Vi börjar på ett nytt kapitel i Efesierbrevet. Men Paulus som skrev brevet hade inte en tanke på kapitelindelningar. Han är mitt uppe i ett resonemang och är på väg att dra en slutsats. ”Därför”, säger han i vers 1. ”Därför” – det är ett ord som pekar bakåt. Vad är det han har sagt? Vad är det som ligger till grund för den slutsats han kommer att dra? Vad menar han med ”därför”?
I andra halvan av andra kapitlet började han tala om församlingens enhet. Han talade om i vers 15 att judar och hedningar som tidigare var fiender nu genom tron på Kristus är förenade till en enda ny människa. I vers 16 säger han att de är försonade i en enda kropp. I vers 17 säger han att de som tidigare var långt borta, det vill säga hedningarna, nu har fått komma nära. I vers 18 säger han att båda tillsammans, inte båda var för sig, utan tillsammans, som en enda enhet, i en och samme Ande har tillträde till Fadern. I vers 19 säger han att de är medborgare i samma rike och medlemmar i samma Guds hushåll. I vers 20 säger han att de är sammanbyggda till en enda byggnad som vilar på samma grund, nämligen apostlarna och profeterna med Kristus som hörnsten. I vers 21 säger han att de är sammanfogade till ett heligt tempel. I vers 22 säger han att de är sammanbyggda till Guds egen boning genom Anden.
Om och om igen driver han samma poäng. De är ett. De två som tidigare var fiender. De som föraktade varandra, som stred mot varandra, som undvek varandra och inte kunde stå ut med varandra är nu ett. Evangeliet genomtränger alla kulturella barriärer och förenar människor som annars aldrig skulle vilja ha med varandra att göra. De är nu en och samma människa, samma kropp, en och samma byggnad, på samma grund, ett hushåll, ett och samma kungarike, de har samma Ande. Om och om igen talar han om en förunderliga enheten församlingen. Enhet, enhet, enhet.
”Därför,” säger han. ”Därför, jag Paulus, som är Kristi Jesu fånge för er skull, ni hedningar.”* Vänta, varför?
Det finns inget verb i hela den första versen. Paulus säger inte att han gör något. Det står i Folkbibeln att han böjer sina knän, men det finns inget sådant i den grekiska grundtexten. Det har man lagt till i den svenska översättningen för att göra texten mer lättläst. För faktum är att Paulus gör en avstickare. Han påbörjar en tanke med några ord och sedan är det som att han avbryter sig för att skriva en lång parentes. Sedan fortsätter han tanken igen i den 14:e versen, och det är därifrån Folkbibeln har hämtat orden som man också har skrivit in i vers 1. ”Därför böjer jag mina knän inför Fadern…”
Vad var det som hände? Varför tog han den här omvägen? Han hade ångan uppe och var precis på väg att brista ut i en bön för församlingen, lite som han också gjorde i det första kapitlet där han först gav dem massor av stora och höga sanningar om Gud och sedan bad att de skulle förstå i djupet av sitt hjärta själva verkligheten i vad han talade om. Nu var han på väg att göra något liknande, som vi kan se i vers 14 och framåt. Men varför stannar han upp?
Det är som att han kommer på sig själv. Han säger ”därför, jag Paulus, som är Kristi Jesu fånge för er skull, ni hedningar.” Det är som att han inser att han skrev något som kunde vara känsligt. Han inser att han kanske trampar på en öm tå här, och så verkar det som att han vill ta en omväg för att uppmuntra dem innan han går vidare. Och så ger han oss några fantastiska rader som är fulla av guld.
