Den 4 december 1857 talade David Livingstone inför studenterna på Cambridge. Livingstone blev ju en sorts landshjälte i England, han var en pionjärmissionär och upptäcktsresande i Afrika, som bland annat arbetade ihärdigt för slaveriets avskaffande. Han sade,
För min egen del har jag aldrig slutat att glädjas över att Gud utsåg mig till ett sådant uppdrag. Folk talar om uppoffringarna jag har gjort när jag tillbringat en så stor del av mitt liv i Afrika. […] Är det en uppoffring, det som inbringar sin egen välsignade belöning, medvetenheten om att göra gott, frid i själen och ett ljust hopp om evig härlighet? Bort med att säga något sådant, eller ens tänka det! Det är sannerligen ingen uppoffring. Det är snarare ett privilegium. Oro, sjukdom, lidande och faror nu och då, tillsammans med försakandet av vanliga bekvämligheter kan få oss att stanna upp, och få anden att svikta och själen att sjunka; men det är bara för ett ögonblick. Allt detta är som ingenting i jämförelse med den härlighet som ska uppenbaras i och för oss. Jag gjorde aldrig någon uppoffring.
//For my own part, I have never ceased to rejoice that God has appointed me to such an office. People talk of the sacrifice I have made in spending so much of my life in Africa. […] Is that a sacrifice which brings its own blest reward in healthful activity, the consciousness of doing good, peace of mind, and a bright hope of a glorious destiny hereafter? Away with the word in such a view, and with such a thought! It is emphatically no sacrifice. Say rather it is a privilege. Anxiety, sickness, suffering, or danger, now and then, with a foregoing of the common conveniences and charities of this life, may make us pause, and cause the spirit to waver, and the soul to sink; but let this only be for a moment. All these are nothing when compared with the glory which shall be revealed in and for us. I never made a sacrifice.
Det är ingen tvekan huruvida han hade gjort uppoffringar. Han tillbringade 30 år i Afrika och levde med en helt annan standard för bekvämlighet än han hade gjort om han varit kvar i England. Flera av dessa 30 år var han allvarligt sjuk i fler sjukdomar än jag kunde räkna. En gång blev han överfallen av ett lejon som krossade hans arm innan hans vän kunde skjuta lejonet och rädda hans liv.
Naturligtvis hade han gjort uppoffringar. Men vad han menar är att dessa uppoffringar är som ingenting i jämförelse med den glädje det innebär att få njuta av Guds välsignelse och få ge vidare denna välsignelse till andra. Alla dessa lidanden var ojämförbara med den glädje det innebar att få leva sitt liv i Guds välsignelse, till Guds ära. Han såg det som ett privilegium.
Under sommaren går vi igenom en kort serie av predikningar som ska uppmuntra till mission och församlingsplantering. Och jag vill i den här predikan understryka att alla beslut du fattar om hur du ska ordna ditt liv, som var du ska bo eller vad du ska arbeta med och vilken församling du ska vara med i, är strategiska beslut som du som kristen fattar utifrån hur du bäst kan vara i tjänst för Guds rike. Att även om du har vuxit upp på en plats och allt är ordnat och du tänker att det är givet att du ska bo där i hela ditt liv, så vill jag utmana den tanken och uppmuntra dig att pröva den igen utifrån hur du kan vara i tjänst för Guds rike.
Så när vi nu tittar på Psalm 67 vill jag framförallt fokusera på verserna 2-3 och utifrån dessa lägga upp predikan i tre punkter. I den första – och allra längsta – ska vi titta närmare på dels vad de två verserna säger men också hur de hänger ihop. Jag kallar punkten ”välsignelsens syfte”. Därefter kommer två kortare punkter som först den fara som uppstår när välsignelsen frikopplas från sitt syfte och sen till sist om vad det kan innebära att leva ett liv till Guds ära, där vi kan säga med Livingstone att vi inte gör några uppoffringar. Så: (1) välsignelsens syfte, (2) en fara, och (3) ett liv till Guds ära.
I. VÄLSIGNELSENS SYFTE
Psalm 67 är förhållandevis enkel. Den innehåller en övergripande sanning. Den svarar på en varför-fråga – en fråga som är helt central för att förstå vad det kristna livet handlar om. Varför-frågan handlar om välsignelse – varför välsignar Gud oss? Och svaret är att Gud välsignar sitt folk för att han ska äras bland alla folk.
