Guido De Brès var en vallonsk pastor och reformator. Han föddes 1522 i Nederländerna och blev en kristen någon gång mellan 18 och 25. Under sitt kristna liv behövde han flytta runt i Europa på grund av risken för förföljelse från den romerska kyrkan. När Filip II blev kung av Spanien 1556 ville han krossa den protestantiska kyrkan och inledde en omfattande förföljelse. Många av Guido De Brès bröder och systrar i olika församlingar dödades. 1559 gifte han sig med Katarina Ramon och 1561 publicerade han den Nederländska (eller belgiska) trosbekännelsen.
Det finns många intressanta detaljer om hans liv, men så småningom blev han infångad och den 31 maj 1567, vid 47 års ålder, blev han hängd. Då hade han och Katarina varit gifta i sju år och de hade fyra eller fem små barn. Vid det laget hade han levt på flykt i 20 år. När han satt i fängelset skrev han ett brev till sin fru:
När vi gifte oss visste vi att vi kanske inte skulle få många år tillsammans och i sin nåd har Herren gett oss sju. Om han hade velat att vi skulle få leva längre tillsammans hade han lätt kunnat göra det så. Men sådant var inte hans behag. Låt hans goda vilja ske.
//We knew when we married that we might not have many years together, and the Lord has graciously given us seven. If the Lord had wished us to live together longer, he could easily have cause it to be so. But such was not his pleasure. Let his good will be done.
Han visste att det inte var av en slump som han föll i händerna på sina fiender, utan genom Guds goda försyn. Han visste att hans liv inte var hans eget och att han hade kallats till trofasthet och uthållighet. Hans brev fortsätter,
All these considerations have made my heart glad and peaceful, and I pray you, my dear and faithful companion, to be glad with me, and to thank the good God for what he is going, for he does nothing but what is altogether good and right … I pray you then to be comforted in the Lord, to commit yourself and your affairs to him, he is the husband of the widow and the father of the fatherless, and he will never leave you nor forsake you.
Alla dessa överväganden har gjort mitt hjärta glatt och fridfullt, och jag ber dig, min kära och trogna följeslagare, att glädjas med mig och tacka vår gode Gud för vad han gör, för han gör inget annat än vad som är helt och hållet gott och rätt. […] Jag ber dig därför att finna tröst i Herren, att överlämna dig själv och dina angelägenheter till honom, han är änkans make och den faderlöses far, och han kommer aldrig att lämna dig eller överge dig.
Vad var det som gjorde att han fortsatte att kämpa för det han såg var rätt? Varför lade han sig inte bara ner och gav upp? Varför riskerade han sitt liv, varför uppoffrade han möjligheten att njuta av bekvämlighet och människors beundran, varför ställde han sig i en situation där han var marginaliserad och hatad och förföljd?
Eller de förföljda och marginaliserade kristna på Uppenbarelsebokens tid – varför fortsatte de i trofasthet, fast hela världen var emot dem? Vad var det de hade som var så värdefullt att de med glädje uppoffrade allt annat?
Det är förstås en stor fråga som kan besvaras på många sätt. Framförallt hade de smakat härlighetens hopp i Jesus Kristus. Men för att fortsätta att kämpa mot världen behöver man två övertygelser: dels att Gud i Kristus har besegrat världen, det vill säga, att även om man inte kan vinna alla så kan man vinna någon. Dels att döden genom Kristus inte är slutet, nej, att döden bara är en dörr som leder till ett ännu större liv.
Det är två övertygelser som jag vill förmedla till dig idag genom den här texten. Det finns mening med att fortsätta kämpa och livet i Kristus är oändligt mycket större än det liv som tar slut när vår kropp brutits ner i den här världen.
Det är förstås en svår text vi har framför oss. Den är så svår att den har gett upphov till tre eller fyra olika tolkningstraditioner, vilket i sin tur innebär väldigt olika idéer om vad som händer just nu i världen och vad vi kan förvänta oss inför framtiden. Jag skulle tro att alla dessa tolkningstraditioner finns representerade hos er som lyssnar och jag ska erkänna att jag verkligen inte tycker om att argumentera för varför vissa av er har fel. Men, dels måste jag förklara texten så bra jag kan och då måste jag välja en av de här vägarna, vilket innebär att jag måste välja bort de andra. Och dels har den tradition jag tror gör bäst rättvisa åt texten den andra fördelen att den inte bygger någon teologi på en text som är svår att förstå i Uppenbarelseboken. Vilket innebär att även om du håller till en annan tradition så hoppas jag att du kan se att det jag kommer att säga är bibliskt, även om du inte håller med om att det är vad just den här texten säger.
