Om du är en kristen – hur ser Gud på dig? Ser han på dig med glädje och välbehag? Eller ser han på dig med smärta och sorg fast han accepterar dig ändå eftersom du har fått dina synder förlåtna på grund av Kristus? Eller ser han på dig med vrede? Vad är din position inför honom?
Frågan behöver kanske preciseras. När jag säger ”om du är en kristen” menar jag förstås ”om du är en sann kristen, en pånyttfödd kristen, om du är en person som är en ny skapelse i Kristus”. Nya testamentet lär oss att göra en distinktion mellan de som bara kallar sig kristna men lever sina liv som om Gud inte finns och de som verkligen fått sina hjärtan förvandlade och har en längtan att få leva till Guds ära och lära känna honom mer och mer. Så: om du är en sann kristen, hur ser Gud på dig?
Kanske tänker du att det finns en sorts hierarki bland kristna. Att det finns de som Gud verkligen älskar med glädje – världskända pastorer och predikanter och andliga giganter som ber flera timmar om dagen. Och så finns det sådana som du, som har sårat dig själv och andra och som bara är nöjd om du slipper evigt straff – till sådana som Gud säger, ”du kan sitta där borta i hörnet”.
I vår församling predikar vi bibelutläggande. Det innebär att vi går igenom texten vers för vers, för att predikans budskap ska återspegla det Gud verkligen säger till oss i Bibeln. Det innebär att vi ofta talar om människans synd. Dessutom vill vi vara noga med att predika evangeliet, de goda nyheterna om hur Gud frälser oss, vilket bland annat innebär att vi måste förstå att vi är syndare som är hopplöst förlorade i evighet om inte någon kommer till vår räddning. Det är en otroligt viktig insikt. Om du inte förstår att du är en syndare i förtvivlat behov av en frälsare så kan du inte ta emot den frälsning som han ger.
Men det finns också en risk att insikten att du är en syndare blir alltför dominant och du missförstår hur Gud faktiskt ser på den som tagit emot Kristus som sin herre och frälsare. Vi kan läsa texter som Jesaja 64:6, att all vår rättfärdighet är som en fläckad dräkt – vilket är sant i meningen att våra egna gärningar, till och med de bästa gärningar vi gör, är hopplöst otillräckliga för att förtjäna frälsning. Att vår egen rättfärdighet blir ett hinder för oss, när frälsningen bara är något som kan tas emot som en gåva. Men det är inte en text som talar om hur Gud ser på oss som förklarats rättfärdiga i Kristus.
För oss finns det andra texter som talar om hur Gud ser på oss. Var och en av oss. Det finns ingen kristen hierarki i meningen att Gud älskar vissa med större glädje än andra, eftersom alla – alla – som tillhör honom har kommit inte på grund av sina egna gärningar utan på grund av Kristus. Vem du än är och vad du än har gjort. Eller vad någon annan har gjort mot dig. Vilka dåraktiga beslut du än har fattat. Gud ser på dig på samma sätt som han ser på alla andra kristna.
Så hur ser Gud på oss som är kristna? ”Du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över.”
Kung David, som har skrivit psalmen, fortsätter alltså i samma bild som vi började titta på i förra veckan. I psalmens fyra första verser använder han bilden av en herde tillsammans med en flock får och på det sättet har han talat om Guds kärleksfulla omsorg och beskydd, också i livets mörkaste delar. Men i den femte versen byter han bild – han rör sig från herden och fåren till bilden av ett gästabud, en fest, där han talar om Gud som festens värd och sig själv som festens hedersgäst. Nu handlar bilden inte så mycket om omsorg och beskydd som den handlar om hur Gud överöser oss med betygelser om hans största glädje och generositet.
Låt oss titta närmare på det. Psalmisten säger två saker och det blir mina två predikopunkter: huvudet som smörjs och bägaren som överflödar.
I. HUVUDET SOM SMÖRJS
Texten säger: ”Du smörjer mitt huvud med olja”. Det låter som något fint och viktigt, men vad betyder det?
Praktiken att smörja
Till att börja med knyter det an till en oerhört stark värdering i de flesta kulturer utom den västerländska. Det var en stark värdering på kung Davids tid och det var en stark värdering på Jesu tid, tusen år senare, och det är fortfarande en stark värdering än idag. Det handlar om gästfrihet. Om en person var ärad och berömd i den här kulturen så handlade det inte så mycket om hur mycket ägodelar han hade utan om hur han behandlade sina gäster. Man blev berömd, inte för pengar och ägodelar, utan för sin generositet och gästfrihet. Berättelserna kunde gå i generationer om hur man blivit bjuden till en viss persons hus och den heder, eller brist på heder, som man blivit visad där.
