder och blir till anstöt för varandra även om det inte är vår avsikt. Det innebär att vi, också i samtal med andra kristna hela tiden behöver vara vaksamma och hjälpa varandra att söka det goda istället för att riva ner varandra och fastna i klagan och förtal.
Uppenbarelseboken 21:27 säger,
27Aldrig ska något orent komma in i [det nya Jerusalem], och inte heller den som ägnar sig åt skändlighet och lögn, utan bara de som är skrivna i livets bok som tillhör Lammet.
Uppenbarelseboken 21:27 (SFB-15)
I härlighet finns inga sådana hinder. Det kommer inte att finnas något dåligt sällskap. Det kommer inte att finnas några frestelser. Alla kommer att tala utifrån en vilja och ett hjärta som är oföränderligt inriktad på det goda. Alla kommer att vara sanna vänner som talar det som är till uppbyggelse.
Fri från Frestaren
Dessutom kommer vi att vara fria från Frestaren med stort ”F”. Den gamle ormen som kallas Djävul och Satan och som förleder hela världen är besegrad en gång för alla (Upp 12:7). Han slingrade sig in i Edens paradis, men han kommer inte att komma in i den himmelska staden.
Ingen i härlighet kommer att säga ”ormen förledde mig och jag åt” eftersom det inte kommer att finnas någon orm. Det kommer inte att finnas några frestelser alls. Inga onda begär, inget dåligt sällskap och ingen drake.
4. Nådens fulla realisering
För det fjärde: nådens fulla realisering. Om den andra punkten handlade om att synden är borttagen så är det här den positiva sidan att synden inte bara är borttagen utan nåden realiseras i dig till fullkomning. Det som har börjat i dig redan nu i nådens tillstånd kommer att rikta din vilja till att helt söka det goda.
Hör vad Paulus säger i Titusbrevet 2:11-13
11Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. 12 Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och i stället leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är, 13 medan vi väntar på det saliga hoppet: att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet.
Titusbrevet 2:11–13 (SFB-15)
Så i den tid som nu är fostrar nåden oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär. Det är medan vi väntar på det saliga hoppet. Men när detta hopp realiseras, när vi får träda in i härlighet, kommer nåden inte längre att fostra oss eftersom allt den fostrat oss att bli kommer att vara så fullkomligt realiserat i oss att vi inte längre behöver dess fostran.
Vi kommer fortfarande att leva i nåd, men nåden behöver inte lära oss något nytt. Vi kommer att ha formats till Kristi bild till en sådan grad att alla våra begär kommer att vara vad han begär. Det är i den här meningen vi kommer att vara som mest mänskliga eftersom vi här kommer att leva helt och hållet enligt det syfte för vilket vi skapades, nämligen att ära Gud och njuta av honom för evigt.
Det här är en oerhört viktig poäng. I den här världen, i nådens tillstånd, lever vi av tro. Vi lever i hopp. Vi lever i tro på det vi inte ser. Vi hoppas på det som ännu inte hänt. Men i härlighet kommer vi inte längre att ha tro. Inte heller kommer vi att ha hopp. Eftersom allt vi trott på och allt vi hoppats på nu har realiserats och vi äger det i sin fullhet.
Men vad kommer att bestå? Kärlek. Kärleken är det största eftersom den kommer att överleva döden. Den kommer att växa och föras till fullkomning. När vi träder in i härlighet, träder vi in i en värld av kärlek. Där har vi Fader, Son och Ande som älskar med evig och fullkomlig kärlek. Och där har vi Guds återlösta och heliga som öser ur samma källa.
Evig sabbat
Nådens fulla realisering, att vår vilja är helt inriktad på att välja det goda och älska det goda och göra det goda – allt detta är anledningen till varför himlen också är en vila. Härligheten är frid.
I vårt nuvarande tillstånd behöver vi be Gud om ett odelat hjärta eftersom vårt hjärta befinner sig i ett ständigt krig. Men det kommer en dag då kriget är över. En dag då slaveriets bojor är krossade. Och det är vad som gör oss fullkomligt fria.
Det innebär att när vi träder in i härlighet och vår vilja är fäst vid att göra det som är bäst för oss, så kan vi följa vårt hjärtas begär och göra precis vad vi vill eftersom vi bara kommer att vilja vad som är bäst för oss. Ingen behöver tala om för oss vad vi behöver göra. Ingen behöver fostra oss att lära oss att söka det goda.
I vårt nuvarande tillstånd är vägen till livet smal och det är få som finner den. Det är få som följer den till slutet. Det är en ständig kamp. Men det liv som vägen leder till är inte smalt.
Vägen till livet är smal. Men livet som den leder till är inte smalt. Det är frihet. Det är en evig sabbatsvila. Det är att göra precis vad vi vill eftersom vårt hjärta bara vill göra det goda. Vad vi än gör kommer att vara till Guds ära.
AVSLUTNING
Försök att föreställa dig detta hem. Det är vad du är skapad till. Alla dina tankar är rena. Alla dina begär är heliga. Din kärlek är en fullkomlig kärlek och all din aktivitet, vad du än gör, är till Guds ära. Fullkomlig vila, frid och glädje. Inga frestelser och inga distraktioner som hindrar din gemenskap med Gud. Inget dåligt sällskap, bara sanna vänner. Ingen splittring, inga förhastade slutsatser. Ingen sorg, ingen gråt, ingen plåga. Allt är ljus.
Men störst av allt är att få se Guds ansikte i obeslöjad härlighet. Inga fler vädjande böner, bara lovprisning i evig och fullkomlig glädje.
Här får den trötte vandraren sin vila. Här får främlingen sitt hem. Här kallas den gode och trofaste tjänaren in i sin herres glädje. Här får löparen sitt pris och soldaten får sin rättfärdighets segerkrans. Ja, var och en som genom tron har förenats med Kristus ska åter få bo i Herrens hus för alltid.
0 kommentarer