Vers 2 – välsignelse
2Må Gud vara nådig mot oss och välsigna oss,
Psaltaren 67:2 (SFB-15)
må han låta sitt ansikte lysa över oss. Sela
Den som är van att gå i kyrkan känner igen de här orden. Det är en välkänd välsignelse som kommer från 4 Mos 6:24 som kallas för den aronitiska välsignelsen, eller den prästerliga välsignelsen, och det är en välsignelse som användes i slutet av Israels gudstjänst i tabernaklet, i det tält som fungerade som tempel när de var på vandring i öknen.
Det är en bön om Guds nåderika välsignelse. Reformatorn Jean Calvin säger om Guds välsignelse, att den är ”Guds godhet i funktion, genom vilken allt gott strömmar ner över oss ur Hans goda nåd såsom från dess enda källa.”
The blessing of God is the goodness of God in action, by which a supply of all good pours down to us from His good favour as from their only fountain.
Det är ofattbart – långt större än vi kan förstå. Allsmäktig Gud kanaliserar sin allmakt och oändliga godhet och vishet och låter den strömma över oss. Guds godhet i funktion, in i våra liv.
Det är inte okomplicerat. Välsignelse är ett sådant ord som puritanerna på 16- och 1700-talet värnade om. Det är ett ord som de menade ska användas med försiktighet och bävan. Välsignelse är motsats till förbannelse. Och Bibeln säger om mänskligheten, att ingen rättfärdig finns, ingen enda. Ingen som gör det goda, ingen enda. Den säger att vore det upp till oss själva skulle vi alla drabbas av Guds förbannelse och dom.
Så hur kan Gud välsigna oss, när vi egentligen borde få hans förbannelse? Svaret är att Kristus har tagit förbannelsen i vårt ställe. Det här illustrerades kraftfullt i israeliternas gudstjänst i tältet i öknen, där ett fläckfritt och oskyldigt djur slaktades och på ett symboliskt sätt bar folkets skuld. En syndabock. Och som kristna läser vi i Hebreerbrevet att Jesus Kristus än gång för alla trätt in i helgedomen och vunnit befrielse åt oss för evigt. Inte med bockar och kalvars blod, utan med sitt eget blod. Därför kan Paulus utbrista ”så finns nu ingen fördömelse för den som är i Kristus!” Därför kan Gud välsigna sitt folk. För att hans enfödde Son bar folkets förbannelse i sin egen kropp. Därför är välsignelse ett ord att använda med bävan. Den är köpt för högsta tänkbara pris. Jag kan bli föremål för Guds välsignelse därför att Guds Son burit min förbannelse.
Det är evangeliet – det är det kristna glädjebudskapet. Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare; medan vi var hans fiender. Nu är den som tror på honom förenad med honom och adopterad in i Guds familj och kallas för Guds barn.
Det är Guds välsignelse, ”Guds godhet i funktion, genom vilken allt gott strömmar ner över oss ur Hans goda nåd såsom från dess enda källa.” Men Guds välsignelse handlar inte bara om att han förklarar oss rättfärdiga och tar upp oss som sina barn – det handlar också om att han bevarar oss och låter oss få allt gott under alla våra livsdagar.
2 Må Gud vara nådig mot oss och välsigna oss,
Psaltaren 67:2 (SFB-15)
må han låta sitt ansikte lysa över oss. Sela
Guds oändliga godhet kanaliserad in i ditt liv. Som Paulus säger i Efesierbrevet, ”all himlens andliga välsignelse”. In i ditt liv.
Det är så stort och så ljuvligt att det inte kan beskrivas. Tänk att Allsmäktig Gud vill låta sitt ansikte lysa över oss. Men här kommer vi till frågan varför? Varför välsignar Gud sitt folk på det här sättet? Då kommer vi till vers 3.
Vers 3 – så att Guds frälsning ska bli känd
Det första hebreiska ordet i den tredje versen är ett verb som betyder ”att veta”. Men på detta verb sitter ett litet prefix. Det är en preposition som är en enda bokstav – den hebreiska bokstaven ”L” – som betyder ”till”. I det här sammanhanget hjälper denna bokstav oss att förstå att vi här får ett syfte. I vår översättning står det ”då” som också talar om en sorts orsak. Men jag tror det är en bättre översättning som vi ser i flera engelska översättning att det är en ändamålsorsak, det vill säga ett syfte. Så det som händer i vers 2, att Gud välsignar sitt folk, sker för att, eller så att,
3[så att] din väg [blir] känd på jorden,
Psaltaren 67:3 (SFB-15)
din frälsning bland alla hednafolk.