Det är svårt för en västerlänning att förstå. I vår kultur har vi nästan vänt på det helt och hållet. Dels är vi den mest individualistiska kulturen genom hela historien där vi kan bo i många år bredvid varandra utan att besöka varandras hem. Och dels, när vi väl besöker varandra, så kan det nästan anses ofint av en gäst att inte hjälpa till med dukning och diskning. Man kan fundera på om det är bra eller dåligt, men poängen just nu är i alla fall att det inte kommer naturligt för oss att förstå den här kulturella anspelningen på att hedra sin gäst – att en värd har en verktygslåda att använda för att kommunicera hur glad han är att få vara värd för denna gäst och hur mycket denna gäst betyder för honom.
En av de saker som värden gjorde för att hedra sina gäster, höjdpunkten av praktiker som välkomstkyssar och fottvätt, var att smörja gästen med parfym. Man blandade dofter i olja eller i någon sorts balsam och så var det den mest framstående tjänarens ära att få smörja in denna olja på gästen. Mycket olja!
Det var den lägsta tjänarens jobb att tvätta gästernas fötter. Men det var den högsta tjänarens ära att smörja gästen med olja. Och ibland, när husets herre ville göra en alldeles särskild hedersbetygelse över en hedersgäst, tog han själv oljan och smorde på gästen. Det ansågs vara den högsta hedersbetygelsen man kunde ge. Och förstås, att få.
Det påminner oss om händelsen som berättas i Lukasevangeliets sjunde kapitel, när Jesus är gäst hos en farisé vid namn Simon. Och då kom det in en kvinna som alla visste var en så kallad ”synderska”. Hon hade med sig en flaska med olja och hon ställde sig vid hans fötter och grät så att tårarna vätte hans fötter som hon sedan torkade med sitt hår. Sedan kysste hon dem och smorde dem med olja.
Det fick farisén att tänka illa om både Jesus och kvinnan. Men Jesus berättade en liknelse och sedan påpekade han att Simon inte hade gett honom något vatten till sina fötter, inte hade gett honom någon hälsningskyss och inte smort hans huvud med olja, medan hon visat sin kärlek till Jesus på alla de här sätten.
Som västerlänningar känner vi inte chocken eftersom vi inte är vana vid de kulturella koderna. Men det är en chockerande händelse – både den självrättfärdige fariséns snålhet och synderskans stora kärlek.
Om vi då återvänder till vår text kan vi kanske förstå något av hur chockerande den är. Psalmisten David fortsätter sitt personliga tilltal direkt till Gud och kallar honom ”du”. ”Du smörjer mitt huvud med olja.”* Det är inte en himmelsk tjänare som gör det. Det är universums skapare och Herre som själv tar oljan och säger ”dig vill jag ge den högsta hedersbetygelse och kärleksförklaring, här, inför hela världen. Du är min hedersgäst.”
Bibeln ger andra bilder också som beskriver andra aspekter av vad det innebär att tillhöra honom, där kanske bilden av att vara hans barn är den högsta. Men här lyfter psalmen fram den glädje och heder som karaktäriserar förhållandet mellan Gud och de som tillhör honom. Den pressar språket; den använder bilden av den starkaste hedersbevisning som fanns och säger: ”så ser Gud på mig.” Med en sådan glädje och en sådan välvilja.
Eller som Gud säger genom profeten Jesaja, ”som en brudgum jublar över sin brud, så ska din Gud jubla över dig” (Jes 62:5).
Är det så du förstår att Gud ser på dig som är kristen?
Två tankar samtidigt
Som kristna behöver vi kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Å en sidan är det helt nödvändigt för oss att förstå att vi är förlorade i oss själva. Att vi, utan Gud, är vad Paulus kallar ”vredens barn”, och utan hopp, på väg mot ”förakt och evig skam”, som Daniel 12:2 säger. Att, om inte Kristus burit straffet i vårt ställe så kommer vi att bindas och kastas ut i mörkret utanför där man ska gråta och skära tänder. Det är den ena tanken.
