Sammanbyggda till Guds boning | Ef 2:21-22

Då har vi läst de två sista verserna i Efesierbrevets andra kapitel. De handlar om församlingen. Hela andra halvan av Efesierbrevet 2 handlar om församlingen. Den första delen handlar om hur Gud visar sin makt genom att ta sig an människor som är döda i sina överträdelser och synder och göra dem levande tillsammans med Kristus. Men sedan fortsätter Paulus i kapitlets andra halva och visa hur Guds kraft är verksam genom att göra personer som tidigare var främlingar och fiender till varandra till en enda ny människa – en ny mänsklighet – inom ramen för en lokal församling. Vi har massor av saker som skiljer oss åt, och tidigare lät vi de sakerna definiera vilka vi är, vilket gjorde oss till främlingar och fiender för varandra. Men genom vår gemensamma tro på Kristus har Gud gjort oss till en enda ny mänsklighet. 

Det är inte som att gå med i en intresseförening. Det är inte ett gemensamt intresse som för oss samman. Det är att Gud har förvandlat oss inifrån och ut. Att det mest grundläggande vi har, det som definierar oss allra djupast är vår förening med Kristus, och genom vår förening med Kristus är vi också förenade med varandra. Det innebär att vi fortfarande har massor av olikheter, men nu har vi ett gemensamt band som går djupare än allt annat. 

Sedan går Paulus vidare i verserna 19-22 och ger tre illustrationer av vad församlingen är. Han säger att vi är som medborgare tillsammans i samma rike, det vill säga att vi har samma rättigheter och privilegier. Han säger att vi är delar i samma hushåll, vilket innebär att han höjer intimiteten. Vi är som familjemedlemmar. 

Men den tredje illustrationen får mer utrymme än de andra två, och i förra predikan började vi titta på den. Här säger Paulus att församlingen är som ett tempel som fogas samman i Kristus och som vilar på apostlarnas och profeternas grund med Kristus som hörnsten. Det innebär att vi har en gemensam tro; en tro med ett specifikt innehåll som vi både kan och bör definiera med så stor precision som möjligt. Det utgår från Bibeln, det vill säga vad profeterna och apostlarna genom den helige Ande har förmedlat från Gud till oss. 

Det första Paulus säger om det här templet, som är den överordnade bilden genom hela kapitlet, är alltså att den vilar på en orubblig grund. Den ger stadga åt hela bygget. Det finns bara ett evangelium, nämligen det som apostlarna förkunnat, och vi har inte frihet att ändra i det. Bibeln är Guds ord och är vår högsta auktoritet och något som ger riktning för hela våra liv. 

Men texten fortsätter i vers 21-22 som vi har framför oss idag. Där ger Paulus en parallellism, det vill säga, han säger samma sak två gånger. Hör här, 

Efesierbrevet 2:21–22 (SFB-15)
²¹I honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren, ²²och i honom blir också ni sammanbyggda till en boning åt Gud genom Anden.

I vers 21 säger han att hela byggnaden fogas samman. I vers 22 säger han att vi blir sammanbyggda. 

I vers 21 säger han att vi blir ett heligt tempel. I vers 22 säger han att vi blir en boning åt Gud. 

Det är två oerhörda påståenden. De talar om vårt syfte som kristna. Och de talar om vilken central plats den lokala församlingen har i Guds frälsningsplan. 

Det här är centrala saker. Om du kallar dig kristen handlar det här om saker som påverkar hela ditt liv. Det här påverkar allt. Det handlar om ditt syfte som kristen. Alla längtar efter att se att deras liv fyller en mening; att man är del i något större. Att allt inte bara ska vara bortkastat. Här står vi inför en av de allra största frågorna som kommer att ge form och stadga åt hela ditt lärjungaskap. 

Jag lägger upp predikan i tre punkter, där de två första är längre och mer grundläggande. Det är de två sakerna som Paulus tar upp i både vers 21 och 22. Först (1) har vi detta med att vi, den lokala församlingen, är en boning åt Gud, och därefter (2) att vi är sammanbyggda genom Anden. Sedan ska vi titta lite på vad det innebär  att vi är ett heligt tempel – jag kallar punkten för församlingens helighet. 

