Det nya förbundet: orsak och verkan | Hes 36:22-32

Det nya förbundet: orsak och verkan | Hes 36:22-32

Idag möter vi en viktig text; en text som är bra att känna till om man vill kunna orientera sig i Bibeln. Jag har precis läst Hesekiel i min egen bibelläsning och när jag kommer till den här texten händer det något alldeles särskilt.

Den talar om det nya förbundet, även om den inte uttryckligen använder det begreppet. Det begreppet kommer från en liknande text ur Jeremias 31:a kapitel, som är en text som påminner väldigt mycket om den här texten i Hesekiel. Den låter så här,

Jeremia 31:31–34 (SFB-98)

31 Se, dagar ska komma, säger Herren, då jag sluter ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus, 32 inte som förbundet jag slöt med deras fäder den dag då jag tog deras hand och förde dem ut ur Egyptens land – förbundet med mig som de bröt fastän jag var deras rätte herre – säger Herren.

33 Nej, detta är förbundet som jag efter denna tid ska sluta med Israels hus, säger Herren: Jag ska lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan. Jag ska vara deras Gud, och de ska vara mitt folk.

34 Då ska de inte mer behöva undervisa varandra, ingen sin broder och säga: ”Lär känna Herren!” Alla ska känna mig, från den minste av dem till den störste, säger Herren, för jag ska förlåta deras missgärningar och aldrig mer minnas deras synder.

Jeremia och Hesekiel var verksamma under delvis samma tid. Den historiska bakgrunden var den att år 597 f Kr tillfångatogs den del av det judiska och fördes ut i exil i Babylon som låg i nuvarande Irak. Profeterna Daniel och Hesekiel var två personer som tvingades med till Babylon, men profeten Jeremia som var lite tidigare var en av dem som varnade för att om de inte omvände sig skulle den här olyckan drabba dem, och när olyckan sedan kom var han en av de som blev kvar i Juda, men som också sedan tvingades fly till Egypten.

Så 597 intogs Jerusalem för första gången av babylonierna och en del av folket togs till fånga. Sedan gick det 10 år, och sedan 587 kom babylonierna tillbaka och skövlade och brände och plundrade staden fullständigt. Hesekiels första 25 kapitel är skrivna under de första tio åren. Sedan föll alltså Jerusalem och framförallt de sista 16 kapitlen, kapitel 33-48 kommer i kronologisk ordning efter Jerusalems fall.

Så det är när allt ser som mörkast ut, efter att Jerusalem hade fallit och blivit fullständigt nedbrutet – när allt hopp var utslocknat – som Gud talar till sitt folk genom profeten Hesekiel, och kanske samtidigt genom Jeremia, om det nya förbundet. Om att allt hopp inte alls är ute, utan att han tänker göra något nytt som är ofattbart stort. Ett nytt förbund, som är annorlunda mot det gamla. Det finns en framtid som är ljus. Just när allt ser som mörkast ut talar Gud genom profeterna och säger att av allt storslaget som har hänt i Israels historia, så är det bästa kvar.

När Jesus föds som människa är det startskottet på detta nya. När evangelisten Markus inleder sitt evangelium säger han ”här börjar evangeliet – de goda nyheterna – om Jesus Kristus, Guds Son.” Och så citerar han profeten Jesaja som säger ”bana väg för Herren.” Nu händer det.

I texten i Hesekiel har vi beskrivet detta nya – det är en monumental förändring. Så jag tänkte att vi skulle titta på den och fråga oss ”vad är detta nya?” Var är det som händer i det stora frälsningsschemat när Jesus kommer till oss som människa?

Aristoteles orsaker

För att komma åt det här så bra som möjligt och ha något att hänga upp predikan på tänkte jag att vi skulle bli filosofer för en stund, och dra nytta av Aristoteles kategorisering av orsaker, eller förklaringar.

