På en orubblig grund | Ef 2:20

På en orubblig grund | Ef 2:20

Vi är inne i det sista avsnittet i Efesierbrevets andra kapitel. Paulus, som har skrivit brevet, talar om församlingen. Tidigare i brevet har han talat mer generellt om vår frälsning, att vi tidigare var döda i våra överträdelser och synder, men att Gud i sin kärlek och nåd gjort oss levande tillsammans med Kristus. Men i vers 11 har han växlat till att börja tala om församlingen, och i synnerhet om församlingens enhet. Tidigare var det bara det judiska folket som kunde komma nära Gud. Hedningarna betraktades som främlingar som var långt borta, men nu har Kristus gjort de två till en och dödat fiendskapen som fanns mellan dem. Hans församling är en församling som är försonad med både Gud och med varandra, oavsett från vilka kulturer och folkslag de kommer. Oavsett vem vi är, så har alla som tillhör Kristi församling samma tillträde till Fadern. 

”Därför”, säger Paulus, och så ger han tre metaforer; tre bilder som säger något om vad Guds församling är i allmänhet, men i synnerhet om dess enhet. Han börjar med att säga att vi är medborgare med de heliga. Det handlar om rättigheter. Alla i församlingen har samma rätt att kallas Guds barn. Det finns ingen som är ”extra jämlik” – vi har alla blivit mottagare av Guds oförtjänta och förvandlande nåd. 

Sedan säger Paulus att vi är medlemmar i Guds familj, eller delar i Guds hushåll. Det handlar om intimitet, både i förhållande till Gud och till varandra. Vi är inte bara anonyma medborgare, vi är bröder och systrar. Och vi är Guds barn – vi har ständigt tillträde till universums skapare och herre. 

Sedan kommer vi till vers 20 som vi har framför oss idag. Här påbörjar Paulus en tredje bild, som i flera avseenden är högre än de två andra. Han säger att vi är ett heligt tempel. Att vi är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv. Han säger vidare i vers 21 att vi som är i Kristus växer samman och är sammanfogade och är ett heligt tempel, och i vers 22 att vi är sammanbyggda till en boning år Gud genom Anden. 

Tempel som överordnad bild

Det är en oerhört rik bild som är fylld av viktiga lärdomar om vad församlingen är. Idag hinner vi bara titta på vers 20 och det som står om templets grund. Men lägg märke till att den här bilden av templet har Paulus studsat mot ända sedan den elfte versen. Han säger att hedningarna var utestängda. Och i vers 13 säger han mer explicit att Kristus har rivit skiljemuren. Det är en direkt hänvisning till templet som stod i Jerusalem. Det var en enorm byggnad där man först gick genom en mur, bara för att komma till några trappsteg som ledde upp till nästa mur. Utrymmet mellan dessa två murar som omgav själva templet kallades för hedningarnas förgård. Närmare fick de inte komma. Men Paulus säger alltså att den skiljemuren är nedriven nu, och nu är de inte bara medborgare tillsammans och delar av samma familj; de är tillsammans sammanbyggda till det verkliga templet där Gud har sin boning. 

Idag tittar vi alltså på vers 20, som talar om den grund som det här templet vilar på. Sammanhanget handlar alltså om enheten mellan dessa två som tidigare var fiender. 

Enhet

Under hundra års tid har enhet varit ett populärt ord i den västerländska kristenheten. Man har gjort mängder av försök att skapa enhet mellan olika kyrkor. Man har bildat nya samfund och försökt hitta minsta gemensamma nämnare och tänkt att ”det viktigaste är att vi håller ihop.” Man har gjort enhet till ett självändamål på bekostnad av de saker som gjorde att man gick skilda vägar från början. 

Men det är ett tänkesätt som bygger på ett felslut. Vi kan inte skapa enhet; enhet är något som kommer som ett resultat av något annat. Det är det Paulus visar oss här genom bilden av ett hus. Det finns en fantastisk och övernaturlig enhet i en sann församling och mellan sanna församlingar, men det beror inte på att man har satt sig ner med varandra och försökt hitta minsta gemensamma nämnare. Det beror på att vi är uppbyggda på samma orubbliga grund, nämligen apostlarna och profeterna med Kristus som hörnsten. Det är en levande enhet. Paulus säger att vi fogas, i presens particip passivum, det är något som hela tiden görs med oss. Men det är inte mekaniskt; det är en levande process genom den helige Ande. Och genom Anden växer vi, också i presens, nutid, upp till ett heligt tempel. 

