”Håll hårt, pappa.” Jag har fått berättat för mig att min fru var rädd för mycket som litet barn. Och när hon kände rädslan komma brukade hon säga några av de vackraste ord ett barn kan säga. ”Håll hårt, pappa.” Bara tre ord och ändå en värld av innebörder. Tre ord som berättar att om min pappa är med så klarar jag mig genom vilken fara som helst.
Man kan lätt se den 23:e psalmens fjärde vers som psalmens höjdpunkt. Allt som kommit innan leder fram till den och allt som kommer efter förklarar den. I den hebreiska texten är också orden ”för du är med mig” psalmens exakta centrum, vilket också stämmer med det hebreiska tänkesättet att sätta huvudpoängen i mitten.
Troligtvis är den fjärde versen den bästa förklaringen till varför psalmen är och har varit så älskad. Charles Spurgeon säger om denna vers att ”denna obeskrivligt vackra vers har sjungits på många dödsbäddar och har hjälpt att göra den mörka dalen ljus.” (”This unspeakably delightful verse has been sung on many a dying bed and has helped to make the dark valley bright.”)
Jag delar upp predikan i tre punkter. Först ska vi titta på vart den gode herden leder. Sedan ska vi titta på hur han leder och till sist varför vi inte behöver frukta.
I. VART HAN LEDER
Vi har sett att den som tillhör den gode herden inte saknar någonting. Vi har sett hans fullkomliga omsorg i hur han förser oss med allt vi behöver och letar rätt på oss när vi gått vilse och leder oss på rättfärdighetens vägar för sitt namns skull.
Därför, när vi läser versen i sitt sammanhang, kan det komma som en överraskning att psalmen nu talar om dödsskuggans dal. För det innebär att när vi följer den gode herden på rätta vägar för hans namns skull så kommer dessa rätta vägar att gå genom dödsskuggans dal. Om vi finner att vi vandrar i dödsskuggans dal är det för att den gode herden lett oss dit. Det betyder alltså inte att vi har lämnat de rätta vägarna, nej, det här är hur den gode herden leder.
Men låt oss fundera på vad det här uttrycket, ”dödsskuggans dal”, betyder. Ordet ”dal” är lätt att förstå, men det ord som är översatt till ”dödsskugga” skulle kunna betyda ”det svartaste mörker” – det är så det används två gånger i Job 24:17. På det sättet är det en bild på det största av lidande som en människa går igenom.
Samtidigt används ordet på ett annat sätt, också i Jobs bok.
20Min tid är kort.
Job 10:20–22 (SFB-15)
Låt mig vara, lämna mig i fred
så att jag får en stund av glädje
21 innan jag går bort för att aldrig komma tillbaka,
till mörkrets och dödsskuggans land,
22 till ett land med dunkel som djupaste natt,
till dödsskugga och förvirring
där ljuset är som djupaste natt
Här är det tydligt att det djupaste mörkret är en bild på en plats dit man går för att aldrig komma tillbaka. Det är en bild på döden, som beskrivs som en resa bort från ljus och glädje till mörker och förvirring.
Vi har alltså två innebörder och båda dessa innebörder får plats i psalmens budskap. Lidandets dal och dödens dal. Låt oss fundera lite närmare på vad det innebär.
1. Lidandets dal
Rättfärdighetens väg under den gode herdens ledning leder till lidandets dal. Alla kristna går igenom lidande. Vägen till det himmelska paradiset; till evigt ljus och glädje, är inte bara kantad av lidande – den går genom lidande som är det mörkaste mörker. De flesta av oss vet vad det handlar om. Sorg och saknad. Besvikelser. Hugg och slag, både bokstavligt och med ord. Sjukdom och förlust.
När John Bunyan beskriver dödsskuggans dal i Kristens resa skriver han,
Genom den måste Kristen vandra eftersom vägen till den Himmelska Staden gick rakt igenom den. Denna dal är ett mycket ödsligt ställe. Profeten Jeremia beskriver den så här: »Öknen, det öde och oländiga landet, torkans och dödsskuggans land, det land där ingen (utom en kristen) färdas och där ingen människa bor.« Här råkade Kristen ännu värre ut än i striden med Apollyon.
//Now this valley was a very solitary place, and as the prophet Jeremiah described it, ”a wilderness, a land of deserts, and of pits, a land of drought, and of the shadow of death, a land that no man (but a Christian) passed through, and where no one lived. Now here Christian was to be afflicted more than in his fight with Apollyon.
När han sedan beskriver vägen talar han om en smal, ringlande stig som på ena sidan har en avgrund som leder till döden och på andra sidan ett farligt träsk där man drunknar om ingen drar upp en. Stigen var mörk så att när han lyfte foten visste han inte var han skulle sätta ner den igen. Mitt i dalen passerade stigen ingången till Helvetets avgrund där rök och eld strömmade ut och hela tiden hörde han jämrande röster och ett vilt rusande så att han trodde att han skulle bli nedtrampad. Dessutom fanns det onda andar som viskade grova hädelser i hans öra till en sådan grad att Kristen inte längre kunde skilja mellan deras och sin egen röst. Det är en plats av tröstlös förtvivlan.
Tröstlös förtvivlan. Har du upplevt det? Bunyan överdriver inte när han beskriver denna plats. Profeten Jeremia sätter in dödsskuggans dal i exodusberättelsen, där han talar om hur Gud förde sitt folk ut ur slaveriet i Egypten och,
6[…] ledde oss i öknen,
Jeremia 2:6 (SFB-15)
det öde och oländiga landet,
torkans och dödsskuggans land,
landet där ingen färdas
och där ingen människa bor
Vägen till löfteslandet gick genom torkans och dödsskuggans land. Detsamma gäller oss. Om du inte har upplevt det än kommer du att uppleva det, troligtvis fler gånger än en. Men när du går igenom denna lidandets dal, påminn dig om tre saker.
För det första, att det är den gode herden som lett dig dit. Även om den är orsakad av din synd eller någon annan människas synd är det likväl inte möjligt för någon som tillhör honom att gå igenom varken lidandets dal eller dödens dal utan att det är en del i Faderns omsorgsfulla försyn. Den yttersta anledningen att du är där är att han har satt dig där. Den gode herden, Jesus Kristus, har gått samma väg och han står inte handfallen i ditt lidande och undrar hur du ska ta dig ur det.
För det andra: minns att för den som är förenad med Kristus finns varken straff eller fördömelse, eftersom hela straffet och all fördömelse lades på honom i ditt ställe. De förluster och sorger du erfar är inte Guds straff för något du har gjort. Det är sant att din synd kan och kommer att orsaka lidande i ditt liv. Men syndens straff och fördömelse finns inte kvar. Det innebär att allt lidande kommer från Guds faderliga hand som en fostran till tålamod, ödmjukhet, uthållighet och tro. Allt kommer att samverka till det bästa.
För det tredje: du behöver inte frukta. Och det ska vi återkomma till om en stund.
2. Dödens dal
Den andra innebörden i begreppet ”dödsskuggans dal” är att det är en bild för döden. Dödens dal. Och även om lidandet också ryms i dödsskuggans dal verkar det främst vara om själva döden som psalmen talar. Det skulle innebära att psalmen säger att den herde som tagit hand om mig hela mitt liv – som har gett mig allt jag behöver i varje stund jag behöver det – denne gode herde också är med mig när jag står inför döden.
En skugga
Dödens dal är förvisso en förödmjukelsens dal. Borta är människans storslagna kraft och skönhet. Döden kallas ibland för ”den sista fienden”, och den kan se skräckinjagande ut. Allt sedan Adam föll i synd har den varit mänsklighetens stora förbannelse, där den har ställt oss inför den oändliga avgrund mellan människa och Gud som orsakats av synden och för evigt och utan återvändo separerat oss från honom. Det är sannerligen något värt att frukta.
Och samtidigt kallar psalmisten den för en skugga. Bilden kunde inte vara bättre eftersom vi har en medlare, Jesus Kristus, som burit syndens fördömelse i vårt ställe och har besegrat döden. Denne medlare deklarerar för oss i Johannes 11:25 att,
25[…] ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör, 26 och den som lever och tror på mig ska aldrig någonsin dö.
