Välkomna till den här kvällen som ska handla om vår gemensamma tillbedjan, det vill säga, att fira gudstjänst. Varför det är viktigt och hur det passar in i den veckovisa rytmen. Jag måste erkänna att jag inte riktigt minns varför vi valde just den här frågan för just den här kvällen och därför minns jag inte om det fanns några specifika frågor som jag behövde svara på. Så här får du ett resonemang som jag hoppas kan skapa en helhetsförståelse om varför vi gör som vi gör i vår församling.
Därför vill jag ge tre punkter. I den första punkten vill jag ge en bakgrund till det som vi kallar för ”Herrens dag” så att vi kan se att det är något särskilt med söndagen. Därefter vill jag i den andra punkten argumentera – och där tar jag hjälp av en puritansk pastor som heter David Clarkson – varför vår gemensamma tillbedjan är den viktigaste av alla andliga övningar. Och till sist vill jag ägna en punkt åt varför just kvällsgudstjänsten är värd att prioritera.
I. BAKGRUNDEN TILL HERRENS DAG
Vi börjar alltså med bakgrunden till Herrens dag. Det här är en lite kontroversiell punkt eftersom jag vet att det finns kloka personer som inte håller med mig i allt jag kommer att argumentera för här. Jag håller till en trosbekännelse som kallas för Second London Baptist Confession of Faith från 1689 och där beskrivs en position om den kristna sabbaten som jag uppfattar vara biblisk och som jag vill argumentera för här. Men, och det här är viktigt, det här är inte en position man måste dela för att vara med i vår församling och syftet med att ge den här bakgrunden är inte att ge några nålstick till den som inte håller med, nej, syftet är att ge ett bakgrund till ett resonemang om Herrens dag som faktiskt finns med i vår församlings trosbekännelse och som därmed alla i vår församling åtminstone åtagit sig att underordna sig och rimligtvis av hjärtat kan tro på.
Så även om du inte håller med i början kommer vi att landa i ett resonemang som inte alls är kontroversiellt. Därför vill jag be om lite extra tålamod i början så att jag inte tappar dig direkt här i början av den första punkten.
Förresten, när jag säger att positionen om sabbaten är kontroversiell så måste jag samtidigt betona att det här har varit standardpositionen i den reformerade kyrkan ända från början. Så även om du kanske inte ens har hört talas om den idag är det inte någon konstig ytterlighet jag pratar om.
Är fjärde budet bindande?
Så, frågan är: var den gammaltestamentliga sabbaten bara en judisk institution som har upphört att gälla för kristna? Är det fjärde budet, det som vi känner som sabbatsbudet, något som är bindande också för den kristna kyrkan idag? Jag vill hävda att svaret på den frågan är både ja och nej.
De som hävdar att svaret på frågan bara är nej säger till exempel att sabbaten var något som gavs som en del av de ceremoniella buden i Mose lag och som har upphört tillsammans med matreglerna och de andra ceremoniella buden.
Men sabbatstanken finns med redan i skapelsen. Vi läser att Gud skapade himlen och jorden på sex dagar och att han vilade på den sjunde dagen. Det ger en indikation om att sabbaten skapades för människan, som Jesus säger i Markus 2:27 och inte bara för israeliten. Vi kan dessutom läsa i Andra Mosebokens 16:e kapitel om när Gud ger manna i öknen och israeliterna befalldes att inte samla manna på sabbatsdagen eftersom det är Herrens heliga sabbat. Vidare läser vi i själva budet att texten säger ”tänk på”, eller mer ordagrant, ”kom ihåg sabbatsdagen så att du helgar den”. Det faktum att texten uppmanar oss att komma ihåg den ger en indikation på att de redan kände till den och att det inte var en uppfinning som gavs i och med de tio budorden.
En annan invändning är att de andra nio buden fortfarande är bindande idag, men inte det fjärde budet eftersom det inte uttryckligen förnyas i Nya testamentet. Men för mig blir det en godtycklig bibelläsning som inte alls kommer från bibeln själv utan snarare blir en efterhandskonstruktion. Det fjärde budet skrevs med Guds finger precis som de andra och placerades i förbundsarken som själva grunden för Guds tron mellan keruberna. Forskaren John Murray säger att det skulle krävas det mest slutgiltiga bevis för att dra slutsatsen att det fjärde budet är i en annan kategori än de andra. Det har sin grund i människans natur och i människans förhållande till Gud.
Det är sant att det finns aspekter i det fjärde budet som är ceremoniella och som har upphört. Men bara för att det finns ceremoniella aspekter innebär det inte att vi kastar ut det helt och hållet. Det femte budet, som handlar om att hedra våra föräldrar kommer med ett dödsstraff för den som förbannar dem istället för att hedra dem. Också det är en ceremoniell aspekt som har upphört. Detsamma gäller det sjunde budet om att den som är en äktenskapsbrytare skulle dö. Men bara för att det finns aspekter av dem som har upphört eftersom de var knutna till en viss kultur i en viss tid innebär det inte att det inte längre alls kan vara bindande för kyrkan idag.