Jag tänkte att vi idag skulle titta på de fyra första verserna. Här får vi se något av Paulus som pastor. Han vill uppmuntra församlingen och visa dem hur de kan förhålla sig till de motgångar och det lidande som de går igenom. Det här är något som är relevant för oss, för vi vet smärtsamt väl att motgångar och lidande är en del av livet. Ingen går fri från det, och det påverkar oss på olika sätt. Dessutom finns det lidande som vi går igenom, inte bara för att vi är människor i en brusten värld, utan specifikt lidande för att vi är kristna. Vi kanske får problem på vårt arbete. Vi kanske blir retade i skolan. Vi möter olika former av förakt och fiendskap och ibland öppet hat, och det kan förstöra relationer till människor som står oss nära.
Det gör oss modfällda. Hur ska vi hantera det? Paulus ger oss ett exempel ur sitt eget liv som jag hoppas vi ska kunna dra några viktiga lärdomar från. Så jag lägger upp resten av predikan i tre punkter, och för att komma åt det så tydligt som möjligt tänkte jag att vi tar oss an texten nerifrån och upp. Så vi börjar (1) i vers 3 och talar om Paulus mysterium, och därefter (2) att han är fånge för er skull och sedan (3), att han är Kristi Jesu fånge.
I. PAULUS MYSTERIUM
Varför måste vi börja med att prata om Paulus mysterium? För att det är något som återkommer i texten, och det ger oss en bakgrund till hela den situation som Paulus talar om. I både vers 3 och 4 talar han om en hemlighet, och Kristi hemlighet. Det svenska ordet ”hemlighet” är en översättning av det grekiska ordet μυστήριον (mystērion). I vers 3 säger han att Gud gett honom en uppenbarelse där han fick lära känna den hemlighet som han redan i korthet beskrivit.
Vad menar Paulus när han talar om mystērion? Ja, egentligen ska vi återkomma till det mer i nästa predikan när vi tittar på bland annat verserna 5 och 6 där han fortsätter att använda samma ord. Men den här hemligheten, det här mysteriet ligger ständigt under ytan i hela Efesierbrevet. Låt oss titta i vers 5,
Efesierbrevet 3:5 (SFB-15)
5I forna generationer var den inte känd för människor så som den nu har uppenbarats genom Anden för hans heliga apostlar och profeter:
Han säger att den här hemligheten har varit fördold fram tills nu. Under hela Gamla testamentets tid kände man alltså inte till den. Vad är det då? Vers 6,
Efesierbrevet 3:6 (SFB-15)
6att hedningarna har samma arv som vi, tillhör samma kropp och har del i samma löfte i Kristus Jesus genom evangeliet.
Det här är viktigt, att vi tillhör samma kropp. Här får vi en insikt i vad Paulus menar att församlingen är. Församlingen är en hemlighet, ett mysterium, som alltså varit fördold under hela den mänskliga historien fram tills nu. Men nu har Gud uppenbarat det för Paulus och för andra, nämligen att alla, oavsett etnicitet får del av samma löfte genom tron på Kristus och tillhör samma kropp.
Kroppsmetaforen
Jag var inne på det här i min allra första predikan utifrån Efesierbrevet för ganska precis ett år sedan. Ett mysterium i nytestamentlig mening är alltså ingenting som är mörkt och mystiskt såsom vi använder ordet i svenskan, utan någonting som varit fördolt under alla årtusenden fram tills nu, som Bibeln kallar den sista tiden. Det är något som har avslöjats i och med att den kristna församlingen kom till. Det är en hemlighet som vi har fått inblick i.
Det finns många bilder av församlingen i Bibeln och de flesta av bilderna kommer ur den gammaltestamentliga myllan och bilderna av Guds folk. Det talas om församlingen som Guds kungarike. Både Jeremia och Jesaja talade om att riket skulle komma, att Messias skulle komma och upprätta sitt rike. Vi har till och med profetior från Första Moseboken 49 att det skulle komma en kung från Juda.
Under Gamla testamentet kände man också till att hedningar kunde konvertera och börja tillbe Högste Guden. Det var inget nytt.
Under Gamla testamentet omtalas Guds folk som en brud. Vi har profeten Hosea som får Guds uppdrag att göra en profetisk handling och gifta sig och älska en otrogen kvinna. Budskapet är att Gud gör detsamma.