Det finns massor av stora saker som vi ska titta på. Men det börjar med grunden. Paulus säger alltså att om du inte har apostlarna och profeterna som din grund så är du inte en del av församlingen. Då är du inte en kristen. Utan en gemensam grund kan stenarna inte hänga samman. Så låt oss nu titta på grunden i detalj. 

Jag delar upp resten av predikan i tre delar. Först ska vi titta på vad Paulus menar med ”apostlar och profeter”. Därefter ska jag dra några slutsatser och försöka säga något om vad det betyder för oss idag – jag kallar punkten ”ett specifikt innehåll.” Och för det tredje ska vi titta lite kort på vad det innebär att ha Jesus som hörnsten.

I. APOSTLAR OCH PROFETER

Grunden för sann enhet börjar med apostlarna och profeterna. Vad menar Paulus med det? 

Vad är en apostel?

För att förstå vad sann enhet bygger på måste vi förstå vad en apostel och en profet är. Vi börjar med aposteln. Några centrala kännetecken hos en apostel är att det dels är någon som sett och mött den uppståndne Kristus. Någon som är ett vittne till uppståndelsen. Om du inte har sett den uppståndne Kristus kan du vara en god lärare och predikant och äldste och en massa andra saker, men du kan inte vara en apostel. Paulus säger i 1 Korinthierbrevet 9:1, ”Är jag inte fri? Är jag inte apostel? Har jag inte sett vår Herre Jesus?” Det var beviset på att han verkligen var en apostel. 

Men inte bara det. En apostel var någon som av den uppståndne Jesus själv var särskilt utvald och kallad att gå ut och predika evangeliet. Det kan vi se i Apg 26. Dessutom hade apostlarna fått en särskild andlig auktoritet att utföra mirakler för att bekräfta evangeliet så att församlingar kunde grundas. 

Det är några centrala kännetecken hos en apostel, vilket visar att vem som helst inte kan kalla sig apostel. Det är inte möjligt att utifrån Bibeln tala om någon apostolisk succession och inte heller om ”nyapostoliska rörelser”. Om du inte är ett ögonvittne till den uppståndne Jesus kan du inte vara en nytestamentlig apostel. 

Vad är en profet?

Vad är då en profet? En profet är en person som får ta emot ett budskap direkt från Gud. Det är en person som den helige Ande uppenbarar Guds sanning för, som han i sin tur för vidare till andra. 

Titta på profeten Jeremia. Han tycks se ner på sig själv. När Gud kallar honom att vara profet protesterar han och säger att han är för ung. Men Gud säger att han ska gå vart han än sänder honom och tala vad han än befaller honom. 

Senare i boken, i det 20:e kapitlet, verkar Jeremia helt nedbruten av sorg och utmattning. Varje gång han talar Guds ord måste han tala om dom och undergång. Så han bestämmer sig för att inte mer säga vad Gud ger honom att säga. Men då säger han, 

Jeremia 20:9 (SFB-98)
9[…] Då blev det som en brinnande eld i mitt hjärta, instängd i mitt inre. Jag ansträngde mig att hålla den inne men lyckades inte.

”Så säger Herren!”

Det fanns en obeveklig kraft hos dem som inte kom från dem själva. I sig själva var de svaga, men när de hörde Guds ord öppnade de sin mun och sa ”så säger Herren!” De sa inte, ”ni måste lyssna på mig för jag är faktiskt en ganska viktig person.” Det var inte deras ord – det var Guds ord. De förmedlade en särskild uppenbarelse om vem Gud är och vad han vill med sitt folk. 

Detsamma gällde aposteln Paulus. Han kallade sig själv för den minsta av apostlarna och ville gärna berömma sig av sin svaghet. Det verkade till och med som att folk blev besvikna på honom när han besökte församlingarna för han var så svag. Han brev var kraftfulla, men han själv verkade inte särskilt imponerande (2 Kor 10:10). Men han förmedlade Guds ord. Lyssna på vad han säger i 1 Korinthierbrevet 14:37,

1 Korinthierbrevet 14:37 (SFB-15)
37Om någon tror sig vara profet eller andlig, ska han inse att det jag skriver till er är Herrens bud.

Eller i 1 Thessalonikerbrevet 2:13, 

1 Thessalonikerbrevet 2:13 (SFB-98)
13Därför tackar vi alltid Gud för att ni tog emot Guds ord som vi predikade och tog det till er, inte som människors ord utan så som det verkligen är: Guds ord som är verksamt i er som tror.