Vissa säger att Jesu undervisning innebar att sabbaten upphörde. Men när Jesus debatterar sabbaten med fariséerna så är det för att frigöra den från deras missbruk av sabbaten och återställa den till dess rätta form.
Andra hänvisar till Paulus och till exempel Kolosserbrevet 2:16-17 som säger, ”Låt därför ingen döma er för vad ni äter eller dricker eller hur ni iakttar högtider eller nymånar eller sabbater.” Men då måste vi minnas att det fanns ett judaiserande parti under som orsakade splittring i församlingarna och ville få församlingarna in i judiska seder och bruk och som gjorde det till en frälsningsfråga. Det är sammanhanget som Paulus skriver till. De judaiserande lärarna ville att församlingarna skulle hålla de judiska högtiderna och dessutom den judiska sabbaten på lördagen. Men det vore att tvinga in församlingarna under lagens slaveri och därför är det inte konstigt att Paulus skriver som han gör.
Herrens dag
Och det leder oss till läran om Herrens dag. Därför att, som en bibelforskare har sagt, att den judiska sabbaten begravdes i Herrens grav. Vad han menar är att Jesus låg i graven under den judiska sabbaten och istället för att fira sabbat på lördagen började de apostoliska församlingarna att fira Herrens dag på söndagen. Så här finns en ceremoniell aspekt av sabbaten som upphört, nämligen att den måste vara på en lördag. Och istället höll man en dag i veckan för vila och tillbedjan, men man gjorde det istället på söndag. Det är möjligt att det fanns vissa kristna judar som höll både lördagen och söndagen, men det var i så fall under en kort övergångstid. Om vi tittar i historiska dokument är bilden entydig att de kristna församlingarna höll söndagen som Herrens dag.
Till exempel säger kyrkofadern Ignatius – han dog bara några årtionden efter aposteln Johannes – i sitt brev till Magnesierna att ingen längre talar om att hålla den judiska sabbaten utan istället ordnar sina liv efter Herrens dag.
Varför ändrade man dagen? Det handlade först och främst om att Jesus uppstod på söndagen, veckans första dag. Det var då han visade sig för sina lärjungar. Nästa gång han visade sig var följande söndag, en vecka senare. Dessutom är det värt att lägga märke till att den helige Ande gavs på Pingstdagen som inföll på en annan Herrens dag. Texterna i Apostlagärningarna 27 och Första Korinthierbrevet 16:2 låter oss förstå att församlingarna hade för vana att samlas för tillbedjan på veckans första dag, som alltså var söndagen. Och i Uppenbarelseboken 1:10 förstår vi att den formellt har fått namnet ”Herrens dag.”
Det innebär att från det fjärde budordet och från Guds exempel har vi befallningen att hålla en dag helig – att det skulle vara en rytm av sex dagar och sedan en dag som var avskild. Den rytmen tillämpade nu den kristna församlingen där man avskilde den första dagen för gemensam gudstjänst.
Så vi håller en dag helig i lydnad mot det fjärde budet och för att följa Guds eget exempel, det vill säga, för att det är inbyggt i själva skapelseordningen, och den apostoliska församlingens exempel. Vi vill följa Guds exempel i att ha sex dagar av kreativ aktivitet och en dag som är avskild, det vill säga, helig.
I vår trosbekännelse säger vi i den tionde artikeln:
Vi tror att den första dagen i veckan av de apostoliska församlingarna hölls helig som Herrens dag i stället för den judiska sabbaten samt att vi därför framförallt denna dag bör samlas till gudstjänst och övning i gudsfruktan.
Så oavsett om vi kallar oss sabbatarianer eller inte kommer vi till rytmen av sex dagar och sedan en dag, där Herrens dag är avskild. Det är den dag då man vänder sig bort från det förgängliga och till det eviga.
Det är inte ett tungt bud som läggs på oss, tvärtom, det är något vi behöver för vårt andliga väl. Vi behöver Herrens dag på grund av vår egen svaghet: vi behöver avsätta en dag i veckan för att höra och begrunda Guds Ord.
Vidare behöver vi en dag av tillbedjan för att bekräfta att den tid vi har är en gåva från Gud. Vår tid är inte vår egen. Allt vi har är en gåva från Gud, inklusive vår tid. Därför har vi ett ansvar för hur vi förvaltar tiden, eller för hur vi låter tiden använda oss. Att ge sitt liv till Gud innefattar naturligtvis tiden. Om vi menar allvar med att våra liv tillhör Gud vore det rimligt att en dag i veckan är avskild för att gemensamt tillbe honom, vilket ligger i linje med vad Guds folk har gjort i tusentals år.