I. EN BONING ÅT GUD

Efesierbrevet 2:21–22 (SFB-15)
²¹I honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren, ²²och i honom blir också ni sammanbyggda till en boning åt Gud genom Anden.

Det allra första vi måste se här där Paulus undervisar om vad församlingen är, är att det inte handlar om en byggnad. Det handlar om människor. Vi har en tendens att tala om ett hus när vi säger att vi går till kyrkan. Det gör kanske inte så mycket så länge vi förstår att kyrkan inte alls är ett hus utan en specifik grupp människor. 

Sedan måste vi påminna oss om att det är extra intressant att Paulus talar så mycket om tempel i just Efesierbrevet. För i staden Efesos fanns ju Artemistemplet, eller Dianatemplet, som var en fantastisk byggnad och som satte prägel på hela staden. Paulus säger alltså: ”när ni tänker församling: tänk tempel.” Vad menar han med det? 

Historisk överblick

Här kommer en liten grundkurs av vad Bibeln talar om när den talar om tempel. 

Först har vi det så kallade tabernaklet. Det var ett tält, som israeliterna skulle bygga efter att de hade befriats ut ur slaveriet i Egypten. Gud hade utrustat två män som hette Besalel och Oholiab (2 Mos 31:1-11) som skulle bygga och smycka tältet. 

Lägg märke till att Gud ägnade sex dagar åt att skapa universum. Men Mose var uppe i 40 dagar och 40 nätter och fick instruktioner om tabernaklet. Vi har två kapitel i Första Moseboken som handlar om skapelsen. Men vi har sex kapitel med detaljer om hur man skulle bygga tabernaklet. Sedan har vi ytterligare fem kapitel i Första Kungaboken om hur man skulle bygga templet och dessutom sex kapitel i Andra Krönikeboken. Det finns något viktigt här. Det här är något som Gud visar att vi inte får missa. Templet är viktigt. 

Ungefär 500 år efter att tabernaklet byggts ute i öknen kom kung Salomo in på scenen och byggde det första templet. Det byggdes på en alldeles speciell plats.  Salomos far, kung David, fick för sig att göra en folkräkning, vilket var emot Guds vilja. Gud lät honom välja vilket straff han skulle få – antingen under sju år, tre månader eller tre dagar. David valde det som skulle pågå i tre dagar, vilket innebar att det blev pest under tre dagar. Men den stannade vid en tröskplats (jebusiten Arauna, 2 Sam 24:16, eller jebusiten Ornan, 1 Krön 21:15). David köpte den tröskplatsen och byggde ett altare där. Det är platsen där Salomos tempel byggdes. Den låg på Moria berg, vilket var det berg där Abraham tusen år tidigare hade varit redo att offra sin son Isak. Där låg nu Davids stad, Jerusalem. 

400 år efter att det här templet byggdes förstördes det av den kaldeiske kungen Nebukadnessar, som dessutom förde bort en stor del av folket i fångenskap utanför sin huvudstad Babylon. 70 år senare släpptes de tillbaka under ledning av Serubbabel och de lade grunden för det andra templet. Det templet, Serubbabels tempel, stod medan Israel intogs av Alexander den Store och senare under flera grekiska kungar. 167 f Kr stod landet under Antiochus IV Epifanes, som förföljde det judiska folket kraftfullt. Han satte upp ett Zeus-altare i templet och offrade grisar, för att orena det så mycket han kunde. Men det ledde fram till att templet togs tillbaka i Mackabeerupproret året därpå och stod fram tills kung Herodes den Store år 20 före Kristus beslutade sig för att bygga om det. 

Han utökade det till ett enormt bygge. Det var ett bygge som pågick i 43 år. Det var det templet som Jesus renade. Det var det templet som djävulen ville att Jesus skulle kasta sig ut från. Det var det templet som lärjungarna pekade på och sa att det var fantastiskt, men Jesus svarade att inte en sten ska lämnas på sten (Luk 21:6). 

År 70 efter Kristus kom den romerske generalen Titus och jämnade allting med marken. Nu är allting borta och det har inte funnits något fysiskt tempel sen dess. Det enda som finns kvar är en rest av den västra muren, som man kallar klagomuren. Dessutom kom muslimerna 691 och byggde sin klippmoské precis över där judarnas tempel stått i tusen år. 

