“Medan de ännu talade med honom, kom kungens hovmän för att hämta Haman till festmåltiden som Ester hade ordnat. Så kom kungen och Haman till festmåltiden hos drottning Ester. Även nu på den andra dagen sade kungen till Ester medan vinet dracks: ”Vad är din önskan, drottning Ester? Den ska beviljas. Vad är din begäran? Om det så gäller halva riket ska den uppfyllas.” Drottning Ester svarade: ”Om jag har funnit nåd för dina ögon, o konung, och om kungen så finner för gott: Skona mitt liv, det är min önskan, och skona mitt folk, det är min begäran. För vi har blivit sålda, jag och mitt folk, till att utrotas, dödas och förgöras. Hade vi bara blivit sålda som slavar och slavinnor skulle jag ha tigit. Den olyckan hade inte varit stor nog att besvära kungen med.” Då svarade kung Ahasveros drottning Ester: ”Vem är det? Var är han som har vågat göra något sådant?” Ester sade: ”Det är en motståndare och fiende, den onde Haman där.” Haman blev förskräckt för kungen och drottningen. Kungen reste sig från bordet i vredesmod, lämnade sitt vin och gick ut i palatsets trädgård. Men Haman stannade kvar för att vädja till drottning Ester för sitt liv, för han insåg att kungen hade beslutat om hans olycka. När kungen kom tillbaka från palatsets trädgård till festsalen hade Haman sjunkit ner mot soffan där Ester satt. Då sade kungen: ”Tänker han till och med våldföra sig på drottningen härinne i mitt eget hus?” Knappt hade kungen sagt detta förrän man täckte över Hamans ansikte. Harbona, en av kungens hovmän, sade: ”Det finns en påle som Haman reste för Mordokaj, som hjälpte kungen med sina ord. Den står vid Hamans hus, femtio alnar hög.” Då sade kungen: ”Häng upp honom på den!” Och man hängde upp Haman på den påle som han hade låtit sätta upp för Mordokaj. Sedan lade sig kungens vrede.“
Det finns så mycket jag skulle vilja säga utifrån den här texten, så mycket som knyter an till tidigare episoder i Esters bok, men eftersom tiden är begränsad får vi nöja oss med två korta punkter: (1) Försynens ironi och (2) Korsets ironi.
- Försynens ironi
Man brukar tala om ödets ironi, men vi som ju inte tror på dessa hedniska koncept kan istället konstatera, när vi läser Esters bok, att försynens ironi är en verklighet och att Gud, i sin visa försyn, inte bara skriver en episk historia, men också en finurlig och påhittig sådan. Vi ser höjden av ironi i föregående kapitel då Haman kommer in på kungens borggård just när kungen har läst om hur Mordokaj (som ju Haman hatar över allt!) blev kungen räddning och så frågar kungen Haman ”om jag verkligen vill hedra en person, hur gör jag då?” Haman tänker förstås i sitt arroganta hjärta, och jag citerar, ”Vem skulle kungen vilja hedra mer än mig?” (6:6). Och så berättar han väldigt detaljrikt för kungen hur han anser att kungen bör hedra en sådan person. Och kungen svarar typ: ”Skynda dig och gör allt det där med Mordokaj – och glöm inte någon av detaljerna!” Och som pricken över i:et i ironi är det Haman själv som i praktiken får slava för Mordokaj inför hela staden.
Men det finns så mycket mer ironi i Ester och särskilt detta kapitel. Och det är värt att stanna upp inför dessa ironier, inte främst för att de bidrar till en skön berättelse, men för de ingjuter förtröstan, tacksamhet och vördnad inför den Gud som i sin försyn leder alla händelser mot sitt önskade slutmål. Låt mig ge tre korta exempel på försynens ironi i vår text, med målet att du ska få ett fånigt leende på dina läppar över din Herres storhet och vishet:
För det första: Skurken som har planerat att förgöra och utrota samtliga judar i hela kungariket, sjunker nu ned på sina knän inför Ester, en judisk kvinna, för att böna och be henne för sitt liv – ljuvligt!
För det andra: Notera Hamans fruktansvärt dåliga timing när han faller ned inför denna judinna; han vill be henne om att undslippa det öde som han med rätta anar väntar honom och därför kastar han sig ned mot henne för att vädja. Och just vid det ögonblicket traskar kungen tillbaka in, missförstår hela situationen och får för sig att Haman sexuellt våldför sig på drottningen – vilket såklart blir droppen som får bägaren att rinna över och Hamans förs bort.
För det tredje: Haman själv blir upphängd på den påle som han, efter sin frus och sina vänners råd, har förberett för Mordokajs, judens, kropp. Och som vi vet från kapitel 4 är det Mordokaj som genom sina vägledande ord till drottning Ester är orsaken till Hamans slutliga fall och död på denna påle som dagen innan restes för honom själv.
David ber i Ps 141:9-10: ”Bevara mig från snarorna de lägger för mig, från förbrytarnas fällor. Låt de gudlösa fastna i sina egna nät medan jag går trygg förbi” – en bön som väl sammanfattar vår berättelse.
Skriften lär att Herren inte gläder sig över den ogudaktiges död så det ska inte vi heller göra, men samtidigt bör det finnas en tillfredsställelse när det som är objektivt ondskefullt får sitt rättmätiga straff.
Det är rimligt att bli lättad och känna en viss frid när filmskurken dör, medan det är absurt om samma känsla infinner sig om hjälten dör – vilket leder till punkt två…
- Korsets ironi
Haman, denne hedning, vars synd och dårskap är det enda han är ihågkommen för, hängs av kungen upp på en påle som han själv hade rest för den rättfärdige – inte syndfrie, men rättfärdige – Mordokaj.
Några hundra år senare överlämnade universums Kung sin egen Son till att också han bli upphängd på en påle. En judisk man blev upphängd på ett hedniskt kors, ditspikad av orättfärdiga män för att föra orättfärdiga män och kvinnor till rättfärdighet, till Gud själv.
Vårt kapitel avslutas med orden: ”Då sade kungen: ”Häng upp honom på den!” Och man hängde upp Haman på den påle som han hade låtit sätta upp för Mordokaj. Sedan lade sig kungens vrede.” Låt mig nu parafrasera denna vers i ljuset av evangeliet om Kristus.
”Då sade [Fadern]: ’Häng upp honom på den!’ Och man hängde upp [Kristus] på den påle som man hade låtit sätta upp för [honom]. Sedan lade sig [Guds] vrede.”
Vi förtjänar samma öde som Haman; vi förtjänar att hängas upp på en påle – och mycket värre än så. Faktum är att Esters beskrivning av Haman också beskriver vilka vi var: ”Motståndare. Fiender. Onda.” Och korsets ironi är att vi, Guds fiender, går fria medan hans oskyldige och syndfrie Son tar vår plats och genom sitt strafflidande blidkar Guds heliga vrede som med rätta borde drabba oss i evighet efter evighet på grund av vilka vi är.
”Så led också Kristus en gång för era synder. Rättfärdig led han i orättfärdigas ställe för att föra er till Gud”, skriver aposteln Petrus (1 Pet 3:18:). Om du är i Kristus, säger jag dig: Kungens vrede har lagt sig, Guds vrede har tillfredsställts och du behöver inte frukta.
”När Jesus led för våra brott,
Guds vrede stillades för gott.
På korset han vår börda bar,
i Kristi död vi livet har.”
Nu ska vi dela Herrens måltid till åminnelse av Jesu försoningsoffer – vår enda räddning från Guds vrede.
0 kommentarer