Det var en lång inledning och vi har mycket att arbeta oss igenom. Jag delar upp predikan i sex punkter: först vill jag säga något om de fyra sätten att förstå millenniet, eller tusenårsriket. Sedan (2) vill jag ställa frågan: när äger millenniet rum? Därefter (3) ska vi fundera på innebörden av att Satan binds i tusen år. I den fjärde (4) punkten stället vi frågan: vilka är det som regerar med Kristus under dessa tusen år. I den femte punkten ställer vi frågan ”vad är den första uppståndelsen” som texten talar om i den femte versen och i den sjätte punkten (6) ska jag försöka att ge ett par tillämpningar som jag kallar ”två sorters hopp”.
Så: (1) Fyra sätt att förstå millenniet, (2) när äger millenniet rum? (3) vad är innebörden av att Satan binds i tusen år? (4) vilka är det som regerar med Kristus? (5) vad är den första uppståndelsen? (6) två sorters hopp.
I. FYRA SÄTT ATT FÖRSTÅ MILLENNIET
1. Premillennianism
Det första sättet att förstå millenniet kallas historisk premillennianism. ”Millennium” är alltså de tusen åren som texten talar om. En ängel kom från himlen och grep draken, den gamle ormen som är Djävulen och Satan och band honom för tusen år. Prefixet ”pre” innebär att man tror att Kristus ska komma tillbaka före millenniet.
Det här är en historisk position, den finns representerad både hos kyrkofäder och under senare tider. Vissa förstår millenniet bokstavligt som tusen riktiga år, medan andra premillennianister förstår de tusen åren symboliskt, som en lång tid. Men oavsett hur lång tiden är den vanligaste uppfattningen bland premillennianister att millenniet är en tid då Kristus är närvarande fysiskt och regerar i ett politiskt rike på jorden.
Efter att Kristus har regerat i tusen år kommer det en slutstrid och därefter kommer domen.
2. Dispensationalism
Sedan finns det en nyare variant på den historiska premillennianismen och det är dispensationalismen. Den är ungefär 200 år gammal. Här tror man också att Kristus kommer tillbaka före de tusen åren, men man tror också på en hemlig uppryckelse av församlingen innan den stora vedermödan.
Man tänker sig alltså att Kristus kommer och tar upp de som hör till honom och sju år senare kommer han tillbaka tillsammans med sina heliga och upprättar sin tron i Jerusalem och regerar tillsammans med sin kyrka i tusen år. Och efter detta tusenårsrike kommer slutstriden i Harmageddon som uppfattas som en bokstavlig strid på en bokstavlig plats, och därefter kommer domen.
3. Postmillennianism
En tredje tradition är postmillennianismen. Där hör man att Kristus inte kommer tillbaka ”pre” utan ”post”, det vill säga, efter millenniet. Enligt den här synen kommer kyrkans tidsålder som vi nu lever i att övergå i millenniet, vilket oftast uppfattas vara en symbolisk tid, det behöver inte vara tusen bokstavliga år. Men det är en tid då världen är kristendomiserad, det vill säga, alla behöver inte vara kristna, men det är en tid då samhället i stort är kristet.
Ibland är det svårt att skilja vissa postmillennianister, särskilt om det är några hundra år tillbaka i historien, från så kallade optimistiska amillennianister, men en tydlig indikation brukar vara att postmillennianisterna ser ett tydligare politiskt program. Man ser att tusenårsriket är ett politiskt rike där nationerna på ett eller annat sätt är under Kristi herravälde.
4. Amillennianism
Den fjärde synen är vad som kallas för amillennianism. Vilket är det mest förvirrande namnet eftersom bokstaven ”a” som ett prefix är en negation, vilket leder tankarna att amillennianisterna antingen inte tror på något millennium eller att Kristus kommer tillbaka. Men både Kristi återkomst och millenniet är tydliga i texten och förnekas inte av någon. Vad man däremot förnekar är att millenniet är ett jordiskt politiskt rike.
Här uppfattar man att kyrkans tidsålder är densamma som millenniet är Uppenbarelseboken 20. Man läser millenniet symboliskt som den tid då Satan är bunden så att han inte längre kan förleda folken, men att denna tid är kyrkans tid och inte något jordiskt politiskt rike. Vid slutet av kyrkans tidsålder tror man vidare att det kommer att bli en tid av intensifierat lidande – det som kallas för den stora vedermödan – som kulminerar i att Satan och de två vilddjuren leder jordens folk i en slutlig attack mot kyrkan. Då kommer Kristus tillbaka och besegrar alla sina och kyrkans fiender och därefter kommer domen.
Det här är den syn som jag uppfattar gör bäst rättvisa åt bibeltexterna. Det är inte den syn jag vuxit upp med utan är något jag ändrade för kanske 20 år sedan, och som jag fördjupats i under tiden vi gått igenom Uppenbarelseboken. Jag kan inte påstå att det är vattentätt – vissa verser är svårare att förstå än andra. Men jag uppskattar att den börjar med de texter som Bibeln talar tydligt om och låter dessa kasta ljus över de texter som är svårare att förstå, och inte tvärtom.
Nu vill jag betona att man kan vara en kristen och inte alls hålla med mig. Man kan till och med vara med i vår församling och inte hålla med mig om de här sakerna. Det är okej – det här är inte frågor som borde splittra en församling. Samtidigt vill jag också säga att bara för att det här inte hör till de viktigaste frågor vi har som kristna är de fortfarande viktiga och är något att ta på allvar. Så vifta inte bara bort dem. Pröva argumenten och se vad som håller bäst. Beroende på vad du kommer fram till så kommer det att forma dina förväntningar på framtiden och till viss mån också din politiska filosofi. Så det är absolut inte oviktigt bara för att vi kan tänka olika om det.
Så, det var första punkten som är en sorts inledning till vår text. Nu har vi fyra punkter med frågor som kommer direkt ur texten. Vi går vidare till den andra punkten och ställer frågan ”när äger millenniet rum?”
II. NÄR ÄGER MILLENNIET RUM?
Jag läser vers 1-3,
1Och jag såg en ängel komma ner från himlen med nyckeln till avgrunden och en stor kedja i handen. 2 Och han grep draken, den gamle ormen som är Djävulen och Satan, och band honom för tusen år. 3 Sedan kastade ängeln honom i avgrunden och stängde och förseglade den över honom, för att han inte mer skulle förleda folken förrän de tusen åren nått sitt slut. Därefter ska han släppas lös för en kort tid.
Uppenbarelseboken 20:1–3 (SFB-15)
Om du har följt med i serien genom Uppenbarelseboken har du hört mig säga samma sak så många gånger tidigare att det knappast kan komma som en överraskning om jag säger att det inte är meningen att vi ska läsa kapitel 19 och 20 som en kronologisk följd.
I det 19:e kapitlet har vi glädjen över Kristi slutliga seger. Vi har Lammets bröllop och så har vi Kristi återkomst där han besegrar alla människor på hela jorden, det vill säga, de som inte tillhör honom, och han kastar de två vilddjuren i eldsjön. Det är en bild av en fullständig seger över all ondska. Så varför skulle Satan behöva bindas i tusen år så att han inte ska förleda folken om folken redan har blivit utrotade?
Nej, istället måste vi se att Uppenbarelseboken berättar samma berättelse på flera olika sätt. Den lägger lager efter lager och gör bilden rikare och rikare. I Upp 16:14 har vi tre orena andar som samlar kungarna i hela världen för striden på Guds den Allsmäktiges stora dag. Sedan har vi i Upp 19:17 har vi kungar, befälhavare och mäktiga män som samlas för en slutlig strid. Och samma sak har vi igen i kapitel 20:7 samlar Satan folken från jordens fyra hörn till striden.
Det är många detaljer i Uppenbarelsebokens 20:e kapitel som vi redan har läst om när vi gått igenom bokens tidigare kapitel. Och detsamma gäller slutstriden som vi ska komma till i nästa predikan. Det är alltså inte en ny strid som sker varje gång, det är samma slutstrid på samma Guds vredes stora dag som vi sett många gånger tidigare. Det innebär att både Babylon och de två vilddjuren och Satan, alla faller tillsammans.
Satan nedkastad
Samma sak gäller detta när Satan kastas ner. Vi ser i det tolfte kapitlets nionde vers att draken och hans änglar kastades ner på jorden, vilket följdes av lovprisning att frälsningen och makten och riket tillhör vår Gud och hans smorde eftersom brödernas åklagare är nerkastad.
När jag gick igenom det tolfte kapitlet förklarade jag att Satans nederlag beror på Jesu Kristi seger i hans liv här på jorden. Det var då Satan kastades ner. Det är visserligen i andra ordalag med andra bilder, men det handlar om samma verklighet som vi läser om i kapitel 20 där det står att en ängel band honom och kastade honom i avgrunden.
Så när äger millenniet rum? När är Satan bunden? Svaret är att det är just nu. Det tog sin början i och med Kristi verksamhet här på jorden och det kommer att pågå tills den dag han kommer tillbaka.
Jag ska förklara vidare i nästa punkt hur det hänger ihop, men redan här kan jag säga vad många redan har förstått, nämligen att jag inte tror att det är meningen att vi ska läsa 1000 år bokstavligt. Precis som alla andra siffror och tal som anges i Uppenbarelseboken är det ett symboliskt tal som i det här fallet handlar om en väldigt lång tid. Det finns kortare tidsangivelser i Uppenbarelseboken, som en halvtimme. Eller tre och en halv dag. Eller tre och ett halvt år. Det är symboler, på samma sätt som vi har drakar och vilddjur och sju huvuden och tio horn och eld som sprutar ur munnar och blod som flödar upp till betslet på en häst. Om vi läser dessa saker bokstavligt kommer vi att missuppfatta vad texten vill säga. Detsamma är rimligt också om millenniet.
III. VAD ÄR INNEBÖRDEN AV ATT SATAN BINDS?
Men låt oss gå till nästa punkt och ställa frågan: vad är innebörden av att Satan binds? Vad menas med det?
Jag nämnde att Satan bands i samband med Jesu liv, död och uppståndelse. Kanske tyckte du att det lät långsökt, men låt mig nämna några bibeltexter så kan du kanske bättre se vad jag menar.
Ett viktigt ställe är Markusevangeliet 3:23-27. Det är när Jesus blivit anklagad för att driva ut demoner med hjälp av Satan. Då talar han om att ett rike eller en familj som är splittrad inte kan bestå. Och så säger han,
27Ingen kan gå in i den starkes hus och plundra honom på det som är hans utan att först binda den starke. Sedan kan han plundra hans hus.
Markusevangeliet 3:27 (SFB-15)
Här gör Jesus en viktig poäng. Du vet att alla de under han gör har en djupare betydelse. När han ger många människor mat finns en djupare betydelse om att han själv är livets bröd och det levande vattnet. När han helar sjuka och uppväcker döda är det en bild på hur han har besegrat döden och kommer med frälsning. När han öppnar de blindas ögon är det återigen en bild på honom som frälsare.
Men varför är det så mycket demonisk aktivitet i evangelierna? Varför drev han ut så mycket demoner och varför var det så viktigt för evangelisterna att berätta om det? Därför att budskapet är att en ny och större kung har kommit. Jesus Kristus har bundit den starke och plundrar hans hus.
En annan viktig text är Johannesevangeliet 12:31.
31Nu går en dom över denna värld. Nu ska denna världens furste kastas ut.
Johannesevangeliet 12:31 (SFB-15)
Och titta hur texten fortsätter. Jesus säger att denna världens furste ska kastas ut, för Kristus ska dra alla till sig. Det finns ett missionstema här, att Satan binds eller kastas ut så att alla människor kan komma till Jesus.
Ytterligare en text är Kolosserbrevet 2:15 som säger
15Han avväpnade härskarna och makterna och gjorde dem till allmänt åtlöje när han triumferade över dem på korset.
Kolosserbrevet 2:15 (SFB-15)
På korset förödmjukade Jesus Satan. Han skämde ut honom. Han avväpnade honom.
Samtidigt finns det ju många texter som talar om djävulens aktivitet i världen (2 Kor 4:4; 1 Petr 5:8; 2 Kor 11:4; Ef 6:16) – så hur får vi ihop bilden? Hur kan djävulen vara verklig och gå runt som ett rytande lejon som söker efter någon att sluka, och samtidigt vara bunden?
Då måste vi titta på vår text i Uppenbarelseboken 20 och ställa oss frågan: ”på vilket sätt är Satan bunden?”. Därför att när det står att han är bunden så betyder det inte att han inte kan göra någonting. Så på vilket sätt är han bunden? Låt oss läsa vers 3,
3Sedan kastade ängeln honom i avgrunden och stängde och förseglade den över honom, för att [här har vi ett syfte:] han inte mer skulle förleda folken förrän de tusen åren nått sitt slut. […]
Uppenbarelseboken 20:3 (SFB-15)
Så att Satan är bunden allt sedan Kristus vandrade här på jorden betyder inte att Satan inte kan skada kyrkan eller att han inte är verksam i världen. Men han är bunden så att han inte kan förleda folken längre.
Han är alltså inte bunden så att han inte kan skada kyrkan. Men har är buden så att han inte kan förleda folken. Det betyder två saker.
1. Kan inte besegra kyrkan
Dels betyder det att han inte kan förleda folken och samla dem i en gemensam attack på kyrkan. Det är vad vi ser i kapitel 16 och 19 och 20. Det är därför han släpps lös en kort tid, så att han kan förleda folken och samla dem.
Men under tiden som han är bunden, det vill säga nu, kan han inte göra det. Vilket innebär att vi tror på att kyrkan är oövervinnelig i den här tiden.
2. Kan inte hindra evangeliet
Det andra det betyder är att folken inte längre ska leva i okunnighet utan kunna gensvara på evangeliet.
Ni vet att Gud börjar frälsningshistorien med ett folk. Av alla folk i hela världen fanns det ett litet etniskt folk som kände Gud. Resten av världen låg i den ondes våld. Men den tiden är över. Det är därför Paulus säger i Apostlagärningarna 14,
16I forna generationer lät han alla hednafolk gå sina egna vägar.
Apostlagärningarna 14:16 (SFB-15)
Och i Apostlagärninganra 17, när han är i Aten säger Paulus,
30Gud har länge haft överseende med okunnighetens tider, men nu befaller han alla människor överallt att omvända sig.
Apostlagärningarna 17:30 (SFB-15)
Och när Paulus predikar för kung Agrippa berättar han att Gud har gett Paulus uppdrag att gå till hedningarna,
18för att öppna deras ögon, för att vända dem från mörker till ljus och från Satans makt till Gud.
Apostlagärningarna 26:18 (SFB-15)
Så efter att Jesus stigit upp till himlen börjar en ny tidsålder när hedningarna inte längre behöver vara gäster och främlingar till Guds löfte och hans förbund, som Paulus säger i Efesierbrevet. Tidigare handlade Guds löften enbart om ett etniskt folk. Men nu har Satan kastats ner och bundits i avgrunden i tusen år och därför kan folken vändas från mörker till ljus och från Satan till Gud. Satans makt har begränsats. Kristus har blivit upphöjd från jorden så att han kan dra alla till sig (Joh 12:32).
Det är innebörden av att Satan bundits. Låt oss gå vidare i texten och ställa nästa fråga: vilka är det som regerar med Kristus?
IV. VILKA ÄR DET SOM REGERAR?
Jag läser den fjärde versen.
4Och jag såg troner, och de som satt på dem fick rätt att döma. Och jag såg själarna av dem som hade blivit halshuggna för Jesu vittnesbörd och Guds ord och som inte hade tillbett vilddjuret och dess bild eller tagit emot märket på sin panna eller sin hand. De levde och regerade med Kristus i tusen år.
