Fast vi bara har kommit till den tredje predikan i serien om församlingens skönhet har vi fått kasta om planeringen lite. Om några veckor har vi planerat att Emanuel Olsson ska predika om Bibeln och att ha Bibeln till grund för allt vi gör i församlingen, och den här predikan som ska handla om predikan var tänkt som en fortsättning på Emanuels predikan. Men nu blev det inte så och blir väl säkert bra. ”Människans hjärta tänker ut sin väg, men Herren är den som styr hennes steg” (Ords 16:9).
Vi lever i en mycket speciell tid då de flesta församlingar i vårt land tänker oerhört kreativt och hittar nya sätt att vara församling: genom att använda skärmar hittar man nya former för gudstjänst och gemenskap. Det reser frågan vad en församling egentligen är. Vad är kulturella uttryck och omständigheter som kan förändras och vad är väsentligt och icke förhandlingsbart? Här har Bibeln en hel del att säga och när vi lägger samman Bibelns undervisning om vad en församling är framträder en bild som är fantastiskt vacker. Det är det vi vill försöka se i den här predikoserien.
Om vi då talar om församlingens skönhet, varför är det så viktigt att tala om att predika Guds ord? Jag vet inte hur många gånger jag har hört – inte minst på olika teologiska utbildningar – att predikan är förlegat. Det passar inte vår kultur. Vem orkar lyssna på en lång monolog? Dessutom är det opedagogiskt; det är ju bara en lång rad av ord! Vi vill ha rörliga bilder och ljus- och ljudeffekter! Vi lever i en kultur som vill ha interaktion! Vi vill ha dialog! Om inte jag får vara med och säga min åsikt är hela händelsen meningslös och tråkig.
Reformationens distinktion mellan sanna och falska församlingar
Men det är inte så enkelt. Under hela kyrkans historia har dess predikan varit uppe för diskussion. I samband med att kyrkan återupptäckte det bibliska evangeliet och reformerades tillbaka till Bibelns grund såg man ett behov av att inte bara skriva ner i trosbekännelser vad Bibeln faktiskt lär om frälsningen utan man såg också ett behov att göra en distinktion mellan sanna och falska församlingar. Hör här vad man skrev i den belgiska trosbekännelsen från 1561, som var en av de allra första som skrevs. I den 29:e artikeln säger man,
Vi tror att vi måste urskilja, flitigt och nogsamt, utifrån Bibelns ord, vad som är den sanna kyrkan från alla sekter i världen idag som gör anspråk på namnet Kyrkan […]. Den sanna kyrkan kan igenkännas om den har följande kännetecken: den ägnar sig åt den rena förkunnelsen av evangeliet, den brukar en ren förvaltning av sakramenten som Kristus instiftat dem, [och] den praktiserar församlingsdisciplin för att korrigera fel. I korthet, den reglerar sig själv enligt Guds rena Ord och avvisar allt som motstår det och håller sig till Jesus Kristus som sitt enda huvud.
Jag får stanna där, även om fortsättningen är otroligt bra och hjälpsam. Men här argumenterar alltså hela den reformerade kyrkan för att en sann församling kan kännas igen bland annat på att den predikar evangeliet på rätt sätt.
Anledningen att jag berättar det här är att jag vill att du ska se att frågan om en rätt predikan är en viktig fråga. Faktum är att den är så viktig att kloka och bibelläsande människor har dragit slutsatsen att det är en fråga som kyrkan står och faller med. Om vi inte predikar Ordet rent och klart så har vi inte en sann, biblisk församling. Då är vi en fejk. Vi kan säkert ha trevligt tillsammans ändå, men vi har förlorat vårt bibliska existensberättigande.