Det finns mycket mer man skulle kunna säga om allt det här och jag har verkligen försökt att hålla mig till ett minimum, men jag tror det är en tillräcklig bakgrund för att komma till nästa punkt som handlar om vårt gudstjänstfirande, det vill säga, våra gemensamma tillbedjan som den främsta andliga övningen.
II. DEN FRÄMSTA ANDLIGA ÖVNINGEN
Det är svårt att beskriva hur viktigt det är för oss att regelbundet fira gudstjänst. Även om Bibeln ger oss vissa indikationer så låter den oss inte riktigt sätta olika andliga övningar mot varandra och säga att den ena är viktigare än den andra. Alla andliga övningar är för att vi ska växa som kristna, eller som Paulus säger i Första Timotheosbrevet 4:7 att ”träna [sig] i gudsfruktan”. Och då minns du kanske sedan vår församlingshelg att Paulus använder ett grekiskt ord som heter γυμνάζω, vilket vi känner igen direkt eftersom det är ett ord vi har lånat från grekiskan. Det är därifrån vi har ordet gym och gymnastik och gymnast. Det har med träning att göra. Det har med disciplin att göra.
Precis som när man tränar kroppen så tränar vi oss i gudsfruktan. Och precis som när vi tränar kroppen är det naivt att tro att man ska förvandlas från ett träningspass till ett annat. Nej, det är genom att träna regelbundet över lång tid som kroppen förändras. Det är genom att skapa en god vana där man låter hela livet påverkas. Man inte bara tränar regelbundet utan man ser till att äta hälsosamt och man ser till att sova hälsosamt och tar bort andra hinder för kroppens hälsa. När allt detta samspelar kommer kroppen att bli starkare och må bättre.
På ett liknande sätt är det med de andliga övningarna i allmänhet, också med gudstjänstfirandet. Varje gudstjänst formar oss. Varje gång vi hör Bibeln läsas och evangeliet predikas och lovprisningar sjungas. Varje gång vi deltar i Herrens måltid gör någonting med oss. Men det är oftast inget vi märker efter en gång. Det är genom att ge sig i samma övning om och om igen, regelbundet och över tid som vår själ formas.
Med allt det sagt, vill jag ändå framhålla gudstjänstfirandet som den främsta av alla andliga övningar. Den är som proteinet som bygger upp kroppen. Den är helt grundläggande för den som vill växa som kristen. Och för att förklara vad jag menar vill jag ta en puritansk predikant till hjälp.
David Clarkson var pastor i London under 1680-talet och framåt. Först vad han assistent till John Owen och sedan blev han Owens efterträdare. Han argumenterar för att det är genom vårt gemensamma gudstjänstfirande som vi mest kan ära Gud på jorden. Det är så vi kan erfara mest av hans närvaro. Det är i gudstjänstfirandet som vi kan se honom mest uppenbarad. Det är genom gudstjänstfirande som vi kan göra som mest gott mot våra bröder och systrar i Kristus. Det är gudstjänstfirandet som är vår främsta medicin mot att falla in i villoläror. Det är genom gudstjänstfirande som vi får erfara hur Gud gör sina största verk på jorden och det är där som vi får den allra tydligaste försmak av den himmelska evigheten.
Clarkson gav en predikan utifrån Psalm 87:2 där det står, ”Herren älskar Sions portar mest av alla Jakobs boningar.” Hans poäng var att Gud gläds mer åt hans folks gemensamma tillbedjan än när de enskilda individerna tillber honom i alla sina boningar.
I Nya testamentet beskrivs det närmare att Guds folk är de levande stenar som utgör Guds tempel som byggt på Kristus som hörnsten (1 Kor 3:16, Ef 2:21f, 1 Petr 2:5). Så, Sions portar idag finns där en sann kyrka samlas för att tillbe den treenige Guden. I Ande och sanning. Och Psalm 87:2 säger att Gud gläder sig över den tillbedjan ännu mer än över alla våra personliga andaktsstunder.
Detta betyder inte att Gud inte älskar när vi läser Bibeln och ber till honom på egen hand. Snarare att han älskar vår gemensamma tillbedjan ännu mer. Clarkson ger tolv argument för varför det är så. Hans utmaning är tydlig, enkel och än mer relevant idag än den var på 1600-talet. Som det är med Herren, så bör det vara med hans folk. Om Herren gläder sig mest över gemensam tillbedjan, så bör hans folk också göra det.
