Det är få saker i livet, om det finns något, som blir som man har tänkt – i alla fall är det min erfarenhet. Livet är fullt av vändningar. En del är jobbiga; ja, de flesta är jobbiga. Men en del är överraskande och glädjande. Oavsett om det är en smärtsam vändning eller en glädjande vändning så är livet fullt av dem. Ibland kan det kännas som att man kastas runt som ett löv i en storm. I mitt liv har alla de avgörande vändningarna kommit i samband med olika kriser. När jag tänker efter kan jag se att allt det fina jag har idag, allt det som jag sätter allra högst värde på har kommit i samband med en kris där något har tagits ifrån mig – ofta har det varit något som jag hade byggt min identitet på; något som hade blivit en avgud för mig och som hade blivit sjukt och unket. Men så togs det ifrån mig. Jag föll, och hade ingen aning om vad som skulle hända, men på något förunderligt sätt gick livet vidare och blev långt bättre än det skulle ha varit om jag hade haft kvar vad det nu var som togs ifrån mig.
Poängen är att även om jag ibland kan känna som att jag kastas runt som ett löv bland krafter som är oändligt större än mig, så finns det en Allsmäktig Gud som är orubblig. Han är inte överraskad och han är inte överväldigad. Han är den han är och han för allt framåt enligt sin vilja; enligt det rådslut som var fastlagt innan jordens grund var lagd.
Det är så tydligt när vi läser Jona bok. Har du tänkt på att ingenting i berättelsen, nästan inte en endaste liten detalj, går som man har trott att det skulle gå? Jona är Guds profet, det är berättelsens utgångspunkt. Gud ger honom ett uppdrag att gå till den största och ondaste staden i världen och predika om dess undergång. Men profeten vägrar och springer därifrån. Gud kommer efter honom med en storm som är på väg att sänka båten. De hedniska sjömännen är de som agerar klokt och rent av gudfruktigt, inte profeten. Till sist tvingas de, mot sin vilja, att kasta honom i vattnet. Det är ju liktydigt med att han ska dö. Men han dör inte, en fisk äter upp honom och han lever i fiskens mage. Sedan spottas han upp på land igen. Då börjar berättelsen om och Guds kallelse kommer för andra gången. Då – och här är en av få detaljer som går som man trodde – då går han. När han kommer till den stora, onda staden håller han en predikan som är en mening lång. Det är helt givet att han inte skulle överleva dagen. Men hela staden tror på vad han säger och de omvänder sig. Det är totalt oväntat. Då kunde man väl tänka sig att berättelsen skulle sluta med kapitel tre, vers 11 där det skulle stå att Jona gick hem och gladde sig. Men så blev det inte. Jona blev så arg att han ville dö. Han ville hellre dö än leva eftersom Gud är en nådig och barmhärtig Gud, sen till vrede och stor i nåd.
Så vi har en intrig, en händelsekedja som böljar fram och tillbaka. Ingenting går som man har tänkt sig. Det känns lite som löv som virvlar runt, det är väldigt dramatiskt. Men bakom allting finns Gud, fullkomligt suverän. När vi får läsa berättelsen i sin helhet och får möjlighet att backa ett steg är det så uppenbart hur Gud är verksam och fostrar Jona och räddar en generation av Nineviter. Berättelsen kan bölja fram och tillbaka, men Gud böljar inte fram och tillbaka. Han vet precis vart han för Jona. Han vet precis vad som ska hända. Allt sker precis som han vill.
Men han är inte bara allsmäktig, han är också oändligt god. Han är så god att han retar gallfeber på den stackars Jona.
Idag har vi kommit till kapitel 3, där berättelsen börjar om, och i de här fem första verserna ska vi stanna upp vid två saker – två aspekter av Guds suveräna handlande med oss. Först ska vi stanna till hos Jona när han nu har spottats upp på land igen, och vi ska se att han nu är rustad för uppdraget som han alltså får för andra gången. Sedan ska vi börja att titta på den femte versen där det står att ”folket trodde Gud” och vi ska börja att fundera på den väckelse som bröt ut i den här gudsfrånvända staden. Det finns ett teologiskt begrepp som kallas för ”Guds verksamma kallelse” som vi får se komma till uttryck i texten. Men det återkommer vi alltså till. Nu går vi in i den första punkten och tittar på Jona och hur Gud nu har rustat honom för uppdraget.
I. RUSTAD FÖR UPPDRAGET
Jona hade alltså varit genomlevt en mardröm. Först stormen som fick honom att inse att han skulle dö och dessutom kanske ta död på de andra som också var på båten. Sedan kastas ner i det stormande havet och sjunka ner i djupet. Sedan fångas upp av en fisk och under tre dygn tumla runt i absolut mörker i saltvatten och frätande magvätskor och annan halvsmält mat och kippa efter andan i de fickor av luft han kunde hitta.
Sedan kastades han ut och han fick se ljuset. Det verkar inte som att han fick mycket tid att hämta andan – texten säger inget om det. Det står bara i den första versen att Herrens ord kom till Jona för andra gången.
Liv genom död
Det var nog inte så länge sedan Herrens ord kom till Jona för första gången. Men för Jona kändes det nog som en evighet. Han hade fått möta sin avgud och Gud hade krossat den. Man kanske kan säga att Gud hade krossat Jona, utifrån den falska förståelse han hade av sig själv. Det hade varit oerhört smärtsamt, men samtidigt var det nödvändigt eftersom det var en väg som ledde till Jonas undergång.
Det här är en tanke som återkommer ofta i Nya testamentet. Ur död kommer liv. Det är ur Jesu Kristi svaghet som hans frälsande kraft flödar. Det är ur hans död som vi får liv. Men det gäller också oss i vårt lärjungaskap, när vi formar vår karaktär. Jesus säger,
Johannesevangeliet 12:24–25 (SFB-98)
24Amen, amen säger jag er: Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt. 25Den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv.
Det här är vad det är att följa Jesus, att vara hans lärjunge: att släppa taget om allt skapat, om allt som finns i den här världen som vi tror ger oss vår djupaste identitet. Vi ska förstås älska allt det goda vi har fått, men vi ska hålla löst i det. Allt vi har, har vi fått som en gåva. Den stund vi börjar ta saker för givet och börjar säga att ”om jag inte har det här då finns ingen glädje för mig”, det är då det börjar bli sjukt och unket och vi kan börja tala om existentiella fixeringar.
CS Lewis säger,
Vi är halvhjärtade varelser som envist nöjer oss med drycker, sex och världslig framgång när vi erbjuds glädje utan gräns, precis som ett okunnigt litet barn som vill fortsätta baka lerkakor i slummen för att det inte kan föreställa sig vad ett erbjudande om en semester vid havet innebär.
Gud erbjuder oss, genom tron på Jesus Kristus, glädje utan gräns. Psalmisten skriver i den 63:e psalmen att Guds nåd är bättre än liv. Det finns tillgängligt för oss, men då måste vi släppa allt vi så krampaktigt håller kvar för att vi tror att det är vårt liv.
Guds fostran av Jona
Jag tror det var den mest djupgående lärdomen Gud gav Jona genom att låta honon genomlida den där mardrömmen. Jonas avgud var inte bara destruktiv för Jona själv. Det kan vara nog så allvarligt att den leder oss fel och göra vårt liv trångt och sjukt. Men det är också vad Bibeln kallar för synd. Synden ligger mellan mig och Gud, och så länge synden inte hanteras; så länge den bara ligger där så inte bara förgiftar den mig utan den gör också relationen till Gud omöjlig.
Vänner, vi kan aldrig negligera synd, oavsett hur oskyldig den verkar. Den korrumperar oss; den fördunklar vår blick och gör oss sjuka och fixerade. Att vara kristen är att kämpa mot synden. Synden kommer att vara en del av våra liv varje dag tills den dag då Jesus kommer tillbaka och vi förhärligas. Så varje dag måste vi kämpa mot den.
Ibland gör Gud ett nådefullt men fruktansvärt smärtsamt ingrepp i oss och tar bort något vi älskar, men som egentligen är en avgud. Jag minns fyra kriser i mitt liv, när det känns som att Gud har krossat mig. Det är fruktansvärt. Fruktansvärt. Men i alla dessa fyra kriser har jag fått något ovärderligt tillbaka.
På det sättet rustade Gud Jona. Han krossade honom. När han nu kommer ut i ljuset efter att ha tillbringat en 72 timmar lång mardröm i vatten, magsaft och mörker har han på nytt fått upp ögonen på Guds nåd. Det har inte alls gjort honom fullkomlig – vi ska ju snart se att han halkar tillbaka i gamla banor – men nu kan han i alla fall gå, vilket han inte kunde förut.
Guds sändande av Jona
För vi ser i texten att Gud sänder Jona. Gud har ett ärende: han vill rädda en generation av världens våldsammaste folk, och han har bestämt att det ska ske genom Jona. Det här handlar inte bara om Jona; det handlar också om Nineve och de många människor som bor där. Gud har ett syfte med Jona som inte bara handlar om Jona. Gud frälser honom, en hebreisk syndare, så att han kan bli ett verktyg när Gud sedan ska frälsa många assyriska syndare.
Guds syfte med att välsigna
Det här gäller inte bara Jona, det gäller också dig och mig. Gud öser goda gåvor över oss. Men allt det goda han ger har inte bara ett syfte utan två. Vi ser det på många ställen i Bibeln, men i Psalm 67 kommer båda två tillsammans.
Där står det först om Guds välsignelse, som reformatorn Jean Calvin kallar för ”Guds godhet i funktion.”
Psaltaren 67:2 (SFB-98)
2 Må Gud vara oss nådig och välsigna oss.
Må han låta sitt ansikte lysa över oss,
Sedan, i nästa vers fortsätter resonemanget. Varför ska Gud välsigna oss? Det är lite svårt att se, för det kommer inte riktigt fram i den svenska översättningen. Det första hebreiska ordet i den tredje versen är ett verb som betyder ”att veta”. Men på detta verb sitter ett litet prefix. Det är en preposition som är en enda bokstav – den hebreiska bokstaven ”L” – som betyder ”till”. I det här sammanhanget hjälper denna bokstav oss att förstå att vi här får ett syfte. Det som händer i vers 2, att Gud välsignar sitt folk, sker för att, eller så att,
Psaltaren 67:3 (SFB-98)
3[så att] man på jorden lär känna dina vägar, bland alla hednafolk din frälsning.
Gud välsignar sitt folk så att alla folk ska lära känna hans frälsning, och ytterst sett att alla folk ska ära honom. Psalmen fortsätter ju i vers 4,
Psaltaren 67:4 (SFB-98)
4 Folken må tacka dig, Gud, alla folk må tacka dig.
Samma sak i vers 6.
Det finns alltså två syften med att Gud välsignar sitt folk. Det omedelbara syftet är att alla folk ska lära känna Guds frälsning, men det yttersta syftet är att Gud själv ska bli ärad. Fundera på det en stund. Den välsignelse du får – och det är mycket – är inte för sin egen skull. Den är inte för din skull. Den har en riktning, ett syfte. Den är för folkens skull och för Guds äras skull.
Gud ger dig sin nåd, han ger dig rätt att kallas Guds barn. Han gör dig till sin. Han ger dig härlighetens hopp. Men när han gör det så sänder han dig också ut så att folken ska se och få del av det goda och så att Gud själv blir förhärligad.
Jean Valjean
Du kanske har hört mig använda samma illustration förut, men jag återkommer till den för att jag tycker att den fångar upp det på ett så begripligt sätt. I Victor Hugos stora berättelse Les Misérables heter en av huvudpersonerna Jean Valjean. Han stal en bit bröd som han skulle ge sin systers barn och sattes i straffarbete och fängelse. 19 år senare blev han utsläppt, fullständigt förbittrad och förhärdad av självrättfärdighet efter livets orättvisor. Han ansåg att hans lidande berättigade honom att bli en brottsling, att han hade rätt att slå tillbaka på vem han ville. Det var Valjean mot hela världen.
Så blev denne Valjean hembjuden att bo tillfälligt hos en biskop. När biskopen och hushållet sov stal Valjean biskopens silverbestick och sprang därifrån. Men han fångades av polisen som hittade silvret och förstod att han stulit det från biskopen. De tog honom tillbaka till biskopen som skulle bekräfta att det var hans silver som Valjean hade stulit. Biskopen skulle bara behöva säga ordet ”tjuv” så skulle Valjean sitta inne för resten av livet. Men biskopen gjorde inte det. Istället sade ”Naturligtvis gav jag dig silvret. Men jag gav dig ljusstakarna också, varför tog du inte dem? Här! Gå nu i frid och jag vill att du ska veta att du alltid är välkommen här.”
När Valjean insåg vad som hände kunde han inte avgöra om han blivit rörd eller förnedrad. Han hade mött nåd. Den var ofattbart hotfull för denne självrättfärdige brottsling.
Till en början, i opposition mot denna himmelska godhet, samlade han all stolthet han kunde. Vagt kände han att prästens förlåtelse var det hårdaste angreppet, den mest formidabla attack han någonsin uthärdat.
Valjean ställdes inför ett val. Antingen skulle han ta emot biskopens nåd, men då skulle han vara tvungen att överge sin egen självrättfärdighet som han byggt hela sitt liv och identitet på. Han skulle aldrig kunna se eller tala föraktfullt om någon annan. Eller också skulle han avvisa biskopens nåd och åka i fängelse för resten av livet. Han insåg att han skulle bli förändrad för alltid. Han tog emot nåden, och den förvandlade honom totalt.
Men det slutar inte där. Efter att polisen hade gått sade biskopen till honom:
”Glöm aldrig någonsin att du har lovat mig att använda detta silver för att bli en hederlig man” Jean Valjean, som inte hade något minne av något sådant löfte stod mållös. Biskopen hade betonat dessa ord medan han uttalade dem. Han fortsatte högtidligt: ”Jean Valjean, min broder, du tillhör inte längre ondskan; utan det goda. Det är din själ jag köper åt dig. Jag sliter den ut från mörka tankar och från undergångens ande och jag ger den till Gud!”
Jona hade rustats för uppdraget. Gud hade krossat honom och visat honom sin nåd. Han var nog inte förvandlad på samma sätt som Jean Valjean var förvandlad. Men han hade sett något av sin egen synd och nu var han ändå beredd att gå till dessa människor som inte kände Gud. Han var beredd att riskera att bli till välsignelse för ett annat folk, vilket tidigare var för honom en tanke som var värre än döden.
II. FOLKET TRODDE GUD
Så han gick. Det är en resa på ungefär 100 mil. Staden var enorm. Det debatteras ganska friskt vad det betyder att det tog tre dagar att ta sig igenom staden, men alla är i alla fall överens om att textens poäng är att staden var jättestor. Det ska ge oss känslan av ett omöjligt uppdrag. Allt motstånd är uppvridet på max: staden är jättestor och dess invånare är onda och våldsamma. Så fort Jona öppnar sin mun kommer han att vara dödens.
Men så blev det inte. Han höll sin predikan: ”Om fyrtio dagar ska Nineve förstöras.” Sedan står det i vers 5:
Jona 3:5 (SFB-14)
5 Och folket i Nineve trodde Gud.
Hur kunde det komma sig? Det finns bara en förklaring, och vi får en liten ledtråd i texten. Det står att folket trodde Gud. Det står inte att de trodde Jona. När Jona talade gick orden ut på något sätt så att de blev som spetsar i folkets samveten och de insåg att den här främmande mannen faktiskt har rätt. Det kan bara ske genom Guds kraft. I Jonas ord hörde de Guds ord, och de trodde Gud.
Här har vi vad som kallas för Guds ”verksamma kallelse.” Det är ett begrepp som finns i tionde kapitlet både i Westminsterbekännelsen och i 1689 års baptistbekännelse, och det finns i den stora och den Lilla Westminsterkatekesen. Jag läser fråga 31 i den lilla katekesen: vad är verksam kallelse?
S. Verksam kallelse är Guds Andes verka [där Gud], [överbevisar oss] om vår synd och vårt elände,b [upplyser] våra förstånd i kunskapen om Kristusc och [förnyar] våra viljor,d [samt att] han övertygar och förmår oss att omfatta Jesus Kristus fritt tillbjuden oss i evangeliet.e
a 2 Tim. 1:9; 2 Tess. 2:13-14. b Apg. 2:37. c Apg. 26:18. d Hes. 36:26-27. e Joh. 6:44-45; Fil. 2:13.
Den verksamma kallelsen är när Guds ord går ut och öppnar våra ögon. När Gud överbevisar oss om vår synd, visar oss vem Kristus är och förnyar vår vilja så att vi vill leva för Kristus. Det är när Gud pekar på oss och säger: ”du ska leva! Du ska se! Du ska förstå!”
Det här är vad som sker när Jona predikar i Nineve. Han säger inget särskilt. Men när folket hör är det som att deras ögon öppnas. De ser sin synd. Deras förstånd blir upplysta och deras vilja förnyas. De vill vända om. De vill leva för Gud. De kastar sig på honom och sätter sitt hopp till honom.
Bara den som är född på nytt – Nikodemus
I Johannesevangeliets tredje kapitel, i samtalet mellan Jesus och Nikodemus, förklarar Jesus det här genom att använda uttrycket ”att födas på nytt.” Det finns en viktig lärdom där, så jag tänkte gå dit och stanna kvar där en stund. Här får vi se vad det innebär att bli väckt, att föras från mörker till ljus, att bli en kristen.
Vi har alltså en person, Nikodemus, som kommer till Jesus på natten.
Han var en farisé. Vanligtvis tänker vi negativt på fariséer. Men låt oss fundera på vad det innebar i det första århundradet. En farisé var någon som älskade Guds lag. De trodde att Gud hade ett syfte för Israel, att Gud ingått förbund med Israel, men att Gud också hade dömt Israel eftersom de gång på gång lämnat förbundet. De hade blivit bortförda i exil i Babylon och även om de släpptes fria från Babylon var de fortfarande i fångenskap, den här gången under Rom. Fariséerna trodde att vägen tillbaka till förbundet, vägen tillbaka till välsignelse och upprättelse var att hålla Guds lag. Att hänge sig till lagen, i synnerhet de tio budorden.
Vi ska inte vara för hårda mot fariséerna. Jag skulle gärna ha en farisé som granne. När jag åker bort ger jag honom alla nycklar och han tar hand om allting.
Han var också medlem i Sanhedrin, som var judarnas högsta domstol. De var 71 rabbiner som hade utvalts att döma i lag och rätt i olika städer, men framförallt i Jerusalem. De möttes i templet varje dag utom festdagar och sabbater. Det här var en man som man respekterade oerhört. Om man kom in till Jerusalem, kanske för att fira någon högtid, och man gick där på gatan med sin familj så skulle man kunna säga: ”se, där är Nikodemus.” Han var välkänd person, en välkänd bibellärare. Han var känd för sin förståelse och för att kunna tillämpa Bibeln.
Han kom om natten, vad som verkar vara i hemlighet. Kanske hade Gud börjat röra något i honom. Kanske hade Gud börjat väcka frågan i honom om Jesus kunde vara uppfyllelsen av Guds löften? Tänk om han var den som Mose och lagen talar om? Tänk om han var Messias, som skulle komma och upprätta Israel?
Man brukar säga att man ska hitta var dramat finns i texten. Det har vi i vers 3, i Jesu första ord. ”Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” Det är som en missil så går rakt mot Nikodemus. Trots all hans moral, all hans heder, all hans prestige, allt hans förtroende och plats i samhället finns det något radikalt som saknas. Jesus talar om att inte kunna se och inte kunna förstå Guds rike. Om det någonsin finns en man som demonstrerade hur långt man kunde nå och vad man kunde vara, i termer av den mest beundransvärde i samhället, så var det Nikodemus. Och ändå var han utanför Guds rike.
Poängen är att det är absolut nödvändigt att födas på nytt. Vi läser Jesu ord: ”den som inte… kan inte…”. Det här är absoluta termer. Det finns inget svängrum. Det finns ingen b-plan. Det finns bara ett sätt att komma in i Guds rike och det är genom att bli född på nytt. Jesus säger att om den nya födelsen inte har skett så kan du inte se och du kan inte förstå och du kan inte omfatta – du kan inte komma in i Guds rike! Du är på utsidan. På insidan finns frälsning. Där finns rättfärdiggörelse, där finns adoption som Guds barn, där finns förvissningen om Guds förlåtelse och välvilja, där finns härlighetens hopp. Där finns den nya skapelsen. Men Nikodemus är på utsidan. Han kan inte se det. Han kan inte förstå det. Han har inte kommit in i det. Det är en andlig sak, i meningen den Helige Andes sak.
Paulus säger att en oandlig människa inte kan förstå det som tillhör den helige Ande (1 Kor 2:14). Nikodemus är en man utan Anden, trots att han är en av folkets mest framstående bibellärare är han vad Paulus kallar en oandlig människa. Man lär sig inte att förstå Guds rike för att man är intelligent. Det handlar inte om intelligens – man förstår det för att man har fått sina ögon öppnade. Men Nikodemus var blind. Han kunde inte se. Han kunde inte förstå, trots alla sina resurser.
Jesus avslöjar Nikodemus blindhet. Vi människor är totala oförmögna att frälsa oss själva. Vi är helt beroende av Guds nåd, av en verksam kallelse – en kallelse från Gud som faktiskt frambringar pånyttfödelse och omvändelse.
Det är möjligt att kunna sin Bibeln från början till slut. Du kanske kan recitera långa delar av Bibeln och du kan debattera teologi och du kan ha din egen blogg. Men om du inte är född på nytt, ovanifrån, genom Guds kraft, genom den helige Andes verk, om Gud inte gjort detta övernaturliga verk i dig – så är du inte i Guds rike.
Den nya födseln är ett verk där Gud är helt och hållet suverän. Det är inte ett samarbete. Det är inte 50% du och 50% Gud. Den nya födelsen är från ovan, från en annan värld. Jesus använder en illustration, han talar om vinden som blåser. Vinden blåser, men du kan inte stå där ute och säga: ”vind! Blås på mitt ansikte!” Det är som att Jesus säger till Nikodemus: ”Nikodemus, du är en talangfull person, en pålitlig och trevlig person, en rättskaffens person. Men du är utanför Guds rike och det finns inget du kan göra åt det. Ingenting. Det spelar ingen roll hur hårt du försöker arbeta. Du kan inte ta tag i dig själv och göra saker lite bättre.” Vinden blåser vart den vill.
Blev Nikodemus född på nytt? Han nämns två andra gånger i Johannesevangeliet. Han nämns i Johannes 7, där han påminner sina kolleger att lagen kräver att en person som står anklagad har rätt att försvara sig, han har rätt att bli hörd innan domen förkunnas. Vi förstår att han är en rättvis man, en bra domare.
Nästa gång han nämns är i Johannes 19, när han är med Josef från Arimatea som var en hemlig lärjunge till Jesus. Nikodemus hade köpt en stor mängd doftande kryddor och salvor att smörja Jesu kropp med. Så han är generös! Och han är verkligen rörd av Jesus. Men föddes han på nytt? Vi vet inte.
I stor omfattning – väckelse
Skillnaden mellan en kristen och en icke kristen är att den kristne har fötts på nytt. Men nu ser vi i Jona 3, att när Jona predikar så får det kolossala konsekvenser. Hela staden, från kungen till den minste lilla herdepojke omvänder sig. Det blir väckelse.
En väckelse är när Guds ordinära verk – det vill säga det Gud alltid gör i enskilda personers liv, att bryta in i människors liv och föda dem på nytt – men när det sker för många på samma gång, till exempel i en hel stad.
Coleraine 1859
Jag läste lite om väckelser och råkade se en sida om väckelsen i Coleraine i Nordirland 1859. Det var lite roligt att det var just Coleraine eftersom Trevor Watson som flera av oss känner har varit pastor där. Det stod så här:
Invånarna i Coleraine fick bevittna några av de mest förunderliga scener i hela den Irländska väckelsen. En skolpojke drabbades av stark övertygelse om synd, till en sådan grad att han inte kunde fullfölja dagens lektioner blev av den vänliga läraren hemskickad i sällskap med en annan pojke som redan blivit omvänd. På vägen hem lade de två pojkarna märke till ett tomt hus och gick in för att be. Till sist fann den olycklige pojken frid och han återvände omedelbart till klassrummet och berättade för sin lärare: ”Jag är så lycklig: Jag har Herren Jesus i mitt hjärta!” Detta oskyldiga vittnesbörd hade sådan inverkan på klassen, att pojke efter pojke smet ut. Rektorn, som stod och såg ut genom fönstret, observerade hur pojkarna böjde knä var och en för sig runtom på skolgården. Rektorn var förbluffad och bad den nyomvände pojken att trösta dem. Snart var hela skolan i en förunderlig oordning, och man skickade efter pastorer som blev kvar hela dagen i tjänst för de som sökte frid: skolpojkar, skolflickor, lärare, föräldrar och grannar, fram till klockan elva på kvällen.
Historiskt finns det många intressanta exempel på när Guds Ande har liksom lägrat sig över en bygd och framkallat ett allvar och ett behov av den här typen av sökande efter frid och tröst som blir omöjligt att ignorera. Det är något sådant som sker i vår text bland folket i Nineve. Guds ord har gått ut; Guds verksamma kallelse, och den gör precis vad Gud har avsett att göra.
AVSLUTNING
Nästa vecka ska vi titta mer i detalj på Nineviternas omvändelse och vad omvändelse är mer generellt. Men idag har vi sett två aspekter av hur Gud handlar med oss. Först hur Gud rustat Jona att till sist gå dit kan kallat. Hur Gud krossat Jonas avgudar, förvandlat honom med sin nåd och sänt honom för folkens glädjes skull och Guds äras skull. Sedan har vi talat om Guds verksamma kallelse. Att han genom sitt ord föder oss på nytt, och den absoluta att födas på nytt för att komma in i Guds rike.
Vi vet inte om Nikodemus föddes på nytt. Vi kan se spår och antydningar. Men vänner, det är inte tillräckligt för dig och mig. Det är inte tillräckligt att gå härifrån idag och säga ”det är okej för mig med att inte veta om jag är född på nytt.” För du kan inte veta om du lever så att du kan äta middag ikväll. Ingen av oss kan veta det. Vi vet inte när vårt liv är slut, och vi vet inte hur det blir. Så vi behöver visshet att vi är födda på nytt, det är det viktigaste av allt. Den oandliga människan kan inte komma in i Guds rike. Den som är född av köttet är kött. Är du född på nytt? Om du inte är säker på det behöver du ropa ut till Gud. Ropa till Gud att uppenbara sin nåd och att komma till dig och att uppväcka dig.
0 kommentarer