När vi nu går in i Efesierbrevet gör vi det för att stanna kvar länge. Och jag måste säga att det finns ingen plats där jag hellre vill vara. Hela brevet, alla sex kapitel, är guld – från början till slut. Jag skulle kunna citera kända teologer som kallat brevet för ”Paulus krona och klimax” och personer som fått sitt liv förvandlade genom just det det här brevet, eller till och med hela församlingar som upplevt en reformation och börjat bära underbar frukt därför att de läst det här brevet.
För mig personligen har det här brevet alltid haft en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Under livets olika faser har olika delar av brevet kommit i förgrunden, kanske för att det både har så storslagen och sublim teologi samtidigt som det är så fantastiskt praktiskt och konkret.
Paulus skriver med en alldeles särskild ton i Efesierbrevet. Det är fullt av förundran som balanserar på gränsen för vad vårt mänskliga språk kan omfatta. Det är som att han tittar på det ofattbara som Gud gjort för oss genom att sända sin enfödde son och kan inte låta bli att brista ut i lovprisning och förundran och bön. Han använder ord som ”rikedom” och ”fullhet” och ”mysterium” eller ”hemlighet”. Han staplar begrepp på begrepp och tycks ibland famla efter ord som kan omfatta storheten i vad han vill beskriva, och då och då – särskilt i det första och det tredje kapitlet – är det som att han förlorar sig själv och exploderar i lovprisning och tillbedjan.
Det är förstås min bön också för oss som församling. Att vi ska kunna ta tid och se på allt detta som Paulus vill visa oss och låta det lyfta våra hjärtan till lovprisning och tillbedjan. Jag är övertygad att när vi söndag efter söndag återvänder till det här brevet så kommer det att prägla oss. Det kommer att forma oss. Jag har ofta velat men har av olika anledningar inte vågat predika genom det här brevet tidigare, men nu tror jag att tiden är mogen. Nu släpper vi lös detta lejon till brev och så får vi se vad Gud gör med oss.
Idag har vi brevets två första verser framför oss; Paulus hälsning till församlingen. Många har hoppat över de här verserna när de predikat igenom det här brevet, men vi påminner oss om att det här är inspirerad text. Varje ord finns där av en anledning. Fast det gäller inte bara Guds ord, det gäller nästan all läsning; det är alltid en god princip att uppmärksamma vad en författare från första början bedömer viktigt och nödvändigt att ha med. Men det gäller förstås i synnerhet när vi läser Guds ord, som vi tror är Guds eget tilltal till sitt folk.
Hursomhelst, när jag började gräva i den här till synes formella hälsningen fick jag fram material som gott och väl skulle kunna räcka till tre predikningar. Men jag ska försöka att hålla ihop det här.
Jag tänkte lägga upp predikan i två punkter. Först vill jag lyfta fram några övergripande teman som präglar Efesierbrevet och även säga något om Paulus som dess författare. Därefter tittar vi på fortsättningen av den första versen och ser hur han beskriver brevets mottagare – jag kallar det för ”en trefaldig beskrivning av de kristna.”
I. INTRODUKTION TILL BREVET
Då går vi in i den första punkten och tittar på några av de övergripande teman som präglar det här brevet. Jag vill nämna fyra.
1. Övergripande tema: Gud
Det första och det största, det som präglar brevet allra tydligast finns med redan i den första versen. Den lyder,
Efesierbrevet 1:1 (SFB-14)
1Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel.
Där har vi det. Han är apostel genom Guds vilja. Det stora temat i det här brevet är Gud. Hela brevet handlar om vad Gud har gjort och hur vi kan leva på grund av vad Gud har gjort. Paulus behövde inte presentera sig som apostel ”genom Guds vilja”, men här, i ett brev som är fritt från konflikt och situationsbetingade frågor, vill han lyfta fram att han är apostel genom Guds vilja, eftersom allt börjar med Guds vilja. Han är inte apostel på grund av sig själv eller på grund av någon människa. Allt börjar med Gud.
På samma sätt behöver vårt tänkande alltid börja med Gud. Många av våra problem och bekymmer i kyrkan idag, och för all del också personligen, beror på att vi är så intresserade av oss själva, så egocentrerade. Det är hela den här kulturens stora problem, att vi är så självupptagna. Vi har till och med gjort det till en dygd och talar om det som något hälsosamt, ”att fokusera på oss själva”, när verkligheten är att vi förlorar oss själva i vår självupptagenhet, och det gör oss olyckliga och eländiga. Bibelns budskap vill ta oss tillbaka till Gud, låta oss förundras av något som är oändligt mycket större och viktigare, vackrare och mer värdefullt och härligt än oss själva, och ödmjuka oss inför honom och väcka vår tillbedjan av honom.
Det är vad det här brevet gör. Det ställer oss öga mot öga med Gud; vem Gud är och vad Gud har gjort. Paulus betonar genom hela brevet Guds storhet och obeskrivliga härlighet. Lyssna här på några exempel ur det första kapitlet:
Efesierbrevet 1:5 (SFB-14)
5I kärlek har han förutbestämt oss till barnaskap hos honom genom Jesus Kristus, efter sin goda viljas beslut
Efesierbrevet 1:9 (SFB-14)
9Han har låtit oss få veta sin viljas hemlighet enligt det beslut han har fattat i Kristus
Efesierbrevet 1:11–12 (SFB-14)
11I honom har vi också fått vårt arv, förutbestämda till det av honom som utför allt efter sin viljas beslut, 12 för att vi som först har satt vårt hopp till Kristus ska bli till hans ära och pris.
Det handlar om Gud – som är evig och oändlig, som inte behöver någons hjälp, tvärtom, som är den ende på vilken allt annat beror. För Paulus börjar allt med Gud, och detsamma borde gälla oss. Låt oss göra allt vi kan för att försöka träda åt sidan och släppa in den verklige huvudpersonen på scenen. Låt oss vara ett folk som först och främst är upptagna och uppfyllda av vem Gud är, vilket är långt mer intressant än vem jag är.
Kom ihåg hur Jesus lär oss att be i Herrens bön, som är ger oss ett mönster. Det börjar med att be till Gud Fader att hans namn ska bli helgat. Vi börjar med att be till Gud om Gud.
2. Rikedom, fullhet
Ett annat tema, men som ligger nära det här övergripande temat om Gud är att Paulus återkommer till ord som ”rikedom” och ”fullhet”. I kapitel 1:7 talar han om Guds ”rika nåd” som han lät flöda över oss. I kapitel 3:8 talar han om ”evangeliet om Kristi ofattbara rikedom”, och i 3:16 om Guds ”härlighets rikedom.” Vi har alltså Guds rika nåd, hans härlighets rikedom och Kristi ofattbara rikedom. I Efesierbrevet är det som att Gud släpper lös allting över oss.
Ordet ”ära eller härlighet” används åtta gånger. Ordet ”arv” används fyra gånger. Orden ”fullhet” eller ”uppfyllas” används sju gånger.
I kapitel 3:19 har vi ”all Guds fullhet.” I kapitel 4:13 talar han om församlingen som kommer till en ”mognad som motsvarar Kristi fullhet.” Och inom oss verkar Anden mäktigt fram allt detta.
3. Herren Jesus Kristus
Och nyckeln till allting finns i den lilla frasen ”i Kristus”, som används 27 gånger i dessa sex kapitel. Det är på grund av att vi är i Kristus som vi får tillgång till Guds nåd, till hans fullhet och rikedom och hans arv och härlighet. Det är på grund av Kristus som vi får förlåtelse och all himlens andliga välsignelse.
Det finns bara ett sätt som allt detta kan bli en verklighet för oss, och det är för att Gud har sänt sin enfödde Son in i smärtan och förnedringen det innebar att spikas upp på ett kors, för att sedan bära Guds fulla vrede över våra synder. Det är bara i honom vi är friköpta och får förlåtelse för våra synder, som Paulus säger i 1:7, genom hans blod.
Det är i Kristus vi är utvalda innan världens grund var lagd och förutbestämda till att bli Guds barn. Det är i Kristus vi får den helige Ande som ett förskott på det arv som väntar. Kristus är,
Efesierbrevet 1:21 (SFB-14)
21högt över alla härskare, makter, krafter och herradömen och alla namn som kan nämnas, inte bara i denna tidsålder utan också i den kommande.
Det är han som är församlingens huvud,
Efesierbrevet 1:23 (SFB-14)
23som är hans kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i alla.
Paulus summerar allting i kapitel 3:19, ”Så ska ni bli helt uppfyllda av all Guds fullhet.” Det är en ofattbar tanke egentligen, att den som är kristen kan uppfyllas av all Guds fullhet. Att vi skulle kunna känna Kristi ofattbara rikedom. Att han har gett oss den helige Ande som verkar inom oss och som kan göra långt mer än allt vi ber om eller tänker oss (3:20).
Allt detta, alla dessa obeskrivliga rikedomar, har vi när vi är i honom; när vi är förenade med Kristus genom tron på honom. Vi kan inte få det genom vår egen förtjänst på något sätt. Det räcker inte att vara goda och hyggliga människor. Allt är hans och han ger det som en gåva, aldrig som lön. I Efesierbrevet är alla våra rikedomar baserade på hans vilja, kapitel 1 vers 5; hans nåd, kapitel 1 vers 6-7; hans ära, kapitel 12 och 14; hans kallelse 1:18; hans makt och kraft kapitel 1:19, hans kärlek 2:14 och hans verk 2:10. Allt kommer från honom till oss, och det gör det endast för att vi är förenade med honom genom tron.
4. Församlingen
Ett fjärde återkommande tema i Efesierbrevet är församlingen. Att vara i Kristus innebär inte bara att vara mystiskt förenad med honom genom tron utan också att vara en del i hans kropp; att vara en medlem. Paulus talar om församlingen som Kristi kropp, också här i Efesierbrevet, och att vara i Kristus innebär också att vara en del i kroppen.
Titta i kapitel 3. Det här är viktigt. Paulus talar om sig själv och sitt uppdrag som apostel i de första två verserna. Sedan säger han i den tredje och fjärde versen att han genom en uppenbarelse fick lära känna en hemlighet. Den här hemligheten ligger ständigt under ytan i Efesierbrevet. Paulus sade i vers 3 att han redan har beskrivit den i korthet. Vad är det för hemlighet? Titta i vers 5,
Efesierbrevet 3:5 (SFB-14)
5I forna generationer var den inte känd för människor så som den nu har uppenbarats genom Anden för hans heliga apostlar och profeter:
Han säger att den här hemligheten har varit fördold fram tills nu. Under hela Gamla testamentets tid kände man alltså inte till den. Vad är det då? Vers 6,
Efesierbrevet 3:6 (SFB-14)
6att hedningarna har samma arv som vi, tillhör samma kropp och har del i samma löfte i Kristus Jesus genom evangeliet.
Det här är viktigt, att vi tillhör samma kropp. Här får vi en insikt i vad Paulus menar att församlingen är. Församlingen är en hemlighet, ett mysterium, som alltså varit fördold under hela den mänskliga historien fram tills nu. Men nu har Gud uppenbarat det för Paulus och för andra, nämligen att alla, oavsett etnicitet får del av samma löfte genom tron på Kristus och tillhör samma kropp.
Kroppsmetaforen
Det finns många bilder av församlingen i Bibeln och de flesta av bilderna kommer ur den gammaltestamentliga myllan och bilderna av Guds folk. Det talas om församlingen som Guds kungarike. Både Jeremia och Jesaja talade om att riket skulle komma, att Messias skulle komma och upprätta sitt rike. Vi har till och med profetior från Första Moseboken 49 att det skulle komma en kung från Juda.
Under Gamla testamentet kände man också till att hedningar kunde konvertera och börja tillbe Högste Guden. Det var inget nytt.
Under Gamla testamentet omtalas Guds folk som en brud. Vi har profeten Hosea som får Guds uppdrag att göra en profetisk handling och gifta sig och älska en otrogen kvinna. Budskapet är att Gud gör detsamma.
Under Gamla testamentet omtalas Guds folk som en vinstock. I Jesaja 5 talar Gud om hur han planterade ädla vinstockar, men de bar bara dålig frukt.
Under Gamla testamentet omtalas Guds folk som en flock får, till exempel i Jesaja 40 där Gud är en herde som samla sina lamm och bär dem i sin famn. Eller Psalm 23 där folket säger ”Herren är min herde.”
Alla dessa bilder finns också i Nya testamentet. I Efesierbrevet 5 står det om församlingen som Kristi brud. Vi har vinstocken och grenarna i Johannes 15. Vi har bilden av herden och fårhjorden i Johannes 10. Vi har bilden av kungariket i Kolosserbrevet 1. Vi har bilden av en familj, vilket tydligt anspelar på teman i Gamla testamentet. I Efesierbrevet 2 har vi en bild av församlingen som hus, ett heligt tempel som är byggt på Kristus som grund.
Men aldrig tidigare har vi hört talas om Guds folk som en kropp.
Poängen är en organisk förening med varandra och med Kristus som är huvudet. Där alla bidrar till en mångfald av tjänster och uppgifter men är delar i en organisk enhet. Jag är lite osäker på hur långt det är rimligt att förstå den här bilden… det jag är osäker på är om det överhuvudtaget går att argumentera trovärdigt för ett kristet liv utan att vara förenad i en lokal församling med andra medlemmar, eftersom det är en helt väsentlig del i det kristna livet att ha med andra medlemmar att göra. Att underordna sig andra, att stötta och styrka andra, att älska andra.
I och med att den här hemligheten avslöjats, att vi nu ingår i samma kropp med Kristus som huvud höjs nivån avsevärt på en mellanmänsklig intimitet. Vi är ett i Kristus, och i den här kroppen pulserar Anden som livsblod. Vi har inte bara med Gud att göra genom att gå och offra och tillbe på särskilt utsedda tidpunkter och om vi har tur kanske vi känner igen någon. Nu har vi med Gud och varandra att göra i en organisk relation, hela tiden. Vi samlas allihopa och tillber vid särskilda tidpunkter, men på något sätt har vi alla med allt i varandras liv att göra. Att vara kristen är att vara en medlem, en del i en kropp, och att vara medlem är att bjuda in de andra medlemmarna och ge dem tillåtelse att älska och uppmuntra och tillrättavisa, så att kroppen mognar och Kristus blir ärad.
Om en lem lider, lider hela kroppen. Så intimt är det. Det är det självklara kristna livet i Nya testamentet. Här finns inga ökeneremiter. Bilden blir grotesk, om vi föreställer oss enskilda tår som skuttar omkring utan att vara ansvariga inför någon, utan att behöva underordna sig någon eller gråta med någon eller glädjas med någon. Nya testamentet har 47 uppmaningar om hur vi ska förhålla oss till varandra inom församlingen, såsom att vi ska bekänna våra synder för varandra (Jak 5:16) eller ha överseende med varandra i kärlek (Ef 4:2), eller underordna oss varandra (Ef 5:21) – uppmaningar som blir missförstådda, extremt abstrakta och näst intill meningslösa om de inte blir kött och blod i en lokal församling.
Nu dröjer jag mig kvar här längre än jag hade tänkt, men det här är viktigt. Jag vet att det är kontroversiellt i vår individualistiska kultur, men det här är vad Nya testamentet undervisar och det har bäring på vårt andliga väl, om inte till och med på själva frälsningen.
Från Paulus
Vi är fortfarande kvar i första punkten, men vi kan börja titta lite mer på texten vi har framför oss och lägga märke till att det första som står är att brevet är från Paulus.
Paulus växte upp och blev en mycket lärd man, en strikt farisé. När den kristna kyrkan började ta form hatade han den och förföljde den värre än någon annan. Men när han var helt upptagen av att förfölja kyrkan kom den uppståndne Kristus till honom och gav hans liv en helt ny riktning. Istället för kyrkans förföljare blev han en apostel. Efter ett antal år blev han en av pastorerna i församlingen i Antiochia, men blev så småningom utsänd tillsammans med Barnabas för att förkunna evangeliet för hedningarna. Så han drog ut på missionsresor och grundade församlingar och var kanske den som mer än någon annan såg till att den kristna kyrkan blev en global rörelse.
Det står vidare att han skriver till församlingen i Efesos. Men ordet ”Efesos” saknas i en del handskrifter, vilket tyder på att det inte är skrivet specifikt till Efesos utan var ett mer generellt brev som skickades runt bland församlingarna i Turkiet. Det verkar sannolikt eftersom det inte finns några hälsningar till specifika personer i brevet, inget som anspelar på något lokalt. Han tycks inte ta upp några frågor som var aktuella i församlingen, som vi ser i andra brev. Det är helt enkelt ett brev där Paulus skriver om Gud, om rikedomen som finns i Kristus och församlingens hemlighet.
II. EN TREFALDIG BESKRIVNING AV DE KRISTNA
Då går vi vidare till den andra punkten och tittar på vad han säger om brevets mottagare. Han skriver till helt vanliga kristna. Predikanten David Martyn Lloyd-Jones säger att vi har här ett ”oreducerbart minimum av vad som utgör en kristen.” Paulus använder tre begrepp för att beskriva de kristna som är brevets mottagare: ”heliga”, ”troende” och ”i Kristus”. En ordagrann översättning av versen skulle kunna låta ”till de heliga som är i Efesos och troende i Kristus Jesus.”
Samtliga av dessa tre begrepp har dubbla innebörder, och alla säger något grundläggande om vad en kristen är.
1. Heliga
Först har vi ordet ”heliga”.
Avskild
Det första det ordet betyder är att det är något som är avskild. Det är någon som är tagen åt sidan.
Nu ska vi inte göra misstaget att läsa detta med moderna, västerländska, individualistiska glasögon. Paulus skriver inte till en individ – det här kommer vi att behöva påminna oss om många gånger. Efesierbrevet är, precis som de allra flesta texter i Nya testamentet, inte ett brev till ”mig” – det är ett brev till oss. Paulus skriver till en eller flera församlingar. Så när han säger att de är heliga i bemärkelsen avskilda innebär det att de är en grupp människor som är avskilda från resten av samhället. Det är precis det medlemskapet i en lokal församling gör. Det drar en gräns runt församlingen och säger ”du är innanför, du är en medlem i kroppen” och alla andra är utanför.
Det är en grupp som tillsammans gestaltar ett helt annorlunda liv än resten av samhället. Det betyder inte att de inte kan ha någon kontakt med resten av samhället, utan snarare att de tillsammans har en helt annan riktning med sina liv. De börjar med Gud, eftersom de vet att allt börjar med Gud. De vill leva sina liv tillsammans till Guds ära. De vill dela evangeliet med de som finns både nära och långt borta. Det finns en gränsöverskridande kärlek och generositet. Det är en gemenskap som är annorlunda på ett sätt som attraherar och som har ett budskap som både attraherar och väcker anstöt.
Förklarad rättfärdig
Men den andra aspekten i det här ordet ”helig” innebär att någonting har hänt med varje individ, nämligen att de har fått en tro på Kristus och en vilja att förtrösta på Kristus med hela sina liv. Varje person är född på nytt och vill leva för Kristus och är genom tron förenad med Kristus. Därför har varje person också förklarats rättfärdig av Gud – att allt som tillhör Kristus nu också tillhör den som tror på honom. Varje person har fått syndernas förlåtelse, och därmed är den förorening som tidigare hindrade oss från att ha gemenskap med Gud borttagen. Ordet ”helig” har en innebörd av renhet. Det betyder inte att de är syndfria, men det betyder att synden fördömelse är borta. Alla skulder är borta, om man talar i ekonomiska termer, och istället får varje troende göra anspråk på Kristi tillgångar.
Här är det värdefullt för oss att stanna upp och fundera på om det här är en beskrivning av mig: har jag förenats med Kristus genom tron på honom? Vill jag ge upp mitt liv för honom, för att leva ett nytt liv när jag tillhör honom?
2. Troende
Nästa ord Paulus använder för att beskriva de kristna är ordet ”troende”. Här finns också två innebörder.
Ett specifikt innehåll
Dels innebär det att varje person som beskrivs som troende faktiskt tror på vissa saker. Den kristna tron har ett specifikt innehåll. Det handlar inte om att vara en trevlig och snäll person; det handlar om att hålla vissa saker för sanna och förtrösta på dessa sanningar med sitt liv.
Varje vecka läser vi en trosbekännelse i vår förmiddagsgudstjänst, idag läste vi den nicaenska trosbekännelsen. Dessa trosbekännelser är sammanfattningar, där varje ord är valt med stor omsorg för att med så stor precision som möjligt beskriva vad som finns i den kristna tron som inte är förhandlingsbart. Det här är helt enkelt vad man måste tro på för att kunna tala om en kristen tro. Här har vi Gud Fader som allsmäktig skapare – om du inte tror att Gud är allsmäktig så är det inte en kristen tro. Här har vi Jesus Kristus som är av samma väsen som Fadern, men som också blivit människa och som dött och uppstått för vår skull och som ska komma tillbaka för att döma levande och döda. Vi tror på den helige Ande som också är Gud och som har talat genom profeterna, det vill säga genom Bibeln.
Tron kan också sammanfattas i evangeliet, i de goda nyheterna i att Gud, som är oändligt god har sänt sin Son att leva och dö i vårt ställe så att vi genom tron på honom kan få förlåtelse för våra synder och inte behöva gå under utan få evigt liv i gemenskap med honom. Att vi inte behöver förtjäna Guds godkännande, utan att Kristus levde det fullkomliga livet i vårt ställe och tog vår förbannelse på sig och bar det straff som vårt ofullkomliga liv förtjänat. Att vi får det eviga livet genom tron på honom och inte vår egen rättfärdighet.
Det är ena sidan i att vara troende.
Trofast
Den andra sidan i att vara troende har med trofasthet att göra. Det innebär att vår tro får praktiska konsekvenser i våra liv. Att det märks på oss att vi har en specifik tro. Även om det kostar på.
Återigen, jag menar inte att alla kristna gör rätt i alla lägen och aldrig är rädda att erkänna att de är kristna. Vi gör fel och fattar dumma beslut hela tiden. Men det finns i våra liv en övergripande riktning mot Gud och en vilja att följa honom med hela vårt hjärta. När vi gör fel så är det något vi vill omvända oss från och be om förlåtelse för och kämpa mot så att vi inte ska behöva fortsätta på samma sätt. Vi strävar efter att vara trofasta.
Så hittills har vi två ord: heliga och troende. Man kan se det som två sidor av samma mynt. Från Guds sida har han gjort oss heliga. Han har förlåtit våra synder och förklarat oss rättfärdiga. Från vår sida är vi troende: det finns ett antal saker vi håller för sanna och vi vill förtrösta på dessa saker med hela våra liv.
3. I Kristus
Det tredje begreppet Paulus använder för att beskriva de kristna är ”i Kristus.” Den svenska översättningen är lite vilseledande, dels för att det står i Kristus och inte på Kristus. Men även för att begreppet ”i Kristus” hänger lika mycket samman med både ”heliga” och ”troende”. Vi är heliga i Kristus och vi är troende i Kristus.
Jag har redan varit inne på det här, men också det här har alltså en dubbel bemärkelse.
Den mystiska föreningen med Kristus
Dels har vi var teologer kallar för en ”mystisk förening med Kristus.” I Romarbrevets sjätte kapitel säger Paulus att ”vår gamla människa har blivit korsfäst med Kristus.” Genom vår tro på honom finns ett band så att Gud ser oss som ett. När Kristus dog, dog också vi. Det gamla livet finns inte längre kvar och nu får vi leva ett nytt liv.
Förenad i församlingen
Den andra aspekten av att vara ”i Kristus” är att vi är förenade som medlemmar i hans kropp som är församlingen. Det har vi redan talat om.
AVSLUTNING
Så vad tar vi nu med oss från det här? Ja, dels att vi har ett väldigt spännande och potentiellt livsförvandlande brev framför oss, men även den enkla insikten att allt börjar med Gud. Paulus var en apostel för att Gud ville det. Han dundrade in i Paulus liv och orsakade en total omsvängning. Han har också ditt liv i sin hand. Han leder dig enligt sin goda vilja. Våga förtrösta på honom!
Men också att din frälsning börjar med Gud. Han har gjort dig helig, han föder dig på nytt och du svarar med att tro på honom och förtrösta på honom. Det finns inget du kan prestera för honom så att han ska se dig annorlunda på något sätt. Allt börjar med honom. Alla dina meriter finns i Kristus.
Paulus hälsar församlingen med orden ”nåd och frid.” Det är samma sak här. Nåden är källan och friden är strömmen som flödar ur källan. Gud ger dig nåd och därför har du frid med honom. Och när du har frid med honom kommer hela livet på sin rätta plats.
Låt oss be.
0 kommentarer