En av de äldsta frågorna inom filosofin är frågan om rörelse och förändring. Här i texten kan man verkligen tala om att vi har en förändring. Aristoteles tittar på förändringar och rörelser och frågar sig själv, ”finns det olika sätt på vilka saker förändras? Finns det olika sorters förändring?” Han tittar efter vad som orsakar förändringen och konstaterar att det vore förenklat att anta att alla sorters förändring är av samma slag; det finns flera orsaker till förändring. För att kunna urskilja olika sorters orsaker använde han den klassiska illustrationen om ett konstverk, en skulptur, en staty. 

Han säger att det finns fyra sorters orsaker till en förändring. Om man tar exemplet med en staty har vi först den verkande orsaken till att en skulptur skapas. Det är skulptören. Han är den person som åstadkommer förändringarna. 

En annan orsak är den materiella orsaken. För en staty är den materiella orsaken själva materialet som den är gjord av, kanske ett block marmor, ur vilket statyn huggs fram. Den materiella orsaken är själva råmaterialet i vilket förändringen sker.

En tredje orsak är den formella orsaken. Det är den tanke, den plan, som konstnären använder för att forma fram sin skapelse. Han hugger inte på måfå, han har en inre bild som han förverkligar, som han formar fram ur råmaterialet. Han måste ha en form klar för sig. 

Den fjärde orsaken är den ändamålsenliga orsaken, det syfte för vilket något existerar. I det här fallet kanske det handlar om att smycka kungens trädgård.

Av dessa fyra orsaker säger Aristoteles att ändamålsorsaken är den viktigaste och styr de andra. Syftet med statyn påverkar ju valet av material, konstnärens verksamhet och hur idén om det färdiga konstverket ser ut. Den moderna fysiken räknar endast med verkande orsaker, det vill säga, med orsaker som föregår det inträffade och orsakar det, men för Aristoteles var ändamålsorsakerna de viktigaste och de förklarade hur världen ytterst fungerade.

Där har vi alltså fyra sorters orsaker: den verkande orsaken, som är den person som åstadkommer förändringen. Den materiella orsaken, som är materialet i vilket förändringen sker. Den formella orsaken, som är själva ritningen, planen bakom förändringen, och den ändamålsenliga orsaken som förklarar varför förändringen sker.

Så långt Aristoteles. Men det blir fortfarande alltför förenklat att bara tala om en verkande orsak. Det är ingen tvekan att det är skulptören som är den verkande orsaken, det är han eller hon som gett upphov till förändringen. Skulpturen är av honom eller henne. Men vi behöver fler distinktioner – hur har han åstadkommit den? Här har vi den instrumentella orsaken, själva instrumentet genom vilket förändringen skett. I skulptörens fall är det en hammare och mejsel.

Så, då har vi fått en liten orientering i olika sorters orsaker, eller förklaringar. Nu tänkte jag försöka visa tre olika sorters orsaker ur texten i Hesekiel, och jag hoppas att det ska hjälpa oss att se vår kristna tro i klarhet och väcka vår glädje och förundran över den Gud vi tillhör. Låt oss nu titta på (1) den verkande orsaken, (2) ändamålsorsaken, och (3) den instrumentella orsaken.

I. DEN VERKANDE ORSAKEN

För det första: den verkande orsaken. Frågan här är hur har vi blivit frälsta? Vem är det som åstadkommit vår frälsning? Den som är kristen har varit med om något fullkomligt livsförvandlande. Hur kommer det sig – vem är det som har orsakat det?

Svaret är Gud. Bara Gud. Helt och hållet Gud.

Om och om igen finns i Hesekiel 36 en betoning på Guds suveräna initiativ till att frälsa sitt folk. Den här texten drivs helt och hållet av Guds nåderika initiativ. Titta på hur många gånger ”jag ska” finns med i texten vi just läste.

Hesekiel 36:22–32 (SFB-14)

22Säg därför till Israels hus: Så säger Herren Gud: Det är inte för er skull jag gör det, ni av Israels hus, utan för mitt heliga namn som ni har vanärat bland folken dit ni kommit. 23 Jag vill helga mitt stora namn som blivit vanärat bland folken, därför att ni har vanärat det bland dem, och de ska inse att jag är Herren, säger Herren Gud, när jag visar mig helig bland er inför deras ögon.

24 För jag ska hämta er från folken och samla er från alla länder och föra er till ert land. 25 Jag ska stänka rent vatten på er så att ni blir rena. Jag ska rena er från all er orenhet och från alla era avgudar. 26 Jag ska ge er ett nytt hjärta och [jag ska] låta en ny ande komma in i er. Jag ska ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. 27 Jag ska låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem.

28 Så ska ni få bo i det land som jag gav era fäder, och ni ska vara mitt folk och jag ska vara er Gud. 29 Jag ska frälsa er från all er orenhet. Jag ska kalla fram säden och föröka den och inte längre låta er drabbas av svält. 30 Jag ska föröka trädens frukt och markens gröda, för att ni inte mer ska förödmjukas bland folken genom svält.

31 Då ska ni tänka på ert onda levnadssätt och era gärningar som inte var goda, och ni ska avsky er själva på grund av era missgärningar och vidrigheter.

Vers 32 summerar hela budskapet när Gud säger ”jag gör detta”.

32 Men ni ska veta att det inte är för er skull jag gör detta, säger Herren Gud. Ni ska skämmas och blygas för vad ni har gjort, ni av Israels hus.

Tretton gånger i elva verser säger Gud att han ska göra alla dessa saker. Den här texten visar att frälsningen och allt vad det innebär helt klart är helt grundad i Guds suveräna, nåderika handlande. Guds folks hjärtan, våra hjärtan, kommer aldrig att bli rena om inte Gud gör det, om inte Gud bryter in i våra liv och handlar. Människan är hopplöst förlorad i sin synd om inte Gud kommer för att frälsa, om inte Gud kommer – för att använda en annan bild från Hesekiel – som en herde som skapar evig frid, så kommer människan att förbli under Guds vrede. Hela grunden för frälsningen finns i Guds suveräna nåd.

Efesierbrevet

Det här är samma sak som vi läser i Efesierbrevets andra kapitel. Paulus ägnar först tre verser där åt att tala om människans fördärv, hur vi är döda i våra synder och överträdelser. Lägg märke till det – vi var inte sjuka, inte halvdöda, inte vilsna – vi var döda. Men sedan vänder allting när Paulus säger, i vers 4, ”Men Gud som är rik på barmhärtighet…” Och sedan fortsätter Paulus att skriva om alla de saker som Gud gör. På grund av sin kärlek, när vi ännu var döda i våra överträdelser, har han gjort oss levande tillsammans med Kristus. Han har uppväckt oss tillsammans med honom. Han har satt oss i den himmelska världen, i Kristus Jesus, för att han i kommande tider visa sin överväldigande rika nåd och godhet.

Gud står för allt handlande. Det är intressant, när man tittar i Efesierbrevet 2, att alla hänvisningar till oss står i passivum. Ef 2:5 – av nåd är ni frälsta, det vill säga, något har gjorts med er; ni har blivit frälsta. Ni har inte frälst er själva – något utifrån har gjort något med er. Ef 2:8 – ”av nåden är ni frälsta” – det har gjorts åt er, genom tron. Och om vi fortfarande inte har fattat poängen säger Paulus, ”ni har inte gjort det själva. Det är Guds gåva.” Det är Gud som har gjort det åt er.

Så det är ingen tvekan om vem den verkande orsaken är. Det är Gud. Jag har inget att berömma mig av för min egen del. Jag var död, med ett hjärta av sten. Men han förbarmade sig över mig och gjorde mig levande.

