Hur reagerar du när du får möta lidande? Och hur reagerar du när andra runt omkring dig lider?
Det är svårt att möta lidande. Det är naturligtvis svårt för den som lider, det ingår ju på något sätt i själva definitionen av att lida. Men många, om inte de flesta, människor tycker också att det är svårt att bemöta någon annan som lider. Vad ska man säga, vad ska man göra, hur ska man se på den här personen som lider?
Jag har själv smärtsamma minnen, särskilt ett, när jag inte har vetat vad jag ska säga till någon som lider och det har blivit helt fel.
Temat för den här predikan handlar om att vi är kallade se med Guds ögon på lidande. Oavsett om det är vi själva som lider, eller någon annan, så är det viktigt att ha Guds perspektiv på lidandet, och på den som lider.
Den som lider i vår text är kung David. Och mer specifikt lider han av en svår sjukdom. Låt oss titta på texten. Från vers 1:
1 För körledaren. En psalm av David.
2 Salig är den som bryr sig om den fattige!
Salig är den som bryr sig om den fattige, läser vi. Och det är ett tema som vi känner igen från resten av Bibeln. Bibeln har mycket att säga om vikten av att bry sig om den som är fattig. Men när vi läser resten av psalmen verkar det som en märklig vers. Den här psalmen handlar i övrigt inte alls om fattigdom. Den som lider är som sagt kung David, och han var allt annat än fattig i materiell betydelse. Ordet som har översatts till “den fattige” i vår översättning kan absolut betyda fattig i ekonomisk bemärkelse, men det har också en bredare betydelse där det kan betyda någon som
är svag eller som lider. Vi känner igen den här användningen av ordet från engelskan, där ordet “poor” kan betyda att någon inte har pengar, men också att denne är en stackare. Även på gammal svenska kan man använda ordet “fattig” på det här sättet.
När vi läser “bryr sig om”, så översätter Genévebibeln, den viktigaste, mest spridda engelska bibelöversättningen bland protestanter innan King James översättning, samma ord till “judges wisely”, dvs att döma vist eller förståndigt. Calvin argumenterar också för att detta är en bättre översättning av den här versen. Han argumenterar både rent språkligt från hebreiskan, och utifrån sammanhanget. Jag kan inte säga så mycket om hans språkliga argument, men utifrån sammanhanget är jag böjd att hålla med honom om att det här är en rimlig förståelse. Så om vi översätter versen på det här sättet på svenska får vi något i stil med: “Salig är den som dömer vist om den lidande”, eller “den som dömer den lidande förståndigt” eller “den som gör en rätt bedömning av den lidande”. Helt enkelt, “Salig är den som ser på den lidande på rätt sätt”.
Varför har jag spenderat så här mycket tid på hur vi bör förstå den här versen? Jo, för jag tror att detta är en nyckel för att förstå hela psalmens innebörd. Calvin uttrycker det som att “De som hävdar att psalmisten här berömmer den omtänksamma välviljan hos dem som dömer vist och barmhärtigt om människor i svårigheter har en bättre förståelse av textens innebörd.” Sen säger han: “Vi bör lägga märke till varför David förklarar att de som formar ett klokt och förnuftigt omdöme om de prövningar som Gud låter sina tjänare genomgå är saliga.”
Så varför är det här viktigt om vi vill vara saliga, och hur ska vi se på den troende som lider?
Låt oss läsa vidare i vår text, från andra delen av vår text:
HERREN ska befria honom på olyckans dag.
3 HERREN ska bevara honom och hålla honom vid liv,
han ska skattas lycklig i landet.
Du utlämnar honom inte åt hans fienders vilja.
4 HERREN stöder honom vid sjukbädden,
under hans sjukdom förvandlar du helt hans läge.
Vi förstår senare i texten, att när David pratar om den lidande, så pratar han om sig själv. David hade erfarenhet av människors obarmhärtiga omdömen. Men David ser på sitt eget lidande, och uppmanar andra att se på honom, med Guds ögon.
I alla tider har människor varit benägna att se på den som är rik, frisk och framgångsrik som någon som måste vara välsignad av Gud, någon som Gud älskar. Och på samma sätt har människor sett på den som får lida som någon som är förbannad och hatad av Gud.
Men det är ett misstag att tänka att lidande bara är något som drabbar de ogudaktiga, eller att lidande alltid är ett direkt resultat av synd. Det här var vad Jobs vänner gjorde. Den gudaktige mannen Job drabbades av extremt lidande, och hans vänner var övertygade om att Job i hemlighet måste vara orättfärdig. Vi ser ett liknande tankesätt i Nya T estamentet hos Jesu lärjungar. De ser en blind man, och så frågar de Jesus (Joh 9:2-3): ”Rabbi, vem har syndat så att han föddes blind? Han själv eller hans föräldrar?” Jesus svarade: ”Det är varken han eller hans föräldrar som har syndat, utan det har hänt för att Guds verk skulle uppenbaras på honom.” David vet att det här är ett felaktigt sätt att tänka. Andra människor tror att David är förkastad av Gud och att han befinner sig i en hopplös situation, utan möjlighet till upprättelse.
Men David vet att deras omdöme är felaktigt. Han är övertygad om att hans lidande inte kommer få sista ordet. Mitt i sin svåra sjukdom kan han trösta sig själv med orden:
“Herren ska befria honom på olyckans dag. Herren ska bevara honom och hålla honom vid liv, han ska skattas lycklig i landet.”
Wow! Vilket hopp! Det finns flera viktiga lärdomar här.
Om du går igenom lidande, och dessutom får utstå människors hårda domar på grund av det, är det lätt att bli missmodig. Satan kommer använda det för att göra dig förtvivlad och för att underminera din tro. Men, för att citera Calvin igen, “Skrifterna förklarar på många ställen tydligt att Gud av olika skäl prövar de trogna genom lidanden: ibland för att lära dem tålamod, ibland för att kuva de syndiga begären i köttet, ibland för att rena dem från kvarvarande lustar, ibland för att ödmjuka dem, göra dem till föredömen för andra eller för att mana dem till eftertanke av det gudomliga livet.”
Vi kan, liksom David, ha hopp om Herrens frälsning. Vi kan använda hans vishet för att trösta oss själva. I sin nåd kommer Gud att vända våra prövningar till glädje och frälsning. I Klagovisorna 3:31-33 kan vi läsa:
Herren förkastar ju inte för evigt.
Om än han bedrövar förbarmar han sig i sin stora nåd,
för det är inte av hjärtat han plågar och bedrövar människors barn.
Om någon som vi känner går igenom lidande finns det också en viktig lärdom här. Det är viktigt att inte fälla en förhastad och obarmhärtig dom över den som lider, och att direkt tänka att den personen måste bära på någon hemlig synd. Vi måste behärska oss och hålla tillbaka sådana hårda och snabba omdömen om vår nästa.
Det finns en stor risk att sådana obarmhärtiga domar faller tillbaka på oss själva. Matt 7:2: “Med den dom ni dömer med ska ni dömas, och med det mått ni mäter med ska det mätas upp åt er.” Istället bör vi se på den som lider med Guds ögon, med välvilja, hopp, medkänsla och barmhärtighet. Även om det faktiskt skulle vara så att deras lidande beror på någon synd, så betyder det inte att Gud har förkastat dem. Bort med alla sådana tankar. Gud agar dem han älskar, och när en sann kristen får lida, så kommer deras lidande i slutändan leda till deras frälsning.
Låt oss läsa vidare, vers 5:
5 Jag säger:
HERRE, förbarma dig över mig!
Bota min själ, för jag har syndat mot dig.
Här ser vi, att David var medveten om att just i det här fallet berodde hans lidande på hans synd.
Vi kan alltså förstå, att liksom det är ett misstag att tro att lidande alltid beror på synd, så är det också ett misstag att tro att lidande aldrig beror på synd. Och jag tror ärligt talat att vi i vår del av kristenheten har lättare att falla i det här diket, eftersom vi har en så stark ryggmärgsreflex mot alla former av framgångsteologi, som lovar kristna ett lätt liv utan lidande. Och det är naturligtvis bra och viktigt att reagera mot den typen av falska lära. Som vi redan har varit inne på vet vi ju att Gud använder lidande som ett redskap för att åstadkomma gott i våra liv.
Men om vi har begått någon allvarlig synd och vägrar att omvända oss och Gud ger oss lidande, bör vi med rätta se vårt lidande som Herrens tuktan. Det är en tydlig varning som antingen kommer att föra oss till omvändelse, eller kommer vara en försmak av vår dom.
Vi har många exempel på detta i Skriften. Här är bara några: Vi har Akan, som blev uppslukad av jorden när han hade gjort uppror mot Mose. Vi har David själv, vars son dog när han hade begått äktenskapsbrott med Batseba. Vi har Jona, som drabbades av en naturkatastrof och kastades i havet när han vägrade följa Guds kallelse. I Nya Testamentet har vi Ananias och Safira, som drabbades av plötslig död när de ljög för den Helige Ande och smusslade undan Guds pengar. Vi har kung Herodes, som blev uppäten av maskar när han upphöjdes av folket som gud och inte gav Herren äran. Vi har församlingen i Korint, där många ibland dem var svaga, sjuka och till och med hade dött, för att de gjorde nattvarden till en splittrande måltid och åt brödet och drack bägaren på ett ovärdigt sätt.
För vissa av de här personerna var lidandet till fördömelse, en försmak på helvetet. För andra var det ett medel för att de skulle omvända sig, t.ex. för församlingen i Korint (1 Kor 11:32): “Men när vi döms fostras vi av Herren, för att inte bli fördömda tillsammans med världen.”
Det är viktigt att inte bli ohälsosamt introspektiv (inåtblickande) här. Poängen är inte att vi ska gräva i våra hjärtan tills vi hittar en synd som kan ha varit orsaken till vårt lidande. Som sagt beror lidandet ofta inte på någon specifik synd, men ibland gör det det, och då tror jag att det är ganska uppenbart.
Om vi återgår till psalmen ser vi att David kände sitt eget hjärta, och han visste att det fanns synd där. Han insåg, att för att få sin kropp botad, måste han först bekänna sin synd och få sin själ botad. Det här gör på ett sätt Davids hopp som vi såg i de tidigare verserna ännu mer fascinerande. David var fullt förvissad om Guds frälsning, trots att hans lidande
berodde på hans egen synd. Det beror på att David hade förstått evangeliet. Han litade (som vi såg i verserna 2-3) på att Gud skulle ge honom befrielse, bevarande, liv, och lycka, trots att han var medveten om att han var en syndare. Han satte inte sitt hopp till sin egen förmåga, eller sin egen rättfärdighet, utan till Gud.
Låt oss läsa vidare från vers 6:
6 Mina fiender säger elakt om mig:
”När ska han dö och hans namn försvinna?”
7 Kommer någon och besöker mig talar han tomma ord,
han samlar på skvaller och går sedan och sprider det.
8 Alla som hatar mig viskar till varandra om mig,
de tänker det värsta om mig:
9 ”Han har drabbats av något dödligt,
han ligger där och reser sig aldrig mer.”
10 Även min vän som jag litade på,
han som åt mitt bröd, lyfter sin häl mot mig.
Här ser vi än tydligare hur människorna som hatar David och tror att han är förbannad och hatad av Gud, beter sig.
Det finns två grupper, de som öppet hatar honom och önskar att han ska dö. Och de som han trodde var hans vänner, som han litade på, som kommer och besöker honom, men bara för att kunna sprida skvaller om honom. Med såna vänner behöver man inga fiender.
Båda de här grupperna tror att det här är slutet för David. De går och väntar på att han ska dö.
Det här står ju i skarp kontrast till Davids ord i början av psalmen. Salig är den som dömer vist om den lidande. Salig är den som ser på den lidande på rätt sätt. Därför måste vi vara ytterst försiktiga med att tänka att människors lidande är Guds dom över dem, särskilt när det handlar om våra kristna bröder och systrar. Nej, vår tanke och bön bör vara:
HERREN ska befria honom på olyckans dag. HERREN ska bevara honom och hålla honom vid liv.
Där människor är obarmhärtiga är Gud barmhärtig, och som kristna är vi kallade att imitera den barmhärtigheten. Vi ska få stå på Kungens högra sida när han sitter på sin härlighets tron, och höra honom säga (Matt 25:34-36): “Kom, ni min Fars välsignade, och ta emot det rike som stått berett för er sedan världens skapelse. För jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig.”
Låt våra liv präglas av en sådan barmhärtighet när vi möter lidande.
Vi läser vidare från vers 11:
11 Men du, HERRE,
förbarma dig över mig och upprätta mig,
så ska jag ge dem vad de förtjänar.
12 Jag vet att du älskar mig,
för min fiende triumferar inte över mig.
Davids avslutande bön är hoppfull. Genom hela psalmen har han varit övertygad om att Gud kommer ha förbarmande över honom. Han är övertygad om att Gud älskar honom, och inte kommer låta hans fiender triumfera honom, utan att han kommer bli upprättad så att han kan ge hans fiender vad de förtjänar.
Vi är inte kungar som David och är därför inte kallade att ta hämnd på våra fiender och ge dem vad de förtjänar. Det är statens jobb. Men vi har samma hopp som David att våra fiender inte kommer triumfera över oss. Vi kan be tillsammans med martyrerna i Uppenbarelseboken om Guds rättvisa straff (Upp 6:10): “Herre, du som är helig och sann! Hur länge ska det dröja innan du dömer jordens invånare och straffar dem för vårt blod?
Vi läser vers 13:
13 Du stöder mig i min oskuld
och låter mig stå inför ditt ansikte för evigt.
Vers 13 låter oss få se Davids slutgiltiga hopp. Han är fullt förvissad att han kommer bli återställd från sin sjukdom, men en dag kommer han liksom alla människor att dö.
Men Davids hopp går bortom graven. Han är övertygad att han kommer få skåda Guds ansikte för evigt. Det beror inte på hans egna meriter. David har ju redan bekänt att han är en syndare. Nej, David igenkänner att hans oskyldighet beror på att Herren stöder honom. Att David har förblivit orubblig och uthärdat sina prövningar i tro måste tillskrivas Herren, och på samma sätt litar han på att Gud kommer fortsätta bevara honom ända till slutet.
Om då vi ska sammanfatta, hur ska vi möta lidandet i våra egna och i andras liv?
Det vi alltid ska göra är att se på lidandet med Guds ögon. Salig är den som ser på rätt sätt på den lidande. Låt oss tro på att lidandet inte kommer få sista ordet, utan hålla fast vid att Herren ska befria den kristne som lider på olyckans dag. Herren ska bevara honom och hålla honom vid liv. Han ska skattas lycklig i landet. Oavsett om det sker i det här livet eller i det kommande är denna upprättelse något att hålla fast vid, både för vår egen och andras skull. Kom ihåg att Skrifterna på många ställen tydligt förklarar att Gud av olika skäl prövar sina trogna genom lidanden. I sin nåd kommer Gud att vända den kristnes prövningar till glädje och frälsning. När andra runt omkring oss får lida, låt oss:
1. Undvika förhastade och obarmhärtiga domar över den som lider. Låt oss inte göra förhastade antaganden att deras lidande är ett tecken på Guds dom.
2. Istället bedöma den lidandes situation med välvilja och visdom. Visa medkänsla och barmhärtighet – som Gud gör, både i ord och i handling.
Om vi själva får lida, låt oss som David:
1. Lita på Guds upprättelse och befrielse ut ur lidandet. Därför behöver vi inte bli förtvivlade, trots lidandet och människors hårda domar.
2. Om det finns oomvänd synd i vårt liv, låta lidandet föra oss till omvändelse. Hålla fast vid Kristi evangelium. Oavsett om Gud befriar oss från vårt lidande i det här livet eller inte, kommer lidandet i slutändan leda till vår frälsning och förhärligande. Vårt slutgiltiga hopp är att vi en dag kommer få skåda Herrens ansikte för evigt.
__
Vi kan avsluta predikan med att läsa vers 14, en avslutande lovprisning som förmodligen lades till av den som sammanställde Psaltaren. Det här är slutet på Psaltarens första bok av fem, och precis som de andra böckerna avslutas den med en lovprisning som återigen riktar våra ögon mot den Gud som vi har skapats till att tillbe. När allt har blivit sagt är detta slutsatsen:
14 Välsignad är HERREN, Israels Gud,
från evighet till evighet!
Amen, amen.
0 kommentarer