Å andra sidan, och detta är lika sant och lika verkligt – om du är en kristen, om Kristus har burit straffet i ditt ställe, så finns ingen fördömelse kvar för dig. Det betyder inte att du är i någon sorts ingenmansland, en sorts neutral zon, nej – det innebär att Gud ser på dig med en glädje som är större än några mänskliga kategorier kan beskriva.
Båda dessa tankar är sanna och vi måste kunna hålla ordning på båda så att vi inte driver dem mot varandra eftersom det vore förödande. Låt insikten att du är en syndare hjälpa dig att se rikedomen i hans nåd. Och låt insikten att du är så älskad leda dig in i en glädjefylld tacksamhet, frihet och tjänst för honom. Du smörjer mitt huvud med olja!
Den enda värdiga gästen
Men hur kommer det sig? Hur kan vi gå mellan så starka kontraster? Å ena sidan syndare i oss själva som inte förtjänar något annat än omedelbar och evig fördömelse och å andra sidan gäster på Guds fest som han vill visa sin största heder och glädje?
Jag hoppas att du vet svaret. Svaret är att det finns bara en person som verkligen är värd att vara hedersgäst på Faderns fest. Det finns en person som är utan synd och som besegrat alla Guds fiender. Det är till hans ära som Fadern ger en himmelsk fest. Och det är hans huvud som Fadern smörjer för att visa sin glädje. Hör vad Psalm 45 säger,
7Gud, din tron består i evigheters evighet,
Psaltaren 45:7–9 (SFB-15)
ditt rikes spira är rättens spira.
8 Du älskar rättfärdighet och hatar orättfärdighet.
Därför, Gud, har din Gud smort dig
med glädjens olja mer än dina medbröder.
9 Av myrra, aloe och kassia doftar alla dina kläder,
från elfenbenspalats gläder dig strängars klang.
Det handlar om Jesus Kristus, som aposteln Petrus säger att Gud smörjde med den helige Ande, som är den enda som kan vara festens hedrade gäst. Men vi blir också inbjudna för att vi är hans vänner, och genom tron på honom har vi förenats med honom så att allt hans också är vårt. Vi tillhör honom. Han har burit fördömelsen i vårt ställe och betalat vår skuld. Och därför bjuds vi, som Höga visan 5:1 säger, att äta och dricka och berusa oss av kärlek.
II. BÄGAREN SOM ÖVERFLÖDAR
Det leder oss till den andra punkten, om bägaren som överflödar.
Den överflödande bägaren är ytterligare en symbolisk handling som en värd hade i sin verktygslåda för att hedra sin gäst. Att sätta en bägare i gästens hand och fylla den tills det rinner över är en bild på att man vill överösa personen med generositet och välsignelser.
Vad ordet representerar
Men det är också ett uttryck som har en tydlig dubbelhet eftersom ordet ”bägare” på den här tiden var ett vanligt uttryck för livets omständigheter. Man kunde tala om ”glädjens bägare” eller ”sorgens bägare”. När kung David i den 11:e psalmen talar om att de onda ska få sitt straff, säger han,
6Han ska låta glödande kol och svavel
Psaltaren 11:6 (SFB-15)
regna över de gudlösa,
en glödhet vind är bägaren de får dricka,
Eller när han ska tala om sina egna välsignelser säger han i den 16:e psalmen, ”Herren är min lott och min bägare” (Ps 16:5).
Så när han säger att Gud låter hans bägare flöda över är det ett sätt att tala om hur Gud tar hand om honom i livets alla omständigheter. Det är en kraftfull bild på Guds omsorg och den generositet han visar alla som tillhör honom. Det är inte en begränsad generositet vi får ta emot utan en överflödande. Den tar aldrig slut; den fortsätter att skölja över oss eftersom Gud är en oändlig källa, ur vilken allt gott flödar.
Man skulle kunna, och jag tror det är textens poäng, att förstå den överflödande bägaren både som temporala välsignelser och andliga välsignelser. Både fysiska välsignelser som Gud ger i våra fysiska liv och andliga välsignelser för all evighet.
Jag tror det vore att missförstå texten att säga att det bara är det ena eller det andra, eftersom ordet bägare tydligt används i båda dessa bemärkelser. Vad psalmisten säger i vår text är att Gud inte bara visar oss den största heder och glädje i att han själv smörjer vårt huvud med olja, nej, han visar oss också den största generositet och välvilja i att han låter vår bägare flöda över, både temporalt och andligt. Så låt oss fundera lite på de här två kategorierna.
1. Temporala välsignelser
För det första: Gud låter vår bägare flöda över i meningen att han välsignar oss temporalt, fysiskt.
Det kan vara en provocerande tanke. Hur stämmer den överens med allt lidande jag har upplevt och kanske upplever just nu? Hur stämmer den med sjukdom och brist? Hur stämmer den med all den synd som andra har begått mot mig?
Förnöjsamhet
Det knyter an till något som jag talade om när vi tittade på den andra delen i den första versen i den 23:e psalmen, orden ”mig ska inget fattas”. Där såg vi att det inte betyder att vi alltid kommer att njuta av materiellt överflöd, inte heller betyder det att vi aldrig kommer att behöva gå igenom lidande. Nej, istället är det den lyckliga och ödmjuka insikten att även om jag går igenom lidande och oavsett om jag lever i materiell brist eller överflöd så vet jag att min himmelske Fader inte kommer att hålla tillbaka någon välsignelse för mitt bästa.
Vi talar alltså om att se på livet med förnöjsamhetens ögon. Förnöjsamheten är vissheten att om jag inte har något, oavsett hur gärna jag vill ha det, så är det bättre för mig just nu att inte ha det. Det är vissheten att Gud ger bara det som är bäst för mig och han gör det i rätt tid. Eller som John Newton uttryckte det: ”allt som Gud sänder i vår väg är nödvändigt; inget kan vara nödvändigt som han undanhåller.” (Everything is necessary that God sends our way; nothing can be necessary that he withholds.)
Väldigt mycket av våra besvikelser och våra frustrationer kommer ur att vi fäst vårt hjärta vid något som vi inte har i stället för det vi har. Vi är missnöjda och frustrerade och det stjäl vår glädje och får oss att klaga på Guds omsorg om oss. Vi vill ha vad vi inte har. Det behöver inte vara dåliga saker vi längtar efter. Det kan vara en livskamrat. Det kan vara att få barn. Eller ett jobb. Eller bättre hälsa. Allt detta är goda saker, men när de överskuggar glädjen för vad vi har så har de stulit vårt hjärta på ett ohälsosamt sätt. För när vi väl fått det där vi längtade efter så flyttar vi gränsen. Den lägenhet som för ett år sedan var ett sådant bönesvar känns plötsligt outhärdligt sliten och trång. Livskamraten jag längtade efter visade sig vara en syndare. Och jobbet är frustrerande.
Sju män på Edgewater Beach Hotel
1923 samlades sju av världens rikaste och mäktigaste män på Edgewater Beach Hotel i Chicago. Tillsammans ägde de mer pengar än vad som fanns i hela USA:s statskassa. De var ofattbart framgångsrika och dominerade sina respektive områden på ett sätt som jag inte tror någonsin kommer att kunna upprepas. Det lär ha varit ett möte som både firade deras framgångar och ett samtal om hur de kunde befästa sina världsdominerande positioner. Det var sex amerikaner och en svensk, Ivar Kreuger.
Av dessa sju var det tre som dog helt utblottade, varav en blev utsläppt från fängelset så att han fick dö hemma. En avslutade sitt liv på mentalsjukhus efter ett nervöst sammanbrott. De andra tre, inklusive Ivar Kreuger, begick självmord.
Poängen med denna tragiska berättelse är att om vi inte lär oss förnöjsamhet kommer vi att förlora oss själva i jakten på det vi inte har.
Om vi inte lär oss förnöjsamhet kommer vi att förlora oss själva i jakten på det vi inte har
Istället bör vi mäta oss mot Guds ord och se att om vi fick vad vi förtjänade skulle vi ropa till bergen att falla över oss och gömma oss från honom som sitter på tronen, för vem kan bestå? (Upp 6:16) I ljuset av den insikten finner vi anledning att tacka Gud för allt det goda vi njuter – att varje timme vi lever, varje slag hjärtat slår, maten jag äter, kläderna på min kropp, min vila på natten och min frid på dagen, solens strålar och vänners sällskap – allt detta är ett uttryck för Guds godhet och nåd och skäl till att ropa att min bägare flödar över.
Vänner, förnöjsamhet är hemligheten till den kristna glädjen. Att förtrösta på att Gud har omsorg om mig oavsett omständigheter. Den som äger förnöjsamheten lever i en ständig fest. För vi vet att inget kan hända oss i det här livet som inte är reglerat av Guds ofelbara vishet.
2. Andliga välsignelser
Allt detta blir ännu tydligare när vi tittar på den andliga aspekten av bägaren som överflödar.
Den som genom tron är förenad med Kristus har en bägare som flödar över till en sådan grad att vi inte kan föreställa oss. Aposteln Paulus säger i Efesierbrevet 1:3,
3Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Far, som i Kristus har välsignat oss med all andlig välsignelse i himlen!
Efesierbrevet 1:3 (SFB-15)
All andlig välsignelse! I Kristus finns kraft för min svaghet, vishet för min dåraktighet, förlåtelse för min synd och tröst för min sorg. När andra människor räknar upp sina bedrövelser räknar den ödmjuke kristne upp sina välsignelser:
2Lova Herren, min själ,
Psaltaren 103:2–5 (SFB-15)
och glöm inte allt gott han gör –
3 han förlåter dig alla dina synder
och botar alla dina sjukdomar,
4 han friköper ditt liv från graven
och kröner dig med nåd och barmhärtighet,
5 han mättar ditt begär med sitt goda
så att du blir ung på nytt som en örn
I oss själva har vi ingenting, men i Kristus har vi en fullbordad frälsning – all nåd vi behöver och all härlighet vi kan njuta. Paulus säger att i Kristus är allt ert (1 Kor 3:22). Fadern är er Fader. Sonen är er bror. Anden är er tröstare. Guds folk är dina bröder och systrar och himlen är ditt hem.
Gud Fadern är din Fader. Hans kraft är oändlig och hans vishet ofelbar. Därför är hans godhet och omsorg fullkomlig och hans trofasthet evig. Han är inte bara din skapare utan också den som bevarar dig och välsignar dig. Han är din Fader och din vän.
Sonen är din broder som gav sitt eget liv för din frälsnings skull. Han var fattig och hemlös, han var hungrig, törstig och utmattad, föraktad, slagen, sårad, dödad och uppstånden – allt för din skull och för ditt goda. Han är din befriare, din återlösare, din vän och din broder.
Anden är din tröstare, sänd från Fadern och Sonen för att ta sin boning i dig. Han är den som föder dig på nytt och ger dig andligt liv. Han undervisar dig, ber för dig, tillrättavisar dig, tröstar dig och upprättar dig. Han leder dig och helgar dig, han rannsakar ditt hjärta och ger dig ny kraft, mognad och växt.
Kära vänner, låt oss begrunda hur denne treenige Gud låter sina välsignelser flöda över oss. Den förlåtelse han ger är fri och fullkomlig. Han förlåter våra synder och renar oss från all orättfärdighet.
I evangeliet har vi liv för de döda, ljus för de blinda, befrielse för de fångna, mat för de hungriga, vatten för de törstiga, rikedom för de fattiga, rättfärdighetens kläder för de nakna, vila för de trötta, kraft för de svaga, vägledning för de okunniga, frid för de plågade och tröst för de sorgsna. Här finner vi övertygelse om synd, själens förvandling och omvändelse. Här har vi frid i själen och frihet från fördömelsens bojor. Här får vi adopteras in i Guds familj och försonas med vår himmelske Fader. Vi får förenas med Kristus som är livets furste och välsignas med vishet och kunskap, rättfärdighet och sanning, med hjälp, tröst och trygghet, med mod och tålamod, med förnöjsamhet och ödmjukhet, med mildhet och kärlek. Här finns tro och hopp och glädje i evigt överflöd.
Vi blir gjorda till nya skapelser, Guds barn, Kristi bröder, Guds hus, medarvingar med Kristus, medborgare i hans rike och medlemmar i hans hushåll. Vi är ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap och segrare över synden, Satan och världen. Vi har fått befrielse från all förbannelse, uppståndelse från de döda och tillträde till Fadern, både nu och i all härlig och salig evighet.
AVSLUTNING
Allt detta är en verklighet för varje kristen. Varje ord i denna långa uppräkning är fullt av innebörder och skulle kunna vara en predikan, var för sig. Det är en välsignelsens bägare som flödar över. Så låt oss ta för vana att se det och låta den kunskapen forma oss och ödmjuka oss och bygga en tacksamhet som längtar efter att gensvara på all hans godhet. Han smörjer vårt huvud med olja och visar oss den största heder och glädje. Och han låter vår bägare överflöda, varje dag i vårt liv.
0 kommentarer