Nu kommer vi till de ord som slutför Paulus påstående som började i vers 4,
Efesierbrevet 4:4–6 (SFB-15)
4en kropp och en Ande, liksom ni kallades till ett hopp vid er kallelse, 5en Herre, en tro, ett dop, 6en Gud som är allas Far, han som är över alla, genom alla och i alla.
Här når vi nu klimax i en sjufaldig uppräkning av grunden till församlingens enhet, anledningen till varför vi ska göra allt vi kan för att bevara Andens enhet. Vi har sett att han har kategoriserat dessa sju påståenden i tre grupper. Den första gruppen utgår från den helige Ande, den andra gruppen utgår från Sonen och nu når allt sitt klimax när han kommer till Gud Fadern.
Det är en lite ovanlig ordning. Vi är vana vid att Fadern nämns först och sedan Sonen och därefter Anden. Men Paulus lägger upp det i hur vi erfar Gud. Den helige Ande öppnar vårt hjärta och föder oss på nytt. Anden för oss till Sonen eftersom Anden är sänd att förhärliga Sonen. Och Sonen förhärligar Fadern och för oss till honom. Som aposteln Petrus säger, i Första Petrusbrevet 3:18,
1 Petrusbrevet 3:18 (SFB-15)
18Så led också Kristus en gång för era synder. Rättfärdig led han i orättfärdigas ställe för att föra er till Gud.
Så när Paulus vill lägga fram grunden för församlingens enhet utgår han från treenigheten. Och nu har vi alltså till sist kommit fram till Gud, Fadern.
Vi har gått igenom alla dessa sex påståenden långsamt och jag har i närmast tematiska predikningar försökt att visa hur alla dessa förhåller sig och lägger grunden för församlingens enhet. Vi har tittat på Paulus påstående att församlingen är en kropp och sett att vi är ömsesidigt beroende av varandra. Vi är lemmar i samma kropp som inte står i konflikt med varandra utan som kompletterar varandra. Vi har sett att vi har en Ande, som fört oss från död till liv, som öppnat våra ögon och övertygat oss om vår synd och som gjort oss till delar i kroppen. Vi har ett hopp, som ger oss en gemensam riktning. Vi är på väg mot samma mål och vi övar oss i samma förtröstan. Vi har en Herre i Jesus Kristus, som ger oss en helt ny identitet. Kristus är vårt allt, och alla tidigare identitetsmarkörer säger plötsligt väldigt lite om vilka vi innerst inne är. Vi har en gemensam tro, vilket innebär att vi har en gemensam rättfärdighet, nämligen Kristus. Vi kan inte berömma oss av oss själva, utan i allt vill vi framhålla Kristus och berömma oss av honom. Vi har ett enda dop, vilket är där det nya förbundets många inre verkligheter i var och en av oss gör synlig. I dopet bekräftar församlingen att den som döps är en sann kristen och vi tar ansvar för varandras andliga väl. Vi lovar att hjälpa varandra att hålla allt vad Herren har befallt: att undervisa varandra, trösta och uppmuntra varandra, att älska Herren vår Gud av hela vårt hjärta och älska varandra som Kristus först har älskat oss.
Och så kommer vi till det sista påståendet: vi har en Gud som är allas Far, han som är över alla, genom alla och i alla. Det är ett revolutionerande påstående, som kastar ett nytt ljus över det högsta och det mest grundläggande vi överhuvudtaget kan föreställa oss. Det är obeskrivligt goda nyheter. När vi ser kraften i det här påståendet förändras allt.
Det blir en ovanlig predikan, mer teknisk än vanligt. Jag skulle vilja göra ett verkligt försök att förklara varför det här är så stort, men för att göra det behöver vi närma oss läran om Gud från ett särskilt håll. Därför vill jag ägna hela den första punkten åt att introducera några begrepp som präglar vårt sätt att tänka om Gud, oavsett om vi är medvetna om det eller inte. Jag kallar punkten ”viktiga begrepp”. I den andra punkten vill jag lyfta fram vad det innebär att vi har en Gud, jag kallar punkten ”suverän och fruktansvärd” och i den tredje punkten vill jag lyfta fram vad det innebär att han är vår Fader. Jag kallar punkten kort och gott för ”vår Fader”. (1) Viktiga begrepp, (2) suverän och fruktansvärd, och slutligen (3) vår Fader.
I. VIKTIGA BEGREPP
Vi går in i den första punkten. Här behöver vi bli filosofer för en stund.
Varande
Ett av våra vanligaste verb är att något är. Vi kan vara bra eller dåliga eller mätta eller hungriga eller glada eller ledsna. Vi kan vara snickare, målare eller mammor. Vi kan vara förälskade eller älskade. Vi kan vara välmående eller sjuka eller uppmärksamma. Men vi använder också ordet om existens. Vi är, det vill säga, vi existerar. Vi har ett varande (eng. being). När vi använder ordet på det sättet går det tillbaka till det grekiska konceptet ousia som handlar om vår substans, vad vi är gjorda av. Immanuel Kant talade om das Ding an sich, tinget i sig själv.
När vi talar om existens eller varande tenderar vi att tala om det i olika grader eller former. Vi säger att en sten existerar, den har ett varande, en substans. Sedan går vi uppåt och se att växter har en sorts varande. Och sedan ser vi på djuren och ser en annan grad av varande. Och över människor finner vi änglaväsen, och längst upp på stegen hittar vi Gud.
Men det är ett olyckligt sätt att tala, eftersom det antyder att Guds vara är av samma sort som människors vara, bara av en högre form. Det stämmer inte. Det är helt olika sorters vara. Jag ska försöka förklara.
Filosofen Parmenides föddes på 500-talet före Kristus i en grekisk koloni i nuvarande Italien. Han slog fast en fundamental sanning att det är bara det varande som är. Det som är, är. Det kan låta självklart, men det vi kan lära oss av honom är att för att något föränderligt ska kunna existera, måste det existera något som har varande i sig självt. Något som inte är orsakat av något annat. Det är bara det som existerar i sig självt som är.
Blivande
En annan filosof som levde under samma tid som Parmenides var Herakleitos. Han var från staden Efesos i nuvarande Turkiet. Han både utmanade och utvecklade Parmenides tanke och sa att det finns inget som är. Det finns inget som har existens i sig självt. Han sa att allt vi kan se är givet åt förändring. Man kan inte kliva ner i samma flod två gånger. Varför inte? För att floden har förändrats. Vattnet har rört sig. Och botten har förändrats. Dessutom har jag förändrats. Det är inte samma jag som kliver ner i floden nu som det var för några sekunder sedan. Han sa att om det finns något som kännetecknar vår existens är det att vi är satta under förändring. Till och med stenarna förändras under tidens tand.
Så istället för att tala om varande ville Herakleitos tala om blivande. Vi måste alltså skilja mellan det som är (eng. being), å ena sidan, det som är evigt och oföränderligt och som har existens i sig självt, och å andra sidan det som blir (eng. becoming)– det som förändras.
Det här innebär att det inte är möjligt att tala om vår existens och Guds existens på samma sätt. Vi lever i ett tillstånd av blivande; vi förändras och utvecklas. Han är den han är.
Möjlighet (potentia)
Aristoteles, som levde på 300-talet i Grekland, utvecklade resonemanget och införde ett par distinktioner som har levt vidare. Han skilde mellan det som skolastikerna sedan kallade för potentia och actus. Det som befinner sig i förändring och alltså lever i ett tillstånd av blivande har potentia, det vill säga möjlighet (eng. potentiality). Potential. Det finns en möjlighet att övergå i ett annat tillstånd och därmed verkliggöra något. Vi som är föränderliga har potential, möjlighet till både ont och gott. Vi är oerhört formbara, både gammal och ung.
Verklighet (actus)
Å andra sidan har vi den som är och därmed inte befinner sig i något tillstånd av förändring. Han har ingen potentia, ingen potential, utan bara actus, verklighet (eng. actuality). Hos honom finns inget utrymme för förändring för han är fullt ut verklig.
Så, vi har alltså distinktionen mellan varande och blivande och distinktionen mellan möjlighet och verklighet. Varande är det som existerar i sig självt utan att få sin existens från något annat. Det är fullt ut verkligt, det har ingen potential eller möjlighet till utveckling eller förändring. Blivande är det som befinner sig i ett tillstånd av förändring, och därmed finns möjlighet eller potential till utveckling.
Den icke-orsakade orsaken (causa incausata)
Då kan man undra: vad har alla dessa grekiska filosofer och deras begrepp med Bibeln att göra? En hel del, visar det sig. Därför att Bibeln ger alla de svar som filosoferna sökte. I Bibelns första vers står det,
1 Moseboken 1:1 (SFB-15)
1I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.
Det är ett av de mest fundamentala påståenden vi har i vår kristna tro. Och det är kanske det som har attackerats mest. För den som inte gillar den kristna tron förstår att om man kan göra sig av med skapelsen kan man också göra sig av med Gud. Och om man kan göra sig av med Gud kan man leva precis hur man vill.
Av den texten lär vi oss att universum hade en begynnelse, att det fanns en tid då universum inte fanns. Vi är vana att höra påståenden som säger att för knappt 14 miljarder år sedan exploderade universum in i existens. Vilket förstås är nonsens. Det exploderade in i existens! Vad exploderade det från? Icke-existens? Antingen fanns det ingenting innan, vilket innebär att allt som existerar exploderade ur intet, vilket är en helt bisarr tanke. Eller också har vi att göra med en singularitet som ligger stabil och balanserad i evighet för att helt plötsligt explodera en tisdageftermiddag klockan 4. Vilket också är en bisarr tanke. Som inte heller svarar på frågan var denna singularitet fick sin existens från. Newtons första lag som kallas tröghetslagen (eng. law of inertia) säger att en kropp i vila förblir i vila så länge inga yttre krafter verkar på kroppen.
Hela teorin om Big Bang och universums uppkomst ropar efter ett självexisterande evigt väsen. När du säger att universum hade en begynnelse har du två val: antingen säger du att universum skapade sig självt ur intet eller också blev det skapat av något självexisterande och evigt. Det är de enda två alternativen. Och det ena är absurt. Om det någonsin fanns en tid när ingenting fanns – det kan vara 13,8 miljarder år sedan eller 20 miljarder år sedan eller 100 miljarder år sedan, om det fanns en tid då ingenting fanns; inget varande, inget blivande, ingen möjlighet och ingen verklighet; om det fanns en tid där vi bara har icke-varande – vad skulle kunna finnas nu? Absolut ingenting.
Ur intet kommer intet (ex nihilo nihil fit)
Parmenides sa ”ex nihilo, nihil fit” ur ingenting kommer inget. Teologen Francis Shaeffer säger att den moderna naturalisten har båda fötterna stadigt grundade i tomma luften. Att tro att världen poppar in i existens är inget annat än magi. Har du funderat på vilken fantastisk explosion ingenting kan orsaka?
Det är alternativet till den bibliska skapelsen. Det är nonsens. Utan ett evigt, självexisterande väsen kan vi inte tala om universums begynnelse. Utan varande kan det inte finnas något blivande. Om universum har en begynnelse är det för att det finns något som är självexisterande, något – eller någon – som inte är beroende av någon eller något annat. Som är fullkomlig i sig själv. Som är ren verklighet, ren actus.
Nödvändigt varande (ens necessarium)
När Thomas av Aquino på 1200-talet formulerade sitt femfaldiga gudsbevis talade han om ens necessarium, nödvändigt varande. Han menade att Guds existens är nödvändig, på två sätt.
Ontologiskt nödvändig
Dels är den ontologiskt nödvändig. Gud existerar i sig själv. Han är a se, av sig själv. Han är inte beroende av någon annan. Alla andra väsen får sin existens från någon annan och är därmed i ett tillstånd av förändring. Men hos Gud finns inget som är ovisst, det finns ingen potential, han är ren verklighet. Det fanns alltså en tid då universum inte fanns, men det har aldrig funnits en tid då Gud inte fanns. Han är, av sig själv. Hans existens är grunden för allt annat.
Logiskt nödvändig
Dels menade Aquino att Guds existens är logiskt nödvändig. Om något existerar; om min sko existerar så måste det innebära att Gud existerar, eftersom allt som existerar i ett tillstånd av blivande måste ha fått sin existens från något annat.
Så, vart leder det här oss? Jo, det leder oss med nödvändighet, både logiskt och ontologiskt, till de två första orden i vår text: en Gud. Det finns av nödvändighet en Gud som är självexisterande, evig och oföränderlig och fullkomlig i sig själv, helt oberoende av något annat. Vad betyder det för oss? Vi går till den andra punkten som jag kallar ”suverän och fruktansvärd”.
II. SUVERÄN OCH FRUKTANSVÄRD
Om vi tittar i den andra delen av versen ser vi tre prepositioner. Det står att Gud är över alla, genom alla och i alla. Det stämmer överens med vad vi redan har sett.
“Över allt” – Guds allmakt
När texten säger att han är över allt är det ett påstående om Guds ensamma suveränitet. Hans allmakt. Makt är förmåga att verkställa sin vilja. Det innebär att en person som vill bygga ett hus och på ett eller annat sätt kan se till att huset blir byggt har mer makt än en person som också vill bygga ett hus men inte kan få det byggt.
Vi människor är begränsade på många sätt, vilket innebär att vi alla upplever en diskrepans, en skillnad mellan vad vi vill göra och vad vi kan göra. En del av de saker vi vill göra kan vi verkställa, och en del kan vi inte verkställa. Ju mindre denna skillnad mellan vad vi vill och vad vi kan, desto större makt har vi. Det betyder inte att man nödvändigtvis måste verkställa allt man vill, men att man kan göra det.
Hos Gud finns ingen sådan skillnad. Det finns inga konflikter i Gud. Han är fullkomlig. Allt han vill, det gör han. För snart 350 år sedan gavs Stephen Charnocks bok om Guds attribut ut. Där säger han,
Guds makt är den förmåga och kraft varigenom han kan utföra vad helst han önskar; vad helst hans oändliga vishet må bestämma och vad helst hans viljas oändliga renhet må besluta.
Nyckelordet här är ”vad helst”. Han kan utföra vad helst han önskar – vilket är precis vad som sägs i exempelvis Psalm 135,
Psaltaren 135:6 (B2000)
6Allt vad Herren vill, det gör han i himlen och på jorden,
i haven och de stora djupen.
Han är obegränsad i sin makt. Han har all makt. Bibeln återkommer till det här gång på gång. Till exempel i profeten Jesajas bok. Jesaja talar om Gud som Israels helige som är ojämförlig i makt och renhet, och i det 54:e kapitlet säger han att denna Gud är ”hela jordens Gud” (Jes 54:5). Han är Skaparen, som lade jordens grund (Jes 48:13). Han skapade människan (41:4; 43:1; 54:5) och han befaller naturen (41:18.19; 43:20; 49:11).
Men om man ska ta sig an det systematiskt brukar man tala lite grovhugget om att Guds allmakt främst tar sig i uttryck på två sätt, dels i skapelsen och dels i Guds försyn.
Skapelsen
Vi börjar med skapelsen.
Titta i Psalm 33,
Psaltaren 33:6–9 (SFB-15)
6Himlen är skapad genom Herrens ord,
hela dess här genom hans muns ande.
7Han samlar havets vatten som i en hög,
han lägger djupen i förvaringsrum.
8Hela jorden ska frukta Herren,
alla som bor i världen ska bäva för honom.
9för han sade och det blev till,
han befallde och det stod där.
Vi ser hur lätt det går för honom. Ett enda ord, en enda viljehandling, och allt blir till. Han samlar havets vatten och lägger i en liten skål på köksbänken.
Hela universums komplexitet är ett uttryck för Guds oändliga vishet, och hela universums existens i all sin skönhet och komplexitet är ett uttryck för hans makt. ”För han sade och det blev till, han befallde och det stod där.”
Så det första uttrycket för Guds allmakt är skapelsen – allt blev till i kraft av hans makt.
“Genom alla” – Guds försyn
Den andra kategorin där Guds allmakt kommer till uttryck är genom Guds försyn. Det är också något som återkommer i vår text i Efesierbrevet 4:6, när Paulus talar om en Gud som är genom alla. Det innebär att han verkar genom medel. Att allt sker enligt hans plan. Att även om någon menar göra något för ont mot dig, menar Gud det för gott. Men han verkar också utan medel, direkt i sin skapelse. Han uppehåller och leder hela skapelsen och historien enligt sin vilja, i kraft av sin makt.
Han öppnade Röda havet så att folket kunde gå igenom på torr mark. Han befallde korpar att bära mat till Elia. Han gjorde så att en yxa flöt på vattnet. Han gjorde så att de vilda lejonen som Daniel kastades till blev tama som bondkatter. Han gjorde så att elden i den brinnande ugnen inte skadade de hebreiska ynglingarna.
Allt Gud vill, det gör han. Allt han bestämmer står fast. Han är suverän och upphöjd över allt.
I Jobs bok kan vi läsa hur Job talar om Gud,
Job 12:16–23 (B2000)
16Hos honom finns kraft och klokhet,
[…]
17Rådsherrar för han barfota bort,
domare gör han till dårar.
18Han klär av kungar deras skrud
och binder ett skynke kring deras höfter.
19Präster för han barfota bort,
maktens män får han på fall.
20Han tar talets gåva från de betrodda
och berövar de gamla deras vett.
21Han öser skam över stormän
och lossar de starkas bälte.
22Mörkrets hemligheter blottar han
och för fram det dunkla i ljuset.
23Han gör folken stora, och han förgör dem,
han skingrar dem, och han leder dem rätt.
Man skulle kunna fortsätta och läsa bibeltexter som beskriver Guds suveränitet och allmakt, men jag tror att poängen är klar.
Väcker fruktan
Frågan är vad det här gör med oss. Vi har en Gud, som är över allt och som verkar genom allt. Han är fullkomlig i sig själv, han existerar i sig själv och är inte beroende av någon annan. Tvärtom, det är i honom vi alla lever, rör oss och är till. Han är upphöjd över allt i ensamt majestät, utan gräns för sin förmåga att verkställa sin vilja. Vad gör det med oss? Det leder oss att ropa tillsammans med Psalmisten i den åttonde psalmens 10:e vers,
Psaltaren 8:10 (SFB-98)
10Herre, vår Herre,
hur härligt är inte ditt namn över hela jorden!
Det visar hur små och flyktiga vi är. Reformatorn Jean Calvin skrev,
Det förklarar varför Skriften beskriver de heliga som slagna och överväldigade av fruktan och förundran när de förnimmer Guds närhet. Det sker i människor som i hans frånvaro vanligen är fasta och konstanta, men när han manifesterar sin närvaro är så skakade och förlamade så att de ligger som i dödsfruktan, ja de är överväldigade av det och nästan förintade. Därför måste vi dra slutsatsen att människan är aldrig tillräckligt medveten om sitt obetydliga tillstånd förrän han jämfört sig själv med Guds majestät.
Institutes 1.1.3.
Det är en rätt och riktig reaktion att darra inför denne obeskrivliga Gud, vars storhet inte kan beskrivas. Vi kan känna hur det svindlar när vi ser en bild på en liten dykare som hamnar precis intill en blåval. Även om vi vet att djuret inte är farligt är dess blotta storhet skräckinjagande och det väcker vår förundran. Men vänner, Gud är ingen blåval! Hans storhet är bortom ord! Hans makt och storhet är oändlig. Han är alltigenom fullkomlig.
Att inte frukta honom vore dårskap. John Bunyan argumenterade för att de som inte fruktar Gud är dummare än djuren som åtminstone har förstånd att frukta människor. Hör vad han säger,
Men vilken skam det är för människan att Gud har underlagt alla hans skapelser under honom och ändå vägrar han att böja sitt hjärta inför Gud. Såväl besten som fågeln, fiske, ja, alla kreatur, har en fruktan och rädsla för människan. Gud har lagt i deras hjärtan att frukta människan, och ändå är människan tom på fruktan. […] Du syndare, skäms du inte över att en dum ko, ett får, ja, ett svin är bättre på att hålla den lag som de skapats till än du är att hålla din Guds lag?
Treatise on the Fear of God, 1:478
Inför Guds majestät är det rätt och rimligt att frukta. Allt annat vore dårskap. När vi begrundar Guds helighet borde vi ropa tillsammans med Job,
Job 42:5–6 (SFB-15)
5Förut hade jag bara hört talas om dig,
men nu har jag sett dig med egna ögon.
6Därför tar jag tillbaka det
och ångrar mig i stoft och aska.
Guds storhet och suveränitet väcker ödmjukhet och förkrosselse och leder till omvändelse.
Men det är inte allt vi lär oss av versen i Efesierbrevet 4:6. Därför att så här långt har vi bara talat om att det står att vi har en Gud, som är över allt och som verkar genom allt. Det finns mer. Därför går vi till den tredje punkten.
III. VÅR FADER
Texten säger ”en Gud som är allas Far…”. Innan vi går vidare måste vi snabbt fråga: vilka är ”alla” i texten? Är det alla i hela världen, som ett sorts universellt faderskap eftersom Gud är allas skapare? Nej, det stämmer inte in i textens sammanhang. Sammanhanget handlar om församlingens enhet. Det handlar om alla som är i församlingen, vilket också förtydligas i nästa vers som börjar med orden ”men var och en av oss har fått nåden” och fortsätter att handla om gåvor som Kristus gett församlingen.
Så Paulus talar om att denne Gud, denne självexisterande, eviga, fullkomliga, icke-orsakade Skapare som regerar i ensamt majestät och som väcker vår fruktan och förkrosselse också är vår Fader. Det förändrar allt. Det får allt att framstå i ett helt nytt ljus.
Uppenbarad i Sonen
Under 300-talet före Kristus rasade en debatt om Guds väsen. Man frågade sig vad Gud gjorde före skapelsen. Anledningen att man frågade så var att man ville veta vem Gud är i sig själv, innan han regerade över skapelsen och hade med människor att göra. Om vi skulle kalla honom ”skapare” innebär det att vi behöver ha en skapelse för att förklara vem han är. En skapare utan skapelse är ingen skapare. Så vad är Gud? Hur kan vi bäst lära känna honom?
Då fanns det en äldste i församlingen i Alexandria i Egypten som hette Arius. Han menade att den mest grundläggande beskrivning av Gud är att kalla honom för ”den oorsakade” eller ”den icke-skapade”. Och så argumenterade han vidare att Sonen måste ha fått sitt väsen från Fadern och därför per definition inte kunde vara Gud.
Någonstans är det lätt att förstå hur han tänker. Vid första anblicken kan det verka logiskt. Men då klev Athanasius fram. Han var Arius överordnade biskop i Alexandria och han argumenterade för att Arius hade börjat i fel ände. Han sa så här:
Det är mer gudfruktigt och mer riktigt att beteckna Gud utifrån Sonen och kalla honom Fader, än att beteckna honom utifrån hans verk endast och kalla honom icke-skapad.
Det är alltså inte rätt av oss att tänka på Gud i första hand som Skapare och därmed beteckna honom utifrån hans verk. För om Guds mest grundläggande identitet är Skapare så behöver han en skapelse för att vara den han är. Men Gud har existerat i evighet innan skapelsen, och han existerade fullkomligt tillräcklig utan att sakna något. Han är inte en gud som behöver någonting. Han är den han är, fullkomlig i sig själv. Därför är Skapare inte den bästa beteckningen av honom. Nej, vi måste lyssna på hur han uppenbarar sig. Och han har uppenbarat sig genom sin Son. Vår mest grundläggande förståelse av vem Gud är måste börja med Sonen som uppenbarar honom. Och när vi börjar med Sonen innebär det att Gud, djupast sett, är Fader.
Här finns en evig identitet. Fader, Son och Ande har existerat i evighet och behöver inget annat för att vara den de är.
Calvins distinktion
När Calvin talar om vår kunskap om Gud delar han upp den i två delar. Dels har vi kunskapen om Gud, Skaparen. Det är första boken i hans stora teologi, och det är vad vi ägnade oss åt i predikans första och andra punkt. Men Calvin ansåg att det varken var acceptabelt eller möjligt att stanna där. Han sa att de som bara förstår Gud som skapare är förlorade och förbannade. Nej, vi måste förstå Gud som Fader. Det är här vi börjar se hans verkliga storhet. I predikans inledning citerade jag Första Petrusbrevet 3:18 som säger att Kristus led rättfärdig i orättfärdigas ställe för att föra oss till Gud, till Fadern.
Här har vi det kristna evangeliet! Vi har inte bara en Gud som är logiskt och ontologiskt nödvändig, en icke-orsakad orsak som är alltings upphov och som regerar i ensamt majestät, vars storhet väcker fruktan och förkrosselse. Nej, vi har en Gud som är evigt tillfreds i sig själv, som existerar i en evigt utgivande gemenskap med Son och Ande, en evigt överflödande källa av kärlek och glädje. Han skapar mänskligheten, inte för att han behöver någon att regera över för att vara den han är, utan för att hans väsen är ett evigt utflöde. Han ger oss våra liv av nåd och efter att vi fallit i synd sänder han sin evigt Enfödde Son att ödmjuka sig och ta mänsklig gestalt och leva och dö rättfärdig i orättfärdigas ställe så att vi som sätter vår tro och förtröstan till honom ska få återföras till Gud och i evighet få relatera till denne obeskrivliga härskare som Fader och få åtnjuta samma kärlek som hans Enfödde Son fått njuta i all evighet. Han är alltså inte bara Sonens Fader, han är allas vår Fader! Alla vi som är förenade med Kristus genom tron på honom.
En annan sorts fruktan
Älskade vänner, det här förändrar allt. Det förminskar inte Guds suveränitet eller gör honom mindre fruktansvärd. Men det kastar ett helt nytt ljus över det. Vår fruktan av honom är en evangelisk fruktan, en glädjerik fruktan.
Det innebär att hans försyn är en faderlig försyn. Det är därför jag älskar Heidelbergkatekesens formulering så mycket. Den säger att allt som kommer till oss – “löv och gräs, regn och torka, fruktbara och ofuktbara år, mat och dryck, hälsa och sjukdom, rikedom och fattigdom, ja allting, kommer till oss inte av tillfällighet utan från hans faderliga hand “(27:e frågan). Vad som än kommer till oss kan vi förtrösta på att Gud bara ger oss det som är gott. Eller som John Newton sa: ”allting är nödvändigt som Gud sänder till oss; ingenting kan vara nödvändigt av det han håller tillbaka.” (”Everything is necessary that God sends our way; nothing can be necessary that he withholds”)
Calvin säger att det är den helige Andes verk att ge oss den kunskapen. Han fortsätter att säga att den helige Andes första titel är
[…] barnaskapets Ande, eftersom han vittnar för oss om Guds fria godhet med vilket Gud har omfamnat oss i sin älskade Enfödde Son för att bli en Fader för oss; och [Anden] uppmuntrar oss att förtrösta i bön. Faktum är att han ger oss ord så att vi utan fruktan kan ropa ”Abba, Fader!”
Institutes 3.1.3.
För vår enhets skull: binder allt samman i gemensam mening
Vad innebär då allt detta för oss som församling och för vår enhets skull? Ja, här har vi höjdpunkten på alla de sju påståenden Paulus ger om församlingens enhet. Här sammanfattas allt. Här binds vi samman i en och samma kropp genom en och samma Ande. Här får vi en gemensam riktning, en ny identitet genom Jesus Kristus och vi tillräknas hans rättfärdighet. Vi blir en familj av bröder och systrar. Jag skulle vilja sammanfatta det med att vi får en gemensam mening med våra liv. Det är som att allt plötsligt finner sin rätta plats. Kristus gör allt nytt. Allt blir annorlunda. Den store och fruktansvärde Guden kommer nära och blir vår Fader och vi kan se fram emot att få del av den gemenskap som flödat mellan Fader, Son och Ande i all evighet. Det är ofattbart.
AVSLUTNING
Så låt oss förundras och glädjas över vårt barnaskap hos Gud på grund av vad Kristus har gjort för oss. Låt oss förtrösta på hans godhet i både medgång och motgång, i hälsa och sjukdom, i rikedom och fattigdom. Han älskar oss med evig kärlek och ger oss precis vad vi behöver. Och låt oss se fram emot den dag då alla tårar ska torkas och vi får se honom sådan han är.
Och för dig som inte är en kristen: vänta inte längre. Gå till honom i bön och erkänn ditt totala beroende av honom.
0 kommentarer