Så när Paulus talar om ”apostlar och profeter” här i Efesierbrevet 2:20 så handlar det om personer för vilka Gud har uppenbarat sitt ord på ett så direkt sätt att de kan säga ”så säger Herren” och göra det med Guds fulla auktoritet. Det här var alltså i en tid innan det fanns någon Bibel som vi känner den idag med Nya testamentet. Det var för att ge Guds vägledning till sitt folk genom att förmedla sitt ord genom sina profeter och apostlar. 

En gemenskap som bygger på gemensam tro

Jag ska alldeles strax återkomma mer till vad det här innebär, men vi kan säga redan nu att det innebär för oss som kristna att vi är en gemenskap som bygger på en gemensam tro. Vi tror på något specifikt, nämligen apostlarnas och profeternas undervisning. Vi tror att den är direkt förmedlad från Gud. Vi tror att de har talat sanning om vem Gud är, vem Jesus är, vilka vi är, vad Gud har gjort för oss när han sände sin Son, vad Gud vill med våra liv, ja, vi tror att hela deras undervisning i mänskliga ord återspeglar Guds egen fullkomlighet. Om du inte tror det är du inte en del i kyrkan och kan inte heller kallas kristen.

Vi är en trons gemenskap. Vad som gör oss till delar i Guds familj, till detta magnifika tempel där Gud själv bor, är att vi tror på apostlarnas och profeternas undervisning. Den är vår gemensamma och orubbliga grund. Det är den som håller hela bygget stabilt. Utan den kommer allt oundvikligen att falla samman vid minsta lilla påfrestning. 

II. ETT SPECIFIKT INNEHÅLL

Vi går vidare till den andra punkten där vi tittar mer i detalj på vad det här innebär. Det innebär att det i grunden för den kristna församlingen, det vill säga för det kristna livet, finns ett specifikt innehåll. Det inte bara går, utan också bör, definieras med precision. 

Här finns evangeliet. Paulus säger i Galaterbrevets första kapitel, efter en kort hälsning, 

Galaterbrevet 1:6–7 (SFB-15)
6Jag är förvånad att ni så fort överger honom som har kallat er genom Kristi nåd och vänder er till ett annat evangelium, 7fast det inte finns något annat.

Det finns inget annat evangelium. Det finns andra läror som kan synas snarlika det sanna evangeliet, men de är falska och vilseledande läror. Ni hör hur dogmatisk och intolerant han är. Att han vågar! Han till och med fortsätter, 

Galaterbrevet 1:8 (SFB-15)
8Men även om vi själva eller en ängel från himlen skulle ge er ett annat evangelium än det vi har predikat, så ska han vara under förbannelse.

För, återigen, det finns inget annat evangelium. 

1 Korinthierbrevet 3:11 (SFB-15)
11Ingen kan lägga en annan grund än den som är lagd […].

Det finns ingen annan grund för kristen enhet än den grund som den tidiga kyrkan hade, nämligen det budskap som apostlarna och profeterna förkunnade. Vi är inte en åsiktsgemenskap. Vi kan inte ändra oss bara för att tidsandan gör det, eftersom vi inte har rätt att ändra i templets grund. Den är orubblig och ger stadga åt hela byggnaden. Frågan är inte vad vi tycker, frågan är vad Gud säger. 

Hör vad Paulus säger i 1 Korinthierbrevet 15,

1 Korinthierbrevet 15:1–3 (SFB-15)
1Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag predikade för er, som ni tog emot och som ni står fasta i. 2Genom evangeliet blir ni frälsta, om ni håller fast vid ordet som jag förkunnade. Annars var det ingen mening med att ni kom till tro. 3Jag förde vidare till er det allra viktigaste, vad jag själv har tagit emot:[…]

Det här är inte något han själv har suttit och tänkt ut. Det är något han har tagit emot. Det är ett specfikt innehåll som han har tagit emot och fört vidare. Judasbrevet talar om ”den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga” (vers 3). 

Evangeliet

Men vad är det för evangelium som apostlarna har gett oss? Ja, vi behöver inte ens lämna Efesierbrevets andra kapitel för att se klart och tydligt vad det handlar om. Att människan i sitt naturliga tillstånd är död i sina överträdelser och synder, och därför är under Guds vrede. Det är aposteln Paulus som säger det, med Guds egen auktoritet. Om du inte kan tro på den naturliga människans hopplösa tillstånd i sin synd och Guds vrede över synden så är du inte en del i den kristna kyrkan, eftersom du inte står på samma grund. 

Men evangeliet stannar inte där. Det talar också om Jesus som är både fullt ut människa och fullt ut Gud som kom för att ge sitt liv till lösen. Genom tron förenas vi med honom så att allt hans blir vårt och allt vårt blir hans. Han bar Guds vrede i vårt ställe och gav sitt eget fullkomliga liv i utbyte. I hans sår blir vi helade. Genom sin nåd gör Gud oss levande tillsammans med Kristus och ger oss söners rätt att kalla honom för vår Fader. Genom vår förening med Kristus blir vi föremål för den kärlek med vilken Fadern ur evighet älskat sin Enfödde Son. 

Det är evangeliet. Det går att uttrycka på många sätt, men här har vi de goda nyheterna om hur människan kan räddas och försonas med Gud. Det är på grund av Guds nåd och inget annat. Ingen av oss kan berömma oss av vår egen duktighet. 

Bibeln

Men vi måste ta resonemanget ett steg vidare. Att ha apostlarna och profeternas undervisning som grund är samma sak som att säga att vi har Bibeln som grund. Det är ju här vi har nedskrivet vad Gud har förmedlat genom dem. Kyrkans orubbliga grund är därför tron att Bibeln med sina mänskliga ord är ett uttryck för Guds fullkomlighet. När den tidiga kyrkan, för att inte tala om Gamla testamentets profeter, inte hade hela Bibeln utan i olika grad vandrade i okunskap behövde man apostlar och profeter som sa ”så säger Herren” och som gjorde under och tecken för att bekräfta att deras ord verkligen var Guds ord. Men vi har Guds ord nedskrivet, vilket gör oss långt bättre utrustade än någon profet, vare sig i Gamla eller Nya testamentet. 

Det finns några principer som varit bärande i hur den sanna kyrkan genom alla århundraden har förhållit sig till Bibeln. Jag tänkte att det kan vara på sin plats att nämna några av de viktigaste här. Fyra stycken:

Tillräcklighet

För det första har vi principen om Bibelns tillräcklighet (sufficiency). Det innebär att vi, den kristna kyrkan tror, att Bibeln innehåller allt vi behöver för att få tillräcklig kunskap om frälsning och ett liv som är enligt Guds vilja. Den rustar oss för varje sorts god gärning (2 Tim 3:17). Den ger oss ”allt som hör till liv och gudsfruktan” (2 Petr 1:3).

Det innebär att vi inte behöver gå utanför Bibeln för att söka det goda livet. Allt finns här, och mer än vi behöver. Vi behöver inte gå till hyllan för självhjälpslitteratur eller till österländska tekniker. Allt finns här. I vår egen trosbekännelse säger vi att Bibeln ”utgör den enda och fullkomliga regeln för kristen tro och levnad.” Det är ett påstående om Bibelns tillräcklighet.

Tydlighet

För det andra har vi principen om Bibelns tydlighet (clarity/perspicuity). Den handlar om att Bibelns grundläggande budskap, evangeliet, är tydligt beskrivet och kan förstås av alla som har öron att höra med. 

Det var den här principen som den romerska kyrkan kastade ut när man började säga att vanligt folk inte skulle få läsa Bibeln själva, utan alltid måste ha hjälp av en präst som skulle förklara den. Och det är den här principen som är så populär att negligera idag när vissa vill vifta bort Bibelns tydliga undervisning med att säga att det bara är ”din subjektiva tolkning.” Men principen om Bibelns tydlighet är inte svår att förstå och så fort du faktiskt läser Bibeln kommer du se att den bevisar sig själv. Det betyder inte att allt är tydligt – det finns många texter som är jättesvåra att förstå, men dess grundläggande budskap återkommer gång på gång med stor tydlighet. 

Auktoritet

För det tredje har vi principen om Bibelns auktoritet (authority). Den handlar om att Bibeln alltid har det sista ordet. Eftersom vi som är kristna tror att Bibeln är Guds fullkomliga ord så bär det också Guds auktoritet. 

Också den här principen är populär att kritisera för dem som står utanför kyrkan. Den romerska kyrkan säger att Bibeln inte är ensam högsta auktoritet utan också måste jämställas med kyrkans undervisning. Vilket i praktiken innebär att när den romerska kyrkan undervisar något som går emot Bibeln så är det kyrkans undervisning som står högst. Eller när mer sekulariserade forskare menar att Bibeln måste underordnas det vi för tillfället tror om människans psykologiska sammansättning, eller när individer under 2000-talet inte kan tolerera några andra auktoriteter högre än dem själva. 

Nödvändighet

Den fjärde principen handlar om Bibelns nödvändighet (necessity). Det betyder att vi inte kan finna frälsningen genom att titta i naturen eller i vår mänskliga visdom eller i vår personliga erfarenhet. Den som vi allra mest behöver lära känna, kan vi inte lära känna på egen hand. För att vi ska lära känna Gud måste han berätta för oss vem han är på ett språk som vi kan förstå. 

Är allt lika viktigt? Teologisk differentiering

Det här innebär att allt som står i Bibeln är lika sant. Det innebär i sin tur att vi inte kan tänka ”Jesus tycker jag om, men den där Paulus står jag inte ut med”. Både evangelierna och Paulus brev är lika mycket Guds ord. Det innebär att det är omöjligt för någon som kallar sig kristen att läsa något i Bibeln och indignerat utbrista ”en sådan Gud kan jag inte tro på!” Jag säger inte att du som hör det här måste tro på den Gud som uppenbaras i Bibeln, du är förstås helt fri att tro på en annan gud. Men då behöver du ha integritet att erkänna att det är en annan gud du tror på, nämligen den gud du själv har skapat genom att bestämma hur han eller hon ska vara. 

Men om nu allt är lika sant, innebär det att allt är lika viktigt? Nej, det kan man inte säga. År 2005 skrev Al Mohler en bloggpost om teologisk differentiering (theological triage) som jag har haft mycket hjälp av. Där säger han att vi kan dela upp olika bibliska läror i tre kategorier. 

Den första kategorin, är läror av den första ordningen. Det mest centrala, som har med vår frälsning att göra. Här finns de saker vi måste tro för att överhuvudtaget kunna kalla oss kristna. Här finns evangeliet. Här finns tron på en treenig Gud som är oändlig i fullkomlighet, helighet, godhet och makt. Här finns det vi talar om när vi talar om grunden som utgörs av apostlarna och profeterna. Här finns Kristus som människa och Gud, som gav sitt liv i syndares ställe och uppstod på tredje dagen och sitter på Faderns högra sida för att en dag komma åter och ställa världen till doms. Här finns kallelsen till tro och omvändelse som gensvar på evangeliet. 

Den andra ordningen är de saker som vi, när vi läser Bibeln samvetsgrant, kan komma till olika slutsats om, och som får så stora konsekvenser att vi inte borde vara med i samma lokala församling. Vi erkänner varandra som kristna och älskar varandra som bröder och systrar, men vi kanske kommer till olika slutsats om dopet. Någon kommer fram till att Bibeln säger att man ska döpa spädbarn, och någon kommer fram till att Bibeln säger att man bara ska döpa personer som själva kan bekänna sin tro. Om vi då försöker att ha en församling tillsammans kommer vi att ha ett svårt problem varje gång ett barn föds. Då är det bättre att vi accepterar varandras olika slutsatser och finns med i olika församlingar, samtidigt som vi erkänner varandra som kristna. 

När det gäller trosbekännelser för en lokal församling är det klokt att beskriva både första ordningen och andra ordningens frågor, så att man är så tydlig man kan vara och på så sätt arbeta för en enhet som kan bestå över flera generationer. 

Däremot bör man i en sådan trosbekännelse utelämna tredje ordningens frågor. Här har vi frågor som är mindre tydliga, där vi kan komma till olika slutsatser men ändå acceptera och älska varandra som bröder och systrar inom ramen för en lokal församling. Vi kanske läser Uppenbarelsebokens 20:e kapitel olika och drar olika slutsatser om exakt vad som ska ske i den yttersta tiden. Det är en diskussion som en lokal församling måste klara av. 

Vad det innebär i för oss som församling

Om vi har apostlarna och profeterna som grund, vad innebär det för oss som församling? Att vi tror att Bibeln är tillräcklig innebär att vi inte behöver söka efter några andra knep eller metoder eller kurser för att försöka få församlingen att växa och utvecklas. Vi tror att Bibeln beskriver hur en sann församling ska ordnas, hur vi ska fira gudstjänst och en massa annat. Vi söker det goda livet i Bibeln. 

Att vi tror att Bibeln är tydlig innebär att vi tror att vi inte behöver gömma undan Bibeln när vi ska berätta om vår tro för andra. Tvärtom, vi vill ha med den. Vi tror att Bibeln är vårt främsta och viktigaste evangelisationsredskap, för där står allt. Det är ärligt och uppriktigt och det är genom kontakten med Guds ord som människor blir förvandlade. Det står inte i vår makt. Vi är bara ambassadörer eller sändebud som vill berätta om vad vi sett och hört och själva erfarit. 

Att vi tror att Bibeln är vår högsta auktoritet innebär att vi i allt vill underordna oss Bibelns ord och följa dit den leder. Vi inser att alla kulturer har sina blinda fläckar och är präglade av sin tidsanda och det kommer alltid att finnas olika saker i Bibeln som olika kulturer kommer att finna stötande. Men om vi tror att Bibeln är vår högsta auktoritet innebär det att vi inte har någon annanstans att gå, för här finns det eviga livet. Det innebär att vi vill ständigt reformeras. Vi vill ständigt underordna oss och omvärdera de uppfattningar som vi fortfarande bär på som inte stämmer överens med vad Bibeln säger. 

Att vi tror att Bibeln är nödvändig innebär att vi vill hålla fram den och använda den så ofta och mycket vi kan. Vi klarar oss inte utan den. Vi vill läsa den dagligen. Vi vill träffas två och två eller i mindre grupper och läsa och diskutera den tillsammans. När vi firar gudstjänst vill vi att Bibeln ska vara absolut central. Vi vill sjunga Bibeln, vi vill läsa Bibeln, vi vill att den ska vara en självklar utgångspunkt i vår predikan, vi vill be Bibeln och vi vill se Bibelns budskap porträtterat i dopet och nattvarden. 

III. JESUS SOM HÖRNSTEN

Så, om vi då skulle återvända till Bibeln och gå till predikans tredje punkt om Jesus som hörnsten. Jag hittade en gammal definition av en hörnsten som säger följande: 

En hörnsten är den främsta grundstenen vid byggnadens hörn, genom vilken arkitekten fixerar en standard för samtliga ytter- och innerväggarnas position och riktning. 

Om jag förstår saken rätt innebär det att hörnstenen är som huset i miniatyr. Som hörnstenen är, så kommer huset att vara. Om hörnstenen är sned kommer huset att bli snett. Den sätter riktningen för allt annat; för den övriga grunden och för väggarna som kommer att vila på grunden. 

Gud säger genom profeten Jesaja, 

Jesaja 28:16 (SFB-15)
16Därför säger Herren Gud så: Se, jag har lagt en grundsten i Sion, en beprövad sten, en dyrbar hörnsten, en fast grundval. Den som tror på den behöver inte fly.

Det är ingen tvekan om att han talar om Kristus. Aposteln Petrus säger, 

1 Petrusbrevet 2:6–8 (SFB-15)
6Det står ju i Skriften: Se, jag lägger i Sion en utvald, dyrbar hörnsten, och den som tror på den ska aldrig komma på skam.

7För er som tror är den alltså dyrbar, men för dem som inte tror har stenen som husbyggarna förkastade blivit en hörnsten, 8en stötesten och en klippa till fall. De stöter emot den därför att de inte lyder ordet. Så var det också bestämt om dem.

Paulus menar förstås i någon bemärkelse att också Jesus är vår lärare som gav oss den undervisning som ligger till grund för vår tro. Men hela den kristna tron handlar om Jesus som person. Han är inte bara vår lärare som visar oss vägen till Gud. Han är vägen till Gud. Vi är hans brud och han är vår brudgum som säger ”allt mitt är ditt.” Han tar vår synd på sig och ger oss sin fullkomliga rättfärdighet i utbyte. Han låter oss dela hans eget liv och han ger oss sin egen plats vid Faderns famn. Han är vårt allt. 

AVSLUTNING

Vänner, en kristen är någon som säger, ”här står jag och kan inte annat.” Låt oss aldrig tröttna i att söka det goda livet, det liv som Gud älskar, i Bibeln – även om hela samhället vill få oss att göra annorlunda. Låt det vara vår bön att ständigt reformeras utifrån Bibeln. Och låt oss njuta av hans närhet och välbehag när han formar oss i sin sanning – för hans ord är sanning (Joh 17:17).

0 kommentarer

Lägg till kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *