”Vad är din enda tröst i livet och i döden?” Det är Heidelbergkatekesens första fråga och kanske den viktigaste frågan en människa kan ställa till sig själv. När allt i livet ställs på ända; i tider av välgång och i tider av sorg; den dag du gifter dig eller får barn; och den dag du förlorar någon som står nära. Och inför ditt eget yttersta. Vad är din enda tröst? Varifrån får du ditt hopp? Vad har du för anledning att fortsätta?
Katekesen svarar: ”Att jag, med kropp och själ både i livet och i döden, inte tillhör mig själv utan min trogne frälsare Jesus Kristus.” Och sedan ger den tre grundläggande anledningar till varför denna trogne frälsare är den ende att hämta tröst från: dels har han befriat mig från djävulens tyranni genom att betala med sitt dyra blod. Dels bevarar han mig så att allt måste samverka till min salighet. Dels ger han sin helige Ande som gör mig förvissad om evigt liv och gör mig av hjärtat villig att härefter leva för honom.
Det är värt att lägga märke till att den tröst som katekesen talar om är personlig (”din”, ”jag”, ”min” och ”mitt”) och exklusiv (”enda”). Men den är också anmärkningsvärt allomfattande. Det är en tröst som omfattar hela vår person – både kropp och själ – och hela vår existens – både i livet och i döden.
Allt detta är sant om den 23:e psalmen. Denna psalm är kanske den text som, framför alla andra texter som någonsin skrivits, som varit till störst tröst för flest människor genom hela historien.
Jag vill att den här psalmen ska bli din psalm. Jag vill stanna upp i den och göra allt jag kan för att visa vilka djup av godhet som finns här och det är min bön för dig att den ska bli en klippa att falla tillbaka på i livets alla omständigheter.
Författaren David Gibson berättar om en ung herdepojke som vaktade får i de skotska högländerna. Hans föräldrar hade dött och han bodde hos sin farfar som var herde. Denne farfar hade inte fått någon utbildning, men han lärde pojken att memorera psalmens fem första ord genom att hålla pojkens högerhand och peka på den vänstra handens fingrar. På svenska är det bara fyra ord så vi får räkna bort tummen: Herren. Är. Min. Herde.
En dag när pojken var ute med fåren i bergen kom en snöstorm och pojken kunde inte ta sig hem. Hans farfar gick ut för att söka honom, men var tvungen att återvända hem och vänta ut snöstormen. När han efter en orolig natt kunde gå ut igen och söka lyckades han till sist hitta pojken ihjälfrusen i snön. Men när han böjde sig för att ta upp barnet märkte han att pojkens händer var knäppta på ett ovanligt sätt. Hans högra hand höll hårt i den vänstra handens tredje finger: ”Herren är min herde.”
Den 23:e psalmen lovar inte att du kommer att vara fri från lidande. Däremot lovar den att om du genom tron är förenad med Kristus, är han med dig, han leder dig och han ger dig exakt vad du behöver i den tid du behöver det.
Psalmen är sex verser lång och uppdelad i tre delar. Först har vi fåren och dess herde i verserna 1-3. Sedan har vi vandraren och hans följeslagare i vers 4 (även om det fortfarande finns spår av herdetemat) och till sist gästen och hans värd i verserna 5-6. Och i dessa tre delar får vi tre personliga bekännelser. I vers 1 säger psalmisten ”mig ska inget fattas”, i vers 4 säger han ”jag fruktar inget ont” och i vers 6 säger han att han ska bo i Herrens hus för evigt.
Det är en psalm som är djupt personlig och som går från en ”han-jag”-relation till en ”du-jag”-relation, ju mörkare det blir.
Det är också värt att lägga märke till att dessa teman med herden och värden var starkt laddade i det sammanhang som psalmen skrevs. En herde var absolut ansvarig för sina får och en värd var absolut ansvarig för sina gäster. Och kanske är det del i förklaringen till varför den här psalmen har varit till så stor tröst. Från början till slut får vi se hur Gud är aktiv i sin omsorg om oss och i sitt ansvar för oss. Han låter oss, eller gör så att, vi får vila på gröna ängar; han leder oss till vatten; han ger liv åt vår själ; han leder oss igen på rätta vägar; han är med oss i dödsskuggans dal; han dukar, eller bereder, ett bord åt oss och han smörjer vårt huvud.
