Vi fortsätter vår vandring vers för vers genom Efesierbrevet. Nu har vi kommit till de första verserna i det andra kapitlet och här har vi ännu en fråga som får kolossala, livsförvandlande konsekvenser. Frågan om hur du förhåller dig till din egen andliga död är en fråga som verkligen är på liv och död i ordets alla bemärkelser. Det är en fråga som avgör huruvida du förstår vad Bibeln talar om när den talar om vad det innebär att vara frälst. Om du inte förstår vad det innebär att människan är en syndare så kommer du aldrig att förstå vilka goda nyheter den kristna tron kretsar kring. Och om du förstår vilket tillstånd du befinner dig eller har befunnit dig i, så är det flera andra viktiga andra bibliska läror som faller på plats.
Den här frågan har missförståtts och därför också debatterats mycket genom hela kyrkohistorien. Den stora debatten tog fart under Augustinus tid. Det började med att Augustinus skrev en bön, där han bland annat sa till Gud. ”Gud – befall vad du vill och ge vad du befallit.” (Oh God, grant what Thou commandest, and command what Thou dost desire.) Det här provocerade en brittisk munk som hette Pelagius. Han hade inga problem med bönens första del där Augustinus sa att Gud får befalla vad han vill. Det var Pelagius enig om. Men den andra delen i Augustinus bön provocerade Pelagius, att Gud skulle ge det han själv har befallit. Han sade att det förutsätter att vi inte själva har tillräcklig moralisk kapacitet att göra Guds vilja. Det satte igång en stor kontrovers, som så småningom ledde fram till att kyrkan såg att Augustinus hade rätt och att Pelagius predikade ett falskt evangelium. Sedan har pelagianismen, att vi i oss själva har förmågan att göra vad Gud kräver av oss, blivit den heresi som fördömts av olika koncilier allra flest gånger.
Pelagianismen har bitit sig kvar, och finns i högsta grad fortfarande kvar. Här i Sverige skulle jag tro att de flesta som kallar sig kristna i själva verket är pelagianer. Och det kanske inte är så konstigt eftersom det passar utmärkt ihop med den tidsanda som kännetecknar vår kultur.
Om vi påminner oss var vi är i Efesierbrevet så minns vi att vi i det första kapitlet såg Guds plan sedan innan världens grund var lagd. Sedan, i verserna 15-23 såg vi hur Paulus ber för brevets mottagare, att vi skulle förstå; att vi verkligen skulle fatta vad det innebär att vara i Kristus och vara en del i Guds eviga rådslut; att vara förutbestämd, adopterad och friköpt.
Nu rör sig Paulus från Guds plan som beslutades innan jordens grund var lagd till det andra kapitlet och själva frälsningen. Men han fortsätter samma resonemang. I slutet av det första kapitlet talar han om Guds väldiga och oerhört stora kraft i oss. Han ber att vi ska förstå hur stor den här kraften är. Han börjar med att säga att det är den kraften som uppväckte Jesus från de döda och satte honom på Guds högra sida, över alla andra makter i hela universum. Det är Paulus första exempel.
Nu kommer han till sitt andra exempel. För att förstå Guds väldiga kraft i oss behöver vi inte bara titta på Jesu uppståndelse från de döda, vi kan också titta på vad som har hänt med oss. Och vad är det som har hänt med oss?
Det är i det här sammanhanget Paulus börja beskriva vad som hände med oss när vi blev frälsta. Det är fortfarande för att vi ska förstå Guds väldiga kraft i oss. För att vi ska se att allt det goda vi har i våra liv, har vi fått som en gåva av Gud. Han kan begära vad som helst av oss, men han ger oss också vad han begär, så att allt vi gör; allt vi åstadkommer blir något som ärar Gud. Det är som att han säger att vi ska cykla. Och så ger han oss en cykel och springer bredvid och håller i cykeln och puttar på. Fast liknelsen brister eftersom vi aldrig lär oss att cykla själva. Om Gud skulle släppa oss skulle vi omedelbart krascha och förstöra oss själva. Så han håller i och släpper aldrig.
Så, vad var det som hände med oss när vi blev frälsta? I verserna 1-10 talar Paulus om frälsningen i tre olika aspekter: om dåtid, vad vi var; om nutid – vad vi är; och framtid – vad vi kommer att göra. Idag ska vi titta på de tre första verserna och då handlar allt om dåtid, vad vi var.