II. ÄNDAMÅLSORSAKEN

För det andra: ändamålsorsaken. Varför gjorde han mig levande? Till vilket syfte har han frälst oss? Svaret är: för att han ska bli ärad bland alla folk.

Låt oss titta på texten och ställa frågan ”varför?” Det är verkligen en befogad fråga. Om och om igen ser vi i Gamla testamentet hur folket vänder sig bort från Gud och till värdelösa avgudar. Det sista som hände innan de blev bortförda i exil var att profeten Jeremia plågades med att kalla dem till omvändelse. Men ingen ville lyssna – de ville bara lyssna till falska profeter som ropade att allt var väl. Så de följde främmande kungar, de tillbad falska gudar, de sänkte sig till våld och omoral om och om igen. De förtjänade Guds vrede. Som ett resultat fällde Gud en dom över dem. Han lät dem tillfångatas och föras till ett främmande land. Men han förintade dem inte. Det hade han kunnat göra. De hade ingått ett förbund, ett avtal, med varandra där de skulle vara hans folk och han skulle vara deras Gud. Det är glasklart utifrån förutsättningarna. Varför fortsatte han att bevara dem? Varför fortsatte han att upprätta dem gång på gång? Varför fortsatte han att sända profeter som kallade folket till omvändelse?

Vi backar till vers 16 i det här kapitlet, och där ser vi svaret. Lyssna nu efter Guds motiv, varför han förbarmar sig över sitt folk och räddar dem från den knipa som de själva har orsakat. I vers 16 återberättar profeten om folkets uppror,

Hesekiel 36:16–18 (SFB-14)

16 Herrens ord kom till mig: 17 ”Män­niskobarn, när Israels folk ännu bodde i sitt land orenade de det genom sitt levnadssätt och sina gärningar. Som en kvinnas orenhet var deras levnadssätt för mig. 18 Då öste jag min vrede över dem på grund av det blod som de spillt över landet, och för att de orenat det med sina avgudar.

Sedan beskriver Gud vad han gjorde när han dömde dem,

Hesekiel 36:19 (SFB-14)

19 Jag spred ut dem bland hednafolken, och de skingrades i länderna. Efter deras levnadssätt och deras gärningar dömde jag dem.

Sedan kommer svaret på frågan, varför dömdes de till exil, men blev ändå bevarade? Varför förintade han dem inte? Varför lämnade han dem inte åt sig själva?

Hesekiel 36:20–21 (SFB-14)

20 Men vart de än kom till hednafolken vanärade de mitt heliga namn. Man sade om dem: ’Detta är Herrens folk, och ändå måste de lämna sitt land.’ 21 Då ville jag skona mitt heliga namn, som Israels folk vanärade bland folken dit de kom.

Ser du? Gud säger att även på den nya platsen de kom fortsatte de att vanära Guds heliga namn. De andra folken sade: ”titta, det här är Guds folk. Se hur bedrövligt de har det.” Deras slutsats var klar: ”detta folks Gud är inte något att ha.” Så Gud säger som han gör i vers 22, utifrån omsorg om sitt heliga namn bland folken.

Hesekiel 36:22–23 (SFB-14)

22 Säg därför till Israels hus: Så säger Herren Gud: Det är inte för er skull jag gör det, ni av Israels hus, utan för mitt heliga namn som ni har vanärat bland folken dit ni kommit. 23 Jag vill helga mitt stora namn som blivit vanärat bland folken, därför att ni har vanärat det bland dem, och de ska inse att jag är Herren, säger Herren Gud, när jag visar mig helig bland er inför deras ögon.

Gud säger, ”jag vill att min ära, min helighet och min härlighet ska bli känd bland alla folk. Därför ska jag göra det jag nu ska göra. Jag ska rädda och upprätta mitt folk, inte för deras skull, utan för mitt heliga namns skull.”