Under Gamla testamentet omtalas Guds folk som en vinstock. I Jesaja 5 talar Gud om hur han planterade ädla vinstockar, men de bar bara dålig frukt.
Under Gamla testamentet omtalas Guds folk som en flock får, till exempel i Jesaja 40 där Gud är en herde som samla sina lamm och bär dem i sin famn. Eller Psalm 23 där folket säger ”Herren är min herde.”
Alla dessa bilder finns också i Nya testamentet. I Efesierbrevet 5 står det om församlingen som Kristi brud. Vi har vinstocken och grenarna i Johannes 15. Vi har bilden av herden och fårhjorden i Johannes 10. Vi har bilden av kungariket i Kolosserbrevet 1. Vi har bilden av en familj, vilket tydligt anspelar på teman i Gamla testamentet. I Efesierbrevet 2 har vi en bild av församlingen som hus, ett heligt tempel som är byggt på Kristus som grund.
Men aldrig tidigare har vi hört talas om Guds folk som en kropp.
Poängen är en organisk förening med varandra och med Kristus som är huvudet. Där alla bidrar till en mångfald av tjänster och uppgifter men är delar i en organisk enhet.
I och med att den här hemligheten avslöjats, att vi nu ingår i samma kropp med Kristus som huvud höjs nivån avsevärt på en mellanmänsklig intimitet. Vi är ett i Kristus, och i den här kroppen pulserar Anden som livsblod. Vi har inte bara med Gud att göra genom att gå och offra och tillbe på särskilt utsedda tidpunkter och om vi har tur kanske vi känner igen någon. Nu har vi med Gud och varandra att göra i en organisk relation, hela tiden. Vi samlas allihopa och tillber vid särskilda tidpunkter, men på något sätt har vi alla med allt i varandras liv att göra. Att vara kristen är att vara en medlem, en del i en kropp, och att vara medlem är att bjuda in de andra medlemmarna och ge dem tillåtelse att älska och uppmuntra och tillrättavisa, så att kroppen mognar och Kristus blir ärad.
Om en lem lider, lider hela kroppen. Så intimt är det. Det är det självklara kristna livet i Nya testamentet. Här finns inga ökeneremiter. Bilden blir grotesk, om vi föreställer oss enskilda tår som skuttar omkring utan att vara ansvariga inför någon, utan att behöva underordna sig någon eller gråta med någon eller glädjas med någon.
Det är alltså den här hemligheten; om församlingens förunderliga enhet, som Paulus talar om. Det är ett av de övergripande budskapen i hela Nya testamentet och det är det som Paulus om och om igen återkommer till i Efesierbrevet. Det är den hemlighet han talar om i vers 3 när han säger att fått lära känna den genom en uppenbarelse, och det är den hemlighet han talar om i vers 4 när han säger ”när ni läser detta kan ni förstå min insikt i Kristi hemlighet.” Det handlar om församlingens enhet. Det är det han skrivit om i halva andra kapitlet. Det är det han är mitt uppe i och berättar om när han gör den här avstickaren i första halvan av det tredje kapitlet.
II. FÅNGE FÖR ER SKULL
Nu tar vi med oss det och går till den andra punkten, där vi tittar på att Paulus säger att han är fånge för er skull, ni hedningar.
När Paulus skrev Efesierbrevet hade han varit en fånge i fem år. Två år hade han suttit i Caesarea och därefter hade han transporterats under dramatiska omständigheter till Rom.
Men varför säger han att han är fånge ”för er skull, ni hedningar”? Dessutom säger han lite längre ner, i vers 13
Efesierbrevet 3:13 (SFB-15)
13Därför ber jag er att inte tappa modet när jag får lida för er skull. Det är ju en ära för er.
Det är ju det här som är känsligt. Här har vi själva anledningen till att han tar den här omvägen i texten. Han vill att de inte ska tappa modet för att han lider i fängelset. Och hans slutsats innan han går vidare med sin tanke i vers 14 är att hans lidande är en ära för dem.