Templets innebörd

Men vad har då templet för innebörd? Ja, det finns mycket man skulle kunna säga om offren och blodet och altarena och rökelsen och förhänget och skådebröden och förbundsarken med keruberna och nådastolen, men det finns en enda sak som är det absolut grundläggande. 

Det här är viktigt för oss. Paulus skriver på ett annat ställe att de här sakerna i Gamla testamentet är skrivna för vår skull (1 Kor 10:11; Rom 15:4). Det här handlar om oss. Jag läser från Andra Moseboken 25:8,

2 Moseboken 25:8 (SFB-15)
⁸De ska göra en helgedom åt mig, så att jag kan bo mitt ibland dem.

Det här är stort. Om du har en längtan efter Gud i din själ så är det här en mycket hoppfull text. 

3 Moseboken 16:2 (SFB-15)
²Och Herren sade till Mose: Säg till din bror Aron att han inte när som helst får gå in i helgedomen innanför förhänget framför nådastolen på arken, så att han inte dör. För jag kommer att uppenbara mig i molnet över nådastolen.

Försök att ta in det här: den oändlige Guden säger att han ska uppenbara sig där. Men vi kan inte komma in dit, för Guds härlighet finns där ovanför nådastolen. Gud själv bor där. 

Kung Salomo sade samma sak, när de byggde det första templet. De tog inredningen ut ur tabernaklet och satte in den i templet. 

1 Kungaboken 8:13 (SFB-15)
¹³Jag har nu byggt ett hus till boning åt dig, en plats där du kan bo till evig tid.

Och Gud svarade Salomo, 

1 Kungaboken 9:3 (SFB-15)
³Herren sade till honom: ”Jag har hört den bön och begäran du har framburit till mig. Detta hus som du har byggt har jag helgat för att där fästa mitt namn för evig tid. Mina ögon och mitt hjärta ska för alltid vara där.

Detta är ofattbart. Det här är vad templet handlar om. Guds ögon och hans hjärta ska för alltid vara där. Vad betyder det när Gud säger att hans hjärta alltid ska vara där? Hans medlidande. Hans barmhärtighet. Hans ögon, hans kunskap. Vilken sorts ord är detta? Det finns något oerhört för en kristen här, eftersom allt det här rör sig mot oss. Det är en analogi. Templet skapades för att lära oss någonting. 

2 Krönikeboken 7:1–2 (SFB-15)
¹När Salomo hade slutat sin bön kom eld ner från himlen och förtärde brännoffret och slaktoffren, och Herrens härlighet uppfyllde huset. ²Prästerna kunde inte gå in i Herrens hus, eftersom Herrens härlighet uppfyllde Herrens hus.

Templet är Herrens hus. Vad gör man i ett hus? Man bor där. Den oändlige Guden har en plats där han bor. 

När vi talar om templet talar vi om den heliga platsen. Man gick dit för att möta Gud. Det var där Guds särskilda närvaro fanns. Guds folk längtade efter den. Du minns Psalm 27:4, ”ett enda begär jag…” Du minns när Absalom tog tronen från honom, det som var så svårt för honom var att drivas bort från tabernaklet, från Guds närhet. Vad var det han bad om i psalm 27? ”att få bo i Herrens hus i alla mina livsdagar, för att se Herrens ljuvlighet och söka honom i hans tempel.”

Kontinuitet till NT

Titta i Ef 2:21. Här har vi aposteln Paulus som säger att församlingen är ett heligt tempel i Herren. Och för att vi inte ska missa poängen säger han det ännu tydligare i vers 22: ”en boning åt Gud genom Anden.”

Paulus säger till oss att Gud inte längre bor i ett hus som är gjort av sten och trä, utan han bor i ett tempel som består av levande stenar. De är sammanfogade genom den helige Ande till ett heligt tempel. Guds boning är i sin lokala församling. Allt som Gamla testamentet pekar mot når sin uppfyllelse här. 

Vers 22, ”i honom blir också ni sammanbyggda till en boning åt Gud genom Anden.”

Tänk att ha varit där när Salomo invigde templet och eld föll från himlen och förtärde offren och Herrens härlighet fyllde templet till en sådan grad att ingen kunde vara där inne. Föreställ dig bilden. 

Tänk på Arons söner Nadab och Abihu som tog varsitt fyrfat och bar fram främmande eld inför Herren, 3 Mos 10. Det står i tredje versen att ”då gick eld ut från Herren och förtärde dem, och de dog inför Herren.”

Eller tänk på Ussa i 2 Sam 6:7, som ”räckte ut handen mot Guds ark och grep tag i den, eftersom oxarna snavade.” Och så läser vi i nästa vers att ”då upptändes Herrens vrede mot Ussa. Gud slog honom där för hans synd, och han dog där vid Guds ark.”

Eller när vi kommer till Nya testamentets tid. Ananias och Safira föll ner och dog. Var var de? Var de i templet? Rörde de vid arken? Nej, de var mitt ibland Guds folk. De var där Anden verkade bland Guds folk. 

I forna dagar flydde prästerna från Guds tempel när det fylldes av Guds härlighet. Men vet ni vad det står om församlingen efter att Ananias och Safira. Det står att ”ingen av de andra vågade ansluta sig till dem” (Apg 5:13). Prästerna flydde från templet i Gamla testamentet, och i Nya testamentet flydde folk från församlingen. Varför? För i Gamla testamentet såg de Guds härlighets eld, och i Nya testamentet såg de hur folk döptes i Ande och eld. Ser du var elden finns nu? Den eldstod som fanns över tabernaklet i Gamla testamentet, men i Nya testamentet ser vi tungor av eld som sänker sig över församlingen som föds. 

Ser du hur det hänger ihop? Guds kraft, Guds eld, människor som faller ner döda – allt finns kvar. Herodes tempel, detta enorma bygge skakade och förhänget delades itu, uppifrån och ner. Men om vi tittar vidare i Nya testamentet, var sker jordbävningen nu? Det är när församlingen ber. 

Nu talar vi inte om byggnader längre. Och det var ju exakt vad Jesus sa, när han talade med en samarisk kvinna som frågar på vilket berg man ska be. Men Jesus säger att det inte längre handlar om sten utan om Ande och sanning. Det handlar om levande stenar. Nu behöver vi inte, nej, vi ska inte förvänta oss att Guds härlighet och eld faller över tempelberget i Jerusalem, utan över Guds folk; över hans församling. Det är exakt vad vi ser i Apostlagärningarna. 

Efesierbrevet 2:21–22 (SFB-15)
²¹I honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren, ²²och i honom blir också ni sammanbyggda till en boning åt Gud genom Anden.

Det här låter ofattbart stort. Och det är det. Men det är sant – det gäller alla som är byggda på profeternas och apostlarnas grund, med Jesus som hörnsten. Alla som predikar det sanna evangeliet. Alla som förkunnar en Gud som är oändlig i alla sina fullkomligheter, och människans fallna tillstånd, död i sina överträdelser och synder och föremål för Guds rättfärdiga vrede. Men Gud utgav sin Enfödde Son i vårt ställe, så att var och en som bär omvändelsens frukter och tror på honom inte ska gå förlorad utan får dela hans eviga liv inför Fadern. Det gäller oss. 

Men också omvänt – om vi har lämnat det sanna evangeliet och den grund som apostlarna och profeterna lagt; om vi är för generade för att tala om människans fördärv och fullständiga behov av en rättfärdighet utifrån; om vi är för generade för att tala om Guds vrede över synden och vår kallelse att omvända oss från våra synder – om detta inte är en verklighet för oss, om vi är rädda för att tala om dessa saker eftersom vi då skulle reta upp de medlemmar som inte är födda på nytt – då står vi förstås inte på samma grund och är förstås inte del av templet. Då är vi bara en intresseförening; en falsk församling som predikar den gud vi skapat till vår avbild. 

Gud har gjort något helt ofattbart. I forna tider lät han sin härlighet vila i templet. Nu, i den sista tiden, har han sin boning i sin församling. 

II. SAMMANBYGGDA GENOM ANDEN

Låt oss nu gå vidare till den andra punkten som handlar om att vi är sammanbyggda genom Anden. Texten säger, 

Efesierbrevet 2:21–22 (SFB-15)
²¹I honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren, ²²och i honom blir också ni sammanbyggda till en boning åt Gud genom Anden.