En ovan tanke

Det här är, minst sagt, en ganska ovan tanke bland kristna i Sverige idag. Anledningen att Gud räddar sitt folk från undergång är för att Gud är nitisk för att hans namns härlighet bland folken. Varför räddar Gud sitt folk? För att Gud älskar sin ära. Han vill se sin ära förkunnad rent och klart bland alla folk. När Gud räddar sitt folk gör han det inte ytterst för deras skull; han gör det ytterst för sin egen skull. Han ska föra hem dem från exilen, han ska rena dem från all synd, han ska upprätta dem i landet, och när han gör det kommer det att framstå för alla folk att hans ära är oändlig. Gud är för dem eftersom det ger honom ära.

Det är inte så kristna i Sverige är vana att tänka om Gud. Eller oss själva. Vi är så stolta och uppfyllda över vad vi kan åstadkomma. Vi tror så mycket om oss själva. Men Hesekiel 36 påminner oss som kallar oss kristna att vi inte är kristna och vi är inte en del i den här församlingen på grund av några meriter vi har. Den enda anledningen vi är här är Guds nåd. Och han har visat oss denna nåd för att hans ära ska bli synlig bland alla folk. Det är syftet med vår frälsning. Han är nitisk för sin egen ära. Han älskar sin egen ära.

I Hesekiels bok säger Gud vid 70 olika tillfällen att han gör det han gör så att folken ska veta vem han är. Hans stora intresse, om man kan uttrycka det så, är att hans namn ska bli ärat över hela världen. Han dömer människor och han räddar människor för sin äras skull.

Det kan kännas obekvämt för oss. Delvis för att det vore något negativt om det handlade om någon av oss. Att älska vår egen ära, att njuta av vår egen ära, att sätta oss själva i alltings centrum. Det är olämpligt för oss att göra. Det gör oss inkrökta i oss själva och det förstör oss och vår omgivning. Men det är mer än lämpligt för Gud att göra. Det är mer än lämpligt för Gud att vara centrerad kring Gud. Vem skulle han annars sätta i centrum?

Om Gud skulle sätta något annat än sig själv i centrum, om Gud skulle söka någon annans ära än sin egen så skulle han inte vara den Gud som är värd all upphöjelse och tillbedjan. Men det är precis vad han är – det finns ingen större än honom. Han är i sin natur orienterad kring sig själv, eftersom allt kretsar kring honom.

Man kanske kan invända och säga, ”men gör inte det hans kärlek till oss mindre, att han älskar oss för sin egen äras skull?” Nej. Om Gud är fullkomligt och oändligt god, om allt som är kärlek sammanfattas i Gud, vad är den största gåva han kan ge oss? Sig själv. Att låta oss se hans härlighet, och låta oss njuta av honom. Att låta oss tillbe honom.

Hur låter han oss se hans härlighet? Genom att sända sin Enfödde Son, att leva det fullkomliga liv som vi skulle ha levt och ge sig själv som lösen i vårt ställe, så att du och jag genom hans nåd kan få förlåtelse för våra synder och upprättas i vår relation till honom där vi får tillbe och njuta honom med allt som är vårt, i ande och sanning. Vi får tillbe honom bland alla folk.

Vänner, det här kommer rakt ur texten! Men vi brukar inte tänka så här. Jag gick i söndagsskolan när jag var liten, men jag kom aldrig hem med en teckning där det stod ”Gud älskar sig själv.” Förstå mig rätt, det är klart att han älskar oss – men han älskar oss ytterst för sin egen skull.

Det här förändrar vårt sätt att tänka om Gud och det i sin tur förändrar vårt sätt att leva. Vi är så naturligt orienterade kring oss själva. Men låt oss släppa det och låta våra liv kretsa kring honom istället.

Så, det var den andra punkten, ändamålsorsaken. Vi är frälsta för att förkunna hans ära bland alla folk. Där är det goda livet. Det är vad vi är skapta för.