Kort sagt skulle vi kunna säga att den 23:e psalmen lär oss att om vi tillhör Kristus, som alltså är den gode herden, så befinner vi oss i hans värld, och i hans vård. Han utövar ledarskap och kraft och beskydd. Han ger oss allt vi behöver eftersom han själv är allt vi behöver.
Okej, det var några inledande tankar. Nu är det dags att gå in i texten. Idag är planen att komma igenom halva första versen, nämligen orden ”Herren är min herde.” Så jag delar in predikan i tre punkter: (1) Herren, (2) min, och (3) herde.
I. HERREN – VEM ÄR HAN?
2[…]”Vem är Herren? Skulle jag lyssna på honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren, och jag tänker inte släppa Israel.”
2 Moseboken 5:2 (SFB-15)
Så svarade Farao när Mose hade kommit till honom för första gången och förmedlat Herrens befallning till Farao att släppa hans folk. ”Herren, vem är det?”
Det hebreiska ordet för HERREN, ”Jag Är”, är det första ordet som kommer efter psalmens rubrik där det står ”en psalm av David.” Och tyvärr tror jag att det är ett ord som vi kanske lite för lätt skyndar förbi när vi läser psalmen.
Men om psalmen ska vara till verklig tröst måste vi använda vårt förnuft och ställa oss frågan: ”vem är han?” För verklig tröst är inte bara något vi erfar med våra känslor, det är inget som bara flyger på oss helt plötsligt. Verklig tröst är utkomsten av ett förnuftigt resonemang, där vi väger något gott i förhållande till det onda vi upplever. När vi ser att det goda är större och bättre än det onda stillar det vår sorg och ger oss tålamod att uthärda det onda.
När vi går genom livets mödor och elände konfronteras vi med mycket som är ont, tillsammans med det största onda, nämligen synden som leder till evig fördömelse. Hur ska vi finna tröst när vi ser att det största onda är verksamt i våra liv? Ja, det är därför katekesen talar om vår enda tröst i livet och i döden. För det finns bara en sak som är ett större gott än allt det onda vi möter. Och det är HERREN.
Det innebär att om Psalm 23 ska bli till verklig tröst för oss och inte bara bli en sentimental dikt så måste vi förstå något av vem denne Herre är som är vår herde.
Så låt oss ta en stund och begrunda något av vem han är. Jag skulle vilja lyfta fram tre av Guds attribut som har bäring på vår förståelse av honom som herde.
1. Oberoende
För det första. Gud är oberoende allt annat. Han existerar i sig själv, av sig själv.
När David talar om den Herre som är hans herde använder han det namn på Gud som som Gud själv använde när Mose frågade vem det var som sände honom. Det är namnet Jag Är.
Ni minns berättelsen. Mose var ute och vaktade får när han plötsligt fick syn på en buske som brann, fast den aldrig brann upp. Gud talade till Mose och sände honom tillbaka till sitt folk som var slavar i Egypten. Mose var rädd och motvillig och frågade vem han skulle säga hade sänt Mose till dem, varpå Gud sade ”säg att JAG ÄR har sänt dig”.
Här har vi två hänvisningar till Guds oberoende självexistens. Hans namn talar om att han är den han är oberoende av någon annan, oberoende av några omständigheter. Att säga ”jag är” är att tala om vem han är på den mest grundläggande nivå. Han är, annorlunda mot alla andra som existerar. Alla andra får sin existens av någon annan och alla andra är i ett tillstånd av förändring, av tillblivande. Men Gud förändras inte. Han är oändlig i alla sina fullkomligheter. Han är den han är, utan att vara orsakad eller att vara påverkad av något annat.
Det är också något som illustreras i bilden av en buske som aldrig brinner upp. Elden är förvisso en bild av hans helighet, men elden är också en bild av Guds självexisterande natur. Det var en ren eld som inte hämtade energi från något annat som förbrändes utan det var en eld som var eld i sig själv. Mose stod alltså inför den Gud som har allt han är i sig själv. All härlighet, all glädje, all kraft och vishet – allt kommer ur honom själv och inte från något annat.