Det hjälper oss att förstå hur viktig frågan är. Om gemensam tillbedjan är den mest andligt betydelsefulla övningen vi kan ägna oss åt på jorden; om det är det främsta medlet genom vilket vi helgas och växer som kristna, är det då något konstigt att djävulen attackerar den mer än något annat? Vi frestas ständigt att nedvärdera våra gemensamma gudstjänster, av alla möjliga skäl.
Dels genom individualism. Det vill säga, uppfattningen att vad som verkligen betyder något är vad jag gör på egen hand. Där allt handlar om vad Gud säger till mig personligen.
Dels genom högmod. Det är uppfattningen att jag minsann kan ta hand om mig själv andligt. Jag behöver inte pastorer, äldste, diakoner eller andra kristna.
För andra kan det handla om stolthet. Vi uppskattar inte att bli utmanade angående våra synder. Våra kliande öron vill bara höra trevliga, positiva, uppmuntrande saker.
För somliga kan det ha med personlighet att göra. Kanske är du lite introvert och tycker att det är utmattande och skrämmande att vara bland människor. Även de bästa församlingarna är röriga och frustrerande platser. Om man samlar många syndare, även syndare som blir helgade, på en och samma plats, kommer det alltid att uppstå problem. Folk kommer att säga okänsliga saker. Det kommer att finnas olika perspektiv. Det kommer att finnas svaga och omogna kristna att hantera. Då kan man tänka att det skulle vara så mycket enklare att stanna hemma och undvika det helt och hållet.
Och så har vi frestelsen av så kallade onlinegudstjänster. Det exploderade under månaderna av nedstängning under Corona. Av olika anledningar förhindrade Gud oss att samlas lagligt till gudstjänst och många församlingar fixade då ”gudstjänster” på sitt eget sätt, via kameror, skärmar och livesändningar. Och det visade sig att många skulle föredra det framför riktiga gudstjänster. Trots allt var det väldigt bekvämt. Ingen anledning att klä upp sig, ingen pendling till en byggnad, bara några steg till vardagsrummet. Man kan stänga av ljudet och hoppa över olika delar och gå och ta en macka istället.
Dessutom kunde man besöka vilken kyrka som helst i världen. Om du vill lyssna på en bättre predikant än din egen pastor, har bara Sermon Audio 34.891 talare och 1.974.764 predikningar att klicka på. Om du inte gillar en predikan är det bara att klicka på en annan. Om det är för svårt, eller för lätt, eller för torrt, eller för utmanande, hitta något annat.
Jag förmodar att alla kulturer och tidsepoker har sina egna utmaningar. Också i vår kultur attackerar djävulen våra gudstjänster med full kraft. Därför behöver vi vaka över våra hjärtan och påminna oss själva om att den gemensamma tillbedjan är den viktigaste viktigaste andliga övningen vi har. Det är där vi kommer att finna mest välsignelse.
Här är en sammanfattning av Clarksons tolv anledningar till varför gemensam tillbedjan är att föredra framför den privata. Återigen, inte för att den privata inte är viktig utan för att den gemensamma är ännu viktigare. Jag sammanfattar alla tolv, men sedan stannar jag upp vid några av dem och utvecklar vad han menar. Jag inser att det blir mycket att ta in att höra tolv punkter räknas upp så snabbt och att vissa kan verka långsökta om man inte har tänkt på dem innan. Men alla är värda att lyssna till och jag rekommenderar verkligen att läsa hans predikan i sin helhet.
1. Gud blir mer förhärligad genom gemensam, offentlig tillbedjan än genom privat. Det vill säga, Gud blir förhärligad av oss när vi erkänner hans härlighet och ära, och han blir mest förhärligad när detta erkännande är som mest offentligt.
2. Det finns mer av Guds närvaro i gemensam tillbedjan än i privat. Han är närvarande med sitt folk i deras gemensamma tillbedjan på ett särskilt sätt. Mer effektivt, konstant och intimt.
3. Gud uppenbarar sig mer tydligt i gemensam tillbedjan än i privat. Till exempel, i Uppenbarelseboken beskrivs Kristus gående mitt ibland församlingarna.
4. Det finns mer andlig fördel i den gemensamma tillbedjan. Oavsett vilket andligt väl som kan komma ur våra privata övningar, kan det och mycket mer förväntas från gemensam tillbedjan när den används på rätt sätt.
5. Gemensam tillbedjan är mer uppbygglig än privat. I privat tillbedjan ser du till ditt eget bästa, men i gemensam tillbedjan gör du gott både för dig själv och för andra.
6. Gemensam tillbedjan är ett bättre skydd mot avfall än den privata tillbedjan. Den som saknar eller avvisar gemensam tillbedjan, oavsett hur hängiven han är i privat tillbedjan är i större fara för avfall.
7. Herren utför sina största verk i gemensam tillbedjan. Omvändelse, insikt om synd och pånyttfödelse ges vanligtvis genom offentliga medel.
8. Gemensam tillbedjan är den närmaste likheten av himlen. I Bibelns bilder av himlen görs ingenting privat. Inget i hemlighet. All tillbedjan som görs av Guds förhärligade folk är gemensam.
9. De mest kända Guds tjänare har föredragit offentlig tillbedjan framför privat. Herren Jesus, när han vandrade på jorden, drog sig inte undan från den offentliga tillbedjan, trots att den var korrupt. Gemensam tillbedjan var mer värdefull för apostlarna än deras säkerhet, frihet och liv.
10. Gemensam tillbedjan är det bästa medlet för att vinna de största gåvorna i nåd från Herren och för att förhindra och avlägsna de allvarligaste domarna.
11. Kristi dyrbara blod är mest intresserat av gemensam tillbedjan. Privat tillbedjan krävdes av och utfördes av Adam och hans avkomma, även i ett syndfritt tillstånd. Men den offentliga predikan av evangeliet och förvaltningen av dop och nattvard har ett nödvändigt beroende av Kristi död och uppståndelse.
12. Guds löften ges mer till gemensam tillbedjan än till privat. Det finns fler löften för offentlig än för privat tillbedjan. Och även de löften som verkar ges till privata övningar är tillämpliga och mer kraftfulla i den gemensamma tillbedjan.
Låt oss då stanna till vid fyra av hans argument.
1. Gud blir mer förhärligad genom gemensam, offentlig tillbedjan än genom privat
Vi börjar med det första: Gud blir mer förhärligad genom gemensam, offentlig tillbedjan än genom privat.
Clarkson säger: Gud blir förhärligad av oss när vi erkänner hans härlighet. Och han blir mest förhärligad när detta erkännande är som mest offentligt. Detta är uppenbart. Ett offentligt erkännande av värdet och excellensen hos någon tenderar mer till hans ära än det som är privat eller hemligt.
Det var mer för Davids ära att många firade hans seger, 1 Samuelsboken 28:7, än om en enskild person bara hade erkänt det i hemlighet. Därför, när psalmisten ville att Guds härlighet skulle förkunnas som mest fullkomligt, nöjde han sig inte med ett privat erkännande, utan kallar hela jorden att prisa honom. Psalm 66:1-3. Då blir Herren mest förhärligad, när hans härlighet mest förkunnas. Och den förkunnas mest när den förkunnas av en mångfald av människor tillsammans.
Detsamma ser vi i Psalm 22 och Psalm 29 och 2 Thess 1:10
I Malaki 1:6 klagar Gud som om han inte fick någon ära från sitt folk, när deras gemensamma tillbedjan föraktas och försummas.
Malaki 1:6 (SFB-15)
6En son hedrar sin far och en tjänare sin herre.
Men om jag är en far, var är då hedern jag borde få?
Och om jag är en herre, var är då vördnaden för mig?
När Gud talar om ”vördnaden för mig” visar de följande verserna vad det innebär. Han menar att de inte ger honom någon ära, eftersom de föraktar hans tillbedjan.
Detsamma gäller oss. Ju fler som går förenas för att prisa, beundra och tillbe honom, desto mer blir han förhärligad. Och därför mer offentligt än privat.
6. Gemensam tillbedjan är ett bättre skydd mot avfall än den privata tillbedjan.
Vi går vidare till Clarksons sjätte argument,
Gemensam tillbedjan är ett bättre skydd mot avfall än den privata tillbedjan, och därför bör den föredras. Ett argument som är värt att ta på allvar i tider som är fulla av avfall. Den som saknar den gemensamma tillbedjan, oavsett hur hängiven han är i sin privata tillbedjan är i större fara för avfall.
Kung David var lika hängiven sin privata tillbedjan av Guds tillbedjan som alltid medan han var i landsflykt. Men eftersom han därigenom berövades den gemensamma tillbedjan, såg han sig själv som i stor fara för avgudadyrkan. Detta framgår tydligt vad han säger i Första Samuelsboken 26:19 ”de har drivit bort mig från min plats i Herrens arvedel och sagt: Gå bort och tjäna andra gudar!”
Bibeln ger ingen anledning att tro att någon verkligen hade sagt så till David. Men Davids poäng är att genom att förvisa honom på det sättet och utesluta honom från deras gemensamma tillbedjan utsatte de honom för en situation som skulle driva honom till avgudadyrkan. De kunde lika gärna ha sagt rakt ut: Gå och tjäna andra gudar, som att driva honom bort från den gemensamma tillbedjan av den sanne Guden, som han ansåg vara det högsta skyddet mot avgudadyrkan.
Att det här är en levande verklighet har vi många exempel på. Jag vet inte hur många gånger jag har hört att någon har börjat lyssna på någonting på youtube, eller fått kontakt med någon spännande person via sociala medier som blir början på en process som slutar i förödelse. Varje gång, eller i alla fall nästan varje gång, vi hör om att någon har fallit av så har det börjat med att den personen har slutat att fira gudsjtänst med sin församling. Ingen påstår att det är ett vattentätt skydd mot att falla av, men det är det starkaste vi har och därför måste vi ta det på allvar.
Höga visans första kapitel uppmanar kyrkan att ”gå i hjordens spår … vid herdarnas tält” (Höga v 1:8). Att fira gudstjänst med sin församling är vad Kristus har föreskrivit för vårt andliga väl. Om du struntar i vad han säger kommer du oundvikligen, som Efesierbrevet 4 säger, att ”kastas hit och dit och dras med av varje vindkast i läran, när människorna spelar sitt falska spel och listigt förleder till villfarelse” (Ef 4:14). Om du inte följer hjordens spår och betar vid herdens tält är det inte konstigt om du blir byte för rävar eller vargar eller Förgöraren som söker efter byten att sluka.
8. Gemensam tillbedjan är den närmaste likheten av himlen
Vi går vidare till Clarksons åttonde argument:
Gemensam tillbedjan är den närmaste likheten av himlen och bör därför föredras. Han förklarar: I himlen, så långt som skriften beskriver den för oss, görs ingenting privat, ingenting i hemlighet. All tillbedjan av Guds förhärligade folk gemensam. Den otaliga mängden av änglar utgör tillsammans med Guds friköpta folk en församling i det himmelska Jerusalem. Hebreerbrevet 12:22-23. En förhärligad församling som tillsammans lovprisar till honom som sitter på tronen och Lammet, och de fortsätter att vara sysselsatta med denna gemensamma tillbedjan i all evighet.
11. Kristi dyrbara blod är mest intresserat av gemensam tillbedjan
Och, för det sista, Clarksons elfte argument:
Kristi dyrbara blod är mest intresserat av gemensam tillbedjan, och om det som är av oändligt värde är mest intresserat av något måste det vara mest värdefullt.
Kristi blod har mer med gemensam tillbedjan att göra mer än med privat. De privata aspekterna av tillbedjan, privata böner, meditation och liknande, hade förväntats av och utförts av Adam och hans avkomma om han hade fortsatt i ett tillstånd av oskuld. Men den offentliga predikan av evangeliet och förvaltningen av dopet och nattvarden har ett nödvändigt beroende av Kristi död och uppståndelse. De är förkunnelser av och uttryck för evangeliet, av välgärningarna i Kristi dyra blod.
Sammanfattning
Jag inser att det är ett resonemang som kan kännas väldigt tekniskt. Men om man ska sammanfatta det så handlar det om att vårt gemensamma gudstjänstfirande är helt avgörande för vår andliga hälsa. Att det är det främsta sättet genom vilket vi ärar Gud, att det är det bästa skyddet mot allt som vill föra oss bort från vår tro, att det är den tydligaste försmaken av himlen vi kan få i det här livet och att det på ett unikt sätt knyter samman allting av vad korset handlar om. Om vi är kristna innebär det att vi vill växa i helgelse och vi vill leva det liv som Kristus kallat oss till. Överst på den listan är att prioritera att fira gudstjänst med vår församling. Det betyder inte att det är det enda som är viktigt, verkligen inte, men likväl står det överst på listan. Både för att det är bra för oss och för att det är en grundläggande del i det kristna livet.
III. KVÄLLSGUDSTJÄNSTENS VÄRDE
Nu vill jag gå till en sista punkt som mer specifikt handlar om kvällgudstjänsten och varför den är så värdefull för oss. Därför att här representerar vår församling ofta något som känns främmande och svårt för den som kommer från den etablerade svenska kristenheten. Det passar inte in i våra vanor eller också tänker vi att det räcker med en gudstjänst. Varför skulle man samlas två gånger på samma dag?
Jag vill ge fyra argument till varför det är värt för oss att inte bara prioritera att samlas till gemensam tillbedjan i allmänhet på Guds dag, utan varför också kvällsgudstjänsten har sitt värde.
1. Den har biblisk grund
För det första: kvällsgudstjänsten har biblisk grund.
Även om det inte finns något uttrycklig befallning i Nya testamentet att ha två gudstjänster istället för en, finns det ändå ett tydligt mönster i Skriften av ”morgon och kväll”. Detta kan vi se i skapelsens ordning när Gud strukturerade tiden för oss människor i termer av morgnar och kvällar (1 Mos 1–2). Det var också ett mönster som var tydligt i Gamla förbundets tillbedjan, då Gud befallde de dagliga offren i tabernaklet att göras en gång på morgonen och sedan igen vid skymning (4 Mos 28:1–10, jmf. 2 Mos 29:38–39).
Detta är anledningen till att psalmisten förklarar i Psalm 92, som uttryckligen identifieras som en psalm för sabbaten:
Psaltaren 92:1–3 (SFB-15)
1En psalm, en sång för sabbatsdagen.
2 Det är gott att tacka Herren
och att lovsjunga ditt namn, du den Högste,
3 att på morgonen förkunna din nåd
och om natten din trofasthet.
(Jfr Ps 134:1). Det är därför inte orimligt att tänka att detta mönster av morgon och kväll fortsätter in i det Nya förbundets tillbedjan, särskilt eftersom Nya testamentet ger belägg för gudstjänster som ägde rum på kvällen den första veckan.
Apostlagärningarna 20:7 (SFB-15)
7Den första dagen efter sabbaten var vi samlade för att bryta brödet. Paulus talade med dem som var där, och eftersom han skulle resa nästa dag fortsatte han att tala ända till midnatt.
2. Den hjälper oss att helga Herrens dag
För det andra: kvällsgudstjänsten är ett värdefullt verktyg för oss att helga hela Herrens dag.
En stor praktisk fördel med att ha både morgon- och kvällsgudstjänst är att det ger en utmärkt struktur för att hjälpa familjer att helga Herrens dag. De två gudstjänsterna fungerar som bokändar på dagen, vilket gör det lättare för den kristne att hålla hela dagen helig, som Bibeln uppmanar oss att göra, istället för att bara helga ett par timmar på morgonen (trots vad som är populärt i vår kultur, är det fortfarande Herrens dag och inte ”Herrens morgon”). Eftersom hållandet av hans dag är ett kännetecken för Guds förbundsgemenskap som särskiljer den som helig och påminner dess medlemmar om att de är pilgrimer på väg till den eviga sabbaten, ger kvällsgudstjänsten en vacker rytm för Herrens dag.
I århundraden har tusentals kristna funnit att intervallet mellan morgon- och kvällsgudstjänsterna är den perfekta tiden för mat, gemenskap, andaktsläsning, familjebön, gärningar av barmhärtighet eller – inte minst viktigt – en god tupplur! Befriade från all galenskap under veckan kan kristna njuta av en dag av tillbedjan och vila. Vad kan vara bättre än att avsluta den heliga dagen med att samlas med förbundsgemenskapen för Ordet, gemenskap, Herrens måltid och böner (jmf. Apostlagärningarna 2:42)?
3. Den formar oss
För det tredje är kvällsgudstjänsten lika mycket ett uttryck för gemensam tillbedjan som förmiddagsgudstjänsten och har samma formande kraft på vår själ.
Heidelbergkatekesens 65:e fråga lyder,
Då nu bara tron gör oss delaktiga av Kristus och alla hans välgärningar, varifrån kommer sådan tro?
Svaret lyder:
Den heliga Anden verkar tron i våra hjärtan genom predikan av det heliga evangeliet och bekräftar den genom bruket av de heliga sakramenten.
En av de främsta anledningarna till att kvällsgudstjänsten har blivit kraftigt förbisedd i vår tid är den generellt låga uppfattningen om predikan och sakramenten. Vem vill sitta igenom en annan tråkig predikan när man kan få en större ”välsignelse” i en bibelstudiegrupp, personliga andakter eller något annat program?
Men om predikan och sakramenten verkligen är Guds främsta medel för vår helgelse, då skulle kristna knappast vilja missa en gudstjänst. Frågan borde inte vara: ”Varför två gudstjänster på söndag?” Frågan borde snarare vara: ”Varför inte tre eller fyra?” Om Gud ger näring till vår tro genom predikan av evangeliet, varför skulle vi då inte vilja höra evangeliet predikas mer än en gång på söndag? Eftersom ”tron kommer av predikan och predikan genom Kristi ord” (Rom. 10:17) och det är ”förkunnelsen om Jesus Kristus” som stärker oss (Rom. 16:25), måste vi inse att kvällsgudstjänsten ger en ytterligare möjlighet för vår tro att byggas upp och vår kunskap om Kristus att växa, vilket är vad vi som kristna längtar efter.
Kvällsgudstjänsten ger församlingen möjlighet att få mer av Skriften än vad endast en gudstjänst skulle tillåta. Det är av denna anledning som församlingens äldste kallar församlingen till tillbedjan två gånger varje Herrens dag. Kristus har gett äldste det allvarliga ansvaret att ”vakta över [församlingens] själar” (Heb. 13:17), och därför kallar de oss till tillbedjan. Det är det första och det främsta äldste gör eftersom det är så grundläggande i vår kristna växt och i vår lydnad till Kristus. Och genom att kalla också till en kvällsgudstjänst får vi inte bara möjlighet att tillsammans tillbe Herren två gånger på hans heliga dag, utan vi får också möjlighet att vi kan dra nytta av de medel Gud har bestämt för oss att växa som kristna.
Dessutom, eftersom Guds ord uppmanar oss att lyda och underordna oss våra äldste (återigen, se Heb. 13:17), bör vi svara på kallelsen till tillbedjan som en glad handling av lydnad mot Herren.
4. Den är historiskt förankrad
För det fjärde: kvällsgudstjänsten är historiskt förankrad.
Ofta tvekar kristna inför att delta i kvällsgudstjänsten eftersom det inte är en del av deras vana. Vad de måste förstå är dock att om de är vana vid bara en gudstjänst på Herrens dag, så är de inte vana vid den historiska kristna kyrkans praxis utan vid en modern nyhet. När vi ser på kyrkans historia ser vi att morgon- och kvällsgudstjänst på Herrens dag var normen. I början av det fjärde århundradet beskrev kyrkohistorikern Eusebius av Caesarea vad han ansåg vara den universella praktiken i kyrkan:
För det är verkligen inget litet tecken på Guds makt att hymner, lovsånger och verkligt gudomliga glädjeämnen erbjuds Gud över hela världen i Guds kyrkor vid solens morgonuppgång och vid kvällens timmar. Guds glädjeämnen är verkligen hymnerna som stiger upp överallt på jorden i hans kyrka vid tidpunkterna för morgon och kväll.
Under medeltiden blev morgongudstjänsten känd som ”laudes” och kvällsgudstjänsten som ”vesper”. Att delta i både laudes och vesper var standardpraxis för kristna. Vid reformationens tid fortsatte sedvänjan med morgon- och kvällsgudstjänst, vilket framgår av liturgierna i de reformerade kyrkorna under sextonhundratalet. Vanligtvis var förkunnelsen i kvällsgudstjänsten (eller, i många fall, eftermiddagsgudstjänsten) mer en tematisk utläggning av någon biblisk lära, ofta utifrån en katekes.
Så viktig var denna andra gudstjänst för livet i de reformerade kyrkorna att när den hotades av protesterna från arminianerna, togs frågan upp i Dort-konciliet (1618–19) och diskuterades ingående. Det överväldigande vittnesmålet vid konciliet från delegater från länder över hela Europa var att den andra gudstjänsten var något att skydda och värna om för att den reformerade tron skulle kunna fortsätta blomstra och kristna få större möjlighet att mogna i sin förståelse. Genom århundradena fortsatte denna praxis att vara en huvuddel av reformerad tillbedjan. Därför måste vi se att protestantiska kyrkor som helt har övergivit kvällsgudstjänsten har avvikit skarpt från vad som historiskt har varit en normal praxis i Kristi kyrka.
Så, låt mig, som en som ett pastoralt ansvar att ge föda åt Kristi får och vaka över deras själar, låt mig uppmuntra dig att delta i kvällsgudstjänsten. Det är bra för din själ!
Det är förstås så att det finns familjer och individer som har goda skäl till varför deltagande i kvällsgudstjänsten är svårt. I de fallen får vi lita på Guds försyn och att de personerna får möjlighet att växa på andra sätt. Om du har en sådan situation skulle jag uppmuntra dig att ändå prioritera kvällsgudstjänsten minst en gång i månaden eftersom den kompletterar förmiddagsgudstjänsten.
Men ofta är fallet att de som inte deltar i kvällsgudstjänsten gör det bara på grund av en inställning som frågar: ”Vad är det minsta som krävs av mig?” Låt oss lägga åt sidan sådana tänkesätt och bli påminda om att vi är pilgrimer på väg till vårt himmelska hem och att vår kristna identitet är vår mest grundläggande identitet och att vår andliga växt är något av det viktigaste vi har.
Precis som våra liv präglas av den vackra sabbatsrytmen av sex och en, som etablerades vid skapelsen och ser fram emot fullkomnandet, så har vi också en vacker rytm av tillbedjan varje Herrens dag som ger en möjlighet både på morgonen och på kvällen att samlas med Guds förbundsgemenskap, att tjäna honom i tillbedjan och att ta emot hans goda gåvor av Ord och sakrament.
AVSLUTNING
Så, kära vänner, jag hoppas att det har varit begripligt och att du fått något av en förnyad helhetsbild av gudstjänstfirandets värde och hur det passar in i veckorytmen. Vi skulle kunna prata vidare om hur vi till exempel hjälper barnen in i att fira gudstjänst och vi skulle också kunna prata om att fira gudstjänst i hemmen i mindre enheter med våra vänner och familj. Det är ett stort område som öppnar för andra stora frågeställningar. Men nu ser jag fram emot att få höra era frågor och tankar och kommentarer.
En kommentar
Helen Svensson
En mycket viktig undervisning!
Tack!