Så i vers 1 säger han att han är en fånge för deras skull. Och i vers 13 säger han att hans lidande är en ära för dem. Är det inte någonting som är konstigt här? Jag ska erkänna att jag satt och stirrade på den här texten och hade väldigt svårt att se hur Paulus lidande kunde vara en ära för dem. Eller hur det ens kunde vara för deras skull.
Varför är Paulus fängslad? Apg 22
Men kommer du ihåg varför Paulus satt fängslad? Det står i Apostlagärningarna. Slå upp Apostlagärningarna kapitel 22. Där har vi Paulus precis när han ska tala till folkmassan som alldeles nyss varit på väg att lyncha honom. Varför?
Paulus och hans reskamrater hade kommit till Jerusalem. Paulus hade tillbringat några dagar i templet, men några av judarna hade sett honom ute på stan tillsammans med en hedning och dragit slutsatsen att Paulus också tagit med honom in i templet. Ryktet spreds snabbt och stämningen blev mer och mer hätsk. Till sist var de beredda att lyncha Paulus. Det står att hela staden kom i rörelse och folk strömmade till (Apg 21:30). De grep tag i Paulus och skulle döda honom, men då ryckte det ut romerska soldater och räddade honom. Paulus sattes i bojor och så började någon sorts rättegång som var så förvirrad att det inte gick att säga varken det ena eller det andra. Men när Paulus skulle föras till fästningen bad han att få säga något till folket.
Föreställ dig scenen. De hade gått från templet mot fästningen och folket pressar på så mycket att soldaterna måste bära Paulus. När de kom fram till trapporna frågade Paulus om han fick tala till folket. Han hade säkert kommit upp några trappsteg och stod lite högre än alla andra. Folket är i upprorsstämning. Han får befälhavarens tillåtelse så han vänder sig till folket. Då ger han sitt vittnesbörd – han berättar helt enkelt vem han är och vad det är som har hänt honom. Han berättar att han var en rättrogen och välutbildad jude som ivrade för att tjäna Gud. Han förföljde den kristna kyrkan. Men så visade sig Jesus för honom på vägen till Damaskus och hela hans liv förändrades.
Texten gör en poäng av att han talar på hebreiska, det vill säga på judarnas språk. Det gjorde att de lyssnade mycket noga till vad han hade att säga. Och han berättar vidare,
Apostlagärningarna 22:17–20 (SFB-15)
17När jag sedan hade återvänt till Jerusalem och bad i templet, kom jag i hänryckning. 18Jag såg honom, och han sade till mig: Skynda dig och lämna Jerusalem fort, för här kommer de inte att ta emot ditt vittnesbörd om mig. 19Jag sade: Herre, de vet ju att jag i den ena synagogan efter den andra lät fängsla och piska dem som trodde på dig. 20Och när ditt vittne Stefanus blod blev utgjutet, stod jag själv där och samtyckte och vaktade mantlarna åt dem som mördade honom.
Nu kommer något viktigt. Nu citerar han vad Jesus själv sagt till honom.
Apostlagärningarna 22:21–24 (SFB-15)
21Då sade han till mig: Gå, för jag ska sända dig långt bort till hedningarna.”22Så långt hade de lyssnat på honom, men nu ropade de högt: “Bort från jorden med den människan! Han borde inte få leva!” 23De skrek, slet av sig mantlarna och kastade upp damm i luften.
24Befälhavaren beordrade då att Paulus skulle föras in i fästningen och förhöras under piskrapp, så att man fick veta varför de skrek så mot honom.
När de skulle börja slå honom berättade Paulus att de borde vara försiktiga med att göra det eftersom han var romersk medborgare. De slog honom inte, men det ledde till att han kastades i fängelse och han förs till Caesarea och får stå inför ståthållarna Felix och sedan Festus och sedan kung Agrippa och så småningom sedan till kejsar Nero i Rom.
Mysteriet om församlingens enhet
Så vad var det som satte Paulus i fängelse? Det var att han gång på gång undervisade precis vad vi sett i Efesierbrevets andra kapitel: att hedningarna var inkluderade; att judar och hedningar var en enda ny människa, sammanfogade genom tron på Kristus.
Han stod inför det judiska folket och sa: ”vill ni veta vad denne judiske Messias sa till mig? Gå och predika evangeliet för hedningarna.” Då blev de som galna.
Det som gjorde att Paulus blev inspärrad var att han insisterade att han aldrig gav vika en enda millimeter att hedningarna är medarvingar tillsammans med de judiska Jesustroende. Det var det som fick honom slängd i fängelse. Föreställ dig om han hade utelämnat den delen, om han hade sagt: ”denne judiske Messias har kommit!” Det hade säkert orsakat massor av motstånd. Men det var inte det som gjorde dem så arga. Det var att Jesus Kristus sagt till honom att ta budskapet om frälsning till hedningarna. Han säger att det är ett mysterium, att hedningarna är medarvingar. De kunde inte tolerera det.
Här finns något fantastiskt. Paulus lidande kom av att han vägrade förhandla med det faktum att han hade fått uppenbarat att Kristus också var hedningarnas frälsare och att skiljemuren och fiendskapen mellan de två är borta. Att de troende hedningarna genom sin tro är lika mycket Abrahams söner som de troende judarna är.
Han säger att han fått det genom en uppenbarelse. Och därför är han helt fri från fruktan. Han har fått det han har fått, inte för att han har arbetat sig till det. Han fick det genom Guds nåd. Och det kan ingen ta ifrån honom. Han behöver inte oroa sig för någonting, för han har ett syfte och en riktning med sitt liv och detta syfte är helt oberoende av några omständigheter.
”Men Paulus är det inte troligt att om du hade utelämnat den delen av ditt budskap, att situationen hade utspelat sig annorlunda? Tänk vad mycket du hade kunnat gjort med din frihet! Borde du inte varit lite mer taktisk?” Nej. Paulus har inte frihet att ändra i budskapet för att det riskerar att uppröra folket.
Förvaltarskap
Det är inte hans budskap! Han är bara en förvaltare. Det är nämligen precis vad det står i Efesierbrevet 3:2,
Efesierbrevet 3:2 (SFB-15)
2Ni har ju hört om det uppdrag som Gud i sin nåd gav mig med tanke på er…
Det grekiska ordet som är översatt till ”uppdrag” är ordet οἰκονομία (oikonomia), som ordagrant betyder ”förvaltning”. Det fanns förvaltare i större hushåll till exempel, det var en sorts förman som hade ansvar för att allt sköttes på ett klokt sätt. Det var inte han som ägde hushållet, men han förvaltade det.
Efesierbrevet 3:2 säger att Gud i sin nåd utsåg Paulus till en förvaltare av mysteriet om församlingens enhet. Gud gjorde det i sin nåd, det vill säga, det var inget han gav Paulus som någon sorts lön för att han visat sig särskilt lämplig. Tvärtom, Paulus säger att han var den allra minsta av alla heliga (vers 8). Men Gud ger oss inte gåvor utifrån våra meriter. Han ger oss gåvor trots allt vi berömmer oss själva om. Trots alla våra synder. Han ger sina goda gåvor av nåd.
Så Paulus kan inte ändra i sitt budskap för att få det att väcka mindre anstöt. Han ger vad han har fått. Det är Jesu jobb att vara smart. Han är herre över alla omständigheter. ”Men Paulus,” frågar vi, ”du kanske bara kunde ha uttryckt dig lite annorlunda? Du kunde ha tonat ner det lite så att de inte behövde bli så arga.” ”Skojar du? Det här är er ära! Judar och hedningar är en enda ny människa. Skiljemuren är nedriven! Ni har tillsammans samma tillträde till Fadern. Det här är en väsentlig del i de goda nyheterna! Vad spelar det för roll om folk blir arga? Om det kommer från Gud är det något gott! Han är suverän över alla omständigheter.”
Detta mysterium om församlingens enhet kostade troligtvis Paulus livet. Vi vet definitivt att han fick sitta flera år i fängelse för det. Men han var inte naiv. Han visste att det kunde kosta honom livet. Men han predikade det ändå, eftersom Kristus sagt till honom att göra det. Och han upprepar sig om och om igen i Efesierbrevet för att ge oss chansen att se hur stort det är.
Han var en förvaltare av Kristi mysterium, om hemligheten om församlingens enhet. Även när allt stod på spel tonade han inte ner det utan sa precis som det var och lät sig fängslas på grund av det. Församlingens enhet är vår ära. Han blev en fånge för vår skull.
III. KRISTI JESU FÅNGE
Men vi behöver göra ett stopp till. Vi går till den tredje punkten och lägger märke till att han säger att han är Kristi Jesu fånge. Vad menar han med det?
Han säger inte att han är fånge hos kejsaren. Han säger inte att han är fånge i Rom. Han säger att han är Kristi fånge. Menar han att det är Kristus som satt honom i fängelse?
Vi vet att livet är fullt av lidande. Vi vet det. Vi bär alla märken från det. Den som är kristen är inget undantag. Tvärtom; vi som är kristna har också detta som jag nämnde inledningsvis, ett särskilt lidande just på grund av att vi är kristna. Om vi tillhör honom och vill leva för honom så kommer det ibland att göra oss så konstiga att vi blir outhärdliga. Om alla säger att ett barn som fortfarande växer inne i livmodern inte har något eget värde, men den kristne säger att det är en person med ett okränkbart värde. Det blir outhärdligt. Om alla strävar efter att förverkliga sina egon och göra sina egna liv så bekväma som möjligt, men den kristne säger att mitt liv tillhör inte mig.
Det kan innebära att vi förlorar våra jobb. Att vi blir uteslutna ur vänkretsen. Att vi blir marginaliserade och förlöjligade. Det är smärtsamt.
Men titta vad Paulus säger. Han säger inte att han är Caesars fånge. Han är Kristi fånge. Han är där för att han har gjort precis vad Kristus sa till honom att göra. Nej, han har sin blick fäst på Gud och på de saker han vet om Gud.
Han vet att Gud är helt suverän. Han vet att det inte finns några omständigheter som är för svåra för Gud. Han kan lita på att Gud vet precis vart historien är på väg, eftersom han har bestämt vart historien är på väg. Johannes predikade förra veckan och sa att Israels historia är Guds historia. Det är sant i ett alldeles särskilt avseende. Men vi kan också säga att all historia är Guds historia.
Paulus vet också, vilket vi kan se i verserna 2, 3, 4, 5, och 7 att Gud har gett Paulus ett syfte med hans liv. Det är att förvalta, att berätta om detta mysterium och berätta evangeliet för alla. Vi kan också se i verserna 2 och 7 att Gud har gjort detta för Paulus genom sin nåd och sin kraft. Det är inte av Paulus förtjänst, allt beror på Gud.
Det innebär, för det första, att Paulus har en självklar självförståelse som en förvaltare. Han är en tjänare. Han tillhör inte sig själv. Allt han har, har han fått som en gåva. När han blev en kristen var det som att hans värderingar och prioriteringar förändrades i grunden. Hans liv fick en ny riktning så att det högsta goda han nu längtar efter inte har med hans bekvämlighet att göra. Det har inte med status eller inflytande att göra. Det högsta goda i Paulus liv har med Gud att göra.
Det gör att när han blir fängslad så blir han inte bedrövad över skammen det innebär. Han är inte orolig för vad folk nu ska tro om honom. Han blir inte frustrerad över att han inte kan längre kan röra sig fritt och påverka så många som möjligt. Han är helt oberörd av allt det där eftersom hans högsta goda inte har med något av det där att göra. Han vill leva för Kristus, och eftersom han vet att Gud är suverän över alla omständigheter kan han inte bara vara helt trygg och fri från fruktan, utan glad. Han säger att han är Kristi fånge. Han vet att Kristus vill ha honom där, för om han inte ville det skulle han inte vara där.
Det finns något osårbart hos Paulus. Men kom ihåg att Paulus inte var någon felfri människa. Samma osårbara hållning finns också tillgänglig för oss.
Det har med riktningen i våra liv att göra. Om din högsta önskan är att ära Gud och njuta av honom så kan du göra det oavsett omständigheter. Om din högsta önskan är att vinna inflytande eller bekräftelse så kommer du att bli frustrerad och arg när ditt mål rycks undan från dig. Och om ditt mål tas bort och verkar ouppnåeligt blir du deprimerad.
Det finns djup vishet förborgad i aposteln Jakobs ord,
Jakobsbrevet 1:2–3 (SFB-15)
2Räkna det som ren glädje, mina bröder, när ni råkar ut för olika slags prövningar. 3Ni vet ju att när er tro prövas ger det uthållighet.
De prövningar vi råkar ut för är en hjälp för oss, eftersom det i prövningen visar sig som allra tydligast var mina prioriteringar ligger. Det är i prövningen som jag för möjlighet att kalibreras om; att släppa taget om allt det där som jag håller så krampaktigt i att det närmast liknar avgudar.
AVSLUTNING
Vänner, i den här texten finns flera tillämpningar för oss. För det första vill jag att vi ska se Paulus hjärta för församlingens enhet. Jag har själv fått omvärdera en del saker när jag arbetat med den här texten. Tänk att församlingens enhet betydde så oerhört mycket för honom. Det verkar som att han inte ens kunde predika evangeliet; de goda nyheterna om Kristus, utan att predika om församlingens enhet, att judar och hedningar förenas till en enda människa genom tron på Kristus. Att vi verkligen blir delar i en och samma kropp och att det är tillsammans vi har tillträde till Fadern.
Frågan blir då: har du samma hjärta för församlingens enhet som Paulus har? Arbetar du aktivt för att bidra till att församlingen ska vara enad, att församlingen ska älska varandra och överträffa varandra i ömsesidig aktning? Eller står du mer passivt och tittar på?
Men det är också värt att se hur Paulus blir närmast osårbar i sin överlåtelse till Gud. Han kallar sig Kristi Jesu fånge. Han är helt trygg i att Jesus är herre över alla omständigheter, och även om det skulle kosta honom livet så ser han det som en vinning. Här finns en uppmuntran för oss alla att lyfta blicken på nytt och låta våra liv omorienteras utifrån Gud som centrum.
Bibeln säger klart och tydligt att vi är köpta med ett pris och att vårt högsta syfte är att ära Gud och njuta av honom. Han har utgett sin Enfödde Son Jesus Kristus för att lida och dö för vår skull och i vårt ställe, så att vad och en av oss som tror på honom inte ska gå under utan få dela Kristi eviga liv inför Fadern. Vänner, det betyder allt! Det är lätt att bli avtrubbad, men vi får komma till levande Gud på grund av hans nåd, genom att tro och förtrösta på hans Son Jesus Kristus. Det är oändligt mycket större än alla bekymmer på våra arbeten tillsammans. Det ställer hela livet i ett helt nytt ljus. Så låt oss lyfta blicken på nytt och låta våra liv omorienteras utifrån Gud som centrum.
2 kommentarer
Leif Nilsson
Tack för denna predikan och uppmuntran…Ja utan lidande , kan vi nog inte växa o bli fullvuxna..vi som tuktas till att bli Kristuslika…Ps: 103 Stor kram
jlithell
Tack Leif! Vad roligt att du lyssnar!