Det här är en viktig poäng eftersom den visar hur annorlunda han är mot oss. Vi alla måste säga att vi är de vi är av olika anledningar, både att vi är födda så och att vi har upplevt saker som gjort oss sådana vi är. Men han är den han är, helt oberoende av sådana saker. Allt skapat har en orsak och allt är föränderligt. Men han är den han är i evighet. Han är en låga som aldrig slocknar. Hans makt är oändlig. Han ger ut och blir ändå inte fattigare. Han arbetar men blir aldrig trött. Han älskar utgivande, men källan sinar aldrig. Han fortsätter för evigt att vara den han är.
Poängen är att den Herre du har till herde över ditt liv inte är beroende av dig. Inte heller är han beroende av någon annan. Han behöver inte ha någon herde i sin tur som tar hand om honom.
Om vi tittar på David så ser vi hur behövande han är. Han behöver mat, vila, vatten, vägledning, beskydd, tröst, hjälp och någonstans att bo. Men från Gudsnamnet får vi förstå att Gud inte behöver något av det, däremot är han den enda som är kapabel att ge honom allt han behöver.
2. Evig
Det andra jag vill nämna är Guds evighet. Vad innebär det att Gud är evig? Det innebär två saker. För det första innebär det att han är utan början och utan slut, inte bara i sin allestädes närvaro utan även sett till dagar och år. Han är, har alltid varit och kommer alltid att vara.
För det andra innebär det att för honom finns varken ett förflutet eller en framtid. Att både det som vi kallar för det förflutna och framtiden är evigt nuvarande för honom.
Här har vi alltså två underpunkter. Vi tar dem i tur och ordning.
1. Utan början och utan slut
Det första, Gud är utan början och utan slut sett till dagar och år. Till exempel säger Psalm 90:2 att Gud är från evighet till evighet. Det innebär dels att Gud är före allt annat. Han är i det fördolda, innan något annat blev till, och han utan slut.
En googol år?
Låt oss fundera lite på det. Vet du vad en googol är? (Samma på engelska, googol) Det är ett stort tal. Det är långt ifrån det största talet, eftersom tallinjen är, såvitt vi förstår, oändlig. Men det är ett stort tal. Det är en etta följd av hundra nollor.
Jag tänkte att vi skulle försöka få en känsla för hur stort det talet är. En atom är en av de minsta beståndsdelarna vi känner till. Den består av en kärna och elektroner som snurrar runt kärnan. Om kärnan i en väteatom är stor som en tennisboll innebär det att elektronerna snurrar runt ungefär 3,5 km bort. Elektronerna är små, bara 1/2000-del av kärnan. En atom är liten – länge trodde vi att det var den minsta beståndsdelen, men nu talar vi om elementarpartiklar, det vill säga, kvarkar och leptoner som är små beståndsdelar i en atom.
Om man skulle räkna antalet elementarpartiklar i hela det observerbara universum skulle man komma upp i ett tal i storleksordningen av en etta med 80 nollor, det vill säga 20 nollor mindre, eller hundra triljoner (quintillions) gånger mindre än en googol.
Så om vi leker med tanken att Gud har funnits i en googol år så har han kunnat tillbringa ett år med varje elementarpartikel i varje atom i varje galax i hela det observerbara universum så är det ändå en otillräcklig tanke, eftersom även en googol år är en avgränsad tid. Innan denna googol finns evighet, och efter denna googol finns evighet. Jag vet inte om det är till hjälp men det kanske kan ge en känsla av hur väl Gud känner oss.
2. Hela evigheten är samtidigt
Det leder oss in på den andra underpunkten, som säger att det för Gud finns varken förflutet eller framtid. Att både det som vi kallar för det förflutna och framtiden är evigt nuvarande för honom. Psalm 90:4 säger att ”tusen år är i [Guds] ögon som […] en av nattens timmar”.
Här skulle vi kunna dra lärdomen att tusen år för Gud är som en kort tid eftersom han är så gammal, att tusen år inte är något i förhållande till hur mycket tid han redan avverkat. Men det finns mycket mer än så att hämta, nämligen att det som vi uppfattar som tusen år är som en timma för Gud. Våra tusen år är ett enda nu för honom. Allt det vi uppfattar som tid är ett enda nu för honom.