III. DEN INSTRUMENTELLA ORSAKEN

Den tredje orsaken är den instrumentella orsaken: den handlar mer specifikt om hur, med vilket instrument har förändringen skett? Vi tittar i texten. Precis efter att Gud uttryckt att han är angelägen om sin ära bland folken fortsätter han med att säga exakt vad han ska göra.

Hesekiel 36:25–27 (SFB-14)

25Jag ska stänka rent vatten på er så att ni blir rena. Jag ska rena er från all er orenhet och från alla era avgudar. 26 Jag ska ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag ska ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. 27 Jag ska låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem.

Så hur ska Gud förhärliga sig själv bland folken? Han ska upprätta ett folk som har fått sina synder förlåtna – de ska vara renade från all orenhet – från omoral och avguderi. Han ska alltså förhärliga sig själv genom att förlåta folkets synd. Här kan vi ibland vara frestade att stanna i vår förståelse av vad Gud gör med oss, att det handlar om syndernas förlåtelse. Att bli förlåten och vänta på det eviga livet i himlen. Det är sant och underbart, men det är inte allt. Det är inte bara syndernas förlåtelse som utlovas här. För om det skulle stanna här skulle vi säga ”kom till Jesus och få syndernas förlåtelse” och så skulle vi ha en massa människor som bekänner sig som kristna men som lever precis som världen i övrigt, som är lika nitiska som alla andra i jakten på sin egen bekvämlighet. Men det är inte vad texten säger. Den talar om syndernas förlåtelse och ”jag ska låta en ny ande komma in i er.” I den 27:e versen säger Gud,

27 Jag ska låta min Ande komma in i er.

Gud ska bo, i sitt folk. Fundera på det. När du blev frälst, när han gjorde sitt övernaturliga verk i dig; när han öppnade dina ögon så att du ville se Kristus som din Herre och frälsare; när du ville omvända dig från din synd och sätta ditt enda hopp till honom; när han födde dig på nytt – då förlät han dig dina synder och i det ögonblicket fick du också ta emot hans Ande. Den instrumentella orsaken till din frälsning är Guds helige Ande.

Vad ska Anden göra?

Föreställ dig det: Guds Ande – Gud själv, evig och oändlig – bor i dig. Varför då – vad ska Anden göra? Texten fortsätter,

27 Jag ska låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem.

Han förvandlar deras vilja. Han ger dem en helt ny vilja. Han ska ta bort hjärtat av sten och sätta in ett hjärta av kött. Människor som haft hjärtan av sten, som varit helt döda inför Gud, helt ointresserade av honom, kommer nu att vara levande inför Gud, de kommer att vilja söka honom och leva hela sina liv för honom. De kommer att vilja ha Gud. De kommer att längta efter honom, som hjorten längtar efter vatten. De kommer att glädjas i Gud och njuta av honom. Det är det kristna livet, att ha fått en ny vilja; ett nytt hjärta.

Gud ger ett nytt hjärta och låter sin Ande komma in i dem så att de följer hans vilja. Vad är hans vilja? Det är att göra hans ära känd bland alla folk. Det är Guds vilja med ditt liv. Att du ska njuta av honom och förhärliga honom.

Vittnen för honom – pro testare

Det kan vi förstås göra på en massa olika sätt, att vandra efter hans stadgar och hålla hans lagar. Men fundera på detta specifikt, i ljuset av att det nya förbundet sker. Luk 24:45-49, Jesus, efter att ha dött på korset och uppstått från de döda. Det står,

Lukasevangeliet 24:45–49 (SFB-14)

45Sedan öppnade han deras sinnen så att de förstod Skrifterna. 46 Och han sade till dem: “Det står skrivet att Messias ska lida och på tredje dagen uppstå från de döda, 47 och att omvändelse och syndernas förlåtelse ska förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. 48 Ni är vittnen om detta.* 49 Och jag ska sända över er vad min Far har lovat [det vill säga, den helige Ande]. Men ni ska stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden.”

Så Jesus utlovar att Anden ska komma, precis som Hesekiel talar om, och till vilket syfte? Så att de kan vara hans vittnen i hela världen. Vilket är anledningen till att när Lukas fortsätter berättelsen i Apostlagärningarnas första kapitel. Där säger Jesus,

Apostlagärningarna 1:8 (SFB-98)

8Men när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.

Det här är vad Bibeln säger. När människor blir frälsta genom Guds nåd och till Guds ära, förlåter Gud deras synder och ger dem en ny vilja och fyller dem med sin ande så att de kan vandra enligt hans ord som hans vittnen i världen. Vi som kristna är alltså inte bara förlåtna, vi är fyllda med Guds Ande på ett sådant sätt att vi tillsammans har vad som krävs för att leva som Guds vittnen i världen.

Slutsatser

Vad innebär det, att ”vi är fyllda med Guds Ande på ett sådant sätt att vi tillsammans har vad som krävs för att leva som Guds vittnen i världen”? Det innebär samma sak som att vi är frälsta helt och hållet av nåd; att den enda verkande orsaken bakom vår frälsning är Gud och inte vi själva.

Det innebär att vi inte behöver vara oroliga för vad folk ska tycka om oss. Det innebär att vi inte behöver arrangera vårt församlingsliv fullt av program riktade mot olika målgrupper för att locka folk. Det innebär att vi inte behöver erbjuda omvälvande gudstjänstupplevelser i form av ljud och ljus. Allt det där kan vara kul och respektingivande, men det är bara skrammel. Ska jag vara helt ärlig tror jag att det leder oss fel; det kan leda oss att tro att vi på något sätt är beroende av det. Eller ännu värre: att Gud skulle vara beroende av det.

Vad skulle hända om du plötsligt fann dig själv på en plats, full av folk som inte var kristna, i ett sammanhang där det inte fanns några solida församlingar med program som var fulla av bibliskt innehåll? Där det kanske fanns massor av upplevelser att erbjuda, men ingen som förde människor in i lärjungaskap, utan snarare gjorde folk till konsumenter? Vad skulle hända om du fann dig själv som kristen på en plats som Sverige, som hamnar högst i hela världen i undersökningar som mäter sekularism och självförverkligande? Hur skulle man forma lärjungar där? (Vilken konstig och abstrakt fråga!)

Vi kan göra det så svårt för oss och försöka prata filosofi och tränga in i djupa mysterier när vi samtalar med våra icke troende vänner. Men det finns två frågor som är väldigt enkla att ställa till vem som helst. Den första frågan är: ”har du själv läst Bibeln?” Den andra frågan är: ”skulle du vilja?”

Vänner, vi har allt som krävs. Vi har gemenskapen med de heliga. Vi har Guds ord. Och vi har Guds Ande. Om vi inte är försiktiga kan vi tala så mycket om hur dött vårt samhälle är och vilket förakt det finns för Gud och hur svårt det är att prata med folk om Gud. Men vi missar poängen om vi ägnar all vår tid åt att prata om hur svårt det är istället för hur stor vår Gud är.

AVSLUTNING

För han är stor, och värd all vår tillbedjan. Låt det vara samtalet på våra läppar. Låt det inte gå en dag utan att du förundras över vad han har gjort för dig, medan du var hans fiende; medan du var död förbarmade han sig över dig. Och låt det inte gå en dag utan att du riktar dig i bön mot honom och vädjar till honom att låta hans ära bli känd genom ditt liv och genom din församling. Be för dig själv, be för din församling och be för din omgivning. Hans Ande kommer att verka. Och när du läser Bibeln tillsammans med den som ännu inte tror kan du vara trygg med att hans ord, tillsammans med hans Ande, är mäktigt att verka tro i det mest förhärdade hjärta. Det ligger i hans hand, där det hör hemma.

0 kommentarer

Lägg till kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *