Två förstörda liv
Jag hörde nyligen en berättelse om en man och en kvinna i 20-årsåldern som hade umgåtts som ett par i ett par års tid. Men så ville kvinnan göra slut. Han ville inte acceptera det. En kväll kom han till hennes hus för att försöka övertyga henne att fortsätta relationen. Han var rasande. De stod vid ytterdörren och diskuterade. Och till sist sa han: ”om du inte fortsätter relationen så ska jag visa dig. Jag ska döda mig själv.” Hon svarade, ”jaså, okej”. Så i sin vrede sa mannen ”jag ska förstöra ditt liv. Kolla här.” Så gick han ner på trottoaren och öppnade dörren till sin bil. Där tog han ut en pistol. Han ropade till henne, ”titta här” och så satte han pistolen mot sitt huvud och tryckte av.
Det var en pastor som berättade den här historien, och samma pastor berättade också att han hade hand om begravningen för den unge mannen. Han berättade att den unge mannen hade gjort ett grundligt jobb när det gäller att förstöra den unga kvinnans liv. Han var så arg att han rev sönder allting. Han rev sönder sin skalle och sin hjärna. Och han rev sönder hennes liv. Han hängde en kvarnsten av skuld runt hennes hals och kastade ner henne i havet.
I dag har vi kommit till en sån där text som jag helst skulle ha sluppit predika om det hade varit upp till min egen bekvämlighet. Därför att texten handlar om vrede. Vreden är en sådan oerhörd kraft och den kan vara ofattbart destruktiv. Vreden orsakar krig mellan nationer. Den orsakar mord och våldtäkt och misshandel. Vi har en hel kategori av brott som vi kallar för hatbrott. Vi har brott som utförs av hämndmotiv. Vreden förstör människors liv. Jag skulle tro att vi alla här inne bär på själsliga sår som är orsakade av vrede, antingen vår egen eller någon annans.
Men, vi får hämta tröst i att även om ordet är smärtsamt och avslöjar det mörkaste inom oss så är ordet likafullt Guds ord och en ofelbar vägledning för oss i det goda liv som Gud kallar oss att leva. Så jag ska göra mitt bästa för att förklara ordet och tillämpa ordet och så får vi alla ta emot det och sedan i den helige Andes kraft kämpa för att övervinna synden i våra liv och hitta nya handlingsmönster.
Låt oss bara påminna oss om det sammanhang som texten finns i. Paulus har gett en ganska omfattande undervisning om vad kyrkan är, och framförallt betonat vikten av enhet i församlingen. Gång på gång har vi sett hur vi är medlemmar i samma kropp och hur våra liv påverkar varandra. Precis innan har han uppmanat församlingen att klä av sig den gamla människan som går under, bedragen av sina begär, och istället klä på sig den nya människan som är skapad till likhet med Gud. En lärdom här är att synden inte bara är något som är fel i sig själv och som är kännetecknande för det gamla livet, nej, synden kommer också alltid att underminera och försvaga och förgifta sann kristen gemenskap. Synden gör oss till främlingar för varandra, medan helighet och rättfärdighet alltid kommer att främja och stärka gemenskapen.
I förra predikan såg vi hur Paulus började med att exemplifiera den här principen. Han började med att tala om sanning och lögn, som är de övergripande kännetecken på den nya respektive den gamla människans livsstil. Där såg vi hur förödande lögnen är i våra liv och hur sanningen verkligen gör oss fria. Nu går Paulus vidare och talar om vrede i två verser och därefter talar han om arbete och generositet.
Så, idag har vi två verser framför oss, verserna 26-27. Det övergripande budskapet är första halvan av vers 26. Svenska Folkbibelns översättning säger, ”Grips ni av vrede, synda inte.” En mer ordagrann översättning skulle säga ”vredgas, men synda inte”. Den innehåller alltså först ett positivt imperativ, en uppmaning att vredgas. Ni ska vredgas! Det finns alltså en bibliskt motiverad vrede. Men i denna vrede ger Paulus ett negativt imperativ, nämligen att de inte ska synda. Så i dessa korta ord får vi en balans, som såvitt jag vet är unik för den kristna tron. Då blir frågan: hur kan vi navigera vår vrede? Vi har redan sett lite av vredens förödande konsekvenser, hur kan vi finna denna balans som Paulus talar om?
Jag lägger upp resten av predikan i tre punkter. Först ska vi titta på vad som är biblisk vrede. Därefter ska vi titta på den vrede som syndar. Och den tredje punkten kallar jag ”hur kan vi göra?” Här vill jag bli så konkret jag kan och ge råd i hur vi navigerar denna svåra fråga.
I. BIBLISK VREDE
Texten börjar alltså med en uppmaning: vredgas! Det innebär att i en kristen etik har vrede sin plats, så länge det finns synd i världen. Bibelns sätt att hantera vrede är inte att trycka ner den och låtsas som att den inte finns. Inte heller ger Bibeln någon bild av att mogna kristna aldrig är arga. Faktum är att idealet att trycka ner all vrede är en hednisk föreställning som kommer från stoicismen. Där hade man ett heroiskt ideal som man kallade för apatheia, att man ska vara apatisk. Man ska aldrig under några omständigheter översvämmas av känslor. Stoikernas motsats fanns i epikureerna, som påminner väldigt mycket om vårt samhälle idag. Uttrycket att fånga dagen kommer från epikureerna. De levde för njutning. Men också de föraktade vrede. Deras lösning var att fly från den. Man skulle leva ett liv som var bortom vrede. Om någon gör en arg ska man helt enkelt inte ha med den personen att göra. Om du blir arg på ditt arbete, sluta med det. Om din make gör dig arg, skilj dig från honom. Epikureerna menade att om man är vred är man en dåre eftersom det är ett tillstånd man inte behöver befinna sig i.
Vårt ansvar att vredgas
Men det är alltså en väldigt annorlunda bild än den vi får i Bibeln. Här har vi en uttrycklig uppmaning att vredgas. Det finns situationer och sammanhang där vi har ett ansvar att vredgas, där vår brist på vrede vittnar om ett hjärta som är sjukt och förhärdat.
Jesu vrede
Vi ser detta klart och tydligt i Jesu liv. Evangelierna berättar om flera situationer där han är upprörd i sitt innersta och där vi förstår av sammanhanget att hans upprördhet är vrede. Till exempel har vi händelsen som berättas i Johannesevangeliets andra kapitel där han uppvisar sin ”brinnande iver” när han ser dem som sålde offerdjur och som växlade pengar på tempelplatsen. Texten säger att han gjorde en piska av rep och drev ut allesammans från området. Han välte växlarnas bord och ropade åt försäljarna att ta bort sina saker.
Sedan har vi flera möten med fariséer som lägger sten på folkets bördor, och han kallar dem för hycklare och vitkalkade gravar och huggormsyngel och djävulens barn. Men en gång står det uttryckligen att han var arg. Det är i Markusevangeliets tredje kapitel.
Markusevangeliet 3:1–5 (SFB-15)
1En annan gång gick Jesus till synagogan, och där fanns en man som hade en förtvinad hand. 2De vaktade noga på Jesus för att se om han skulle bota honom på sabbaten, för de ville få något att anklaga honom för. 3Han sade till mannen med den förtvinade handen: “Ställ dig här i mitten.” 4Sedan frågade han dem: “Är det tillåtet att göra gott på sabbaten eller att göra ont? Att rädda liv eller att döda?” Men de teg. 5Då såg han sig omkring med vrede, bedrövad över deras hårda hjärtan, och sade till mannen: “Räck fram din hand.” Han räckte fram sin hand, och den var nu återställd.