Till texten
Nu kanske du tycker att jag överdriver. Varför måste det vara så dramatiskt? Låt oss titta på texten. I Andra Timotheosbrevet skriver Paulus till sin älskade skyddsling och lärjunge Timotheos. Paulus vet att han snart kommer att dö och i det här brevet ger han sina sista ord till Timotheos. Det är uppenbart att det här är två personer som står varandra mycket nära. Det finns genom hela brevet en påtaglig närhet och kärlek. Gång på gång har Paulus uppmanat Timotheos att bevara och förkunna evangeliets sanningar – det kan vi se i varje kapitel – och samtidigt återkommer han lika ofta till uppmaningen att uthärda lidandet som kommer att komma som en oundviklig konsekvens av det första, att han bevarar och förkunnar evangeliet. När vi kommer in i texten är det i början av det sista kapitlet och här är dramatiken maximal. Paulus hoppas nog att de ska kunna träffas igen, men det verkar ändå som att han här tar sitt avsked.
Lyssna på vad han säger. Precis innan han säger att han ska dö ger han en sista förmaning:
2 Timotheosbrevet 4:1–5 (SFB-15)
1Jag uppmanar dig allvarligt inför Gud och Kristus Jesus som ska döma levande och döda, inför hans uppenbarelse och hans rike: 2predika ordet, träd fram i tid och otid, tillrättavisa, varna och förmana med allt tålamod och all undervisning. 3Det ska komma en tid då människor inte längre står ut med den sunda läran utan samlar åt sig mängder av lärare efter sina egna begär, så som det kliar i deras öron att få höra. 4De vägrar att lyssna till sanningen och vänder sig till myter.
5Men var du sund och förnuftig på alla sätt. Bär ditt lidande, utför en evangelists gärning och fullgör din tjänst.
Utifrån texten vill jag stanna till vid tre punkter: (1) predikans nödvändighet, (2) vad det innebär att predika och (3) predikans budskap.
I. PREDIKANS NÖDVÄNDIGHET
Låt oss då gå in i den första punkten och börja titta på texten. Paulus ger en sista förmaning. Den kan sammanfattas med att Timotheos ska bära sitt lidande och fullgöra sin tjänst. Men var innebär det att han ska fullgöra sin tjänst? Mer än något annat innebär det att han ska predika ordet.
Femfaldig intensifiering
Lägg märke till hur Paulus tar sats. Jag kan inte minnas att jag sett något liknande i någon nytestamentlig text. Innan han kommer till sin uppmaning att Timotheos ska predika ordet använder Paulus inte mindre än fem olika begrepp för att intensifiera uppmaningen. Han bygger upp fem lager av intensifiering och högtidlighet innan han levererar vad han egentligen vill säga. Hör vad han säger:
För det första säger han ”jag uppmanar dig allvarligt.” Redan här kan vi känna hur ödesmättat det är. Det här är ingen vanlig uppmaning från Paulus. Vi har inte riktigt en motsvarighet i vårt svenska språk, men jag har gjort några vigslar på engelska och har lagt märke till att man ibland använder ordet ”solemn” när man ger sina löften till varandra. Jag ger mitt högtidliga löfte. Det ger en extra dimension av allvar. Det är inget vanligt löfte utan ett högtidligt löfte.
Det är så Paulus börjar. Han uppmanar Timotheos allvarligt.
Sedan lägger han sitt andra lager av intensifiering. Han uppmanar Timotheos allvarligt inför Gud, eller mer i Guds närvaro. Det är ett ord som ofta användes i juridiska sammanhang, där ett kontrakt skrevs inför en auktoritet eller där man kallades till en rättegång där en hög domare skulle närvara. Men här handlar det inte om några mänskliga auktoriteter. Paulus uppmanar Timotheos inte ens i närvaro av den romerske kejsaren. Nej, han uppmanar Timotheos högtidligt och allvarligt inför Gud den Högste. Den Allsmäktige och den trefalt Helige, inför vars suveränitet allt skapat tystnar i vördnad.
Men han stannar inte där. Han fortsätter att intensifiera med ett tredje lager. Han uppmanar Timotheos allvarligt, inför Gud, och Kristus Jesus. Om Gud i det här sammanhanget handlar om höghet, helighet och suveränitet så är Kristus Jesus Sonen som utgav sitt liv för dem. Han är deras enda hopp. Han är deras frälsare, den som burit straffet för deras synder och besegrat döden.
Men han är inte bara deras enda hopp, nej, Paulus lägger ett fjärde lager: Kristus är den som ska döma levande och döda. Här lyfter Paulus allvaret till ytterligare en nivå. Det finns så mycket han skulle ha kunnat sagt om Kristus, men här framställer han Kristus som domare.
Jesus själv säger att Fadern inte dömer någon utan har överlämnat hela domen åt Sonen (Joh 5:22). Nya testamentet talar om tre domar som Kristus ska utfärda över mänskligheten. Dels en dom över de troende, där vi var och en ska få träda fram inför Kristi domstol för att var och en ska få igen vad han har gjort i det här livet, ont eller gott (2 Kor 5:10). Dels ska han döma hela mänskligheten där han ska skilja ut fåren från getterna, de troende från de icketroende (Matt 25:31) och till sist den stora domen vid den vita tronen där han ska döma de icketroende och var och en som inte har sitt namn i livets bok kastas i sjön av eld (Upp 20:15).
Men poängen i vår text verkar vara denna: att när det handlar om att predika ordet så höjs insatserna till att handla om liv eller död och till och med bortom liv och död till den yttersta domen av Jesus Kristus. Det är därför en predikants arbete är långt viktigare än något annat arbete eftersom en predikant hanterar inte bara liv och död utan också evigt liv och död. En predikant har det största ansvar Gud lägger på människor. Du minns att aposteln Jakob varnar oss,
Jakobsbrevet 3:1 (SFB-15)
1Mina bröder, inte många bör bli lärare. Ni vet ju att vi ska få en strängare dom.
Och Herren Jesus säger,
Markusevangeliet 9:42 (SFB-15)
42Den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bättre att få en kvarnsten hängd om halsen och bli kastad i havet.
Med dina ord, du predikant, kan du antingen lägga fram för människor den enda vägen, den enda sanningen och det eviga livet. Eller också kan du predika ett falskt evangelium eller dina egna idéer och hålla det eviga livet borta från dina åhörare. Du kommer att dömas efter dina gärningar, hårdare än andra.
Sedan intensifierar Paulus en femte gång: ”jag uppmanar dig allvarligt inför Gud och Kristus Jesus som ska döma levande och döda, inför hans uppenbarelse och hans rike. Till sist påminner han Timotheos att han har fått uppdrag att vara en härold för den kommande kungen till vilken hela universum är skapat. Just nu kanske han kan verka avlägsen och det är därför du har fått i uppdrag att förkunna hans ord. Men han kommer att uppenbaras. Och när han gör det och upprättar sitt rike kommer den sanning du bevarat och förkunnat att få sin upprättelse. Så, Timotheos, jag uppmanar dig allvarligt, inför Gud och inför Kristus Jesus som ska döma levande och döda: predika ordet!
Om vi ser nödvändigheten och om vi känner allvaret i Paulus sista uppmaning till Timotheos så väcker det frågan: vad betyder det att ”predika ordet”? Vad menar Paulus med ”predika”? Och var menar han med ”ordet”? Vi går till den andra punkten.
II. VAD INNEBÄR DET ATT ’PREDIKA’?
Vad menar Paulus när han säger ”predika”? Det kommer att bli tydligare i nästa punkt när vi tittar på vad det är vi ska predika, men vi ser att det handlar om att Timotheos ska träda fram, i tid och otid. Han ska träda fram inför människor och använda sina ord för att förmedla något.
Här finns det förstås ett element av undervisning – det är det ingen tvekan om. Om Timotheos ska predika ordet innebär det att han kommer att behöva förklara ordet. Han kommer att behöva berätta vad ord och satser betyder och han behöver hjälpa människor att sätta sig in i olika sammanhang i texten. I Nya testamentet talas det ofta om lärare. När Paulus dessutom beskriver kvalifikationerna för en pastor i församlingen handlar det uteslutande om pastorns karaktär, med ett enda undantag: han ska vara en god lärare. Det är inte svårt att förstå eftersom han ska vara en herde för Guds församling och det är han främst genom att predika för dem. Och då måste man vara en god lärare.
Förkunna
Men, Paulus skriver inte att Timotheos ska ”undervisa” ordet. Det hade han kunnat göra, men det är inte det han säger. Han säger predika. Grekiskans κηρύσσω, som betyder ”att härolda”. Det är annorlunda mot att bara undervisa. Det är alltså en bild som är hämtad från antiken som handlar om att en kung har något att meddela sitt folk. Han kanske har stiftat en ny lag. Eller också kanske han är ute vid fronten och folket hemma i staden väntar på besked om hur striden har gått. Han sänder sin härold som ställer sig där folket samlas, kanske på stadens torg. Inför allas åsyn öppnar han sin pergamentsrulle som är beseglad med kungens eget sigill. Det här är kungens ord och de bär kungens egen auktoritet. Ingen har kommit för att lyssna på härolden – de har kommit för att lyssna på kungen.
Och så börjar han: ”alla medborgare i mitt rike: på denna dag utgår en kallelse från er kung till alla er som hatat honom, degraderat honom och konspirerat mot honom att träda fram och lägga ner era vapen och ert uppror; att vända er bort från ert oundvikliga fördärv och förenas med er kung. Då ska han ge er amnesti, ja, på grund av sin Sons offer ska han välkomna er som sina egna söner.”
Det är vad en härold gör – han förkunnar. Inte sina egna ord utan kungens ord. Inte med sin egen auktoritet utan med kungens auktoritet.
Det är alltså något annat än en lektion. Det är något annat än en löpande kommentar där man tar en vers i taget och ger sina tankar. Det är ett budskap som är sant och det är en sanning som kräver ett gensvar. Det finns en skönhet här och det leder oss in i tillbedjan. Det handlar om att förkunna sanningar som Guds folks hjärtan längtar efter. Det handlar om att ge mat. Det handlar om att bygga upp och riva ner; att förkunna goda nyheter, att tillrättavisa, varna och förmana.
III. PREDIKANS BUDSKAP
Där har vi en uppfattning vad det är att predika. Då går vi till den tredje punkten och frågar: vad är det då som ska predikas?
Ordet
Svaret är förstås att vi ska predika ordet. Paulus målar upp Timotheos som en härold som ska förkunna kungens ord. Därför att det är där kraften finns. Det är när Guds ord predikas som tron väcks och människor lossas in i Guds rike. Det är Guds ord, som Paulus har skrivit precis innan vår text,
2 Timotheosbrevet 3:16–17 (SFB-15)
16Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, tillrättavisning, upprättelse och fostran i rättfärdighet, 17 så att gudsmänniskan blir fullt färdig, väl rustad för varje god gärning.
Det är genom Guds ord och inget annat som den kristne fostras och växer och mognar. Om församlingen inte får höra Guds ord predikat rent och klart kommer den aldrig att växa andligt. I bästa fall kommer den att förbli som spädbarn i tron, helt utan mognad, men troligare är att den helt enkelt kommer att svälta ihjäl andligt sett och förvandlas till något annat.
Bibelsyn
Det är en så stor frestelse för församlingar att överge Guds ord och prata om saker som verkar ligga närmare folks intressen. Men det är en väg som leder till fördärv. Under reformationen återtog kyrkan Bibeln och man började tala om fyra attribut i vad man kallade för en bibelsyn, vilket är något som diskuteras för fullt idag.
Man talade om Skriftens tillräcklighet, vilket innebär att Bibeln innehåller allt vi behöver för vägledning i vår kristna tro och levnad. Att ingen kristen kan påstå att Gud inte uppenbarat tillräckligt för vår frälsnings skull eller för att leva vårt liv till hans ära.
Paulus talar i den tredje versen om att ”det ska komma en tid då människor inte längre står ut med den sunda läran utan samlar åt sig mängder av lärare efter sina egna begär, så som det kliar i deras öron att få höra.” Det finns ett begär hos dem; det kliar. Därför kommer de inte att vara nöjda med ordet utan de samlar åt sig andra lärare som säger vad de vill höra. Som säger som de falska profeterna i Jeremia bok, ”allt är väl, allt är väl.” Men det är inte sant. Bibeln är tillräcklig. Den säger sanningen om oss och visar oss vägen till livet. Låt oss hålla fast vid den och inte förledas av allt som glimmar.
Man talade om Skriftens tydlighet, som handlar om att dess grundläggande budskap är tydligt och kan förstås av alla som har öron att höra. Det behövs inget påvligt magisterium, akademiska examina eller historisk-kritiska metoder för att berätta vad Bibeln säger. En vanlig människa kan förstå vad hon behöver.
Man talade om Skriftens auktoritet, vilket handlar om att det inte finns någon som kan ändra i Bibelns budskap. Inga påvar eller biskopar eller trendiga predikanter. Bibeln är kungens ord. Det är inte förhandlingsbart och det är inte ens något vi behöver skämmas över.
Till sist talade man om Skriftens nödvändighet, vilket handlar om vi är helt beroende av Bibelns budskap för vår frälsnings skull. Vi måste höra Bibeln. Det räcker inte att gå ut och ha en andlig stund i skogen. Det räcker inte med att ha en bönegrupp som träffas en gång i veckan och fikar. Det är ur Bibeln vi rent och klart får höra evangeliet om synd, dom och försoning.
I ljuset av evangeliet
Men det finns mer som vi måste se här. Därför att vi kan inte bara tala om att predika Bibeln – vi måste också förstå Bibeln rätt. Vi behöver följa Nya testamentets författare (och Jesus själv) och läsa hela Bibeln i ljuset av Kristus. Annars kommer vi att bli fariséer som bara lägger sten på bördorna.
Paulus säger i Efesierbrevet 3:8,
Efesierbrevet 3:8 (SFB-15)
8Jag, den allra minste av alla heliga, har fått denna nåd att predika evangeliet om Kristi ofattbara rikedom för hedningarna
Det var summan av hans budskap: evangeliet om Kristi ofattbara rikedom. Detsamma gäller oss. Om vi inte förkunnar evangeliet om Kristi ofattbara rikedom så är vi inte trofasta predikanter. Det spelar ingen roll vilken bibeltext vi predikar; det finns alltid en väg att visa hur texten får liv och kan tillämpas genom evangeliet.
På palmsöndagen 1521 inledde Martin Luther sin predikan med dessa ord:
En predikant i de kristna kyrkorna ska bedömas utifrån detta; att han predikar Kristus allena, så att folket må veta vad de kan förtrösta på.
Veckan därpå, på påskdagen fortsatte han på samma sätt,
Predikanten har inget annat ämbete än att predika den klara solen, Kristus. Därför är predikandet en farlig sak. Låt predikanterna vinnlägga sig om att predika [Kristus] eller vara tysta. En dålig predikant är farligare än tusen fiender.
Kallelse till omvändelse och tro
Det finns som vanligt mycket mer att säga, men jag måste tillägga att om vi ska predika evangeliet innebär det att vi måste kalla människor till omvändelse och tro. Därför att evangeliet handlar om att människan i sitt naturliga tillstånd är död i sina överträdelser. I sitt naturliga tillstånd är vi fiender till Gud. Det finns inte en enda som gör det rätta! Vi är helt beroende av hjälp utifrån! Det här är en situation som måste adresseras. Och det gäller också för den åhörare som är kristen, eftersom vi alla brottas med synd i våra liv. Bibeln avslöjar oss och därför måste en predikant kalla oss att lämna våra synder och tro på Kristus som vår ende och alltillräcklige frälsare. Han är vårt enda hopp!
Är han ditt enda hopp? Ditt enda hopp? Han utgav sig för dig så att du inte ska behöva leva för något annat. Lämna allt det där som du oroar dig för och kom till honom som ger dig sann vila.
AVSLUTNING
Vänner, låt oss se skönheten i en församling som fortsätter det uppdrag Paulus gav Timotheos. Låt oss aldrig tröttna på att höra på Guds ord. Låt oss komma, söndag efter söndag, med en rätt hunger; en hunger efter Guds tilltal till oss genom hans älskade Son, Jesus Kristus. Låt oss be att det bär frukt i våra liv. Att vi får bli avslöjade och tillrättavisade. Att vi får besegra synden i våra liv och att vi får njuta av Guds härlighet.
0 kommentarer