Uppenbarelseboken 20:4 (SFB-15)
Tronrumsscen i himlen
Lägg märke till att det är en tronrumsscen vi ställs inför. Ordet ”tron” är ett tema i Uppenbarelseboken. Det nämns 47 gånger i Uppenbarelseboken. Två gånger handlar det om Satans tron. En gång talas det om vilddjurets tron. Och fyra gånger talas det om troner i den nya himlen och den nya jorden. De andra 40 gångerna handlar det om troner i himlen. Så om vi inte har väldigt goda anledningar att tänka något annat kan vi veta att det är en himmelsk scen som utspelas när vi läser om troner.
De som segrat – kristna
Dessutom har vi själar utan kroppar. Det står om själarna från dem som blivit halshuggna. Vilka är det? Ja, texten säger att det är ”själarna av dem som hade blivit halshuggna för Jesu vittnesbörd och Guds ord och som inte hade tillbett vilddjuret och dess bild eller tagit emot märket på sin panna eller sin hand.”
Så det handlar om martyrer, kristna som dödats för sin tro. Men redan ordet ”halshuggna” leder oss att tro att det inte bara handlar om martyrer. Därför att halshuggning var det sätt som man avrättade romerska medborgare. De flesta kristna som dödades blev dödade på mycket mer förnedrande sätt, såsom korsfästelse.
Det handlar alltså inte bokstavligt talat om halshuggna. Det verkar mer vara ett samlingsbegrepp för alla de som har stått fast för sitt vittnesbörd, och som texten fortsätter, ”som inte hade tillbett vilddjuret och dess bild eller tagit emot märket på sin panna eller sin hand.” Det verkar alltså handla om kristna som dött. Det skulle i så fall stämma med texten i Uppenbarelseboken 3:21,
21Den som segrar ska jag låta sitta hos mig på min tron, liksom jag själv har segrat och sitter hos min Far på hans tron.
Uppenbarelseboken 3:21 (SFB-15)
Så Johannes ser en vision själarna från kristna som dött. De väntar fortfarande på den slutliga uppståndelsen, men de är redan nu i himlen och regerar med Kristus.
V. VAD ÄR DEN FÖRSTA UPPSTÅNDELSEN?
Det leder oss till den sista frågan, som också är den svåraste: vad är den första uppståndelsen?
Jag läser slutet av den fjärde versen igen,
4[…]De levde och regerade med Kristus i tusen år. 5Men de andra döda levde inte förrän de tusen åren hade gått. Detta är den första uppståndelsen.
Uppenbarelseboken 20:4–5 (SFB-15)
Här är en fråga som jag skulle behöva betydligt längre tid än de minuter vi har kvar för att kunna reda ut ordentligt.
Vi har sett klart och tydligt att Johannes ser själar, inte hela människor med kroppar. Och vi har sett att de regerar med Kristus i himlen. Ändå vill premillennianisterna argumentera för att dessa uppstått fysiskt och att den här scenen utspelas på jorden. Det finns flera problem med det. Dels stämmer det inte alls med texten som säger att det är själar. Dels ger inte Bibeln stöd någonstans för att det skulle finnas två uppståndelser med tusen års mellanrum, där de kristna uppstår först och efter millenniet uppstår alla andra till dom. Den tydligaste texten är kanske Johannes 5:28, där Jesus säger,
28[…] Det kommer en tid när alla som ligger i gravarna ska höra hans röst 29 och komma ut. De som har gjort gott ska uppstå till liv, och de som har gjort ont ska uppstå till dom.
Johannesevangeliet 5:28–29 (SFB-15)
Jesus talar om att det kommer en timme. Det kommer en stund då alla som ligger i gravarna ska höra hans röst och uppstå. Vissa till liv och andra till dom.
Så vi har en text, och vi skulle kunna nämna fler, som talar tydligt om en enda uppståndelse. Därför verkar det klokt att utgå från den och låta den kasta ljus över en mer svårtolkad text i Uppenbarelseboken 20.
Men vad menar Uppenbarelseboken 20:5 med ”den första uppståndelsen”? Ja, Uppenbarelseboken talar vid åtminstone ett ytterligare tillfälle om själar som lever, i kapitel 6:9. Den första uppståndelsen tycks alltså inte handla om en fysisk uppståndelse utan om en själens uppståndelse. Det är ett lite förvirrande språkbruk eftersom själen är evig och inte dör. Men det knyter an till många bibliska teman som handlar om att livet är Kristus och döden inte ytterst handlar om att kroppen slutar slå och allt blir svart, utan snarare om att bli förvisad till mörkret utanför Guds nådefulla närvaro.