Tiden är en del av skapelsen. Tid har med växling att göra. Vi är föränderliga, vi uppfattar allt temporalt. Vi gör en sak i taget, tänker en sak i taget, lever en sekund i taget. Men Gud är själv-existerande, han är inte beroende av någon. Han är inte en del av skapelsen, han står över skapelsen. Och det finns ingen växling i honom (Jak 1:17).
Ordet ”begynnelse” eller ”början” är ord som har med tid eller orsak att göra. Det är ord som inte har något med Gud att göra. Inget som har med tid att göra kan appliceras på Gud. Det bästa vi kan säga är att han är tidlös, eller att han är evigt nu.
Jag tror det var CS Lewis som gav följande illustration: Föreställ dig ett vitt pappersark som sträcker ut sig oändligt i alla riktningar. Detta papper är Gud. Tänk dig sedan att jag tog en penna och drog ett streck som var en decimeter långt på detta papper. Denna decimeter representerar tiden. Där jag satte ner pennan börjar tiden och där jag släppte upp pennan slutar tiden. Den är en begränsad sträcka; den börjar på papperet och den slutar på papperet. På samma sätt inryms tiden i Gud; den börjar i Gud och den slutar i Gud. Men Gud påverkas inte av den. Han ser hela på samma gång.
Det innebär att han inte blir överraskad när svåra saker händer i ditt liv. Vi lever alltså temporalt och upplever en sak i taget. Men medan du och jag är underställda tidens ständiga växlingar och lever ett ögonblick i taget, är evig Gud upphöjd över tiden i ett evigt nu. Bara för att vi sitter på fredag kväll och inte vet vad som ska hända på lördag kväll betyder det inte att Gud är likadan. Han vet vad som ska hända på lördag kväll för att han också är där. Han har skrivit hela berättelsen.
3. Allsmäktig
Det tredje jag vill lyfta fram är Guds allmakt. Gud är oändlig i sitt väsen, vilket också innebär att han är oändlig i sin makt. Makt är förmågan att verkställa sin vilja. En person som vill göra något, till exempel skydda sina får från lejon, står inför en svår uppgift med en stark motståndare som har en annan vilja, nämligen att äta ett eller flera av mina får. Den som har störst förmåga att verkställa sin vilja har mest makt.
Vi människor är begränsade på många sätt, vilket innebär att vi alla upplever en diskrepans, en skillnad mellan vad vi vill göra och vad vi kan göra. En del av de saker vi vill göra kan vi verkställa, och en del kan vi inte verkställa. Ju mindre denna skillnad mellan vad vi vill och vad vi kan, desto större makt har vi.
Hos Gud finns ingen sådan skillnad. Det finns inga konflikter i Gud. Han är fullkomlig. Allt han vill, det gör han.
Men vad vill han då? Det ska vi komma till nu, när vi går till den andra punkten. Men innan vi kommer till den kan vi bara repetera vad vi sagt så här långt: för att trösten ska bli verklig tröst måste vi använda våra förnuft och se att Gud är det högsta goda. När vi ser att det goda är större och bättre än det onda vi för tillfället upplever, stillar det vår sorg och ger oss tålamod att uthärda det onda. Och då har vi sett att Gud är oberoende och självexisterande, vidare att han är både evig och allsmäktig.
II. MIN
Den andra punkten är att Herren är min herde. Och det är ju här det blir verkligt goda nyheter. För det är en sak att se någon som är mäktig, ja till och med någon som är god och mäktig, men det spelar ju inte så stor roll om han inte bryr sig om mig. Om vi däremot är övertygade, i djupet av vår själ, att denna oberoende, eviga och allsmäktiga person har hela sitt väsen riktat mot just mig – att han är för mig och låter allt samverka till mitt bästa – ja, då kan jag finna tröst i honom och lita på honom, även om jag just nu kanske går igenom en tid av lidande som jag inte förstår varför det ska vara nödvändigt.
Kung David kunde tala om Herren som hans herde eftersom Gud hade gett ett löfte till Mose att han skulle vara med honom. Och inte bara till Mose utan också till deras förfäder Abraham, Isak och Jakob. Dessutom hade Gud lovat samma sak till David själv.