Lägg märke till vad det är som händer här. Vi ser att han är arg. Det står svart på vitt. Varför var han arg? Därför att fariseerna hade förvanskat sabbaten. De hade lagt till sina egna regler om sabbaten och förvandlat den till något som den aldrig varit tänkt att vara. Istället för att vara en dag av vila och gemensam tillbedjan hade den blivit en börda med mängder av regler, till en sådan grad att det skulle vara ett brott av Jesus att hela en förtvinad hand. Det är ondska. Att ta Guds bud som är givet för människans väl och istället göra det till ett slavok av självrättfärdighet och fruktan.
Så vad gör Jesus? Han vredgas. Och han helar den sjuke. Men lägg också märke till hans bedrövelse. Det ger oss en ledtråd, att en bibliskt motiverad vrede över synden också blandas med sorg över sakernas tillstånd. Det är svårt att se hur en bibliskt motiverad vrede över synden kan existera utan att blandas med ett stort mått av sorg.
Guds vrede
Sedan har vi förstås Bibelns undervisning om Guds vrede. Bibeln lär oss att Gud är alltigenom ljus och inget mörker finns i honom (1 Joh 1:5). Ändå talar Bibeln om Guds vrede. Psalm 7:12 säger att han visar sin vrede varje dag. Uppenbarelseboken 14:9 säger,
Uppenbarelseboken 14:9–11 (SFB-98)
9[…]”Om någon tillber vilddjuret och dess bild och tar emot märket på sin panna eller hand, 10då ska han själv få dricka av Guds vredes vin som oblandat hälls i Guds vredes bägare. Han ska plågas i eld och svavel inför de heliga änglarna och inför Lammet. 11Röken från deras plåga stiger i evigheters evighet. De har ingen ro vare sig dag eller natt, de som tillber vilddjuret och dess bild och som tar emot märket med dess namn.
Paulus säger i Romarbrevets första kapitel att anledningen att han är så ivrig att predika evangeliet överallt är att Guds vrede kommer att uppenbaras över all ogudaktighet och orättfärdighet hos de människor som undertrycker sanningen. Johannes Döparen, ropade till sina efterföljare att de skulle fly från den kommande vreden.
Samtidigt säger Bibeln att Gud är fridens Gud (1 Thess 5:23; Hebr 13:20). Det finns ingen motsättning mellan att vara alltigenom god, fridens Gud, och samtidigt vara vred. Det finns en vrede som är bibliskt motiverad. Psalm 97:10 säger ”ni som älskar Herren, hata det onda.” Det sammanfattar den bibliskt motiverade vreden. Den som älskar Herren ska hata det onda. Det är inte bara okej att vredgas över synden, vi har ett bibliskt motiverat ansvar att göra det.
Den hedniska avtrubbningen
Det är ingen stor överraskning att Paulus ger den här uppmaningen till församlingen i Efesos, som till stor del bestod av hedningar som kommit till tro. Han har alldeles nyss beskrivit deras tidigare liv i vers 18-19 med att deras förstånd var förmörkat, att de var främmande för livet i Gud eftersom de var okunniga och förhärdade i sina hjärtan. De var avtrubbade. Förhärdade och avtrubbade. Det är ett tillstånd som alltid karaktäriserar främlingskapet från Gud.
Gud talar om ”detta Jerusalems folk” genom profeten Jeremia. Han beskriver deras avfall. Han talar om hur de håller fast vid sitt svek och vägrar vända om. Att de säger att allt är väl, när allt inte alls är väl. Att de bedriver avskyvärda ting, men ändå känner de ingen skam och förstår inte att blygas (Jer 8:12). De känner ingen skam och förstår inte att blygas. Eftersom de är förhärdade och avtrubbade. De är så vana vid det avskyvärda att det har blivit normalt för dem. De borde ha blivit bestörta, förkrossade och de borde ha vredgats och hatat det onda. Men de förstår inte ens att blygas. De paraderar sin synd som om det vore en dygd.
Hur svensk kristenhet ändrar sexualetik
Det här är en fråga som i högsta grad kan tillämpas på den svenska kristenheten. Pastorn och teologen Kevin DeYoung publicerade nyligen en artikel om hur församlingsrörelser går från att bejaka en traditionell, biblisk sexualetik till att istället dela det omgivande samhällets hållning, vilket Bibeln i starkast tänkbara ordalag benämner som synd och att den som lever så inte ska ärva Guds rike. Han beskriver en process i sju steg.
Det börjar med tystnad. Man slutar prata om de här frågorna. Sedan fortsätter det med att man menar att frågan är så komplex. Det man tidigare såg var klart och tydligt tycker man nu är komplext utan några enkla svar. Sedan fortsätter man med att nedgradera frågans betydelse. Man säger att det finns annat som är så mycket viktigare och därför ska vi inte prata om det här. Sedan fortsätter man med en förändrad syn på vem som handlar felaktigt. Man är mer frustrerad över den som står kvar och säger att det är synd än den som begår synden. Därefter börjar man läsa Bibelns texter selektivt. Man upphöjer vissa teman och tonar ner andra. Därefter tar man fram personliga berättelser där vissa personer får tala om hur de farit illa av den tidigare hållningen. Och allt detta landar i det sista steget där man adopterar som dygd det som Bibeln kallar för synd.
Vänner, det här stämmer precis in i sammanhanget i Jeremia 8, vilket är en fruktansvärd diagnos på vår svenska kristenhet. Gud säger att de har förvandlat lagen till lögn. De berömmer sig över sin vishet samtidigt som de förkastar Herrens ord. De säger att allt är väl när allt inte alls är väl, de bedriver avskyvärda ting och förstår inte ens att blygas. Därför säger Herren att han ska straffa dem. Han ska rycka bort dem och förgöra dem och det han gett dem ska tas ifrån dem.
Allt börjar med att vi tystnar. Med att vi dövar vår vrede över synden och slutar att hata det onda.
II. VREDE SOM SYNDAR
Så, det finns en bibliskt motiverad vrede. Det är en vrede över synden. Det är att hata det onda. Och det är något vi inte får tappa bort. Samtidigt är vi smärtsamt medvetna om vilka fruktansvärda konsekvenser en missriktad vrede för med sig. Paulus säger ju ”vredgas, men synda inte.” Så vi går till den andra punkten, ”vrede som syndar”.
Det är verkligen en dans på en knivsegg. Vrede är en känsla som är skapad för att riva ner. Den är destruktiv, vilket är något gott om den riktas mot det onda. Men samtidigt vet vi hur lätt det är att det spiller över och river ner mer än vad som är befogat.
När Paulus fortsätter att säga ”låt inte solen gå ner över er vrede” använder han ett annat ord för vrede. Det kommer ur samma rot, men när han talar om den vrede som syndar lägger han till ett prefix som förstärker grundordet. Det är ett ovanligt ord han använder här, som talar mer om ett tillstånd av vrede. Det är något som hänger kvar. Så bara av att titta på vilka ord Paulus använder kan vi dra slutsatsen att det förvisso finns en plats för bibliskt motiverad vrede, men tiden för en sådan vrede är kort, eftersom ett längre tillstånd av denna destruktiva känsla också kommer att bryta ner vår person.
Djävulens utrymme
I nästa vers säger Paulus att vi inte ska ge djävulen något tillfälle. Ordagrant säger han att vi inte ska ge djävulen något utrymme, någon plats. Det är som att vreden öppnar en dörr och om dörren öppnas lite för mycket får djävulen in en fot och när han får in foten så kommer mängder av saker som förstör allt i deras väg. Så för att vi ska lära oss att känna igen den vrede som syndar vill jag ge några förslag på när vi ger djävulen utrymme att få in sin fot i dörröppningen. Fem korta punkter.
1. När vi tappar kontrollen
För det första ger vi djävulen utrymme när vi vår vrede tappar kontrollen över oss själva. Att förlora kontrollen är något som hör till den gamla människan, till det liv som Paulus uppmanar oss att klä av. När vi tappar humöret ger vi djävulen hans främsta utrymme eftersom vi då inte längre har förmåga att resonera och väga olika perspektiv och se saker balanserat. Nej, när vi tappar kontrollen har vi hänfallit till hundra procent bias, till en snedvridning i vårt tänkesätt. Faktum är att när vi förlorat vår förmåga att resonera har vi förlorat något centralt av vad som gör oss till människor. När vi lever i ett tillstånd av hundra procent bias, när vi är totalt ensidiga i en enda vilja, så liknar vi mer ett djur som lever helt och hållet på instinkt.
Därför är vår oförmåga att resonera och vår brist på självkontroll det största utrymme vi kan ge djävulen. Det ger honom öppet mål.
2. När vreden leder till bitterhet
För det andra ger vi djävulen utrymme när vi undertrycker vår vrede och istället låter den sjuda under ytan eftersom det leder till bitterhet. När vi i självrättfärdighet inte kan släppa en oförrätt utan håller den kvar och när vi använder vår fantasi för att ge den sjudande vreden mer bränsle.
3. När du måste få upprättelse
För det tredje ger vi djävulen utrymme när vår vrede driver oss att kräva upprättelse. När vi kämpar för vår egen ära och heder.
4. När du söker hämnd
För det fjärde ger vi djävulen utrymme när vår vrede driver oss att söka hämnd. När vi vill slå tillbaka. Du kommer säkert att motivera det med att du kämpar för rättvisan, men längst inne handlar det om att orsaka samma skada hos någon annan som du upplever att den andre har orsakat hos dig.
Varför är dessa tre så destruktiva? När det leder till bitterhet, när vi måste få upprättelse och när vi söker hämnd? Därför att de förnekar evangeliet. De motsäger Jesu Kristi kors. Självklart är det något djävulen gärna tar vara på.
Vi blir förbittrade när vi känner att någon har begått en oförrätt som vi inte har förtjänat. Det utgår från en grandios självbild som säger att om jag bara fick vad jag förtjänade så skulle inget ont hända mig. Men evangeliet handlar om att Gud har älskat mig och förlåtit mig trots att jag är den jag är. Jag var ett vredens barn! Om jag fått vad jag förtjänade så skulle jag vara i helvetet nu. Min grandiosa självbild, att jag egentligen inte har gjort något fel, innebär att Jesus egentligen inte hade behövt dö för min skull. Men det är inte vad evangeliet säger. Guds goda nyheter är att jag är långt mer korrumperad än jag någonsin vågat inse, men samtidigt är jag långt mer accepterad och älskad än jag någonsin vågat hoppas eller föreställa mig.
Om min vrede driver mig att söka upprättelse så är det för att jag inte förstått hur illa ställt det är med mig själv.
I Matteusevangeliets 18:e kapitel berättar Jesus liknelsen om den obarmhärtige tjänaren som var skyldig sin herre tio tusen talenter, vilket är en astronomisk summa – ungefär samma sak som att säga ”miljarders miljarder”. Men han lovade att han skulle betala, vilket han aldrig skulle kunna, och hans herre efterskänkte hela hans skuld. Men när tjänaren kom ut så stötte han på en medtjänare som var skyldig honom en summa som motsvarar ungefär tre månadslöner. Den andra mannen bad om mer tid, men det ville inte den obarmhärtige tjänaren ge, så han kastade mannen i fängelse. Det fick hans herre höra talas om, som i sin vrede överlämnade honom till fångvaktarna. Och så avslutar Jesus liknelsen, ”så ska min himmelske Fader göra med er, om ni inte var och en av hjärtat förlåter sin broder” (Matt 18:35).
Något av det som tydligaste kännetecknar en kristens livshållning är att han är fattig i anden. Vi vet att vi inte har något att berömma oss av i oss själva. Att allt det goda vi har, har vi fått som en gåva, eftersom Jesus Kristus gav sitt liv för oss på korset. Därför lever vi våra liv i tacksamhet. Den som har fått mycket förlåtet kan visa stor kärlek till andra. Och Jesus varnar oss, att den som inte av hjärtat förlåter sin broder, han ska hanteras som den obarmhärtige tjänaren som kastades in i evigt mörker. Ser du varför vreden som driver oss till bitterhet och att söka upprättelse är så destruktiv?
Om min vrede driver mig att söka hämnd motsäger jag inte bara evangeliet utan jag gör också anspråk på Guds plats som domare. Paulus säger ju i Romarbrevet 12:19,
Romarbrevet 12:19 (SFB-15)
19Hämnas inte, mina älskade, utan ge rum för Guds vrede. Det står ju skrivet: Min är hämnden, jag ska utkräva den, säger Herren.
5. När vreden riktas mot en församlingsmedlem
För det femte ger vi djävulen utrymme när vår vrede riktas mot en annan församlingsmedlem. Gud har fogat oss samman i samma lokala församlingskropp och gjort oss ömsesidigt beroende av varandra. Därför vore att skada en broder detsamma som att skada sig själv och dessutom låta alla andra också lida av skadan. Det är få saker som djävulen strävar efter så ivrigt som att skapa splittring mellan bröder och systrar i lokala församlingar.
Det betyder förstås inte att man aldrig får bli arg i en lokal församling. Det innebär bara att det står ännu mer på spel: att en missriktad vrede kommer att få oerhörda konsekvenser.
Då har vi sett dels att det finns en bibliskt motiverad vrede, blandad med sorg och riktad mot det onda. Sedan har vi sett ett antal kännetecken i en vrede som syndar och som ger djävulen det utrymme han söker. I grund och botten handlar det om en vrede som grundar sig i en grandios självbild som utgår från ens egen oskuld.
Hur ska vi då göra? Hur kan vi navigera i vår vrede? Hur kan vi urskilja vad som är en bibliskt motiverad vrede och vad som bara är ett uttryck för vårt ego? Vi går till den tredje punkten. Den är kort, men viktig.
III. HUR KAN VI GÖRA?
Jag vill vara så konkret jag bara kan. Jag vill att det ska vara verktyg vi kan ha användning av i stridens hetta. Jag vill ge dig tre ord. Ett ord är en rubrik för hela strategin. De andra två är strategins innehåll. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: det jag säger är revolutionerande i meningen att det har kraft att förändra ditt liv, särskilt om du gör det till en återkommande vana. Men det är inte revolutionerande i meningen att det är nytt. Om du inte är helt ny här har du med största sannolikhet hört mig säga det många gånger förut.
Tänk!
Strategins namn, dess rubrik är ”tänk!” Varför kallar jag den så? Därför att det allra viktigaste i stridens hetta är att ta kontrollen över din förmåga att resonera. Nyckeln till att navigera bort från den djuriska vreden med hundra procent bias till en bibliskt motiverad vrede är att öppna sina ögon och börja resonera. Därför måste du hitta ett sätt att stoppa när vreden flödar över. Minns ett enda ord: tänk! Tänk! Tänk! Gå inte bara på instinkt. Stanna upp och tänk.
Fråga!
När du besinnat dig kan du gå vidare till strategins första punkt. Fråga! Fråga dig själv: ”vad är det jag försvarar?” Vad är det jag försvarar? Det är en fråga som kräver att du har förmågan att resonera, eftersom när vreden flödar är du expert på att rationalisera och göra alla andra till fiender. Därför måste du kunna tänka. Vad är det du försvarar? Är det ditt ego? Är det din stolthet? Nästan alltid är svaret ”ja”. Oftast är det blandat. Det finns nog synd någonstans som motiverar vreden, men anledningen att du reagerar så starkt går nästan alltid tillbaka till dig själv. Din egen stolthet. Din egen trötthet. Ditt eget mående.
Det är när du försvarar ditt ego som för behöver komma på en massa berättelser som motiverar varför du är arg. Du vill vara arg och därför behöver du rationalisera det. Syftet med att fråga dig själv vad det är du försvarar är att genomskåda de berättelserna.
Påminn!
Efter att du frågat dig själv går du till strategins andra steg: påminn! Påminn dig själv om evangeliet. Verkligheten är att du stod under Guds vrede. Du har förtjänat, som vi läste i Uppenbarelseboken 14, att ”få dricka av Guds vredes vin som oblandat hälls i Guds vredes bägare [och] plågas i eld och svavel inför de heliga änglarna och inför Lammet.” Det är vad du var. Men Gud vände bort sin vrede från dig. Istället gav han sin vredes bägare till sin egen älskade Son, som drack den till den sista droppen. Som raglade under Guds vredes tyngd och som lät sig krossas i ditt ställe. Guds dom drabbade honom så att du kan gå fri. Därför kan du också överlämna till Gud att döma den som gjort dig illa.
Jag säger inte att det aldrig finns plats för vrede. Om du har barn som ljuger eller beter sig på ett syndfullt och destruktivt sätt är det din plikt och ditt ansvar att vredgas. Men din vrede kommer att låta annorlunda när den kommer från en person som är djupt medveten att han är frälst av nåd och vet att han inte är bättre.
Strategin heter alltså ”tänk!” Och den har två steg: ”fråga!” och ”påminn!”
När? Nu!
En sista kommentar innan jag avslutar. När ska jag hantera min vrede? Svaret är nu! Paulus lånar ett ordspråk från pythagoreerna när han säger ”låt inte solen gå ner över er vrede.” De menade att om vreden ledde till diskussion så skulle solen inte gå ner förrän de olika parterna omfamnade varandra i försoning. Eftersom det är ett ordspråk är det förstås inte tänkt att tolkas bokstavligt – det skulle vara bråttom i mellandagarna eftersom solen går ner mitt på eftermiddagen i Sverige, men tumregeln är att vredens dag också är försoningens dag, även om det kan finnas tillfällen då det är lämpligt att sova på saken och återkomma nästa dag.
Jesus säger i bergspredikan att om en man går till templet med en gåva till Gud och inser när han står inför altaret att någon har något emot honom, ska han lämna sin gåva vid altaret och gå och försonas med sin broder och sedan komma och bära fram sin gåva (Matt 5:23-25). Det är en stark bild som talar om hur angeläget det är att försonas. Det är en del i vår tillbedjan, i vårt liv inför Gud.
AVSLUTNING
Jag vill avsluta med att citera David Martyn Lloyd-Jones
”Låt inte solen gå ner över er vrede!” Du må ha en stor kamp med dig själv, men ge dig själv ingen vila förrän du ordnat det. Du kanske behöver argumentera fram och tillbaka, men jag säger dig: fortsätt! Fortsätt tills du har insett Guds kärlek i Kristus till dig, fortsätt till du har sett Kristus blöda och dö på korset så att du kan bli förlåten; uppehåll dig där tills han har smält ditt hjärta och brutit ner dig och gjort dig ledsen för den person som förorättat dig och tills du förlåter av hjärtat. Då, men inte förrän då, gå till din säng och lägg ditt huvud på kudden och sov den rättfärdiges och den heliges sömn eftersom du har rätt att göra det. Du kommer att göra det såsom Guds Son själv gjorde det; du kommer att ha agerat i ditt liv och på ditt område såsom Gud själv har agerat i förhållande till dig.
//‘Let not the sun go down upon your wrath’! You may have a great struggle with yourself, but do not go to rest until you have settled it. You may have to argue it backwards and forwards; go on, I say, until you have realised the love of God in Christ to you, until you have seen Christ bleeding and dying on the cross that you might be forgiven; dwell on it until He has melted your heart and broken you down and made you sorry for the one who has offended you, and until you forgive freely. Then, but not until then, get into your bed and put your head down on the pillow, and sleep the sleep of the just and the righteous and the holy, because you have a right to do so; you will be doing it as the Son of God Himself did it; you will have acted in your life and domain as God Himself has acted with respect to you.
0 kommentarer