Så den första uppståndelsen handlar om att själen går in i det tillstånd där själen väntar på att förenas med kroppen. Så här uttrycker Westminsters trosbekännelse det, i sitt 32:a kapitel,
1. Efter döden vänder människornas kroppar åter till jorden och möter förgängelsen. Men deras själar (vilka varken dör eller sover), havande en odödlig varaktighet, återvänder omedelbart till Gud som gav dem. De rättfärdigas själar, då fullkomnade i helighet, mottages in i den högsta himlen, där de skådar Guds ansikte i ljus och härlighet, inväntande deras kroppars fulla återlösning. De ondas själar kastas i helvetet, där de förblir i plågor och fullständigt mörker, förvarade till den stora domedagen. Skriften vidkänner inte något utöver dessa två ställen för själar skilda från deras kroppar.
//I. The bodies of men, after death, return to dust, and see corruption; but their souls (which neither die nor sleep), having an immortal subsistence, immediately return to God who gave them. The souls of the righteous, being then made perfect in holiness, are received into the highest heavens, where they behold the face of God in light and glory, waiting for the full redemption of their bodies: and the souls of the wicked are cast into hell, where they remain in torments and utter darkness, reserved to the judgment of the great day. Besides these two places for souls separated from their bodies, the Scripture acknowledgeth none.
VI. TVÅ SORTERS HOPP
Så – vad betyder allt detta för oss? Jag vill hålla fram två sorters hopp. Jag vill påstå att Kristi kyrka är oövervinnelig i livet och i döden.
Satan är bunden, i meningen att alla folk är mottagliga för evangeliet. Det betyder inte att alla individer i alla folk är det, men att vart vi än kommer så finns det någon. Vi har ett budskap, som Paulus säger, som öppnar deras ögon, för att vända dem från mörker till ljus och från Satans makt till Gud.
Satan och världen gör förstås allt i sin makt för att skada Guds församling. Men den kommer att bestå. Det kan mycket väl vara så att både individer och hela lokala församlingar mister sina liv i förföljelse. Men Satans makt är ändå begränsad och vi kan lita på Guds godhet med oss.
Och, vänner, döden är inte slutet. Den första uppståndelsen innebär att i samma sekund som din kropp dör kommer du som är en kristen att, som trosbekännelsen säger, ”fullkomnas i helighet, mottagas in i den högsta himlen, och där skåda Guds ansikte i ljus och härlighet.”
Att vi regerar med Kristus innebär att vi får tillbaka det syfte för vilket vi skapades, det syfte vi förlorade i Edens paradis. Vi skapades för att råda över skapelsen. Så redan i samma ögonblick som vi dör insätts vi i någon bemärkelse i det syfte för vilket vi skapades. Vi skapades till gemenskap med Gud och att som hans avbild råda över skapelsen.
Det är inte slutmålet eftersom vi fortfarande väntar på uppståndelsens dag då vi får nya kroppar. Men det är likväl en tillvaro i härlighet. För en kristen är döden vägen till liv. Livet är Kristus och döden en vinst. Eller som aposteln Johannes säger i Uppenbarelseboken 20:6, ”Salig och helig är den som har del i den första uppståndelsen”.
AVSLUTNING
Så, du som är kristen, det finns så mycket liv framför dig. Låt oss leva i ljuset av detta liv. Psalm 90:12 är en bön till Gud att lära oss ”att våra dagar är räknade, så att vi får visa hjärtan.”
Om jag vill ha ett vist hjärta måste jag förstå att jag kommer att dö. Om jag lever som om döden inte finns, som om domen aldrig kommer att komma; om jag lever som att jag bara kan säga vad jag vill och ta vad jag vill och göra det för evigt så är jag en dåre.
Om din kristna tro inte hjälper dig att leva ditt liv i ljuset av domen och det eviga livet så är jag inte säker på att det är en kristen tro från första början. Vad kommer att hända med dig när du dör? Kommer du att stå inför Guds tron och säga att du är förenad med Kristus? Är han ditt enda hopp? Lev då ditt liv som om det vore sant.
0 kommentarer