Vårt genom Kristus
Men vi då? Hur kan vi säga med samma säkerhet som David, att herren är vår herde? Därför att alla Gamla testamentets löften får sin uppfyllelse i Kristus. Därför att Johannesevangeliets 1:12 säger att åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn. Därför att Jesus själv säger att han är den gode herden som ger sitt liv för fåren. Och för att Första Petrusbrevet 2:25 citerar Jesaja 53:6 där det står att vi alla gick vilse som får, men all vår skuld lade Herren på honom, det vill säga, Kristus. Och i hans sår blir vi helade.
Calvin säger,
Vi ser att hela vår frälsning och alla dess delar är sammanfattade i Kristus. […] Om vi söker styrka, ligger den i hans herravälde; om renhet, i hans avlelse; om mildhet, visar den sig i hans födelse […] Om vi söker återlösning, ligger den i hans lidande, om frikännande, i hans fördömelse; om befrielse från förbannelsen, i hans kors; om tillfredsställelse, i hans offer; om rening, i hans blod; […] om dödande av köttet, i hans grav; om nytt liv, i hans uppståndelse; om odödlighet, i detsamma; om arv av det himmelska riket, i hans inträde i himlen; om beskydd, om säkerhet, om riklig försörjning av alla ting, i hans rike; om ostörd förväntan på domen, i den makt som givits honom att döma. Kort sagt, eftersom en rik skatt av alla slags goda finns i honom, låt oss dricka oss mätta från denna källa och från ingen annan.
Calvin, Institutes, 2.16.19
//We see that our whole salvation and all its parts are comprehended in Christ. […] If we seek strength, it lies in his dominion; if purity, in his conception; if gentleness, it appears in his birth […] If we seek redemption, it lies in his passion, if aquittal, in his condemnation; if remission of the curse, in his cross; if satisfaction, in his sacrifice; if purification, in his blood; […] if motification of the flesh, in his tomb; if newness of life in his resurrection; if immortality, in the same; if inheritance of the Heavenly Kingdom, in his entrance into heaven; if protection, if security, if abundant supply of all things, in his Kingdom; if untroubled expectation of judgment, in the power given to him to judge. In short, since rich store of every kind of good abounds in him, let us drink our fill from this fountain, and from no other.
Älskade vänner, Jesus Kristus är det högsta goda. Han är vår enda tröst i livet och döden. Eller som katekesen säger,
1:a frågan: Vad är din enda tröst i livet och i döden?
Svar:
Att jag, med kropp och själ både i livet och i döden,1 inte tillhör mig själv2 utan min trogne frälsare Jesus Kristus.3 Han har betalt till fullo för alla mina synder4 med sitt dyra blod5 och befriat mig från all djävulens tyranni.6
Dessutom bevarar han mig7 så att inte ett hårstrå kan falla från mitt huvud utan min himmelske Faders vilja;8 ja, att också allt måste samverka till min salighet.9
Eftersom jag tillhör honom gör han han mig också förvissad om evigt liv genom sin helige Ande10 och gör mig av hjärtat villig och redo att härefter leva för honom.11
1 Rom 14:7–8. 2 1 Kor 6:19. 3 1 Kor 3:23. 4 1 Joh 1:7, 2:2. 5 1 Pet 1:18–19. 6 1 Joh 3:8. 7 Joh 6:38–40. 8 Matt 10:29–31; Luk 21:18–19. 9 Rom 8:28. 10 2 Kor 1:20–22; Ef 1:13–14; Rom 8:5, 16. 11 Rom 8:14.
Du kan säga tillsammans med David att Herren är din herde om du genom tron har förenats med honom och om du erkänner hans ägandeskap över ditt liv. Om han är din herde innebär det att du är hans får. Hela psalmen präglas av att han leder dig och tar totalt ansvar för dig eftersom du tillhör honom. Han lägger ner sitt liv för dig och därför tillhör du inte dig själv utan honom. Han ber för dig ständigt och han vägleder dig ständigt genom den helige Ande.
Han tar hand om dig. Frågan är om du vill låta honom göra det. Om du litar på hans godhet och förmåga att leda dig rätt.
III. HERDE
Det leder oss till den tredje punkten som säger att Herren är min herde.