Jag lägger upp predikan i fyra punkter. I de tre första punkterna ska jag försöka följa texten, även om jag förstås inte hinner säga allt, och i den sista punkten ska jag dra två slutsatser. Så, den första punkten handlar om vad vi var. Den andra handlar om var vi var. Den tredje handlar om hur vi var, och sedan har vi två lärdomar.
I. I DÅTID – VAD VAR VI?
Punkt nummer 1 – vad var vi?
Efesierbrevet 2:1 (SFB-15)
1Också er har Gud gjort levande, ni som var döda genom era överträdelser och synder.
Jag måste säga direkt att det där som Svenska Folkbibeln har med, ”Också er har Gud gjort levande”, finns inte med i den grekiska texten. Jag förstår inte varför de har skrivit in den meningen, kanske har man tänkt att det ska förtydliga sammanhanget på något sätt. Ordagrant står det ”Och ni var döda, i era överträdelser och synder.”
Död
Det finns nog ingen tydligare text i hela Nya testamentet om människans fördärvade tillstånd. Paulus är glasklar. Du är en syndare och du var död i dina synder. Det gäller alla; judar och hedningar – alla. Du var död. Om du är en kristen, om du satt hela ditt hopp och din förtröstan till Kristus, om han har fött dig på nytt och gett dig en vilja att leva ditt liv till hans ära – då hör detta till ditt förflutna. Men om du inte är en kristen – då är detta ditt nuvarande tillstånd. Människans djupaste problem är inte att vi är lite sjuka och behöver lite sjukvård eller att vi är lite röriga och behöver hjälp att tänka bättre eller att vi förstör miljön eller något sånt där. Människans djupaste problem är att om vi inte tror på Kristus är vi döda.
I Efesierbrevet 4:18 skriver Paulus att hedningarna är ”främmande för livet i Gud.” Det är alltså det andliga livet som saknas. Kroppen lever, men den inre människan är död.
Jesus säger något liknande. I Matteusevangeliet 8:22 säger han
Matteusevangeliet 8:22 (SFB-15)
22Jesus svarade: ”Följ mig, och låt de döda begrava sina döda.”
I Första Timotheosbrevet 5:6 säger Paulus,
1 Timotheosbrevet 5:6 (SFB-15)
6Men den som lever för lyx är levande död.
”Levande död.” Det fanns en skotsk teolog på 1800-talet som hette John Eadie som sa om den här texten i Efesierbrevet: Det är ett fall av ”death walking. De är andliga zombier. De vet inte att de är döda och därför fortsätter de och går igenom vissa rutiner.”
Så, i vårt naturliga tillstånd är vi döda. Så har människan varit ända sedan syndafallet i Edens lustgård, som Jonah har predikat om två gånger nyligen. Gud sa att ”den dag du äter av den frukten ska du döden dö.” ”Döden dö”, det är ett hebreiskt sätt att understryka och intensifiera. ”Du ska verkligen dö.” ”Du ska sannerligen dö.” Och så blev det.
Svarar inte på stimuli
Vad betyder det då, vad kännetecknar en person som är andligt död? Vi kan dra lärdomar från en person som är fysiskt död. Till exempel svarar man inte på stimuli. Den kan inte känna eller höra eller se eller lukta eller smaka. Den är död!
Jag hörde pastorn John MacArthur berätta en gång att en lite pojke en gång hade rusat in på hans kontor och ropat till honom att han måste följa med honom hem. Så de sprang iväg. Och där hemma stod en kvinna och grät med ett spädbarn i famnen. Hon ropade att barnet hade dött. Han berättade att hon klappade barnet och pussade det och grät så att tårarna rann ner på barnets lilla huvud. Men barnet reagerade inte, för det var dött. Och han berättade hur han tänkte för sig själv att när det handlar om mänskliga relationer finns det nog inget starkare band än bandet mellan en mor och hennes lilla barn. Om inte modern kan få en reaktion från barnet, då finns det nog inget som kan det.
Detsamma gäller den andliga döden. Det spelar ingen roll hur mycket Gud älskar dig. Det är bara en abstraktion för dig. Det är nonsens. Du bryr dig inte om andliga ting. De är lika verkliga för dig som omgivningen är för en fysiskt död person.
Helt utan egen förmåga
För det andra saknar en fysiskt död person all förmåga att fatta beslut och verkställa dem. Det säger sig självt eftersom man är död. Paulus säger i Romarbrevet 8 att
Romarbrevet 8:7–8 (SFB-98)
7Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller. 8De som följer sin syndiga natur kan inte behaga Gud.
Det finns ingen motor; det finns ingen kraft eller motivering att leva ett liv som behagar Gud. Bibeln säger att andligt sett kan du inte vilja ha med Gud att göra och därför kan du inte heller sträcka dig ut efter honom och liksom fånga hans utsträckta arm.
Jag vet inte hur många gånger jag har hört olika former av inbjudningar där predikanter har citerat Uppenbarelseboken och sagt att Jesus står vid dörren och knackar, och så har man menat att den här texten skulle handla om frälsningen och att det nu är upp till dig att resa dig upp och öppna ditt hjärtas dörr och släppa in honom. Men det är inte vad texten handlar om; den handlar om omvändelse, att en korrupt församling ska vända tillbaka till Kristus. Om du inte är född på nytt så är du död. Då spelar det ingen roll om någon knackar på ditt hjärtas dörr. Du hör ingen knackning, för du är död. Du vill inte resa dig upp, för du är död. Du kan inte resa dig upp, för du är död. Det är själva poängen med att Paulus säger att du är död: du kan inte göra något själv!
Grotesk
Ett tredje kännetecken på en fysisk död person. Den är grotesk. Den befinner sig i sönderfall. Den stinker. Det är så vi ser ut inför Gud. Profeten Jesaja säger att när Gud ser på oss så är våra bästa gärningar, vår rättfärdigaste rättfärdighet, en nerblodad dräkt (Jes 64:6). Bilden är grotesk och det är meningen. Syftet är att den ska väcka vårt äckel.
Sammanfattning
Så, vi var levande döda. Vi kunde inte svara på stimuli – allt tal om Guds kärlek var bara tomma ord för oss. Vi var helt utan varken vilja eller förmåga att underordna oss Guds lag och vi var groteska i vår lilla dypöl av självrättfärdighet. Det är knappast någon smickrande läsning. Men Paulus är inte färdig än.
II. VAR VAR VI?
Vi går vidare till den andra punkten och frågar ”var var vi?” Vi tittar på andra halvan av den första versen,
Efesierbrevet 2:1 (SFB-15)
1[Också er har Gud gjort levande,] ni som var döda genom era överträdelser och synder.
Lokativ dativ – inte konsekvens eller instrument
Jag inser att det är en lite konstig fråga, ”var var vi?” Men det finns en särskild sak jag vill visa här. Det är att jag tycker att översättningen är felaktig här.
Det står i vår svenska översättning att vi var döda genom våra överträdelse och synder. Det kan få oss att tro att vi har fötts med ett blankt blad; att vi var levande från början, men när vi gjorde en överträdelse så dog vi. Att vi dog genom vår överträdelse. Det stämmer inte med vad Bibeln lär i övrigt. Det stämmer inte ens med vad Paulus säger i den tredje versen, att vi av naturen var vredens barn, precis som de andra.
Anledningen att det står ”genom” är att orden ”överträdelser” och ”synder” står i dativform. Det innebär att man har tre val: det kan indikera orsak (ni är döda på grund av era överträdelser och synder), eller instrument (ni är döda genom era överträdelser och synder) eller plats (ni är döda i era överträdelser och synder). Här har översättaren förmodat att dativformen ska indikera instrument. Att det är genom överträdelserna som vi är döda. Men det finns flera uppenbara problem med det. En mycket bättre översättning vore att förmoda att det är en lokativ dativ, det vill säga plats. Att vi är döda i våra överträdelser och synder. Dels passar det bättre teologiskt in i sammanhanget, dels passar det bättre grammatiskt tillsammans med parallella texter som helt uppenbart ska läsas så (till exempel Kol 2:13, där SFB också skriver ”genom”). De engelska översättningar jag sett och alla kommentarer föredrar att skriva ”i”.
Det får ganska stora konsekvenser. Syndar jag för att jag är död eller är jag död för att jag syndar? Är jag en lögnare och därför ljuger jag eller ljuger jag och är därför en lögnare?
Jesus säger att det är vad som kommer ut ur människan som orenar honom. Det är inte vad som kommer in, alla de olika sakerna som påverkar mig och som gör mig oren. Det är vad som redan finns i hjärtat och sedan kommer ut.
Synd och överträdelse
Vi var döda i våra synder och överträdelser. Det är två vanliga ord och de används ofta som synonymer. Ordet synd betyder ”att missa målet.” Ordet överträdelse betyder att man helt enkelt kliver in på ett förbjudet område eller att snubbla eller gå i fel riktning. Att de används tillsammans här och dessutom i plural kommunicerar totalitet. Ingen kommer undan. Det här gäller alla.
Handlar mer om vad vi INTE gör
Det finns otroligt mycket man kan säga om vad de här orden representerar. Men mycket kort: det handlar naturligtvis om en aktiv olydnad – att vi gör saker som vi inte ska. Men det handlar kanske ännu mer om vad vi inte gör. Vi missar någonting.
Paulus säger i Romarbrevet att alla har syndat och förlorat härligheten från Gud (Rom 3:23). Och han säger i Romarbrevets första kapitel att trots att kände Gud så ärade de honom inte. Jesus, i Johannesevangeliet 16:9 talar om den helige Ande, att när han kommer ska han övertyga människor om synd. Vad är synd? Att de inte tror på Kristus.
Så Guds mål, det mål som vi missar är att tro på Kristus och leva för Guds ära. Det betyder att man kan leva ett hyggligt liv. Man kan vara en god person; en generös person, snäll och trevlig. Man kan vara kärleksfull mot människor i ens omgivning, men ändå vara död i sina överträdelser och synder.
Jesus sa i Lukasevangeliet 6:33 att också syndare gör gott mot varandra. Frågan är inte om du gör gott mot andra. Frågan är om du lever ditt liv till Guds ära. Frågan är om du tror och förtröstar på Jesus Kristus.
Så vad var vi? Döda – vi var zombier som vandrade omkring. Var var vi? I våra överträdelser och synder. Nu går vi till den tredje punkten och frågar: hur var vi?
III. HUR VAR VI?
Efesierbrevet 2:2 (SFB-15)
2Tidigare levde ni i dem på den här världens sätt […].
Den här världens vis
Denna zombie, denna levande döda som vandrar runt i sina synder och överträdelser; på vilket sätt vandrar han? Han vandrar på den här världens vis. Han gör som alla andra gör.
Vi brukar berömma oss, särskilt i Sverige, av att vi har det bekvämt. Vi kan göra vad vi vill. Det har nästan blivit någon sorts dygd: ”jag gör väl vad jag vill.” Problemet är bara att du inte alls gör vad du vill. Du gör vad världen vill att du ska göra.
Du måste väl ha tänkt på hur lätt det är att upptäcka något som du inte tidigare visste fanns för att strax därefter inte kunna leva utan? Så lätt det är att vänja sig vid bekväma saker och skapa behov som man inte tidigare visste att man hade!
Ibland talar man i kyrkor att ”vi måste möta människors behov”, ungefär på samma sätt som man talar på vilket tjänsteföretag som helst. Det finns mycket som är problematiskt med det, men ett av problemen är att vi inte vet vilka behov vi har. Vi tror att vi har en massa behov, men verkligheten är att vi bara gör saker och vill saker på samma sätt som alla andra. Vi lever i våra synder, vår ovilja att leva till Guds ära, på samma sätt som världen i övrigt. Vi är alldeles uppslukade av tidsandan, det som tyskarna kallade för zeitgeist.
Under Satans välde
Vi läser resten av den andra versen,
Efesierbrevet 2:2 (SFB-15)
2Tidigare levde ni i dem på den här världens sätt och följde härskaren över luftens välde, den ande som nu är verksam i olydnadens barn.
Här säger Paulus ungefär samma sak igen. När vi var döda följde vi tidsandan; vi levde i våra synder och överträdelser på samma sätt som världen i övrigt. Sedan lägger han till att vi följde härskaren över luftens välde.
Först har vi detta med härskaren över luftens välde. Jesus kallar Satan för ”den här världens furste” (samma ord som i Ef 2:2). Sedan detta med ”luftens välde.” Jag trodde först att det betydde något annat, men när man tittar på hur ordet används, både hos Paulus och i andra grekiska texter från samma tid så verkar det handla om tankemönster, ideologier. Det kan handla om luft. På den tiden trodde man att luften sträckte sig upp till månen. Och där fanns Satan som en av många andevarelser, och han är de fallna änglarnas ledare. Så han rör sig i luften. Men ännu mer kommer det tillbaka till det här med tidsandan, att det är han som är fursten över den här världens olika ideologier. Och när vi var döda i våra synder så följde vi honom. Vi var upptagna av den här världens ideologier.
Vilka ideologier kan det vara? Det är svårt att säga, men jag ska återkomma till det alldeles strax.
Följde våra köttliga begär
Vi läser vers 3,
Efesierbrevet 2:3 (SFB-15)
2Bland dem var vi alla en gång, när vi följde våra köttsliga begär och gjorde vad köttet och tankarna ville. Av naturen var vi vredens barn, precis som de andra.
Paulus fortsätter att beskriva hur vi var och säger att vi följde våra köttsliga begär. Ni vet att Paulus gör en motsättning mellan kött och ande. Vi kan till exempel läsa i Galaterbrevet 5,
Galaterbrevet 5:19–23 (SFB-15)
19Köttets gärningar är uppenbara: sexuell omoral, orenhet, orgier, 20 avgudadyrkan, ockultism, fientlighet, gräl, avund, vredesutbrott, själviskhet, splittringar, irrläror, 21 illvilja, fylleri, vilda fester och annat sådant. Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så ska inte ärva Guds rike.
22 Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, 23 mildhet, självbehärskning. Sådant är lagen inte emot.
Så köttet är den delen i oss som vill leva ett liv oberoende av Gud. Det är den delen i oss som vill vara sin egen herre och frälsare. Att sätta upp sitt liv så att det kretsar kring mig och det som är mitt.
Det är den ideologi som jag tror kanske allra tydligast bär Satans signatur. Vi är världsmästare på den i Sverige.
IV. TVÅ LÄRDOMAR
Utifrån allt det här skulle jag vilja dra två lärdomar. Jag skulle vilja ge två illustrationer.
Goda nyheter för syndaren
Den första lärdomen är att den här bibliska läran om människans fördärv verkligen, verkligen är goda nyheter för den som har öron att höra. Jag hörde en predikant som berättade att han hade samtalat med en fin dam som ibland kom till hans församling. Hon hade alltid ett vårdat språk och var mycket traditionell. Han berättade att han en gång försökte förklara evangeliet för henne. Hon tittade på honom och sa:
– Vänta, låt mig se om jag förstått dig rätt. Du säger att om jag lever ett gott och moraliskt liv och till och med går till kyrkan, men om jag aldrig sätter min tro till Kristus som min frälsare; om jag aldrig erkänner att jag är en fattig syndare och att jag bara kan bli frälst genom Kristus… Du säger att om jag bara lever ett bra liv, men om jag aldrig sätter min tro till Kristus och jag dör, så är jag förlorad?
Hon fortsatte,
– Här har vi en yxmördare, någon som dödat 100 personer, och fem minuter innan han dör så ser han plötsligt ljuset och tar emot Kristus som sin Herre och frälsare. Han får komma till himlen, men inte jag. Är det vad du säger?
Han svarade: ”ja”. Hon sa ”det är den dummaste religion jag någonsin hört talas om.” Han sa,
– Ja, du kanske tycker att det är den dummaste religion du hört talas om. Men för den där yxmördaren är det det mest fantastiska han någonsin hört talas om. Han säger ”jag kan inte fatta att det finns ett hopp för en sån som mig!”
Denna kvinna var alldeles säker på att hon var bättre än de flesta. Hon förstod vad det kristna evangeliet handlade om, och hon fann det förolämpande och dumt. Ser du hur hon följde sina köttsliga begär? Hon var helt inriktad på att vara sin egen herre och frälsare och att leva sitt liv oberoende av Gud.
Så, den första lärdomen är att den bibliska läran om människans fördärv verkligen är goda nyheter för den som vet att han är en syndare. Den som är fattig i anden och inte kan berömma sig av något. Det är det enda sättet för oss att komma till Gud. Det är det enda sättet för oss att leva till Guds ära. När allt vi har och allt vi gör vittnar om att det är Gud som har räddat oss och att det är Gud som bär oss.
Vi kan inte hjälpa oss själva – Benjamin Morgan Palmer
Den andra lärdomen är övertydlig, men jag vill inte att någon ska kunna missa det här. Att Bibeln säger att vi är döda i våra överträdelser och synder innebär att vi inte kan hjälpa oss själva.
Det fanns en pastor i den amerikanska södern på 1840-talet som hette Benjamin Morgan Palmer. Det var en tid när en stor väckelse drog fram och han hade varit på väckelsemöte och predikat om människans totala syndafördärv. Det kanske låter lite märkligt, att en massa människor hade samlats för att få gensvara på evangeliet och han bara hade predikat om människans synd.
Så var det en man som blev irriterad och sökte upp Palmer på hans arbetsrum några dagar senare. Palmer berättar,
En ung man kom till mig för att klaga på min teologi. Han sade: ”ni predikanter är de mest motsägelsefulla personer i hela världen! Hur kan det komma sig att du sa i din predikan att syndare var fullkomligt hjälplösa i sig själva, totalt oförmögna att omvända sig och tro, och sedan vänder du om jag säger att vi alla möter förbannelse om vi inte gör det.”
Jag märkte att min besökare kämpade med de stora frågorna om liv och död, och för att försäkra mig om att det verkligen var evangeliet denne man hade med att göra, gav jag ett mycket likgiltigt svar: ”nåväl, min käre herre, det finns ingen anledning att gräla. Antingen kan du eller också kan du inte. Om du kan omvända dig och tro är allt jag har att säga till dig att jag hoppas du går och gör det.”
Och så beskriver han vad som hände sen,
Eftersom jag inte lyfte blicken från mitt skrivande kunde jag inte märka vilken verkan dessa ord hade, förrän, efter ett ögonblicks tystnad, när det stockade sig i hans hals och hans svar kom: ”jag har försökt allt jag kan under tre hela dagar, och jag kan inte!” ”Aha!” svarade jag, lade ner pennan och lyfte min blick. ”Det sätter saker i ett annat ljus. Vi ska gå och tala om den här svårigheten direkt med Herren.”
Vi böjde knä, och jag bad som om det här vore den första gången i den mänskliga historien som det här problemet hade uppkommit: att här fanns en själ i sitt mest desperata tillstånd, en själ som måste tro eller gå under, och som var hopplöst oförmögen att hjälpa sig själv, och därför helt i behov av Guds ingripande. När vi reste oss gav jag honom inte ett ord till tröst eller råd, och så lämnade jag min vän i sitt hjälplösa tillstånd i till Gud som hans ende hjälpare.
Efter en kort tid kom han igenom kampen och gladdes åt hoppet om det eviga livet. Varför? För att han till sist hade förts till slutet av sig själv och hade insett att där fanns ingen hjälp för honom, och därför hade hans ögon tvingats mot den enda plats från vilken hjälpen kan komma. Och då kommer hoppet, och då kommer nåden, och då kommer barmhärtigheten, och då kommer segern.
AVSLUTNING
Vänner, Bibeln lämnar inget förhandlingsutrymme. Vi är döda i våra överträdelser och synder. Vi är döda tills vi kommer till slutet av oss själva. Tills du inser att du kan verkligen inte berömma dig av något. Det finns inga ”om” och inga ”men”. Du kan vara hur hygglig som helst – det är inte det det handlar om. Tror du på Jesus Kristus som din ende Herre och frälsare? Vill du leva ditt liv – hela ditt liv – till Guds ära? Ditt liv handlar inte om dig och din förträfflighet. Det handlar om Jesus Kristus som gav sitt eget fullkomliga liv som lösen för ditt. När du sätter din tro till honom får du iklä dig hans fullkomliga rättfärdighet och inte den du samlat ihop i ditt döda tillstånd.
Och mina bröder och systrar i församlingen här – låt oss glädjas över att vi var döda, men att Fadern har gjort oss levande! Vi behöver inte och kan inte jämföra oss med varandra. Vi har inget att berömma oss av annat än Kristi kors. Han är vårt liv. Han är vår vishet, vår rättfärdighet och vår kraft. Han är vårt allt.
0 kommentarer