Vi har kommit till en text som visar nya djup av vem Gud är och hur han förhåller sig till sitt folk. Psalmisten växlar bild – han har talat om Gud som herde och beskrivit genom den bilden Guds totala omsorg om sin flock. Vi har fått se hur Gud förser oss med allt vi behöver, lyfter oss upp när vi gått vilse, beskyddar och bevarar oss genom till och med dödsskuggans dal och vi har sett hur han tröstar oss med sin makt och vishet. Vi påminns att om vi tillhör honom kan inget fattas oss och vi behöver inte frukta något ont. Det är underbara verkligheter som bär genom hela livet.
Men nu är det som att bilden är uttömd, för nu går psalmisten till en annan bild för att tala om verkligheter som inte ryms i bilden av en herde och hans får. Han talar nu om Gud som en värd – som någon som bjuder till fest – och hur han tar emot och hedrar sina gäster med de starkaste uttryck för generositet som vårt språk kan rymma.
Det är ett oerhört viktigt budskap och jag vill påstå att om du inte har sett detta hos Gud tidigare; om du inte känner honom på det här sättet som den 23:e psalmen framställer honom, så har du inte bara gått miste om grundläggande kunskap om honom, utan också om dig själv.
Innan vi går in i texten, låt oss påminna oss om varifrån i texten vi kommer. Vi har sett hur han leder oss in i dödsskuggans dal, men att vi där inte behöver frukta något ont. Hans käpp och stav tröstar oss. Så vi kommer från lidande och tröst. Vi kommer från öken och ödemark och mörker. Vi kommer från sorg och hopplöshet. Och än så länge har vi inte fått se så mycket av vad han gör, däremot har han påmint oss om vem han är. Så trösten har börjat. Molnen har börjat spricka upp och solens strålar har börjat skära genom mörkret. Men när vi nu kommer till den femte versen får vi se Guds tröst i full prakt. Och i fortsättningen av versen, som vi ska titta på i nästa vecka, får vi se fler lager av vad han gör.
Vi kommer alltså till ljuvliga och nådefulla löften son Gud ger till sin kyrka. Det är löften om ett dukat bord. En himmelsk fest.
Jag delar upp predikan i två punkter. Först ska vi titta på den fest som Gud bereder och sedan ska vi fundera på vilka de där fienderna är som texten talar om.
I. GUD BEREDER EN FEST
Vi börjar alltså med den fest som Gud bereder. Texten säger: ”du dukar för mig ett bord.” Det betyder inget mindre än att han bereder en fest. Det är en lång punkt så jag delar upp den i fyra underpunkter. Jag vill stanna upp vid fyra saker: (1) festens värd, (2) festens plats, (3) festens substans och (4) festens gäster.
1. Festens värd
Vi börjar med festens värd. Lägg märke till att psalmen fortsätter det direkta tilltalet. I den förra versen gick psalmen från att tala om herden i tredje person, ”han”, till det mycket mer intima ”du”. Jag fruktar inget ont, för du är med mig. Din käpp och stav tröstar mig. Nu fortsätter psalmen att tala direkt till Gud. Du dukar för mig ett bord. Vem är denne ”du”?
Det är förstås Gud! I både Gamla och Nya testamentet beskrivs Gud som en generös värd och den frälsning han ger beskrivs i termer av en fest, en kunglig bankett, fylld av värme och gemenskap. Hör till exempel från den 36:e psalmen,
8Hur dyrbar är inte din nåd, o Gud!
Psaltaren 36:8–9 (SFB-15)
Människors barn har sin tillflykt i dina vingars skugga.
9 De mättas av rika gåvor i ditt hus,
av din ljuvlighets ström ger du dem att dricka.
Samtidigt är ett återkommande tema i Bibeln att människor inte vill komma till den fest som Gud bereder, eller inte tror att han kan ordna den. Under ökenvandringen i uttåget från slaveriet i Egypten avslöjades folkets otro gång på gång, till exempel när de talade mot Gud och sa ”kan Gud duka ett bord i öknen?” (Ps 78:19). Svaret är att han inte bara kan utan att han också gör det.
Hör vad profeten Jesaja säger,
6Herren Sebaot ska på detta berg
Jesaja 25:6–8 (SFB-15)
göra en festmåltid för alla folk,
en festmåltid med feta rätter och lagrade viner,
feta, mustiga rätter och lagrat, klarat vin.
7 Han ska på detta berg utplåna
den slöja som beslöjar alla folk,
det täckelse som täcker alla folkslag.
8 Han ska utplåna döden för evigt.
Herren Gud ska torka tårarna från alla ansikten
och ta bort sitt folks vanära från hela jorden,
för Herren har talat.
Den ende som kan skapa en sådan fest är Herren Sebaot. Det är bara han som kan bereda ett bord i ödemarken. Han är den ende som kan betvinga mörkret och befalla det att hålla sig inom sin gräns.
Han är den ende som kan göra vår själ lämplig för festernas fest. Han är den ende som kan läka såren av ett skyldigt samvete, som kan ge sann omvändelse och som bereda den enda tröst som består. Han är all trösts Gud. Han är oändlig och kan aldrig uttömmas eftersom han är källan till evigt liv. Han är den ende som kan ta ut våra hjärtan av sten och sätta in ett hjärta av kött. Han är den ende som kan föda oss på nytt och ge oss en ny natur. Han är den ende som kan öppna våra andliga ögon så att vi kan se och sätta vårt hopp till vår ende och alltillräcklige frälsare.
Han är den ende som kan ge ett löfte in i mörkret och bereda åt oss ett hopp som är värt att hålla fast vid. Allting annat kommer att förgå; alla andra gudar är blinda och stumma, men för var och en som är i Kristus dukar Herren Sebaot ett bord i dina ovänners åsyn och låter din bägare flöda över. Han är den ende som kan göra det och han kommer att göra det, ja, redan nu gör han det. Han ropar till sin kyrka att komma och njuta av den fest han bereder.
Texten säger att han ”dukar”. Det är ett hebreiskt ord som handlar om att göra något i ordning med noggrannhet och precision. Det är bland annat vad prästerna gjorde när de lade i ordning elden på altaret och de olika delarna i rätt ordning enligt Mose föreskrifter. Det är ett ord som visar att ingenting blir glömt. Allt vi behöver har han noga förberett.
9Men som Skriften säger: Vad ögat inte sett och örat inte hört och människans hjärta inte anat, det har Gud berett åt dem som älskar honom.
1 Korinthierbrevet 2:9 (SFB-15)
Det är också ett ord som talar om just det, att han har förberett det. Att hela frälsningen är hans verk. Att han har gjort allt som är nödvändigt för vår frälsning och att han ställer fram all himlens andliga välsignelse åt oss.
Så vi ser att festens värd är Gud själv, det är tydligt i texten.
2. Festens plats
Men låt oss fundera på var festen äger rum. Festens plats. Vår text säger inget om det. Israeliterna frågade trotsigt om Gud kunde duka ett bord i öknen, vilket poängen är att han kan. Psalm 36 säger att vi mättas av rika gåvor i hans hus. Och Jesaja 25 talar om Sions berg. Och sammanhanget i den 23:e psalmen är en flock med får.
”Sions berg” och ”Guds hus” och även fårflocken är gammaltestamentliga begrepp som får nya innebörder i Nya testamentet då de är bilder av Guds församling. Vi ska återkomma till detta lite senare, men själva poängen med en fest är att den sker i en glädjefylld gemenskap. Det är svårt att tala om att man har en fest för sig själv.
Även om Guds många välsignelser ges till oss som individer – att vi får ett nytt hjärta, att han ger oss den helige Ande, att vi får syndernas förlåtelse, allt detta måste ges oss som individer. Samtidigt innebär allt detta att Gud gör oss till en del i ett folk. Apostlagärningarna 20:28 säger att det är Guds församling han har köpt med sitt eget blod. Det är Guds församling som är sanningens pelare och grundval och som är bärare av evangeliet. Guds avsikt är att dra oss in i en glädjefylld gemenskap, både med honom själv och med varandra.
Det går inte att sätta dessa mot varandra eller att ha den ena utan att ha den andra. Hör vad aposteln Johannes säger i Uppenbarelseboken 14:1,
1Och jag såg, och se: Lammet stod på Sions berg, och med honom etthundrafyrtiofyra tusen som hade hans namn och hans Fars namn skrivet på sina pannor.
Uppenbarelseboken 14:1 (SFB-15)
Kristus står i sin församling och tillsammans med honom står den skara som Fadern gett honom innan världens grund blev lagd. De som hör till detta heliga berg hör till Kristus. De är hans. Hans kropp. Hans kyrka, och helvetets portar ska inte övervinna den. De står där, i sina fienders åsyn. Guds församling i världen och inför världen, men inte av världen.
3. Festens substans
Vi går till den tredje underpunkten och funderar på festens substans. Vad är det festen består av, egentligen? Vår text säger inget om det. Men vi vet att det är Gud som ger festen och vi vet att festen är en bild av en andlig verklighet, att dess välsignelser är andliga välsignelser. Jesaja-texten talar på ett liknande sätt när den säger ”en festmåltid med feta rätter och lagrade viner, feta, mustiga rätter och lagrat, klarat vin.” Det betyder att det är det bästa.
Det är det bästa som en människa kan föreställa sig. Det är det bästa av det bästa. Det är Guds bästa och vackraste gåvor som profeten talar om i mänskliga kategorier. Det är en fest full av variation där det ena tycks skönare än det andra och där festens höjdpunkt är Kristus själv. Han är, som Höga visan 5:10 säger, ”ypperst bland tiotusen”.
Alla löften och välgärningar från Gud kommer till oss genom Kristus. Han är källan till all tröst, all nåd, all helighet. Han är festen i sig själv. Har du ett löfte om syndernas förlåtelse? Det är från Kristus. Längtar du efter frid i ditt samvete? Den är från Kristus. Längtar du efter återlösning? Efter rättfärdiggörelse? Det är från Kristus. Guds kärlek kommer till dig på grund av Kristus, ja, allt det goda vi har är på grund av Kristus.
Be av honom och du ska få, till och med förlåtelse för dina synder, frid i ditt samvete och den glädje som övergår alla omständigheter.
Det bästa
När Gud dukar ett bord är det det bästa som dukas fram. Det är den bästa maten och det bästa vinet. På samma sätt kan vi se att de välgärningar som kommer till oss genom Kristus är av bästa sort. Förlåtelsen för dina synder är den bästa av förlåtelse. Den glädje vi får genom honom är den bästa glädje. Den frihet som han köpt åt oss genom sin död är verklig frihet, ja fullkomlig frihet. Den oändliga rikedom av nåd som kommer till oss är den enda rikedom som består. Ta vad du än kan komma på; om du har det i Kristus så är det det bästa. All världens glädje, om det så är den renaste och sannaste glädjen, är bara en skugga av den glädje du har i Kristus. Det finns ingen glädje, ingen tröst, ingen frid, inget arv som kan jämföras med det vi har i Kristus. Vad vi än har från honom så är det i fullkomlighet.
Varför ska du nöja dig med usla brunnar som inte håller vatten? Varför ska du springa efter och försöka skapa dig en identitet och ett namn genom din karriär? Varför ska du famla efter bekräftelse och trygghet bland dina jämlikar eller din familj? Vad tror du att dina pengar kan ge dig för frihet? Det bara binder dig värre! Nöj dig inte med tomma avgudar, nej, kom till Kristus och njut av den verklighet till vilken all tröst och all glädje pekar.
Fullt av variation
En annan sak att är att det inte bara är det bästa av allt utan också en fest full av variation. I Kristus finns en variation av rikedomar som motsvarar alla våra behov. Är vi dåraktiga? Han är vishet. Är vi skyldiga syndare? Han är rättfärdighet, en rättfärdighet som tillräknas oss av nåd. Är vi orena (defiled)? Han är vår helgelse. Är vi bundna i förtvivlan? Han är vår återlösare. Är vi förslavade? Han är frihet. Är vi förljugna? Han är sanning. Är vi förlorade? Han är liv.
Om det finns tusen former av ondska inom oss så finns det tusen bot mot det i Kristus. Är vi svaga? Han är kött att styrka oss så att vi kan vara starka i honom. Han ger oss ny kraft. Är vi nedslagna och modlösa? Han är vin som lyfter vår ande.
Tillräckligt
Men när vi ser att det är det bästa av allt som Gud ger på festen måste vi också se att det Gud ger är tillräckligt. I Kristus finns all nåd och all sanning, ja, alla hans välgärningar kommer till oss i överflöd. Kristus säger själv i Joh 6:27,
27Arbeta inte för den mat som tar slut, utan för den mat som består och ger evigt liv och som Människosonen ska ge er.
Johannesevangeliet 6:27 (SFB-15)
När han gav sig själv som offer för dina synder så var det tillräckligt. Priset är betalt till fullo, vilket innebär att det inte längre finns någon fördömelse för dig som är i Kristus. Allt han gjorde, gjorde han till fullo. Han är din frälsare och han är det till fullo. Hans förlåtelse för synd är en fullkomlig förlåtelse. Hans rättfärdighet är fullkomlig rättfärdighet.
Det finns inget mer att begära. Vad vi än behöver så finns det i honom. Han är tillräcklig för allt. Han är det bästa, det högsta och det ljuvaste. Vad hindrar dig från att smaka och se hur god han är?
Jag kommer att tänka på Jesu egen liknelse i Lukasevangeliets 14:e kapitel när han var gäst hos en farisé.
15En av gästerna som hörde detta sade till honom: ”Salig är den som får äta vid måltiden i Guds rike!” 16 Jesus sade till honom: ”En man ordnade en stor festmåltid och bjöd många. 17 När tiden för festen var inne, sände han sin tjänare för att säga till de inbjudna: Kom, nu är allt färdigt.
Lukasevangeliet 14:15–20 (SFB-15)
18 Men alla började ursäkta sig. Den förste sade till honom: Jag har köpt en åker och måste gå ut och se den. Jag hoppas du ursäktar. 19 En annan sade: Jag har köpt fem par oxar och ska ut och pröva dem. Jag hoppas du ursäktar. 20 Ännu en annan sade: Jag har gift mig, så därför kan jag inte komma.
Vem du än är som hör detta, om du har varit i en församling i många år eller om du inte ens vet om du är en kristen – jag vill vädja till dig att se på ditt liv och se över dina prioriteringar. Herren Sebaot bjuder dig till en fest. Han, som är den ende som kan duka ett bord mitt i ödemarken. Han bjuder dig in i sin kyrka, sanningens pelare och grundval, in i gemenskapen med bröder och systrar i en lokal församling, och han bjuder dig att njuta av gemenskapen med hans Enfödde Son, Jesus Kristus, från vilken alla välsignelser flödar. Är du en av dem som gör ursäkter, som är upptagna av vad du har precis framför dig här och nu, och som därför inte får komma på festen? Eller är du en av de fattiga, de handikappade, de blinda och lama som inte har något eget att berömma sig av, som törstar efter det levande vattnet och som hörsammar hans kallelse och som kommer och njuter vid hans bord i evig, outsäglig salighet?
4. Festens gäster
Det leder oss till den fjärde underpunkten om festens gäster. Vem är bjuden till festen?
I Matteusevangeliets 15:e kapitel har vi vad vi skulle kunna tänka är en underlig händelse där Jesus möter en kanaaneisk kvinna som ropade på Jesus och bad honom om hjälp. Hon kallar honom ”Herre, Davids Son” och ber att han ska förbarma sig över henne. Det är anmärkningsvärt, att denna kvinna visar en större förståelse om vem Jesus är än nästan någon annan i evangelierna.
Jesus svarade henne inte och hon fortsätter att ropa. Så lärjungarna säger till honom att skicka bort henne. Så Jesus säger till henne ”jag är sänd endast till de förlorade fåren av Israels hus” (vers 24). Det ser ut som att han skickar bort henne eftersom hon är en kanaaneisk kvinna. Men han vet förstås vad han gör. Och hon står på sig. Hon kom fram och föll ner framför honom och fortsatte att be om hjälp.
Vad gör han då? Han säger ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” Det låter så oerhört hårt. Här kommer hon med ett behov som bara han kan möta. Hon erkänner vem han är och står på sig. Och han svarar på det sättet?
Men återigen, han vet vad han gör. För hon svarar honom ”Jo, Herre, också hundarna äter smulorna som faller från deras herrars bord.” Hon håller med honom och erkänner att hon inte är värdig. Hon vet att hon inte är värdig. Men hon vet också något om honom och därför fortsätter hon.
Så Jesus svarar: ”Kvinna, din tro är stor.”
Ser du vad han gör? Han låter henne öva sin tro och förklara sin tro. Han låter henne blomstra, till en sådan grad att han brister ut ”din tro är stor!” Och därmed uppfylldes vad hans mor Maria sjöng, att han ”mättar de hungriga med sitt goda” (Luk 1:53)
Den här kvinnan hade sett två saker. Dels hade hon sett sin egen synd. Hon visste att om hon ska komma till Guds festmåltid så beror det inte på vem hon är eller något hon har gjort. Om hon ska komma så är det helt och hållet på grund av Guds nåd, trots allt hon gjort. Men hon hade också sett att Gud är god, överflödande god, och älskar att ta emot syndare som kommer till honom i tro. Är det här saker som du också har sett? Är det två verkligheter som präglar hur du ser på dig själv och ditt hopp i Kristus?
Det är raka motsatsen mot fariséerna som tänkte att de är i grunden väldigt bra folk som inte behöver hjälp och där deras relation till Gud blir en affärsmässig relation. ”Du ger mig det jag vill och jag ger dig det du vill.” Nej, den här kvinnan ropar ”förbarma dig över mig!” Och hon står på sig för att hon förstår att dels har hon ingen annanstans att gå, men framförallt för att hon vet att han är så god. Han dukar ett bord och var och en som kommer till honom med tomma händer är välkommen.
I Matteusevangeliet 11:28 står Jesus och ropar: ”kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila.” Han säger ”alla ni” – alla ni som ser att ni inte har något att berömma er av. Alla ni som ser att ert behov går djupare än någonting som den här världen kan ge. Det är för dig Gud dukar ett bord och bjuder till fest.
Det var den första punkten om den fest Gud bereder. Låt oss nu gå vidare och fundera på detta med våra fiender i en kortare punkt.
II. INFÖR MINA FIENDER
För texten talar inte bara om att Gud dukar för mig ett bord, utan också att han gör det ”i mina fienders åsyn.” Poängen är förstås att mina fiender inte kan göra något åt det. Guds makt är för stor och de har ingen möjlighet att rycka mig bort från festen.
Men vilka är mina fiender? Kom ihåg att vi talar i andliga termer. Vilka är det som vill rycka mig ur min Faders hand eller hindra mig från att komma till honom? Bibeln ger tre svar: Djävulen, världen och köttet. Så vi får tre underpunkter.
1. Djävulen
Aposteln Paulus skriver i Romarbrevets första kapitel att det som kännetecknar människor som är fiender till Gud är att de har bytt ut Guds sanning mot lögnen. Han talar om ”lögnen” i bestämd form. Det tycks alltså finnas en ursprunglig lögn som den förlorade människan återkommer till.
Vi ser den lögnen i Första Mosebokens tredje kapitel, när ormen ifrågasätter Eva och frågar om Gud verkligen hade sagt att man inte fick äta av något träd i trädgården. Det var en lögn. Gud hade inte sagt så. Det var bara ett träd som de inte fick äta av.
Det var en lögn som dels underminerade Guds ord, men också målade en felaktig bild av vem Gud är. Djävulen ville att Eva skulle tänka att Gud inte vad god eller generös. Att han hade skapat ett paradis som människan inte fick njuta av.
Det är en lögn som djävulen fortsätter att propagera. Att Gud inte är god och generös utan hård och kall och snål. Att han bara tar emot sådana som är välordnade och inte har kraschat sina liv.
Men det är en lögn! Jesus är inte en motvillig frälsare, han står och ropar till var och en som vill komma. Frälsningen är redan fullbordad, bordet är dukat och festen är redo. Vem du än är; vilken skam du än går och bär så får du lägga den vid hans kors och ta emot all den välsignelse han ger.
2. Världen
Den andra fienden är världen, det vill säga, hela den mänsklighet som inte vill ha med Gud att göra och som vill motarbeta din vandring med honom. Här är det viktigt att se att det är en konflikt mellan två gemenskaper, två kyrkor. Världen vill isolera dig från andra kristna och dra dig in i sin gemenskap och få dig att dela världens värderingar.
Här kommer vi tillbaka till det vi såg tidigare att när Gud kallar, kallar han dig in i gemenskap och fest.
Det finns en kort episod i CS Lewis bok ”Häxan och lejonet”, där vintern börjar gå över. Hela landet har legat under en ständig vinter eftersom det härskar en ond häxa som har förtrollat landet. Ständig vinter och aldrig jul. Men så börjar det talas om att Aslan har kommit, och direkt kan man se små tecken på att vintern börjar gå över. Häxan blir rasande och ger sig iväg för att försöka besegra sin fiende. Och när hon kör i sin släde i full fart får hon plötsligt syn på en glad liten grupp som har samlats runt ett bord där det stod maträtter som liknade ett julbord. Det gjorde häxan ännu mer rasande.
När Aslan kommer blir det fest. Så frågan blir vilken fest du ska vara med i. Den fest som pågår i världen och som lämnar dig otillfredsställd och ensam eller den fest som Gud kallar dig till, som för dig in i gemenskap med hans församling?
3. Köttet
Den tredje fienden är köttet, det vill säga, den gamla natur som fortfarande finns inom dig och som inte vill ha med Gud att göra. Det är kanske den svåraste fienden eftersom du måste kämpa mot den hela tiden.
Den tar sig olika former, beroende på hur ditt känslotillstånd ser ut. Å ena sidan vill köttet övertyga dig att allt är bra, att du är god och hygglig person som inte är sämre än någon annan och som klarar sig bra på egen hand. Du behöver inte Gud, och älskar honom absolut inte. Å andra sidan vill köttet trycka ner dig och säga att du är totalt usel och att det inte finns något hopp för en sådan som du. Att du måste hålla dig borta från både Gud och hans församling.
Kom då ihåg vad den kanaaneiska kvinnan visste. Hon visste, å ena sidan, att hon inte var värdig att komma till Jesus och få hans hjälp. Hon visste att hon var en syndare. Samtidigt visste hon att han är en god frälsare som inte är sänd till duktiga människor utan till de som kommer till honom i förkrosselse. Hon visste att Gud är ständigt utflödande i godhet och generositet och att han inte bara kan utan också vill förbarma sig över en sådan som hon.
AVSLUTNING
Så, älskade vän: Gud dukar sitt bord för dig. Det finns mer nåd i Kristus än det finns synd i dig. Hans blod är tillräckligt. Du kan komma till honom och bli ren. Hos honom finns kärlek och nåd som inte bara välkomnar dig in i gemenskap med honom utan också förvandlar ditt hjärta till att se hur förunderlig och fantastisk han är.
0 kommentarer