Johannesevangeliet 11:25-26 (SFB-15)
Vidare säger han i Johannes 5:24,
24[…]Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han drabbas inte av domen utan har gått över från döden till livet.
Johannesevangeliet 5:24 (SFB-15)
Det straff; den dödens förbannelse som människan ådrog sig i paradiset, som skiljer syndaren, kropp och själ, för evigt från sin Skapare – denna förbannelse är upphävd av Jesus Kristus. Paulus säger i Andra Timotheosbrevet 1:10,
10[…] [Jesus] har gjort slut på döden och fört fram liv och odödlighet i ljuset genom evangeliet.
2 Timotheosbrevet 1:10 (SFB-15)
Han har gjort slut på döden. Han har fört fram liv och odödlighet i ljuset. Han gjorde det genom att under hela sitt liv vandra genom förödmjukelsens dal för att till sist träda in i dödsskuggans dal och bära det djupaste mörkret och den yttersta förbannelsen i sin egen kropp på korsets trä.
Också i Kristi liv ser vi hur hans lidande var ett verk av laglösa män (Apg 2:23), en serie fruktansvärda synder när de utlämnade honom inför Pilatus när denne hade tänkt att frige honom (Apg 3:13), och på samma gång var det efter Guds fastställda plan och beslut han blev utlämnad (Apg 2:23).
Han är vår gode herde. Han har vandrat genom den djupaste dödsskugga och burit den fulla vikten av syndens förbannelse i vårt ställe. Och hans lidande och död blir också ett exempel för oss i hur Gud leder sina barn. Att människor menar det för ont, men Gud menar det för gott (1 Mos 50:20). Människor menade verkligen ont när de korsfäste honom som inte visste av synd. Men Gud menade det för obeskrivligt gott när han som var syndfri bar synden i vårt ställe. Vårt lidande är inte ett försonande lidande. Men det kommer fortfarande att leda till något gott i Guds allvisa plan.
Så, än en gång: Kristus har gjort slut på döden. Han har fört fram liv och odödlighet i ljuset. Det innebär att den kroppsliga död genom vilken en kristen passerar må se ut som ett mörkt moln, men när vi går in i det finner vi att det bara är en skugga, en vindfläkt. Det är en kort sömn på eftermiddagen som leder in i ett land av glädje och ljus.
För den som inte har Kristus är döden en skugga som talar om en verklighet som är oändlig i sin omfattning och obeskrivlig i förtvivlan. Men hur annorlunda är det inte för den kristne när han kallas att gå in i dalen? Han kan gå in med frid i hjärtat och se genom dalen, in till den himmelska staden.
II. HUR HAN LEDER
Det leder oss till den andra punkten som handlar om hur han leder.
”Vandrar”
Det är en kortare punkt där jag bara vill fästa din uppmärksamhet på ett enda ord, nämligen ordet vandrar. Texten säger: ”även om jag vandrar i dödsskuggans dal”.
Det är ett oväntat uttryck eftersom själva bilden är förknippad med fruktan och förvirring och förtvivlan. Oavsett om vi uppfattar dödsskuggans dal som en plats av lidande eller en plats för död så är det en plats som präglas av just fruktan och förvirring och förtvivlan. Och den människa, eller det får, som är slagen av fruktan och förvirring och förtvivlan brukar inte vandra.
Föreställ dig att du är ute i skogen och plockar bär. Du promenerar på en liten stig och du ser dig om efter den färg på bären som du är ute efter. Solen sipprar genom barrträden här och där och du slår en mygga på armen. Plötsligt hör du ett starkt knak och det står en björn framför dig. Vad händer då? Ditt hjärta börjar slå hårdare, kroppen fylls med adrenalin, du får tunnelseende och du andas tyngre. Hela din kropp ställer in sig på att fly eller fäkta. Det enda du inte är inställd på är att promenera.
Ändå säger texten just ”vandra”. Jag minns en gång när jag var så rädd att jag trodde att bröstet skulle sprängas av hur hjärtat slog. Jag var kanske 10 år. Det var sent på kvällen – eller tidigt på natten – ganska långt ute i en skog. Plötsligt hörde jag ett rytande som inte liknade någonting jag någonsin tidigare hört. Det var kanske 50 meter bort och det lät helt vansinnigt. Jag vet fortfarande inte vad det var. Min bästa gissning idag är att det var två grävlingar som slogs. Men det var en mörk och skrovlig röst som skrek om och om igen. Man kunde höra grenar knäckas och det var tydligt att det var något som var starkt och som rörde sig snabbt.
Hade jag varit för mig själv skulle jag ha sprungit snabbt som vinden. Men det gjorde jag inte, för jag var inte själv. Min pappa var med, och det gjorde hela skillnaden.
Vad för sorts person vandrar genom det djupaste mörker? Bara den som vet att han inte behöver frukta det. Spurgeon säger,
”Ja, även om jag vandrar,” som om den troende inte ökade sin takt när döden kom, utan fortfarande lugnt vandrade med Gud. Att vandra talar om den stadiga framfarten hos en själ som känner sin väg, känner sitt mål, beslutat att följa stigen, känner sig helt trygg och därför är helt lugn och samlad.
”Yea, though I walk,” as if the believer did not quicken his pace when he came to die, but still calmly walked with God. To walk indicates the steady advance of a soul which knows its road, knows its end, resolves to follow the path, feels quite safe, and is therefore perfectly calm and composed.
Genom
Att psalmisten säger att han vandrar antyder också att han har ett mål och en riktning. Han är inte bara i dödsskuggans dal, han är också på väg genom den. Dalen må vara skräckinjagande, men höga klippor på båda sidor där rovdjur väntar på att kasta sig över dig. Det kan vara depression eller död eller tusen andra former av mörker som tränger sig på. Men du vet att inget av detta är slutmålet.
För Kristus var vägen genom förödmjukelse och lidande och död. Men sedan kom uppståndelsen och när vi sedan får se honom i Uppenbarelseboken bär han många kronor på sitt huvud (Upp 19:11). För vår del innebär det också att följa herden genom lidandet, men det är just det: genom. Vilken typ av dal du än befinner dig i, så finns det ett slut. På andra sidan väntar rättfärdighetens segerkrans för alla som tror. Lika säkert som du går in i dalen, lika säkert ska du komma ut ur den.
Så hur leder han oss? Han låter oss vandra med honom. Vi behöver inte springa, inte heller stannar vi paralyserade. Han för oss igenom också detta, till sin ära och till vårt bästa.
III. VARFÖR VI INTE BEHÖVER FRUKTA
Vi går till den tredje punkten. Varför behöver vi inte frukta dödsskuggans dal? ”För du är med mig.”
Nu är vi inte bara mitt i psalmens centrum, vi kommer också till en av psalmens tre bekännelser. Den första är ”mig ska inget fattas” i vers 1. Den andra är ”jag fruktar inget ont” i vers 4 och den tredje är ”jag ska bo i Herrens hus för alltid” i den sjätte versen.
Det är också värt att lägga märke till att vi hittills hela tiden har talat om herden i tredje person. Det är han som är min herde. Men nu vänder vi oss till honom direkt. Det är en stor stegring i intimitet.
Men låt oss nu förstå vad texten säger. Den talar om att jag inte fruktar något ont eftersom herden är med mig. Den säger alltså inte att jag inte fruktar eftersom farorna egentligen inte är några faror. Nej, den tonar inte ner allvaret och farorna i dödsskuggans dal. Tvärtom. Mörkret i dalen är verkligt mörker och ondskan vi möter är verklig, kanske till och med katastrofal, ondska. Den är värd att frukta.
Poängen är inte att dalen egentligen inte är farlig. Nej, poängen är den som är med oss. Anledningen att jag inte fruktar något ont ens i dödsskuggans dal handlar om vem herden är och var han är. Anledningen att psalmen är så vacker är att om jag verkligen stod ensam i dödsskuggans dal så skulle jag ha allt att frukta. Psalmen förnekar inte dalens mörker. Det är den sortens mörker som överväldigar oss och kastar oss i förtvivlan.
Psalmisten säger inte ”jag upplever inte något ont”, nej, han säger ”jag fruktar inte något ont”. Han vet att prövningar väntar och han vet att hans kött och blod kommer att känna dem. Han är inte fylld av önsketänkande och falskt mod som förnekar verkligheten. Han bedrar inte sig själv och låtsas som att det inte finns något att frukta i dalen. Nej, han är fullt medveten att den kommer att innebära smärta och sorg. Men i allt detta säger han: ”även när jag känner dem ska jag inte frukta dem. Jag vet att allt kommer att samverka till mitt bästa, varför skulle jag då frukta något ont i något som jag möter? Jag tillhör honom! Han är med mig! Jag kan säga med aposteln Paulus,
38För jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som ska komma, varken makter, 39 höjd eller djup eller något annat skapat ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.
Romarbrevet 8:38–39 (SFB-15)
Paulus hade själv upplevt hur många olika makter hade försökt skilja honom från Guds kärlek i Kristus. Han hade gått igenom många dalar. Men han visste att de inte kunde och därför behövde han inte heller frukta dem.
Hela psalmens budskap är att vi kan göra som min fru gjorde som liten flicka, om vi nu får växla metafor för ett ögonblick. Vi kan ta hans hand och säga ”håll hårt, pappa.” Och då är det inte bara en vacker välvilja vi håller hårt i utan orubblig allmakt. Vår gode herde har inte lämnat av oss att klara oss själva när livet är som svårast. Han har inte bara gått före oss och väntar på att vi ska hålla jämna steg med honom genom nattens mörker. Tidigare gick han framför, men nu går han tätt intill. Och det förändrar allt.
Hela psalmen kretsar kring just detta, att denne obeskrivlige herde går med oss som allra närmast i livets svåraste stunder. Det är fantastiskt att vi får ha Herren till vår herde – han som är allsmäktig och oändlig i godhet. Det är fantastiskt att han förser oss med allt vi behöver och går framför oss på de vägar vi ska vandra. Men till vår stora förundran är han som allra närmast när han leder oss genom lidande och död.
Det beror inte på att vi har förtjänat det. Det beror överhuvudtaget inte på någonting i oss, utan på vem han är. Han har förbundit sig till oss. Puritanen Thomas Goodwin gör en häpnadsväckande utläggning av texten i Johannes 14:3 där Kristus säger ”om jag nu går bort och bereder plats för er, så ska jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att ni ska vara där jag är.” Goodwin tar fasta på att Kristus talar som en nybliven make som först gör allting redo i sin faders hus och sedan kommer för att hämta sin brud. Och så säger han,
Det är som om han hade sagt: Sanningen är att jag inte kan leva utan dig; jag blir aldrig lugn förrän jag har dig där jag är, så att vi aldrig skiljs åt igen; det är orsaken. Himlen skall inte hålla mig, inte min Faders sällskap, om jag inte har dig med mig; mitt hjärta är så fäst vid dig; och om jag har någon härlighet, skall du få del av den.
Goodwin, The Heart of Christ (Edinburgh: Banner of Truth, 2011), 16
//It is as if he had said, The truth is, I cannot live without you, I shall never be quiet till I have you where I am, that so we may never part again; that is the reason of it. Heaven shall not hold me, nor my Father’s company, if I have not you with me, my heart is so set upon you; and if I have any glory, you shall have part of it.
Det är så starka ord att man nästan kan undra om man får säga så om Kristus. Men han säger själv något liknande i sin bön till Fadern i Joh 17:24 där han säger att hans vilja är att de ska vara där han är. Goodwin fortsätter att förklara genom att säga att det är som att Kristus säger att Fadern har satt hans hjärta så till dem och beslutat att de ska förenas med Kristus och därför måste han få vara tillsammans med dem likafullt som han måste vara tillsammans med Fadern.
AVSLUTNING
Kära vän – vad du än gjort. Vad du än går igenom nu eller kommer att gå igenom i framtiden. Om du är förenad med Kristus kommer han inte att lämna dig eller överge dig. På samma sätt som han vill vara med Fadern vill han vara med dig. Ingenting kan skilja honom från dig. I hans hand kommer allt ditt lidande att vändas till godo. Därför behöver du inte frukta.
0 kommentarer