Philip Keller är en författare som själv varit herde och han har skrivit en utläggning av Psalm 23 utifrån dessa erfarenheter. Jag kommer säkert att citera honom många gånger, men en sak som han berättar är att när han var herde så var det väldigt tydligt när man tittade på olika flockar av får vilken sorts man deras herde var. En lejd herde som inte hade något riktigt ansvar för fåren brydde sig inte om dem. Och därför var fåren ofta i väldigt dåligt skick, svältande och sjuka. Men en god herde tog väl hand om sina får. Och det är just det som är bilden här. Här har vi den goda herden som inte bara lägger ner sitt liv för fåren utan också vet exakt vad varje får behöver och dessutom har makt att ge det i rätt stund.
Jag är ett får
Men bilden på den gode herden säger också något om oss, nämligen att vi är får. Keller säger att det inte finns någon boskap som kräver så mycket tillsyn som får. Det finns ingen boskap som är lika hjälplös. Och det finns ingen boskap som påminner lika mycket om människor sett till hur vi styrs av vår pöbelmentalitet (mob instincts), våra rädslor, vår envishet och dumhet.
I likhet med fåren har vi ett ständigt behov av att bli räddade.
När ett får ser en fin tuva med gott gräs så går de till den. Det spelar ingen roll hur farlig vägen dit är, det kan vara en liten tuva längst ut på en liten smal kant på en hög klippa. Det spelar ingen roll om det är en plats som det är helt omöjligt att komma tillbaka från. Fåret går dit och äter det goda gräset och när gräset är slut behöver fåret antingen räddas eller också ramlar det ner för klippan och slår ihjäl sig.
De är får. Får är korkade djur.
Bibeln säger att vi alla håller på med detta. Vi är alla får som gått vilse. Vi har alla gått vår egen väg (Jes 53:6). Därför behöver vi alla räddas.
Men bilden av herde och får lär oss inte bara att vi är i behov av frälsning, den lär oss också i vilken grad vi behöver frälsningen. Om ett får gått vilse var inte herdens uppdrag över när han väl har hittat fåret, därför att fåret fattar inte att det svävar i livsfara och att herden visar vägen hem.
Ett får kan inte bidra med någonting till sin frälsning. Herden behöver lyfta upp det och bära det hem till tryggheten. Han behöver göra allt för fåret. Det finns inte ens något samarbete här.
I ett mer traditionellt språkbruk säger detta att du och jag, och alla människor är helt förblindade av synden. Vi kan inte ens följa instruktioner och gå rätt väg för att komma hem. Vi måste bäras hem, därför att vi gör motstånd. Vi kan inte göra något för att bidra till vår frälsning, frälsningen sker helt och hållet på grund av Guds godhet och nåd.
Vi är får. Och eftersom vi är får skulle det aldrig ha varit tillräckligt om Gud bara hade sänt en bra lärare som berättade för oss hur vi ska leva eller som ger oss ett inspirerande föredöme i hur livet ska levas. En lärare räcker inte. Vi har haft alla möjliga sorters lärare. Jesus sa ”jag sänder till er profeter, visa män och skriftlärda. Men ni dödar dem, och piskar dem och förföljer dem.”
En lärare räcker inte. Vi behöver en frälsare, någon som gör allt åt oss, för varje gång vi försöker så faller allt samman. Vi behöver någon som lever det liv vi borde ha levt och dör den döden vi borde dött för att ta oss hem igen.
AVSLUTNING
Tack och lov är det precis det vi har, i Jesus Kristus. Han är den gode herden. Och nu vill jag fråga dig om han är din herde? Alla tillhör vi någon. Antingen lever du under Satans, syndens och världens tyranni, och bär deras märke på dig. Eller också lever du under den gode herdens omsorg, där du får lita på John Newtons ord att ”allt som Gud sänder i vår väg är nödvändigt; inget kan vara nödvändigt som han undanhåller.” (Everything is necessary that God sends our way; nothing can be necessary that he withholds.)
Det är inte lätt att lita på hans godhet, eftersom vi är får. Likväl är det det enda rationella. Han är oändlig och fullkomlig i evighet, godhet och makt, och alla andra herdar leder till förödelse. Han vet vad du behöver och när du behöver det.
0 kommentarer