Inledning: Jag vill rikta vår uppmärksamhet mot ett par formuleringar i den här psalmen som David skrev antingen under det att han förföljdes eller också senare, när han befann sig i trygghet och reflekterade över den tid då han hade förföljts. Psalmens rubrik hjälper oss att placera händelserna som beskrivs i Davids livskronologi: den handlar om när Davids son, Absalom, gjorde uppror mot sin far konungen och startade ett inbördeskrig i Israel (se 2 Sam 15).
Utläggning: Vi vet att Absaloms uppror var en konsekvens av hans fars synder.
Profeten Natan talar för Gud i 2 Sam 12:10-11, när han säger till David: ”Nu ska svärdet aldrig vika från ditt hus, eftersom du föraktade mig och tog hetiten Urias hustru till hustru åt dig. Så säger Herren: Jag ska sända olyckor över dig från ditt eget hus, och jag ska ta dina hustrur inför dina ögon och ge dem åt en annan, och han ska ligga med dina hustrur mitt på ljusa dagen.” Kan du föreställa dig smärtan, sorgen och skammen i att förrådas och förföljas av ditt eget kött och blod? Din älskling som du har burit i din famn och älskat, att han skulle verka i det fördolda och söka ersätta dig och ta ditt liv? Jag kan inte sätta mig in i David skor. Men inte nog med att Absalom har vänt sig emot David, utan David ber ju: ”Herre, hur många är inte mina fiender! Många reser sig mot mig, många säger om min själ: ’Han får ingen frälsning hos Gud’” (v 2-3). Davids rådgivare, många av hans män och en överväldigande majoritet av hela befolkningen, hade vänt honom ryggen. 2 Sam 15:6 säger: ”Så stal Absalom israeliternas hjärta” – känn tyngden av detta förräderi och den smärta det måste ha orsakat kung David. Och på toppen av detta så vet David med sig, på grund av Natans profetiska ord, att han förtjänar detta. Så när andra sa om honom att han inte kommer få någon frälsning eller räddning av Gud, så hade det inte varit konstigt om David hade sagt för sig själv: ”tänk om de har rätt… Det är inte mer än jag förtjänar…”
Likväl ser vi att David inte missmodigt ger upp, utan istället ber han: ”Men du, Herre, är en sköld runt omkring mig. Du är min ära, du lyfter mitt huvud” (v 4). Davids söker sitt skydd i Herren liksom han hade för vana att göra – 1 Sam 30:6 säger om ett helt annat tillfälle att ”David hämtade kraft hos Herren sin Gud” och vi ser att han gör samma sak här. Han kallar Herren för sin ära, d.v.s. den majestätiska Konung som inte har gett upp sin suveräna spira och kapitulerat inför Davids fiender, men som råder i allmakt och härlighet. Och så kommer en helt underbar formulering: ”Du lyfter mitt huvud.” Det är som att David säger: ”När jag skamset tittar ner, hjärtekrossad över att min egen son vänder sig emot mig och till och med går in till mina bihustrur inför hela folket… När han vanärar mig och skämmer ut mig inför hela nationen och jag vet att jag förtjänar det… När skammen överväldigar mig så att jag måst sänka min blick i backen… Då lägger du din mäktiga, men milda hand – din överlägsna, men ömsinta hand – under min haka och lyfter mitt huvud.” I Jes 49:23 säger Herren: ”Och du ska inse att jag är Herren, och att de som hoppas på mig inte kommer på skam.”
