Vad innebär det att leva med Jesus Kristus som Herre och frälsare? Vad innebär det för våra liv om vi säger att Jesus Kristus inte bara är suverän utan också alltillräcklig i våra liv? Och vad får det för konsekvenser för oss som församling?
Under fem sommarsöndagar fortsätter vi vår serie där vi predikar utifrån de bibeltexter som vi citerar i vårt församlingsförbund. Tanken är att de här predikningarna ska vara lite kortare än vanligt, inte mer än en halvtimme långa, och tillsammans blir de pusselbitar i en biblisk vision om vad det kristna livet i en församling handlar om.
Idag ska vi titta på en text i Kolosserbrevet. I vårt församlingsförbund har vi en rubrik som heter ”undervisning och uppbyggelse” och där säger vi att vi i allt vill eftersträva att ”bruka vårt mått av kunskap till att vägleda varandra, Andens gåvor till nytta för varandra [och, den text vi har framför oss idag] Kristi ord till att undervisa och förmana varandra”. Den sista strofen, Kristi ord till att undervisa och förmana varandra kommer alltså från den här texten i Kolosserbrevets tredje kapitel. Och det är det vi ska titta närmare på idag.
För att se skönheten i den här texten måste vi förstå den i sitt sammanhang. De två första kapitlen i Kolosserbrevet handlar väldigt mycket om Kristi suveränitet och hans tillräcklighet. Paulus har framställt Kristus mycket kraftfullt och när vi kommer till det tredje kapitlet är det med bilden av Kristus som suverän över alla andra makter och med Kristus som helt och hållet tillräcklig för ett fullödigt liv. Vi behöver inte särskilda uppenbarelser, tomma filosofier eller transliknande upplevelser. Kristus är större och bättre än allt vi någonsin kan föreställa oss.
Sedan kommer vi till det tredje kapitlet, och här börjar Paulus förklara vad det innebär för oss att leva med denne Kristus som Herre och frälsare och han visar vad det får för konsekvenser för oss som församling. Idag är vi mest intresserade av den första halvan av den 16:e versen, men för att förstå den rätt måste vi se vad som har kommit före den. Så jag delar upp det som är kvar av den här halvtimmen i två punkter. Först ska vi titta på de verser som leder fram till den 16:e versen i en punkt som jag kallar för ”evangeliets metod för förvandling.” I den andra punkten ska vi i ljuset av den första punkten fundera närmare på vad det innebär för oss att ”bruka […] Kristi ord till att undervisa och förmana varandra”, som vi säger i vårt församlingsförbund. Jag kallar den punkten ”Guds Ord i frihetens gemenskap”.
I. EVANGELIETS METOD FÖR FÖRVANDLING
Vi går till den första punkten. Det är en oerhört viktig punkt där vi ska se hur Paulus kallar församlingen till ett helt annorlunda liv än tidigare, men han gör det inte genom att lägga det som en plikt eller en börda på dem. Nej, han gör det genom evangeliets kraft – genom en inre förvandling där allt görs nytt. Det är först när vi förstår den inre förvandlingen som vi kan förstå de nya beteendemönster han också uppmanar till.
Han beskriver den här förvandlingen i termer av att ”lägga av den gamla människan”, som ett klädesplagg, och sedan att ikläda sig den nya människan som lever ett helt annat sorts liv.
Jag vet inte om du minns Narniaberättelsen om kung Kaspian och skeppet Gryningen. Där kommer de till en ö där den besvärlige och elake och otrevlige kusinen Eustace förvandlas till en drake. Och när han var en drake så åt han mat som drakar gillar. Han hade en drakes smak.
Så tycks Paulus mena att också vi fungerar. Fast vi ser ut som människor har vi en drakes smak. Innan Gud ger oss en ny natur tycker vi om vrede, ilska, ondska, förtal och fräckheter.
Men så träffade den olyckliga draken det stora lejonet, Aslan. Aslan tog draken till en bassäng och sade till draken att han måste klä av sig innan han kunde bada. Och draken försökte ta av sig sitt skinn, som en orm, men det gamla fanns ändå kvar. Då sa Aslan, ”du måste låta mig göra det”. Och så slet han upp en reva så djup att draken trodde att hans klor skulle gå ändå in till hjärtat på honom och slet av honom huden. Och när Aslan var färdig var draken en pojke igen.
Det är en sådan bild som Paulus använder i den här texten. Vi klär av oss den gamla människan och vi klär i oss den nya människan.
1. Som individer: vers 3-8, döda era jordiska begär
I verserna 3-8 talar Paulus om oss som individer. För det är förstås där det börjar. Varje person måste äga den frälsande tron. Det räcker inte att mina föräldrar har den frälsande tron eller att mina vänner har det. Sedan kan den kristna tron aldrig stanna vid att vara en privat och hemlig tro. Den är alltid mer, men den är aldrig mindre än att det börjar med varje enskild person.
Paulus uppmanar varje individ i församlingen att ”döda [sina] jordiska begär: sexuell omoral, orenhet, lusta, ont begär och girigheten som är avgudadyrkan.” Och varför? Jo, för att ”allt sådant gör att Guds vrede drabbar olydnadens barn.” Det är alltså en fråga om evigt liv eller evig vrede.
Överbegären, avgudadyrkan
Det finns mycket man skulle kunna kommentera i den här listan, men det finns ett nyckelbegrepp som vi måste få tag på för att förstå hur evangeliets förvandling går till. Det är det ord som är översatt i vers 5 med ”ont begär”. Det är ett sammansatt ord som heter ἐπιθυμία och betyder ἐπι-begär, det vill säga ett ”över”-begär. Det innebär att begäret i sig självt inte behöver vara något ont, men när det blir ett ἐπι-begär, ett överdrivet begär blir det till något ont.
Det är inget fel i att vilja tjäna pengar så att man kan köpa det man behöver och vara generös mot andra. Problemet är när det blir ett ἐπι-begär, när din trygghet och din glädje finns i din ekonomi. Då blir det en avgud. Det är inte fel att ta hand om sin kropp och hålla den hälsosam – men när din trygghet och din glädje finns i hur du ser ut har det blivit en avgud. Det är inte fel att vilja vara en pålitlig och ordentlig person som andra tycker om – men när andras bild av dig är det viktigaste du har, då har du en avgud.
Vad vi talar om här är alltså begär som blir funktionella frälsare. En funktionell frälsare som är det största och viktigaste i ditt liv. Det som ger dig mening och trygghet. Det som är dit yttersta hopp. Det som, om någon tog det ifrån dig, så skulle du inte se någon anledning att leva vidare.
Problemet, när vi lever i våra drakskinn, är att vi sätter vårt hopp till usla frälsare. Vi ljuger för att det är viktigare för oss att framstå som någon vi inte är, än att tala sanning. Vi förtalar, för att andra ska framstå som sämre än oss och det får oss att må bra. Vi har den gamla människans natur, en draknatur.
2. Som gemenskap: vers 9-17
Det leder oss till verserna 9-17, där Paulus inte längre talar till oss som individer utan till församlingen som helhet, det vill säga till oss som gemenskap. Och det första han tar upp handlar om sättet vi talar, därför att han vet hur destruktiv lögnen och förtalet är. Han vet hur det förgiftar en församlingsgemenskap. Han vet hur lätt det är att riva ner en vänskap som tagit år att bygga upp. Han säger, ”ljug inte, för ni har klätt av er den gamla människan med hennes gärningar.”
Ni är inte drakar längre! Ni har gjorts nya! Ni har fått en ny natur! Ni behöver inte sätta ert hopp till de gamla avgudarna!
3. Förvandlingen: Kristus är vårt liv
Paulus talar om att det har skett en förvandling. Det har inte bara skett en förvandling, utan det är också en förvandling som fortsätter att ske. Titta i vers 10. Han säger att ni har klätt er i den nya människan som förnyas – det är något pågående, hela tiden – till rätt kunskap och blir en avbild – återigen något som är pågående – av sin skapare. Så det har skett en förvandling och det sker en förvandling. Men hur gick det till?
Vilja och förstånd, vers 1-3
Vi har det i de tre första verserna i kapitlet. Paulus säger, ”om ni nu har uppstått med Kristus, sök då det som är där ovan, där Kristus sitter på Guds högra sida.”
Vänner, hjärtats idoler kan inte bara tas bort, de måste ersättas. Det är så lätt att man blir upptagen med att bli fri från en sorts slaveri bara för att upptäcka att man har fastnat i något annat.
Men här uppmanar Paulus oss att söka, eller som Bibel 2000 översätter, sträva efter Kristus. Det är när vi fokuserar hela vår varelse, när vi insisterar på att finna något. Det är en viljehandling, något vi bestämmer oss för att göra utan att ge upp. Det är samma ord som används om en herde som söker sina får eller när en kvinna letar efter sitt förlorade mynt.
Och sedan, i vers 2 säger Paulus, ”tänk på det som är där ovan, inte på det som är på jorden.” Han uppmanar oss att tänka. Vi ska alltså inte bara fokusera vår vilja utan att ge upp, vi ska också fokusera vårt förstånd, våra tankar på Kristus.
Det är så vi kämpar mot synden. Och det är så vi förvandlas. Vi kastar oss med hela vår varelse på Kristus. Då river han drakskinnet av oss och skapar oss till en ny människa. Och då kan vi leva det nya liv han kallat oss till.
Evangeliets metod för radikal, genomgripande förvandling är att döda det jordiska hos oss och ersätta det med Jesus Kristus, att inrikta vår vilja och vårt förstånd på honom som dött för oss. Han är den ende som klarar att tillfredsställa våra djupaste begär. Han är den ende som kan hålla oss borta från den eviga jakten efter bekräftelse från tomma avgudar. Han är den ende som kan leda en människa in i ett fullständigt förvandlat liv, in i en förvandling som bara kan beskrivas i termer av den gamla människan dött och en ny människa uppstått.
Kristus är allt
Det är där Paulus kommer till vers 11 och säger,
Kolosserbrevet 3:11 (SFB-15)
11Här är ingen längre grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar, skyt, slav eller fri, utan Kristus är allt och i alla.
Här är förvandlingen fullständig. Vi ser hur Gud har upprättat en gemenskap som ställer världens alla imperier på ända. Gud har format ett folk av nya människor till sin avbild. Här är det inte längre relevant vad vi har för bakgrund, vi har ingenting att berömma oss av. Det är ett utvalt, älskat och heligt folk. Ett folk som har slutat att bry sig om etniska, kulturella eller sociala skillnader. Denna nya gemenskap får inte sin mening i de saker som driver oss från varandra. Kännetecknet för denna nya gemenskap är att Kristus är allt och i alla.
Om du frågar ”vad är det som är nytt i denna nya gemenskap av nya människor?” är svaret ”i denna gemenskap är Kristus allt.” I alla av dem är Kristus allt.
En gång kämpade vi med att söka identitet, värde och trygghet i pengar, karriär eller mänskliga relationer. Vi var framgångsrika affärsmän, ekonomer, ingenjörer, lärare och läkare. Vi var duktiga mödrar och fäder. Vi hade hög moral. Men nu är Kristus allt.
Det är Kristus som är utmärkande i det kristna livet. Det är Kristus som är utmärkande i den kristna gemenskapen. Det är Kristus som är vår identitet. Det är Kristus är vårt värde. Det är Kristus som är vår trygghet. Det är Kristus som är vår tillfredsställelse. Det är Kristus som är vårt högsta goda. Därför att Kristus är allt.
Nu kan vi säga med Paulus i Galaterbrevet 2:20, ”nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig.” Om det finns dygd i mitt liv kan jag inte berömma mig för det. Det är Kristus som lever i mig. Om det finns synd i mitt liv så krossar den inte mig eftersom jag inte är frälst genom mina gärningar utan av hans nåd.
Därför – vers 12-17
Sedan säger Paulus ”därför…” och så kommer vers 12-17. Eftersom varje individ i församlingen är fri, verkligen fri, så kan vi förhålla oss till varandra med glädje inte inte med kramp. Vi kan uppmuntra varandra utan rädsla att någon ska bli uppblåst. Vi kan förmana varandra utan att det gör oss lamslagna eftersom Kristus har dött för våra synder. Vårt gamla jag är dött och begravet och vårt nya jag vill fortsätta formas till Guds avbild.
II. GUDS ORD I FRIHETENS GEMENSKAP
Det leder oss till den andra punkten, ”Guds Ord i frihetens gemenskap”. För vi är en gemenskap av drakar som omskapats, av slavar som befriats. Och vi vill fortsätta att formas. Vi vill fortsätta att söka Kristus med hela vår vilja och vi vill fortsätta att tänka på Kristus med hela vårt förstånd. Vi vill fortsätta att kämpa mot synden genom att fylla våra sinnen med det som bygger upp. För vad är det som bygger upp?
Paulus säger i den 16:e versen,
Kolosserbrevet 3:16 (SFB-15)
16Låt Kristi ord rikligt bo hos er med all sin vishet. Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung till Gud med tacksamhet i era hjärtan.
Som frihetens gemenskap, den gemenskap där Kristus är allt, vill vi låta Kristi ord rikligt bo hos oss, för vi vet att här finns liv. Aposteln Petrus säger,
1 Petrusbrevet 1:23 (SFB-15)
23Ni är ju födda på nytt, inte av en förgänglig säd utan av en oförgänglig, genom Guds levande ord som består.
När vi är en församling där Kristus är allt är vi också en församling där Kristi ord rikligt bor hos oss. Vi ser att det är Guds ord, det vill säga, om vi vill höra Gud tala till oss så går vi till hans ord. Tänk på det. Allsmäktig Gud, som har skapat allt ur intet och som upprätthåller det varje sekund och ger det riktning och mening, som är trefalt helig och oändlig i rättfärdighet, godhet och ära – denne Gud talar till oss. Hans ord är levande och verksamt. Det talar till oss och formar oss. Vad vore vi för dårar som säger att Kristus är allt, men sedan inte vill lyssna till hans ord?
Så vi följer Paulus uppmaning att låta Kristi ord rikligt bo hos oss på många olika sätt, men jag vill nämna tre, som jag hämtar från tre olika bibeltexter.
1. Vi vill höra ordet (Matt 13:9)
För det första: vi vill rätt höra ordet. Jag tänker på Jesu liknelse om sådden i Matteusevangeliets 13:e kapitel. Jesus förklarar att sådden är Guds ord. Men en del av sådden föll på vägen och fåglarna kom och tog den. Det handlar om de som hör men inte förstår och så kommer den onde och rycker bort det som såddes i hans hjärta. En del föll på stenig mark där det inte fanns mycket jord. Det kom upp snabbt men sedan vissnade det och dog. Det är den som inte har några andliga rötter och så fort han möter lidande eller förföljelse så kommer han på fall. En del av sådden föll bland tistlar som kvävde det. Det handlar om den som hör ordet men som låter det kvävas av världsliga bekymmer och bedräglig rikedom. Men en del av sådden föll i god jord och bar god skörd – trettiofalt, sextiofalt och hundrafalt.
Vi vill vara den goda jorden. Vi vill höra ordet rätt och inte låta varken lidande eller världsliga bekymmer hindra ordet från att verka i våra hjärtan. Vi vill, som Psalmisten säger i Psalm 119:11, gömma ordet i våra hjärtan och låta det få djupa rötter som har bäring på hela livet.
2. Vi vill utlägga det rätt (2 Tim 2:15)
För det andra: vi vill rätt utlägga ordet. Det kommer från Andra Timotheosbrevet där Paulus uppmanar Timotheos att påminna sin församling och uppmana dem att hålla fast vid Guds ord. Paulus säger i 2 Tim 2:15, ”Gör allt du kan för att bestå provet inför Gud, som en arbetare som inte behöver skämmas utan rätt delar sanningens ord.
I vår text talar Paulus om att vi ska låta Kristi ord rikligt bo hos oss med all sin vishet och att vi ska undervisa och förmana varandra. Att undervisa och förmana innebär både att korrigera varandra och att bygga upp och uppmuntra varandra.
Det är först när vi är fria, när Kristus är vårt liv, som vi verkligen kan ta emot korrigering. För när det är Kristus som är vårt liv, ja, vad spelar det för roll om någon försöker korrigera något som inte stämmer? Eller vad spelar det för roll om någon avslöjar något otrevligt hos oss? Det är ju Kristus som är vårt liv; det är Kristus som är vårt hopp och vår trygghet och inte att vi ska presentera en fin fasad för varandra.
Det är först när Kristus är vårt liv som vi kan ge korrigering, eftersom det är först då vi kan ge det utan att det handlar om oss själva. Vi korrigerar inte någon annan för att straffa den personen eller för att trycka ner honom utan för att bygga upp honom. Vi behöver inte känna oss hotade eller avundsjuka eftersom det är Kristus som är vårt liv.
3. Vi vill hålla fram det som livets ord (Fil 2:16)
För det tredje: vi vill hålla fram ordet för varandra som livets ord. Paulus säger i Filipperbrevet 2:16 att församlingen lyser som stjärnor i världen när de håller fast vid livets ord. Vi vill inte bara förmana varandra, vi vill också undervisa varandra. Vi vill uppmuntra varandra. Vi vill påminna varandra att Guds ord är nyttigt för oss. Om vi känner oss övergivna, om vi är ansatta av Satans mörker, av tvivel och ångest – här är Andens svärd som motstår honom. Om vi känner oss sjuka eller bedrövade av syndens smitta – här finns det levande vatten som renar och ger liv.
Vi vill läsa ordet och påminna varandra med allvar eftersom det lägger ut livets väg och undergångens väg. Och vi vill läsa och påminna varandra med öppna hjärtan och en förväntan på att Gud talar till oss och leder oss.
AVSLUTNING
Älskade vänner, Gud har älskat oss med sådan kärlek att han inte bara sänt sin Son till försoning för oss och sin helige Ande som förklarar Sonen – han fortsätter också att tala till oss genom sitt ord. Så låt oss ta det till oss som den ofattbara skatt det är. Låt oss leva i ordet och låt oss ta för vana att uppmuntra och undervisa och förmana varandra genom ordet, så att vi dag för dag blir mer lika honom.
0 kommentarer