I förra predikan såg vi att verserna 22-24 är som en liten enhet, där verserna 22 och 24 står som motsatser och hålls ihop av den 23 versen. Den 22:a versen talar om den gamla människan som går under, bedragen av sina begär. Paulus säger att vi ska lägga av den gamla människan, och han beskriver det i termer av kläder. Vi ska klä av oss den gamla människan och istället ska vi klä på oss den nya människan som är skapad till Guds likhet i sann rättfärdighet och helighet.
Förra gången tittade vi alltså på den 22:a versen där vi direkt konstaterade att en kristen inte bara kan förändras utan oundvikligen kommer att förändras, eftersom en kristen som inte förändras inte är en kristen. Hebreerbrevet 12:14 säger att utan helgelse, utan den förändring som den helige Ande orsakar i den kristnes person, kommer ingen att se Herren. Att leva det kristna livet är att leva i förändring. Oftast känns det inte så. Oftast känns det som att man famlar i mörkret och inte riktigt vet vad man håller på med. Det är lätt att tappa modet och nästan uppleva att om det inte står stilla så är det som att förändringen nästan går bakåt. Men då får vi hålla i åtanke att det kristna livet mer liknar ett maratonlopp än en sprint. Det är klart att det finns avgörande ögonblick, men när man tittar i backspegeln är många händelser inte alls så avgörande som man först trodde. Det är snarare så att det är en kamp som vinns genom små upprepade segrar som blir till vanor som formar en livshållning som över åren formar vår karaktär.
I den 22:a versen såg vi den negativa sidan av förändringen – vad vi förändras bort från. Idag stannar vi kvar i samma argument och samma resonemang, men vi ska titta på det från den positiva sidan, nämligen dels vad själva förändringen består i och vad vi förändras till. Dessutom vill jag ge några råd kring hur man gör.
Jag delar alltså upp predikan i tre punkter. Först ska vi titta på vers 23 och fundera närmare på vad det innebär att förnyas i ande och sinne, som vår text säger. Framförallt ska jag försöka säga något om vad den här förnyelsen består i. Jag kallar den första punkten ”en ny riktning”. I den andra punkten går vi till vers 24 och funderar på vad vi förändras till. Jag kallar punkten ”den nya människans kännetecken.” Sedan vill jag bli så konkret som möjligt i den tredje punkten och försöka svara på frågan: hur gör man?
I. EN NY RIKTNING
Så, då går vi till den första punkten, ”en ny riktning.” Den 23:e versen lyder,
Efesierbrevet 4:23 (SFB-15)
23Låt er förnyas till ande och sinne.
Här finns nyckeln till att förstå vad den kristna förändringen handlar om. Den är lite dunkelt formulerad, men låt oss titta på det.
Förnyelse
Vi kan börja med ordet ”förnyas”. Det är det grekiska ordet ἀνανεόω, som är ett sammansatt ord. Ni känner kanske igen prefixet ἀνα, som betyder ”åter”. Ni kanske har hört om ”anabaptister” som egentligen är ett skällsord och betyder ”återdöpare”. Eller om man går till läkaren så gör man en anamnes, en åminnelse, eller en återminnelse, där man går igenom sin sjukdomshistoria. Här har vi ett ord som betyder åter-ny: ἀνα-νεόω. På engelska har man ordet renew. Det indikerar att det är något som haft en viss kvalitet, men som förlorat denna kvalitet och behöver återfå den.
Så i det här ordet finns ett antagande som går tillbaka på syndafallet. Människan skapades i ett visst tillstånd, men föll från detta och behöver förnyas, återställas.
Dessutom kan vi lägga märke till att det här ordet står i passivform vilket innebär att det är något som görs med oss. Det är ingenting vi gör själva utan det är något vi låter göras med oss. Det innebär förstås att det är den helige Andes verk i oss. Det är något övernaturligt som sker. Vi kan göra olika saker både för att hindra det och för att främja det, men det är inget vi kan göra av oss själva.
Människans konstitution
Men vad är det då som ska förnyas? Texten säger ”till ande och sinne”. Det är ett förvirrande uttryck, och den svenska översättningen hjälper inte utan gör det bara värre. Mer ordagrant står det ”sinnets ande”. Det är alltså en enda sak Paulus nämner, nämligen sinnets ande, den ande som på något sätt hör till sinnet.
Här kan det vara på sin plats att kommentera lite om Bibelns samlade lära om människans konstitution. Hur säger Bibeln att människan är sammansatt? Det är en fråga som går att fördjupa mycket, men här får jag bara gå snabbt på och säga att med mycket få undantag har den kristna kyrkan genom hela historien bekänt att människan är en så kallad dikotomi, det vill säga, en tvådelning. Människan är en sammansättning av kropp och själ. Det finns alltså ett kroppsligt element och ett okroppsligt element och dessa två tillsammans är människan.
När Bibeln använder ord som människans själ och människans ande handlar det om synonymer. Jesus ställer upp en kontrast mellan kropp och själ i Matt 10:28, medan han i Matt 26:41 ställer upp en kontrast mellan köttet och anden. Både ordet ”själ” och ”ande” används i Bibeln om det liv som finns i kroppen och kan också handla om hela personen.
Ibland har det under kyrkans historia dykt upp personer som argumenterar för att människan istället är tredelad, en så kallad trikotomi – att kroppen är det materiella vi består av, att själen är människans livskraft och att anden är det odödliga i människan som förhåller sig till Gud. Som bevis för detta brukar man anföra två bibeltexter som vid första anblicken verkar säga just det, men när man tittar på vad de vill säga och hur samma begrepp används annars i Bibeln är det inte svårt att se att de inte är något problem för den traditionella positionen. Synsättet att människan är en trikotomi, alltså att hon är ande, kropp och själ har nästan alltid fört med sig en uppdelning av människan som får mycket obibliska konsekvenser, till exempel uppfattningen att Gud inte försonar hela människan i det här livet utan att han ger oss en ny ande som inte behöver försonas.
Jag förstår om det låter förvirrande, men egentligen vill jag bara att du ska få med dig att den traditionella förståelsen av Bibelns undervisning är att människan är tvådelad i kropp och själ, och att när vi stöter på uttryck om människans ande och människans själ så är det ord som syftar till samma verklighet.
Sinnets ande
Med det sagt kan vi då återkomma till det här uttrycket vi har framför oss i vers 23, att vi ska ”förnyas i sinnets ande”. Vad menar Paulus med det?
Han tycks mena att det finns en överordnad princip som styr vårt sinne. Han talar alltså inte om själva sinnet, det vill säga vårt förstånd. Det är inte förståndet som behöver förnyas utan förståndets ande, den överordnade princip som styr förståndet.
Vårt tidigare tillstånd
Så om vi återvänder till syndafallet och funderar på vad som hände där så vet vi att när människan lyssnade på ormen och bröt mot Guds bud så gick människan in under Satans herravälde, som Paulus säger i Romarbrevet. Detta fick som resultat att människans sinnes ande perverterades; den kröktes in i sig själv. Hela vår övergripande kompass sattes ur spel. Vi ser i 1 Mos 6:5 att människans ”alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda.” Så det är något som gått katastrofalt fel.
Här är det viktigt att göra en distinktion. För det är inte människans förstånd som är satt ur spel. Även om människan är fallen har vi fortfarande vår intelligens och även om vi förnyas i sinnets ande så innebär det inte att vi blir smartare. Det finns mängder av människor som inte är kristna som har fantastisk intellektuell kapacitet. Det är inte hjärnan som organ som satts ur spel – det är inte sinnet som behöver förnyas – utan den princip som styr allting – sinnets ande.
Paulus säger i 1 Kor 2,
1 Korinthierbrevet 2:14 (SFB-15)
14En oandlig människa tar inte emot det som kommer från Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt.
Han säger inte att den oandliga, eller den själsliga, människan inte kan förstå det som kommer från Guds Ande för att han saknar en hjärna. Nej, han säger att människans hjärna inte är till någon hjälp för honom eftersom den ande som kontrollerar hjärnan hindrar honom från att få tag på sanningen. Det är inte sinnet det är fel på, det är sinnets ande.
Paulus säger i Rom 8:6,
Romarbrevet 8:6 (SFB-15)
6Köttets sinne är död, men Andens sinne är liv och frid.
Det är den överordnade principen Paulus vill få fatt på. När människan föll i synd var det som att vi fick en slöja över ögonen. Vi har fortfarande kvar vår förmåga att tänka och välja, men något i oss kan inte och vill inte se vad som är gott för oss. Vi har fortfarande förmåga att välja det som är gott för oss, men vi väljer alltid det som ligger i linje med vår natur och därför leder vi oss själva till döden.
Vårt nya tillstånd
Men om vi istället frågar oss vad som händer när vi föds på nytt så innebär det alltså inte att vi får högre intelligens. Däremot förändras sinnets ande, vilket innebär att vår inre kompass har kalibrerats rätt. Vi har fått en ny riktning med våra liv. Vi har fortfarande samma förstånd och samma förmåga att beräkna och välja, men hela vår utblick är förändrad. Vi har fått en ny disposition.
Det innebär att vi kan titta på saker och dra slutsatser som vi inte tidigare kunde se. Vi kan titta på universums storhet – vi kan använda vår hjärna och göra beräkningar på hela vårt kända universum och komma fram till att det finns ungefär lika många stjärnor i det kända universum som det finns sandkorn på jorden. Men istället för att bara förundras över hur stort det är så går våra tankar vidare och frågar ”vad säger det om Gud?”
När vi går genom en urskog där nästan inga andra människor går kan vi förundras över hur mycket skönhet som finns som ingen ser. Tänk att Gud har skapat små Linnéa-blommor i skogen på mängder av platser där ingen människa kan se dem! Det finns ett sådant obeskrivligt överflöd av skönhet bara på vår jord! Om vi då begrundar att det finns lika många stjärnor som det finns sandkorn på jorden uppdelade på miljarder och miljarder av galaxer – hur mycket mer skönhet är inte det, som ingen människa får se? Men Gud ser den. Han har gett varje stjärna dess namn, och varje stjärna bär sitt vittne om Guds storhet, hans vishet och skönhet. Så vi tittar på en liten skogsblomma och förundras över Guds skönhet. Och vi tittar upp i natthimlen och förundras över Guds oändliga storhet. Och våra hjärtan sjunger. För att vårt sinnes ande har förnyats. Vi ser saker vi inte sett förut. Och vi vill saker vi inte velat förut. Hela våra liv har fått en ny riktning.
II. DEN NYA MÄNNISKANS KÄNNETECKEN
Och därför lägger vi bort den gamla människan som går under och iklär oss den nya människan som är skapad till likhet med Gud i sann rättfärdighet och helighet. Det leder oss till den 24:e versen och predikans andra punkt, ”den nya människans kännetecken.” Här funderar vi på vad det är vi förändras till.
Vi har sett att nyckeln till förändringen är det som den helige Ande gör när vi föds på nytt och vi förnyas i sinnets ande så att vi vill leva det liv Gud kallar oss in i. För att kunna lägga av den gamla och klä på oss den nya människan måste vårt sinnes ande förnyas.
Två parallella processer
När vi nu tittar på den nya människan behöver vi komma ihåg att verserna 22 och 24 om den gamla och den nya är två parallella processer. Det är två saker som pågår på samma gång. Båda är viktiga – ingen får tappas bort – men de behöver också balanserar.
Om man överbetonar vers 22 att vi ska lägga av den gamla människan blir vi överdrivet upptagna av självrannsakan och vår egen synd. Vi leder oss själva och varandra in i en glädjelös självplåga. Och om vi överbetonar vers 24 att vi bara ska ta på den nya människan så kommer vi att hamna i antinomism, där vi lever som om synden i våra liv inte spelar någon roll. Nej, vi behöver båda och båda samtidigt.
Motsats mot den gamla
Och låt oss också komma ihåg vilka motsatser dessa två är. Den gamla människan – den nya människan. Det gamla livet – livet i likhet med Gud. Bedragna av våra begär – skapade i rättfärdighet och helighet. Bedrägeri – sanning. Klä av – klä på.
Men vad säger Paulus om den nya människan då? Fem saker
1. Skapad
Det första han säger är att den nya människan är skapad. Det innebär att Gud har skapat något ur intet. Där det tidigare inte fanns något, är nu något. Gud har gett sitt fiat – han har sagt ”låt det bli” och fört fram något nytt in i existens. Tidigare var vi på väg mot vår undergång, men så är det inte längre. Tidigare präglades vårt liv av fördärv, men nu står vi i livets begynnelse.
Paulus har redan tidigare i Efesierbrevet talat om att vi är Guds verk i kapitel 2 vers 10. Det är något obeskrivligt stort som har hänt oss. Vi har fått nytt liv, och liv i överflöd.
2 Korinthierbrevet 5:17 (SFB-15)
17Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit.
2. I Guds likhet
Men, för det andra, Paulus fortsätter att beskriva vad vi är skapade till. Han säger ordagrant att vi är skapade ”efter Gud”, det vill säga, till att vara lika Gud. På något fantastiskt sätt har Gud ordnat det så att vår nya människa får återspegla något litet av hans fullkomliga attribut. Och vilka attribut är det?
3. Rättfärdighet
För det tredje: rättfärdighet. Istället för den gamla människan som är bedragen av sina begär får vi del av Guds rättfärdighet. Den gamla människan är uppslukad av sina begär och styrd av sina begär, men den nya människan har ett rätt förhållningssätt till de krafter som finns i hans själ. Det finns en aspekt av balans till skillnad från den tidigare inkrökta och självupptagna människan. Den nya människan är inte styrd av sina begär.
Men det finns också en aspekt av att älska det rätta och leva för det rätta. Det finns en rätt ordning i våra prioriteringar och därför också en rättfärdighet i våra handlingar.
4. Helighet
Sedan, för det fjärde, kommer vi till nästa attribut där vi får återspegla något av Guds person, nämligen hans helighet. Det indikerar att vi avskiljer oss från ondskan. Vi flyr ondskan. Plötsligt är ondskan, som tidigare var vår vän och bundsförvant en främling för oss. Vi märker i vårt samvete att det händer något med oss i ondskans närhet. Vi mår dåligt av den och vi kämpar emot den.
5. Som hör till sanningen
Sedan kommer det femte karaktärsdraget som har med sanning att göra. Men det är återigen lite krångligt uttryckt, vilket gör att den svenska översättningen blir lite missvisande. Ordagrant står det att vi ska klä oss i den nya människan som är skapad efter Gud i sanningens rättfärdighet och helighet. Det handlar alltså om den helighet och rättfärdighet som hör till sanningen.
Jag skulle tro att det enklaste sättet att förstå versen är att säga att hela det nya livet kännetecknas av sanning. Vi ser flera gånger i det resonemang som Paulus ger i resten av kapitlet hur han uppmanar församlingen att tala sanning. I nästa vers som vi ska titta på nästa gång säger han ”lägg därför bort lögnen och tala sanning med varandra.” Det är förstås den mest naturliga förklaringen till den här versen. Att hela våra liv som karaktäriseras av rättfärdighet och helighet levs inom ett ramverk av sanning.
Tidigare präglades våra liv av bedrägeri och dimridåer. Men det nya livet vägleds av sanning och ur sanningen kommer rättfärdighet och helighet. De växer ur sanningen och stimuleras av sanningen.
III. HUR GÖR MAN?
Okej, det låter bra. Det låter lite generellt och jag kanske inte ser riktigt hur det ser ut rent konkret, men visst. Hur gör man? Jag hörde förra gången hur man klär av sig den gamla människan. Hur kan jag klä på mig den nya människan?
Ja, visst låter det en smula generellt och kanske saknar det en del konkreta tillämpningar. Men vi är i två verser som fungerar som ett avstamp inför resten av det fjärde och en bra bit in i det femte kapitlet i Efesierbrevet. Vi kommer att fortsätta i ganska många veckor att titta på olika kontraster mellan det gamla och det nya och förhoppningsvis – jag är ganska säker på att vi kommer att få en omfattande och innehållsrik bild av hur det nya livet ser ut. Så vi får ge oss till tåls medan vi går igenom texten.
Men hur gör man då? Jag vill ge fem enkla punkter som inte på något sätt är en nyhet för dig. Det är ingen stor hemlighet. Men innan vi kommer till de fem punkterna vill jag ge tre påminnelser.
P1. Vi gör det i Guds kraft
Påminnelse nummer ett. Det vi gör för att ikläda oss den nya människan, gör vi i Guds kraft. Paulus uppmanar församlingen i Filippi i Filipperbrevet 2:12 att arbeta med fruktan och bävan på sin frälsning. Oj, ska man arbeta på sin frälsning? Går inte det emot allt vi lärt oss om evangeliet och det nya livet som Gud ger som en gåva av nåd? Paulus fortsätter.
Filipperbrevet 2:12–13 (SFB-15)
12[…] arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, 13för det är Gud som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja ska ske.
Så Paulus uppmanar församlingen att göra något. Men så säger han samtidigt att anledningen att ni kan göra något är att det är Gud som verkar i er, både i er vilja och era handlingar.
Det innebär att du har ett ansvar att arbeta på din frälsning. Men så fort du arbetar kommer du att märka att det i själva verket är Gud som arbetar. Det är helgelsens mysterium. Den kräver ett beslut av oss, den kräver en vilja och den kräver handling. Men samtidigt är det Gud som ger oss både vilja och handling och är den som orsakar förändringen i oss.
P2. Omfattar hela livet
Påminnelse nummer två: att klä på sig den nya människan är något som måste omfatta hela livet. Det fungerar inte att klä på sig den nya människan i vissa sammanhang och i andra sammanhang ha den gamla människan på sig.
Om man vill missförstå Paulus och hans bild av kläder så kan man det. Det går att tänka ”men jag kan klä på mig den nya människan när jag går till kyrkan på söndag. På jobbet tycker jag att det är rätt skönt att vara som alla andra.” Här faller hela klädmetaforen.
Den nya människan handlar om en överordnad princip i livet. Jag kallade den första punkten för ”en ny riktning”. Det är något livsomvälvande som hänt med oss. Det är ingenting vi kan klä på och klä av som det passar oss. Då är det bara ett säkert tecken på att vi lever kvar i det gamla livet, bedragna av våra begär. Att vara kristen innebär inte att man städar upp sitt språk, eller att man börjar gå till kyrkan varje söndag. Det innebär det också, men det är långt, långt djupare än så. Det har bäring på livets alla områden, varje timma under varje dag. Du har ett helt nytt centrum och en helt ny riktning.
P3. Du har egentligen inget val
Påminnelse nummer tre: om jag ska vara krass har du egentligen inget val. Om du är en kristen så tillhör du inte dig själv. Du är inte en fri i meningen att du kan göra vad du vill utan att det får några konsekvenser. Du tillhör Kristus. Han har köpt dig och priset är betalt.
Ibland känner jag att jag i mina predikningar vädjar om saker som jag inte borde vädja om och att det kan vara vilseledande. Ibland kan vi höra predikningar om helgelse som säger ”gör så här och du kommer att bli lycklig” och så vidare. Och visst är det verkligen sant, men verkligheten är den att du tillhör inte dig själv och det är inte ett alternativ att hålla fast vid lögn och bedrägeri och att följa dina begär eftersom allt detta kommer att leda till din undergång.
Jesus säger att det finns en port och en väg som är bred som leder till fördärvet och det är många som går genom den. Och så finns det en port och en väg som är smal som leder till livet och det är få som finner den.
Vill du vandra den väg som leder till livet? Sök Kristus. Han uppmanar dig att lämna allt och följa honom. Han uppmanar dig att beräkna kostnaden. Är du villig att följa honom med allt vad du är och allt vad du har? Välkommen till den smala vägen, där du i Guds kraft klär av dig din gamla människa, låter ditt sinnes ande förnyas och klär på dig den nya människan.
Och hur gör man det? Fem korta punkter.
1. Predika för dig själv
För det första: predika för dig själv. Paulus säger i Romarbrevet 6:11,
Romarbrevet 6:11 (SFB-15)
11Så ska också ni se på er själva: ni är döda från synden och lever för Gud i Kristus Jesus.
Ni ska se på er själva på det sättet. Ni ska räkna er själva så (λογίζομαι). Det är en aktiv handling där du påminner dig själv vem du är, vad Gud har gjort dig till. Du är ett barn till Gud själv. Genom tron på Kristus har han adopterat dig så att allt som tillhör Kristus också tillhör dig. Han ser på dig med samma kärlek som han ser på sin Enfödde Son. Påminn dig om att den helige Ande bor i dig. Kristus har köpt dig och från Fadern och Sonen har den helige Ande utgått så att du kan leva i ständig gemenskap med honom. Han talar till dig, tröstar dig, uppmuntrar dig och vägleder dig. Gör till en vana att predika dessa sanningar och mycket mer för dig själv.
2. Ta vara på varje tillfälle
För det andra: ta vara på varje tillfälle att bygga upp. Det är raka motsatsen till vad jag sa i förra predikan om hur man dödar den gamla människan. Jag hämtade en formulering från Romarbrevet 13:14 och sa att du dödar den gamla människan genom att inte ha någon omsorg om köttet. Det innebär att du vägrar ge den gamla människan någon föda. Det finns vissa platser, kanske till och med fysiska platser, som inte är bra för dig. Det finns vissa situationer där du lätt hamnar i destruktiva tänkesätt. Så håll dig borta från dem.
Här tar du vara på varje tillfälle att bygga upp, att ge föda åt den nya människan. Du har fått 24 timmar varje dygn. Hur kan du ägna dessa timmar så att de blir till så mycket uppbyggelse som möjligt? Varje kväll har du ett val hur du tillbringar din fritid. Varje gång du lyfter din telefon har du ett val. Du kan ordna ditt liv så att du minimerar sådant som bryter ner och maximerar sådant som bygger upp.
3. Läs Bibeln
För det tredje: läs Bibeln. Guds Ande verkar framförallt genom de medel som han i sin fullkomliga vishet har bestämt. Gud uppenbarar sig själv genom sitt ord. Där får vi höra Guds röst. Att läsa Bibeln är helt överlägset alla andra böcker. Dessa böcker kan vara hur nyttiga som helst, men Bibeln står i en klass för sig.
4. Be
För det fjärde: be. Gör det till en vana att ofta tala med din himmelske Fader. Be att han upplyser dig när du läser hans ord. Tala med honom om varje del av ditt liv. Prisa honom, tacka honom, bekänn din synd för honom och tala om för honom vad du behöver.
5. Gemenskapen
För det femte och sista: sök gemenskapen med dina bröder och systrar i din församling. Det kristna livet är inte en individuell övning. Det är sant att man inte kan leva på någon annans tro, men vi är skapta för att ha gemenskap med varandra. Kyrkan är Guds skapelse och spelar en central del i Guds plan för hela världen. Så när du predikar för dig själv: du behöver göra det ensam, men du behöver höra samma sak från andra. Du behöver läsa Bibeln för dig själv, men du behöver också göra det tillsammans med andra. Du behöver be för dig själv, men du behöver också göra det tillsammans med andra. I den kristna gemenskapen firar vi gudstjänst tillsammans eftersom han har ordnat det så att det både är till hans ära och till vår uppbyggelse. Vi firar nattvard tillsammans eftersom Jesus har befallt oss att göra det. Det är inte någon extragrej vi gör om vi känner för det. Det är en given del i det kristna livet där vi både får njuta av gemenskapen med honom och gemenskapen med varandra.
AVSLUTNING
Kära vänner, det här är inga stora hemligheter. Men jag vill återkomma till vad jag sade inledningsvis. Det kristna livet liknar mer ett maratonlopp än en sprint. Du kommer troligtvis inte att märka om du missar en gudstjänst. Och om du inte är van att gå på gudstjänst kommer du kanske inte märka någon större skillnad om du besöker en. Det är i det regelbundna förändringen kommer. Den verkas in under lång tid. Därför vill jag verkligen uppmuntra er att skapa en livsrytm där alla de här elementen finns med. Det är bättre med lite och regelbundet över lång tid än att du bestämmer dig för att du ska be tre timmar varje dag och sedan ge upp efter en vecka. Men allt måste finnas med: både Bibel och bön, både enskilt och tillsammans med andra. Dessutom gudstjänster och nattvard tillsammans med dina bröder och systrar i din församling. Bibel, bön och gemenskap. Det är tre omistliga vanor där den nya människan verkas in.
0 kommentarer