Här talar Paulus om en enhet i församlingen som går djupare än den enhet vi sett i de två tidigare bilderna som handlar om medborgarskap i ett rike och delar i ett hushåll. Här har vi en enhet som säger att vi är omedelbart beroende av varandra. 

Ett påstående som handlar om syfte

Han ger en bild som antyder att vi är stenar. Det för tankarna till en bild som aposteln Petrus ger,

1 Petrusbrevet 2:5a (SFB-15)
⁵Och låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus.

Poängen med den här bilden av att vi är stenar i ett tempel handlar om syfte. Byggstenar måste sitta ihop. De är utformade för att sitta ihop med andra. Deras syfte är att muras ihop med andra. Om de inte sitter ihop med andra fyller de ingen funktion alls. De har ingen mening. 

Vad är syftet med att ha en byggnad? Ja, att hålla borta kyla och vind och regn. Vi behöver byggnader först och främst för att vi behöver skydd mot kyla och vind och regn. Men en ensam byggsten kan inte ge något skydd. Byggstenar som inte sitter ihop är värdelösa. 

Tänk dig en bil. Dess syfte är att förflytta dig. Men om bilen är helt förstörd; om växellådan saknas, om motorn saknas, om den inte har några hjul – om den är kraschad och sönderplockad; kan man ens säga att det är en bil? När slutar bilen vara en bil och bara blir skräp? Den fyller inget syfte. Den är skrot. Det enda vi kan göra är att köra bort skräpet. Jesus talar om salt som förlorat sin sälta – vad gör man med det? Det duger varken för jorden eller för dynghögen. 

Konsumtionsrelation kontra förbundsrelation

Här finns en kolossalt viktigt poäng för oss idag. Om du är en så kallad ensamkristen så finns det ingen möjlighet för dig att fungera såsom Bibeln beskriver. Du gör våld på din natur som kristen, lika mycket som du gör våld på din fysiska natur om du helt plötsligt slutar att sova eller äta. Det kommer förr eller senare att leda till ett totalt sammanbrott. Därför att alla kristna är utformade att vara byggstenar, att muras fast i varandra. Att försöka leva ett kristet liv utan att vara inmurad i en lokal församling som vilar på apostlarnas och profeternas grund är helt enkelt en absurd tanke. Det är helt i strid med ditt syfte som kristen. 

Det går inte att hoppa från församling till församling, utan att någonsin förbinda sig någonstans. Det är absurt. Det går inte att bete sig som en konsument i förhållande till en kristen församling. Det är att göra våld på både dig själv och på församlingen. I en kristen församling förhåller vi oss till varandra genom en förbundsrelation. En förbundsrelation handlar inte om vad jag kan få ut av den andre. Den konstitueras av ett löfte, precis som i ett äktenskap.

Bibelns “varandra”-uppmaningar

Nya testamentet är fullt av uppmaningar till oss kristna om hur vi ska förhålla oss till varandra, och alla dessa uppmaningar förutsätter att vi är inbyggda i varandra. När Bibeln säger att vi ska underordna oss våra ledare i Hebreerbrevet 13, vilka ledare syftar det på? Alla kristna ledare i hela världen? Naturligtvis inte. Det handlar förstås om ledarna i vår lokala församling, som har ett ansvar att avlägga räkenskap för dig. De ska en gång stå inför allsmäktig Gud och avlägga räkenskap för din andliga växt. 

När Bibeln säger att vi ska älska varandra handlar det först och främst om våra bröder och systrar i församlingen. Det är omöjligt att älska en odefinierbar massa. Jag blir lika provocerad varje gång jag tittar på någon prisutdelning på någon gala och den som tar emot priset ropar ”jag älskar er!” Det är nonsens. Det är en genuint egoistisk utsaga. För kärlek har alltid ett specifikt objekt, och det visar sig vara sann kärlek när den älskar trots de brister som finns hos objektet. Kärleken handlar inte om mina varma känslor för dig, den handlar om vad jag är beredd att göra för ditt bästa.  

Bibeln säger att vi ska ”uppmuntra varandra och bygga upp varandra” (1 Thess 5:11). Vilka är dessa ”varandra”? Det är förstås våra bröder och systrar i vår lokala församling! Hur kan du leva enligt det här budet om du inte är inbyggd i en lokal församling? Eller Hebreerbrevet 10:24, 

Hebreérbrevet 10:24 (SFB-15)
²⁴Låt oss ge akt på varandra och sporra varandra till kärlek och goda gärningar. 

Det låter ju enkelt om man inte har någon lokal församling att hålla sig till, då kan man ju göra lite som man vill. Men Hebreerbrevets författare låter oss inte komma undan så lätt. Han säger i nästa vers,

Hebreérbrevet 10:25 (SFB-15)
²⁵Och låt oss inte överge våra sammankomster, så som några brukar göra, utan i stället uppmuntra varandra, och det så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig.

Vi sporrar varandra till kärlek och goda gärningar när vi kommer samman. Det gör vi inte genom att titta på en skärm eller lyssna på en podd. Det handlar alltid om en specifik grupp människor som du är inbyggd i. Författaren går till och med vidare och tycks mena att om vi överger våra sammankomster – om vi helt enkelt struntar i att komma när församlingen firar gudstjänst; om vi struntar i att uppmuntra varandra och sporra varandra till kärlek och goda gärningar – så syndar vi med vett och vilja, och då finns det inte längre något offer för våra synder utan bara en rasande eld. Gå hem och läs Hebreerbrevet 10 och fundera på vad det innebär för dig om det verkligen är Guds fullkomliga ord. 

Men Bibeln säger inte bara att vi ska älska varandra och uppmuntra varandra. Den säger att vi ska underordna oss varandra. Att vi ska bekänna våra synder för varandra. Att vi ska be för varandra. Att vi ska tillrättavisa varandra och tala sanning med varandra i kärlek. Allt detta lovar vi varandra när vi blir medlemmar. Vi ingår en förbundsrelation där vi försöker att älska varandra genom att orsaka andligt gott i varandras liv. 

Guds plan handlar om oerhört mycket mer än bara din individuella helighet. Han bygger en vägg, där han formar varje sten att passa ihop med en specifik uppsättning av andra stenar, och tillsammans – inmurade i varandra – blir vi ett heligt tempel där Gud själv har sin boning. 

Då har vi talat om att vi tillsammans är en boning åt Gud, att den nytestamentliga församlingen verkligen är fortsättningen på det gammaltestamentliga templet, och att vi är sammanbyggda, som levande byggstenar. Nu har vi inte särskilt mycket tid kvar till en tredje punkt, men jag vill säga något kort om detta som Paulus säger, att vi växer upp till ett heligt tempel. 

III. FÖRSAMLINGENS HELIGHET

Kom ihåg berättelsen i Johannes 2 om när Jesus renade templet, 

Johannesevangeliet 2:13–17 (SFB-15)
¹³Judarnas påsk närmade sig, och Jesus gick upp till Jerusalem. ¹⁴På tempelplatsen såg han dem som sålde oxar, får och duvor och dem som satt där och växlade pengar. ¹⁵Då gjorde han en piska av rep och drev ut allesammans från tempelgården med både får och oxar. Han slog ut växlarnas mynt och välte deras bord, ¹⁶och till duvförsäljarna sade han: “Ta bort det härifrån! Gör inte min Fars hus till en marknadsplats!” ¹⁷Hans lärjungar kom då ihåg att det står skrivet: Brinnande iver för ditt hus ska förtära mig.

Brinnande iver för sitt hus

Vad är det som händer här? Varför blir Jesus så allvarlig? Nyckeln finns förstås i den sista meningen som är hämtad från den 69:e psalmen, att ”brinnande iver för ditt hus ska förtära mig.” 

Gud är obeveklig när det gäller sitt tempel. Minns hur detaljerade instruktionerna var i Gamla testamentet. Det är Gud själv som bygger templet – han är arkitekten – och han tänker inte nöja sig förrän templet är fullkomligt. Det betyder något för oss, både som individer och som församling. 

Gud formar oss. Han är som en konstnär som älskar sitt verk; han mejslar och mejslar, som tittar noga och hittar nya brister som han rättar till om och om igen tills verket är fullkomligt. När jag predikade utifrån Ef 2:10 nämnde jag bilden vi får av profeten Malaki, att Gud är som guldsmedens eld inför vilken ingen kan bestå. Han renar oss och renar oss, för han brinner av iver för sitt hus. 

Helighet – avskild för Guds syfte

När Paulus säger att templet är heligt är det naturligtvis ett språkbruk som är hämtat från Gamla testamentet. Det handlar inte så mycket om felfrihet som det handlar om att något är avskilt för ett specifikt syfte. I Gamla testamentet kan vi till exempel se att det talas om heliga grytor och kastruller. Det handlade om att de var avskilda till att bara användas i templet. Det skulle bara användas till tillbedjan.

När Jesus renar templet rensar han upp bland alla de saker som distraherade Guds folk från det som var centralt. Han tog det som var sekundärt och gjorde det sekundärt igen. Han satte det på sin rätta plats. 

Tillämpning: lever du avskild för Gud?

Här finns det en lärdom för oss. Vi har sett att vi tillsammans är en boning för Gud. Att Gud har valt att låta sin härlighet vila över sin församling. Vi har sett att församlingen vilar på den grund som apostlarna och profeterna lagt. Och vi har sett något av ramverket, att det här handlar om oss tillsammans, ihopmurade med varandra, där vi hjälper varandra att växa som kristna. Vårt församlingsmedlemskap ger form åt vårt lärjungaskap. 

Men här finns ytterligare ett lager. När Paulus säger att det är ett heligt tempel innebär det att templets alla beståndsdelar är avskilda i tjänst för Gud. Det är vårt huvudsakliga syfte. Det innebär i sin tur att allt vi gör i vår vardag, gör vi i ljuset av att vi är inmurade stenar i Guds boning. 

Illustration: träning inför OS

Föreställ dig att du beslutar dig för att du ska vinna OS-guld. Du kanske har en fantastisk talang att skjuta pilbåge och nu har du bestämt dig för att i nästa OS ska du stå högst på prispallen. Vad gör du då? Ja, det kommer att påverka allt du gör. Du kommer att äta i ljuset av OS-målet, du kommer att dricka i ljuset av OS-målet, du kommer att sova, arbeta och träna i ljuset av OS-målet. Hela ditt liv kommer att påverkas, därför att du har en riktning, och du brinner av iver för detta. 

Att leva heligt innebär att hela ditt liv ligger framför Gud, och varje liten detalj vill du leva till Hans ära. Du vill älska honom och njuta av honom. Det gör du genom att vara inmurad tillsammans med andra levande stenar i ett ramverk, och utifrån detta ramverk vill du ära Gud på ditt arbete eller i dina studier, när du uppfostrar dina barn eller när du älskar din fru. Det får kosta allt. För ditt liv har en riktning. Det har ett syfte. 

AVSLUTNING

Vänner, det är enda sättet att förhålla sig till Gud. Helt och hållet. Han brinner av iver för sitt hus. Han accepterar inte att du är en konsument i förhållande till hans församling. Han accepterar inte att du lever ditt kristna liv helt utifrån dina egna villkor. Du vet att när Paulus träffade de äldste i Efesos för sista gången (det finns berättat i Apg 20) så sa han bland annat så här,

Apostlagärningarna 20:28 (SFB-15)
²⁸Ge akt på er själva och hela den hjord där den helige Ande har satt er som ledare, till att vara herdar för Guds församling som han har köpt med sitt eget blod.

Varför dog Kristus? För att köpa sin församling.* Han köpte sin församling med sitt eget blod. Är det då konstigt att han brinner av iver för sitt hus? Det kostade honom hans eget liv. Han gav allt. Han trädde in i sin församlings ställe och bar Guds vrede för vår synd så att vi kunde få del i hans rättfärdighet och eviga liv. Han gav sitt eget blod för sin församling. Så – är du del i Guds församling, inmurad tillsammans med en specifik grupp människor? Är du en del i det ständiga utbytet av uppmuntran och underordnande och kärlek? Och präglas ditt liv av den helt dedikerade heligheten? Tillhör du honom helt och hållet?