Gud välsignar sitt folk så att alla folk ska lära känna hans frälsning, och ytterst sett att alla folk ska ära honom. Psalmen fortsätter ju i vers 4,
4 Folken ska tacka dig, Gud,
Psaltaren 67:4 (SFB-15)
alla folk ska tacka dig.
Samma sak i vers 6.
Vad texten säger är alltså att det finns två syften med att Gud välsignar sitt folk. Det omedelbara syftet är att alla folk ska lära känna Guds frälsning, men det yttersta syftet är att Gud själv ska bli ärad.
Fundera på det en stund. Den välsignelse du får – och det är mycket – är inte för sin egen skull. Den är inte för din skull. Den har en riktning, ett syfte. Den är för folkens skull och för Guds äras skull.
Bibelteologi: Guds syfte med välsignelse
Det här är ett tema som löper genom hela Bibeln. Om och om igen öser Gud på med välsignelse över sitt folk och hjälper dem i omöjliga situationer. Vi läser om Abraham och Sara som inte kunde få barn, men som Gud till sist gav ett barn. Varför? ”I dig ska jordens alla släkten bli välsignade” (1 Mos 12:3). Samma löfte ges till Abrahams son Isak och till Isaks son Jakob, som senare fick namnet Israel.
Sedan följer en historia om ett folk som gång på gång ställs i omöjliga situationer. De blir slavar i Egypten i 400 år och när de till sist blir fantastiskt befriade av Gud så förs de till ett hav så att de har havet på ena sidan och Faraos armé på andra sidan och de har ingenstans att ta vägen. Varför ledde Gud sitt folk till Röda havets strand? 2 Mos 14:4 säger att han gjorde det för att förhärliga sig själv på Farao och hela hans armé, så att egypterna förstår att Gud är HERREN. Och så delade han havet och ledde folket igenom.
När de vandrade i öknen fick de ta emot lagen. Varför då? Femte Mosebok 4:5 säger att Gud gav sitt folk lagen för att de andra folken skulle se och förstå att Gud är nära och vis och rättfärdig.
Och när de ska in i det förlovade landet står den stora staden Jeriko i vägen, med sina höga och skräckinjagande murar. Folket trodde ännu en gång att det var ute med dem. Men Gud ger dem en strategi som är helt obegriplig. De ska vandra runt staden. Vandra. Och på den sjunde dagen skulle de vandra sju varv och sedan skrika. Och när de gjorde det föll stadens murar samman. Varför? För att det ska vara tydligt för alla att detta är Guds verk från början till slut. För att Gud ska bli ärad.
Ja, det finns så många exempel att vi inte ens hinner om Gideon eller Debora eller Simson eller Hanna eller Salomo eller Joshafat eller Hiskia eller Ester. Gång på gång ger Gud fantastisk räddning ur omöjliga situationer för sin egen äras skull. Men jag skulle vilja läsa en längre text där Gud talar själv, genom profeten Hesekiel. Hesekiel är alltså en profet till Juda när de på grund av sin egen synd hade besegrats av kaldéerna och hela folket var fångar i Babylon. Men här berättar Gud om att han kommer att befria dem och ge dem mer än de någonsin förlorat.
22Säg därför till Israels hus: Så säger Herren Gud: Det är inte för er skull jag gör det, ni av Israels hus, utan för mitt heliga namn som ni har vanärat bland folken dit ni kommit. 23 Jag vill helga mitt stora namn som blivit vanärat bland folken, därför att ni har vanärat det bland dem, och de ska inse att jag är Herren, säger Herren Gud, när jag visar mig helig bland er inför deras ögon.
Hesekiel 36:22–32 (SFB-15)
24 För jag ska hämta er från folken och samla er från alla länder och föra er till ert land. 25 Jag ska stänka rent vatten på er så att ni blir rena. Jag ska rena er från all er orenhet och från alla era avgudar. 26 Jag ska ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag ska ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. 27 Jag ska låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem.
28 Så ska ni få bo i det land som jag gav era fäder, och ni ska vara mitt folk och jag ska vara er Gud. 29 Jag ska frälsa er från all er orenhet. Jag ska kalla fram säden och föröka den och inte längre låta er drabbas av svält. 30 Jag ska föröka trädens frukt och markens gröda, för att ni inte mer ska förödmjukas bland folken genom svält.
31 Då ska ni tänka på ert onda levnadssätt och era gärningar som inte var goda, och ni ska avsky er själva på grund av era missgärningar och vidrigheter. 32 Men ni ska veta att det inte är för er skull jag gör detta, säger Herren Gud. Ni ska skämmas och blygas för vad ni har gjort, ni av Israels hus.
Det vi ser om och om igen när vi läser Bibeln är att Gud välsignar sitt folk så att andra folk ska bli välsignade och så att Gud ska bli ärad. Och det är precis vad vi ser i den här psalmen. Gud välsignar oss så att hans frälsning blir känd bland alla folk, till deras stora glädje, vilket i sin tur blir till Guds ära.
II. EN FARA
Men i ljuset av denna sanning kan vi också se en fara. Det är en fara som vi alla måste vara medvetna om och som gäller alla som fått ta emot Guds nåderika välsignelse. Faran är att vi har en tendens att frikoppla Guds välsignelse i våra liv från Guds syfte för våra liv.
Vi älskar att höra om Guds nåd. Vi älskar predikningar om Guds nåd, sånger om Guds nåd och böcker om Guds nåd. Men ofta, måste jag säga, handlar det om en nåd som centreras kring oss. Det är förvisso så att nåden är så fantastisk att den förtjänar vår uppmärksamhet, men om den frikopplas från sitt syfte blir vi upptagna av oss själva istället för av Kristus – vilket i ljuset av vad Guds nåd handlar om, blir helt bisarrt.
Den kristna tron och det kristna livet handlar inte ytterst sett om dig eller mig. Det handlar om Gud. Han är alltings ursprung och han är hela historiens mål. Gud välsignar oss, inte för vår skull ytterst sett, utan för sin egen skull. Det är ju precis det han säger i Hesekiel 36. Varken du eller jag är i centrum av Guds universum – Gud är i centrum av Guds universum.
Det betyder inte att Gud inte älskar oss, för det gör han. Han älskar oss så mycket att han utgav sin enfödde Son för att vi inte skulle gå under. Men i hela detta evangelium förhärligar Gud sig själv. All ära tillhör honom.
Detta är en potentiell ögonöppnare. Här skulle en polett kunna trilla ner. Att Guds välsignelse inte centreras kring mig utan kanaliseras vidare genom mig. Att Gud har frälst mig av en anledning, och denna anledning har med Guds ära och alla folk på hela jorden att göra.
Gud har välsignat oss med mängder av ägodelar, och att all denna välsignelse har ett syfte. Som inte handlar om att vi ska kunna leva mer bekvämt för varje år som går och långsamt gå ner för landning dag för dag tills jag kommer till himlen. Nej, Gud har gett oss ägodelar och rikedom för att han ska äras i hela världen, till folkens glädje.
Men han har inte bara gett oss ägodelar. Allt vi är och allt vi har är en gåva från honom. Vår tid, våra arbeten, vår hälsa – varje andetag är ett uttryck för Guds välsigelse över oss, för Guds godhet i funktion i våra liv. Och allt syftar till folkens glädje och Guds ära!
Det är den verkligheten som illustreras i mitt citat av David Livingstone. Därför att när den välsignelse vi får från Gud blir till folkens glädje och till Guds ära ställs våra liv i ett nytt ljus där vi ser att det är värt allt. Det är inget vi gör knorrande och klagande. Vi är inte blinda för att det kommer att innebära lidande. Men vi har beräknat kostnaden och sett att vinsten är ojämförligt större än lidandet.
III. ETT LIV TILL GUDS ÄRA
Så vad innebär nu allt detta? Vad innebär det då att låta välsignelsen hänga samman med sitt syfte och leva ett liv till Guds ära? Tiden är nästan ute, men låt mig ge två korta förslag.
1. Se vem Gud är
För det första: se vem Gud är. Se på honom! Det börjar med en inre disposition. En inre riktning. Att leva vänd mot Gud, att se vem Gud är och utifrån detta utverka vad det får för konsekvenser i mitt liv.
Nådefull frälsare
Se att han är en nådefull frälsare – vi ser det i vår text. Han ger sin välsignelse ur sin nåd och låter sitt ansikte lysa över oss. Och han gör det som ett uttryck för sin egen godhet, inte för att vi har förtjänat det. Han riktar sin godhet mot oss eftersom vi har förenats med Kristus.
Rättfärdig domare (vers 5)
Se också hans rättfärdighet. Tittar vi vidare i texten ser vi i vers 5 att han också är en rättfärdig domare. Han dömer folken rättvist. Det är trösterikt att veta att rättvisa kommer att skipas. Ingen ondska kommer att gå obemärkt förbi. Det kommer en vredesdom. Men om ondskan ska straffas, hur kommer det då gå för oss? Här finns ju också en vädjan till den som lever i andligt mörker att det finns en räddning.
Suverän kung (vers 5)
Vi ser också Guds suveränitet i den femte versen. Han ”leder folkslagen på jorden”, det vill säga, han har makt över allt. Det finns bara en som är värd vår tillbedjan, och därför är det helt rätt när psalmen fortsätter i vers 6 och upprepar vers 4,
6 Folken ska tacka dig, Gud,
Psaltaren 67:6 (SFB-15)
alla folk ska tacka dig.
Här finns en rymd. Han är värd att tillbes. Det är förstås ingen tillfällighet att den femte versen slår an detta med glädje. Den säger ”folkslagen ska glädjas och jubla.”
Att leva riktad mot Gud är att leva i enlighet med det syfte för vilket vi som människor är skapade. Det är en glädje att leva så. Och att få vara med och visa detta för människor är också en glädje. Det är en glädjerik rörelse som rör sig ut från Guds väsen, ut till hans folk, och ut till alla folk, och tillbaka till Gud. Den amerikanske pastorn John Piper skriver i sin underbara bok Let the Nations Be Glad att, ”The goal of missions is the gladness of the peoples in the greatness of God.” – missionens mål är folkens glädje i Guds storhet. Det hänger samman, att se Guds storhet och att glädjas i detta.
Psalm 70:5 säger
5 Låt alla som söker dig
Psaltaren 70:5 (SFB-15)
få jubla och glädjas i dig,
låt dem som älskar din frälsning
alltid få säga: ”Gud är stor!”
2. Sök folkens glädje
Så, för det första: se vem Gud är. Och sedan, för det andra: sök folkens glädje. Det innebär att du först söker en församling som du ser tjänar Guds rike med trofasthet, även om det är bristfälligt. Och sedan ordnar du ditt liv så att du kan göra dig så tillgänglig som möjligt och investera så mycket som möjligt i vad den församlingen gör. Det betyder inte att du måste bli en missionär själv, men det betyder att du är med och ber och du ger av dina pengar och du gör allt du kan för att vara till uppmuntran för de som åker ut.
Det betyder inte heller att du måste sluta ditt jobb och jobba heltid i församlingen, men det betyder att du ordnar ditt liv så att församlingen har en central plats och inte bara är ett fritidsintresse som man ibland hinner med.
Apostlagärningarna 20:28 säger att Gud köpte församlingen med sitt eget blod. Låt det som är viktigt för Gud också vara viktigt för dig. Och om den är trofast mot Guds ord så kommer församlingen också att vara det främsta instrumentet Gud använder till glädje för alla folk. Sök folkens glädje! På allvar. Våga ordna ditt liv så att du får blomstra i och genom Guds församling.
AVSLUTNING
Om man tittar på klockan så borde jag sluta nu, men jag vill bara säga en sista sak: i vår församling har vi tre personer som just nu förbereder sig på att flytta till en annan stad sju timmar härifrån för att grunda en församling där. Jag förstår att det inte finns många här inne som kom hit idag med tanken ”jag kanske skulle flytta till Bollnäs”, men jag vill ändå utmana dig att pröva den. Du kanske tycker att det låter som en ofattbar uppoffring, men om du är en av dem som följer med är jag ganska säker på att du om några år kommer att säga ”jag gjorde ingen uppoffring.”
Men även om du inte är en av dem som flyttar så är du ändå med och sänder. Så ta vara på det här året att lära känna dem, bli vän med dem och be för dem ofta. Och när de flyttar ifrån oss så tar vi ett tårfyllt farväl och sedan fortsätter vi att be för dem och uppmuntra dem. Varför? För att folket i Bollnäs ska glädjas och Gud ska bli ärad också där.
0 kommentarer