Ingenstans möter vi syndens allvar i en så intensiv och magstark bild som i korsdramats texter som beskriver hur Jesus överlämnas och förråds av sin vän, hur han utsätts för mänskliga korrupta domstolar, hur han lämnas övergiven och ensam och förnekas av sina närmaste vänner och hur han lider det ohyggliga lidandet under den romerska piskan och på det romerska korset inför den hatiska pöbelns jubel.
Det är så oerhört tydligt, och ändå skulle jag påstå att den svenska kristenheten under de senaste 100 åren har tappat bort korsfästelsens innebörd mer eller mindre fullständigt – åtminstone så långt jag känner den.
I värsta fall läser vi om korsdramat och Jesu lidande och säger att det var ett fint föredöme av utgivande kärlek som vi alla är kallade att följa. Att Jesus i kärlek gav sitt liv för det han trodde på och för sina vänner och att vi som kristna är kallade att göra något liknande. Det är ett sådant övergrepp på vad Bibeln säger att korset handlade om att jag inte tänker ägna mer värdefull tid åt att ens kommentera det.
I andra fall, som ligger betydligt närmare vad Bibeln säger, fokuserar man på Jesu fysiska lidande. Vi hör predikningar som lever sig in i det fysiska lidandet och tortyren. Hur spikarna gick genom en särskild del av handleden, därför att det är den enda delen som klara att hålla uppe vikten av en vuxen man, och hur en enorm spik drevs genom fötterna på ett särskilt ställe, och hur man var tvungen att i varje andetag ta spjärn med fötterna för att klara att hålla upp kroppen så att lungorna kunde fyllas med luft. Hur man i en korsfästelse dör av kvävning för att smärtan och utmattningen gör att man inte klarar att lyfta upp bröstkorgen för att andas.
Man talar om spjutet i sidan. Man talar om törnekronan på huvudet. Hur han slogs av den romerska piskan, som inte bara brände och slog upp sår i skinnet utan som letade sig in på skelettet och slet upp muskler och senor.
Det är något vi behöver se och prata om, och i någon mån också leva oss in i. Vi behöver konfronteras med det för oss ofattbara fysiska lidande som han utsattes för.
Problemet är bara att vi brukar höra i en sådan predikan orden ”genom detta är vi frälsta.” Man säger att Gud såg de fysiska lidanden som Jesus utsattes för och godtog dessa som betalning för mänsklighetens synd mot honom. Att våra synder skulle vara försonade för att några romare misshandlade och dödade Jesus. Men då missar man poängen totalt.
Så jag skulle vilja ställa samma fråga som Filippos ställde till den etiopiske hovmannen som satt på vägen från Jerusalem till Gaza och läste om Jesu lidande i profeten Jesajas 53:e kapitel: förstår du vad du läser? Förstår du vad själva dramat handlar om? Ser du vad det är som utspelas inför dina ögon?
GUDS VREDE
Det finns saker som Gud hatar. Vi är så rädda för att tala om det, men egentligen förstår jag inte varför. Det finns saker som vi hatar och som vi hatar rättfärdigt. Vi läser om ungdomsgäng som ger sig på en gammal man och slår och sparkar på honom till en sådan grad att han inte kan återhämta sig, utan dör ensam och blödande på gatan. Vi läser om övergrepp mot barn. Häromdagen läste jag om en åttaårig flicka som blivit bortgift till en 60-årig man. Efter att han våldtagit henne dog hon av inre blödningar. Om vi bara öppnar våra avtrubbade ögon och tar in detta upptänds vi av glödande rättspatos och ropar ut i vrede att detta inte är rätt.
Om vi, som är avtrubbade och korrupta, känner en sådan vrede över ondskan, hur mycket mer ska då inte Gud göra det? Om vi inte har en Gud som är vred har vi en Gud som är ond. Som ser på ondskan i likgiltighet och säger att det inte gör något. Det är inte kärlek. Om vi har en Gud som är kärleksfull har vi en Gud som är vred. Som ser på synden med glödande vrede och hatar den med starkaste hat.
Tack och lov har vi en Gud som är kärleksfull, och inte likgiltig. Vi läser i Ords 17:15
Ordspråksboken 17:15 (SFB-98)
15Den som frikänner en brottsling
och den som fördömer en rättfärdig
är båda styggelser för Herren.
Det är en text som beskriver ett ondskefullt och korrupt beteende. Att frikänna en brottsling eller fördöma en rättfärdig. Det är en styggelse för Herren. Han hatar det.
Problemet är bara att Bibeln säger, och våra samveten också för den delen, att människan är en brottsling. En syndare. Som ljuger, bedrar och förleder. Som ytterst sett är helt uppslukad av sig själv. Som är Guds fiende.
Missförstå inte ordet ”Guds fiende”. Vi tycks tolka det som att vi håller uppe våra vapen mot Gud medan han sitter lugnt och i sin kärlek ber oss ta ner vapnen och komma och krama honom istället. Det stämmer inte. När det står att vi är Guds fiender innebär det att vi håller uppe våra vapen och att han håller uppe sina.
Han har gett löftet att en dag ställa allt till rätta. Han ska bekämpa ondskan. Han kommer för att strida mot sina fiender. Det är det Amos menar när han säger ”Bered dig på att möta din Gud” (4:12) Det är tröstande ord eftersom det visar att Gud är kärleksfull och hatar ondskan. Men det är djupt skrämmande ord eftersom hela mänskligheten har vänt sig bort från Gud och i sin ondska blivit Guds fiender.
När man som kristen talar om att man är frälst är det värt att fundera på vad man är frälst ifrån. Många skulle svara ”synden” eller ”syndens slaveri”. Men synden har aldrig varit ute efter dig. Synden är ingen person. Det är inte synden som ska döma dig.
Du har blivit frälst från Guds rättfärdiga och glödande vrede. Om och om igen talar Gud att han ska komma med dom och skipa rättvisa. Domens dag är en stor och en fruktansvärd dag.
LADES PÅ KRISTUS
Hur blir då frälsningen möjlig? Bara genom att en ställföreträdare tar straffet på sig själv och betalar med sitt eget blod, det vill säga, sitt eget liv. Men det måste vara en fullkomlig ställföreträdare. Inget mindre räcker. Det måste vara Gud själv. Samtidigt måste det vara en sann människa.
När Jesus, som är Guds son, sann människa och sann Gud, dog på korset var det inte romerska spjut eller spikar som frälser oss eller betalar för våra brott och räddar oss undan den kommande vreden.
Det står i Jesaja 53:10,
Jesaja 53:10 (SFB-98)
10Det var Herrens vilja att slå honom och låta honom lida. […]
Det som utspelas framför oss när vi läser korsdramats texter är att Guds vrede drabbar hans egen son i ditt och mitt ställe. Det var Herrens vilja att slå honom. Att översätta det hebreiska verbet med att ”slå” honom är att välja den mildast tänkbara översättningen. Vi kan lika gärna säga att det var Herrens vilja att krossa honom, som man gör när man maler ett sädeskorn till mjöl.
Vad som händer på korset är att all Guds vrede mot ondskan töms ut över Jesus Kristus. För att frälsa en korrupt och ondskefull mänsklighet tar Gud själv det straff som synden förtjänat.
När Jesus ber desperat i Getsemane att han skulle få slippa lidandet om det var möjligt talade han inte om det fysiska lidandet. Han bad att bägaren skulle gå förbi honom. Då menar han Guds vredes bägare. Den innebar inte i första hand att han skulle lida fysiskt utan att han skulle bli avvisad från Faderns kärlek. Detta är Jesus, Guds son, som ur evigheten funnits i det eviga utflödet av Guds kärlek och glädje, men som nu står inför att kastas ut i mörkret utanför.
När Jesus ropar ”min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig”, när mörkret lade sig över staden fast det var mitt på dagen är det inte för att Gud släcker ljuset för att han inte orkar se sin son lida. Det är för att hans son nu har blivit en styggelse inför honom. Han har blivit till synd, han har blivit något avkyvärt. Den som inte visste av någon synd har nu blivit övergrepp mot barn. Våld mot den som inte kan försvara sig. Han har blivit lögn och förtal. Han blir en styggelse i vårt ställe. Guds vrede drabbar honom i full kraft och han dricker bägaren till den sista droppen.
AVSLUTNING
När han sedan utropar att allt är fullbordat innebär det att Guds rättvisa nu är tillfredsställd. Den fullkomliga och totala försoningen har skett. Nu är vägen öppen till Fadern för alla som är i Kristus. Nu finns ingen vrede kvar över dig. Det vore omöjligt och orättvist. Där Guds rättvisa tidigare varit vad vi borde frukta mest av allt är Guds rättvisa nu vårt stora hopp. Vi behöver inte hoppas på att Gud i sin barmhärtighet eventuellt ska se till vår goda intention och våra goda gärningar och räkna oss som goda nog. Vi hoppas på Guds rättvisa. Synden har fått sitt straff. Guds vredes bägare är tom därför att Jesus tömde den till sista droppen.
Nu finns bara den kärlek som han älskat sin enfödde Son med i all evighet. Allt detta var för dig.
0 kommentarer