David kan därför lägga sig ned och sova fridfullt (v 6) sina fienders antal till trots, för han vet att Herren, som är vaken och aldrig slumrar till, håller sin vakande hand över sin tjänare. Han vet att ingenting kan hända honom utan Herrens gudomliga nick och tillåtelse; som han säger till Abishaj när denne vill hugga huvudet av Shimei som förbannar David när David flyr från Jerusalem och Absalom: ”Låt honom förbanna. För om Herren har befallt honom att förbanna David, vem kan då säga: ’Varför gör du så?’” (2 Sam 16:10). Nej, David förtröstar på Herrens suveränitet över hans lidanden, Herrens kontroll över varje slag han mottar oavsett hur smärtsamt det är, men detta hindrar honom inte från att ropa till Gud om ett ingripande och räddning från sina fiender. ”Du slår alla mina fiender på kinden, du krossar de gudlösas tänder”, säger han i vers 8. Det här är ord som kommunicerar förödmjukelse och avväpning. Att bli slagen på kinden av någon är att förnedras och att få sina tänder krossade förmedlar bilden av ett vilddjur som har fått sina vassa, genomträngande tänder krossade och därför inte längre utgör något hot om fara. David säger att Herren avväpnar hans fiender och gör dem harmlösa – det är dem som ska stå med skam, inte David. Så i vers 5 riktar David sin blick, sin bön, mot Herrens heliga berg eller kulle: nämligen Sion, platsen för Guds härlighet. Låt också oss nu rikta vår blick mot ett berg, mot en kulle, som är källan till allt beskydd, alla bönesvar och all trygghet vi äger – låt oss blicka mot Golgata kulle och honom som korsfästes där. Precis som David blev också Jesus förråd av en som stod honom väldigt nära och också han blev förföljd av sina egna. Också Jesus hade många fiender som sökte förnedra och krossa honom, som hånande sa: ”Han litar på Gud, nu får Gud rädda honom om han älskar honom. Han har ju sagt: Jag är Guds Son” (Matt 27:43). Och till skillnad från David hade Jesus inte gjort någonting för att förtjäna detta. Han hade inte begått någon synd, utan det var för sitt folks synder som han ansattes av fiendens härar.
Kol 3:13-15 är en fascinerande text som lyder: ”Ni var döda genom era överträdelser och er oomskurna natur, men också er har han gjort levande med Kristus. Han har förlåtit oss alla överträdelser och utplånat skuldebrevet som vittnade mot oss med sina krav. Det tog han bort genom att spika fast det på korset.
“Han avväpnade härskarna och makterna och gjorde dem till allmänt åtlöje när han triumferade över dem på korset.” Vi låg döda i våra synder och i himlens rättssal fanns ett långt skuldebrev som vittnade mot oss och krävde vårt blod. Och skuldebrevet som nämns var Satans ess i rockärmen, hans främsta vapen mot oss, för Djävulen, som också kallas för Åklagaren eller Anklagaren, hade här en juridiskt giltig anklagelse som han ständigt använde mot oss inför Guds domstol. Men i och med att Jesus Kristus tar vår plats, med sitt blod sonar vår syndaskuld och låter sig drabbas av den fördömelse vi borde drabbas av, utplånas detta skuldebrev och genom tron på honom står vi nu frikända inför Fadern. Jesus fråntog alltså Satan hans främsta vapen och gjorde mörkrets makter till allmänt åtlöje och förödmjukelse.Han triumferade offentligt över Djävulen och hans horder genom att lida och dö en ställföreträdande försoningsdöd i vilken han tömde vredeskalken i de anklagade brottslingarnas ställe så att de skulle gå fria. ”Den store draken förlorade sitt vapen, när han riktade det mot Jesu själ”, skriver Spurgeon. Game over! Schackmatt!
Avslutning: Han slog fienden på kinden och krossade hans tänder – än mer, han trampade på och krossade hans huvud. Vi behöver inte sänka våra huvuden när våra fiender – Satan och världen – hånar, anklagar och försöker skrämma oss. För vi har en Gud som med mäktiga sin hand lyfter vår haka och riktar våra blickar mot den välsignade kullen och ger oss därmed mångdubbel orsak att genom varje dal och svårighet upprepa Davids ord: ”Du slår alla mina fiender på kinden, du krossar de gudlösas tänder. Frälsningen finns hos Herren” (v 8-9), frälsningen finns hos Segraren från Golgata.
0 kommentarer